---

Försiktigt blickade jag över på henne och granskade hennes tillstånd. På bara någon dag hade hennes kropp försämrats något otroligt; orsakat att hon inte längre kunde röra sig då hennes ork var allt för låg. Jag visste att slutet snart var där, ändå lyckades jag alltid på något sätt ruska mitt huvud åt varningstexterna som löpte inom mig och ignorera det som jag visste skulle hända. Jag visste att tiden var kort, jag visste att hennes liv snart var slut.

Orden fick förtvivlan inom mig att öka och mitt hjärta att skava då jag tänkte på henne. Jag ville inget annat än att ha henne vid min sida, därför kunde jag inget annat göra än att le åt det jag plötsligt bestämt mig för. 

Överraskningen jag gjort åt henne fanns nerbäddad i min väska på golvet och min ivrighet över att få göra hennes sista tid här på jorden så bra som möjligt orsakade leenden att spridas över mitt ansikte.

Efter ett tag insåg jag att jag fastnat i mina tankar och frigjorde försiktigt min stirriga blick. Jag valde att ändra riktningen med mina ögon, och kort tittade jag upp på Jamie för att märka att hennes ögon redan var bundna till mina. Hennes plötsligt hoppfulla ögon blickade upp på mig med kärlek, något som fick mig att förvirrat skratta med nervositet i rösten och rycka på mina axlar. Jag visste att hon satt och tänkte på något, jag kunde bara inte lista ut vad.

“What?”, fortsatte jag i mitt osäkra skratt.

“You stayed”, förklarade Jamie med en låg röst, nästan så låg att jag inte ens hörde henne.

Att hennes livskraft var så låg fick hela mitt hjärta att splittras och mina ögon att fuktas. Jag ville få henne att överleva, jag ville vara orsaken för henne att le och ge henne chansen till att uppleva allt det fantastiska livet hade att erbjuda, men jag visste, även om jag inte ville erkänna det, att jag inte längre hade möjligheten att ge henne chansen till lycka.

Förvirringen stod klart inom mig då Jamie yttrade sina ord och mina ögonbryn rynkades oroligt. Hastigt öppnade jag munnen för att så lite som fråga vad hon menade, men Jamies krassliga röst hann före och lämnade mig tyst med munnen vidöppen.

“Even when I tried to push you away, you didn’t leave. You were always there with me no matter what”

Hennes så enkla, men ändå överväldigande betydelsefulla ord fick mig att le samtidigt som jag lyfte upp hennes bleka hand. Återigen fick jag känna på dess kyla, men lovade strängt mig själv att jag så gott jag kunde skulle värma den och skydda den mot ondo. Försiktigt förde jag hennes darrande kroppsdel mot mina mjuka, hjärtformade läpar, sedan kysste jag den enkelt och kände hur leendet steg mot mina läppar.

“And I will always be here for you. I’ve said it once and I’m going to say it again, I won’t leave you. I will be here until the very end” Jag tog ett djupt andetag, osäker på hur jag skulle formulera mig. “Do you want to know why?”

Med så mycket exaltering som det gick, vilket inte var mycket, ansträngde sig Jamie för att lyfta på sitt huvud som svar. När jag såg hennes försök till ord log jag lätt för mig själv, sedan tittade jag in i hennes ögon och lät sