2014-06-06 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love
Part 78. All that matters
Jag tog tag i den lilla, nålutsatta handen framför mig och fängslade den i mitt grepp. Den var kall. Jag frös av tanken då hennes frånvaro fick mig att bli skärrad och orolig; fortfarande inte klok på att jag befann mig på ett sjukhus med den vackraste flickan i världen.
Mitt huvud skakades långsamt samtidigt som jag inspekterade hennes bristfria, raka ansikte. Synen framför mig fick mig att vilja gråta då jag inte visste vad hon kunde höra, inte heller hur eller när hon skulle vakna upp.
“How could this happen to you?”, mumlade jag tyst för mig själv.
En frustrerad rynka hade börjat synas i min panna och avslöjat mitt missnöje i situationen samtidigt som mina händers grepp om hennes hårdnade. Jag hoppades på att min omfamning skulle ge henne lite värme, för så frusen som hennes hand var nu hade jag aldrig bevittnat förut.
Klickande ljud bortifrån dörren störde mina tankar och granskande över den fridfulla, olycksdrabbade flickan. Jag tillät mitt huvud att riktas mot dörrens håll, men ångrade mig direkt då jag såg den oroliga kvinnan i dörröppningen. Hennes ögon utstrålade inget annat än panik genom den glansiga ytan full av vatten medan hennes mun avslöjade chocken som steg och besegrade henne.
Hennes huvud ruskades hastigt då hon såg Jamies stilla kropp i den vita sjukhussängen, sedan hamnade hennes blick på mig och gav mig tillfället att granska hennes tanke i det hela. Jag gav henne en mörk blick som förklarade att jag behövde ta ett ord med henne innan jag böjde mig fram och planterade en kyss vid Jamies lena hud; osäker på om jag kunde lämna henne.
“I’ll be right back, love”
Mina ben tvingade mig sedan bort från hennes kropp efter att mina händer ovilligt släppt hennes och vidare mot en träfärgad dörr längre in i rummet. Jag gestikulerade mot min mor att följa efter mig, sedan öppnade jag den tunna dörren och väntade på hennes ankomst. Så fort hennes fötter landat innanför dörren stängde jag den bakom oss; allt för övertalad om att hårda ord skulle påverka Jamies tillstånd allt för mycket.
En arg blick gavs till den fortfarande chockade mamman bredvid mig samtidigt som jag placerade mina armar i kors över bröstet och slickade mina torra, ensamma läppar.
“Did you know about this?”, frågade jag smått irriterad.
Jag tittade på medan min mamma gjorde ett tappert försök till att svälja den förmodligen stora klumpen i hennes hals och när hon sedan öppnade munnen för att yttra några enkla och försvarande ord.
“Please, Harry. I-”
“And you didn’t tell me?!”, avbröt jag uppjagat.
Störande kunde jag känna hur mina mörka ögonbryn rynkades i frustration på hennes bortförklaring och hur tålamodet i min kropp sjönk, även om jag bara talat några få meningar med personen framför mig.
“You know that she means the world to me, you know that she’s the one to light up my day. How could you do this to me?”
Svagt snyftande började eka över väggarna och fylla det tomma rymmet med ljud. Framför mig ruskades ett huvud protesterande, precis som om det hon hört inte var någonting hon trodde på.
“Harry, you got to understand that we couldn’t tell you. You got this new life with a fully booked career... We couldn’t do that to you”
Ilskan steg plötsligt inom mig då hon gett ifrån sig de enkla orden. En aggression lika stark som ett vulkanutbrott bubblade i min kropp och fick mig att argsint öppna munnen för att senare fräsa ut sårande ord.
“You couldn’t do that to me?”, röt jag argt. “I don’t fucking care about my career when it comes to her safety, I don’t fucking care what I’d have to do to make her stay healthy!”
Orden som flög ur min mun var som ostoppbara, som om all kraft i världen var tvungen att användas för att stoppa dem. Osäkerheten över att jag varit allt för hård mot min mor kom inkrypandes mot min kropp och fick mig att i ett försök att hålla mig lugn, kontrollerat räkna till tio och stänga mina ögon. Jag försökte samla kraft, men all den styrka jag någonsin ägt var nu som bort plockad från mitt inre och förstört från mitt sinne.
Mina läppar klämdes sedan samman i en kort sekund då jag trodde att det skulle få smärtan i mitt bröst att försvinna och jag öppnade mina ögon för att möta den förvånade kvinnan framför mig.
“I’d do anything to save her, mum”, förklarade jag lugnt när all min ilska antingen flytt iväg eller kontrollerats av mina nerver. “If I lose my career or not doesn’t matter, I... I love her”
Fotsteg hördes plötsligt i mina öron och fick mina ögon att uppmärksammas; undra vad min mor skulle göra härnäst. En beskyddande hand lades plötsligt på min medan rummet fylldes av suckande och rörelser från hennes skakande huvud.
“Honey, we just did what Jamie asked us to do. We did it because she didn’t want to bother you, she... She never thought it’d turn out this bad”
Hennes röst sprack på mitten och orkade inte hålla uppe rösten i meningen. En kall, ensam tår rann snart ner från hennes vänstra kind och avslöjade hennes sorg, något som i vanliga fall skulle få mig att känna mig hemsk och vilja krama om henne, men som nu kändes allt för falsk och oärlig för att tro på.
“Well, it did”, påstod jag allvarligt. Tonen var hård och min röst var stark, ändå så kunde man tro att jag var död och utan några som helst känslor genom att lyssna på mitt sätt att prata. “-And it doesn’t matter how long I’ll stay here or how many concerts I’ll miss, because I’ll be here; right by her side. I won’t leave her like you forced me to do for two years ago”
När orden fallit ur min mun vände jag tvärt på klacken utan att så lite som vänta på kvinnan reaktion. Jag öppnade sedan dörren och stormade bort från hennes närhet; allt för att undvika henne så mycket som möjligt.
Mina fötter tog mig vidare mot den stol jag innan dragit intill sängen där jag senare placerade min utmattade kropp, fortfarande osäker på hur jag skulle agera i Jamies sällskap. Handen vid min sida blev ännu en gång sammanlänkad med mina då jag återfunnit min rätta position.
Sorgen hade intagit min kropp och jag ville inget annat göra än att falla i gråt och släppa ut min smärta, men jag tvingade mig själv att hålla den inom mig då jag förde hennes ömma hand mot mina läppar och gjorde avtryck mot hennes hud.
Jag gjorde allt för att inte falla samman och visa svaghet, men hennes ynkliga tillstånd fick krampen i min kropp att öka och oroliga känslor att forsa igenom mitt varma blod.
Försiktigt försökte jag öppna mina ögon när mitt sinne kopplats upp och blivit medveten om min omgivning. Andetagen blev tunga och lungorna i mitt bröst var som besatta av nytt syre, för så fort jag tog ett andetag så högg det efter mer, precis som att det aldrig var nog.
En storm med känslor kom sedan forsandes genom min kropp och fick mig att tyst kvida till då jag öppnade ögonen. Smärtan tog mig ned mot bottnen och gjorde det omöjligt för mig att agera normalt, ändå kämpade jag emot den smärta som under en lång tid gjort sig som hemma i mitt bröst och invaderat mina tankar.
Jag blev bemött av vitt och vitt endast då väggarna och sängen var klädd i den färgen, men det var ett speciellt föremål som lyckats fånga min uppmärksamhet då det skiljde sig från allt annat och stod ut ifrån området jag befann mig i.
Hans mörka, ljuvliga lockar låg slarvigt mot hans huvud och bröstkorgen till hans kropp reste och sänktes i en normal takt. Jag antog att han sov. De stora händerna som så många gånger förr omfamnat min låg skyddade över hans ansikte och lutandes mot sängens kant, precis som att han var rädd för att skada mig genom hans vidrörning.
Som om mitt granskande påverkat hans sömn vaknade han plötsligt till liv då ett brunt huvud skakades. Han lyfte sedan en bit på kroppen så att han fick förmågan att titta sig omkring innan han stumt tittade mot mitt håll. Lättnaden sköljdes över hans yttre ögonglober och avslöjade all den oro som befunnit sig i hans kropp, något han tappert försökte le bort när han såg på mig.
“Hello beautiful”
Hans trötta morgonröst fyllde min hörsel och orsakade gåshud att löpa längs hela min kropp, ändå kunde jag inte förmå mig själv att sluta le då hans ögon träffade mina. Den gröna nyansen vid hans iris var oemotståndlig för de flesta människorna, det visste jag, men för mig var de som ett par vackra livbojar som höll mig vid liv - hur mycket jag än var på gränsen till att drunkna.
“Hi”, mimade jag tyst, inte medveten över hur mycket styrka jag hade i min kropp eller hur mycket min röst skulle klara av att bära.
Jag slickade mig desperat efter tid om läpparna efter att jag hälsat på honom; vetandes över att jag var tvungen att berätta för honom. Men att rymma ifrån alla känslor och svåra situationer kändes helt enkelt lättare och så mycket mer lockande för stunden.
“Looks like that idea of recolor a room has to wait...”, log jag försiktigt, osäker på hur hans reaktioner skulle vara och på hur stark min röst var.
Ett enkelt skratt for ur hans strupe då han ruskade sitt huvud åt mina barnsliga ord, sedan fångade han återigen min ögonkontakt och fick mig att bli som fastklistrad.
“Don’t think about that, baby. It can wait” Osäkert tittade jag på honom medan han yttrade orden, men kände spänningen och oron löpa längs min ryggrad då han granskade mig med de charmiga ögonen.
Jag bröt vår ögonkontakt och likaså mitt leende när min blick träffade backen och mina fingrars brottande blev sysselsättningen för att hålla alla jobbiga känslor borta. Jag var väl medveten om att jag var tvungen att berätta, jag visste det klart och tydligt, men för en gångs skull ville jag bara glömma allt som hade med min hälsa och göra och... slappna av.
Frustrerad, samt ledsen, över hur mitt liv slutat upp med att vara bet jag mig hårt i läppen i ett försök att linda smärtan i mitt bröst. Mina tänder högg sig hårt ned i min hud och fick tårar att vilja rusa längs mina kinder, men som på något sätt blivit en lättnad smärta genom sekundernas gång och fått kramperna inom mig att dämpas.
Lågt snyftade jag, även om tårar inte föll från mina ögon, innan jag osäkert tittade upp på honom och gjorde ett försök till att le. Men som om jag aldrig gjort det förut blev mitt försök ett misslyckande och tårar började ostoppbart rinna längs mina kinder då jag insåg vilken position jag befann mig i.
“I’m sorry for not telling you”, utbrast jag förstörd, medveten om att han nu visste om allt och var tvungen att gå igenom den smärtan jag orsakade.
“Hey”, försökte Harry hyschande medan han böjde sig fram mot min kropp.
Oro utstrålades från hans ögon och hans rynka befann sig i ett djupt väck då hans vidrörde min kind. Hans hud fick kontakt med min och gav honom möjligheten att sopa bort de kalla, känslosamma tårarna som föll mot mina kinder medan hans ögon sökte sig in i mina och avslöjade allvaret som gömde sig bakom hans yttre ögonglober.
“Don’t think about it, okay? I’m here now, that’s all that matters”
“So you won’t leave me?”, viskade jag tyst; allt för osäker över hur hans svar skulle vara och över hur min kropp skulle reagera på orden.
En ensam, enkel huvudskakning avfyrades från Harrys kropp och ett leende var placerat på hans läppar då han tittade på mig.
Jag visste inte vad det var, kanske var det var min plötsliga brist på blod eller så var det för att jag helt enkelt i den situationen var allt för rädd för att bli ensam, men på något sätt lyckades jag tro på de ord han yttrade och le åt hans svar.
“I won’t”
Trackback
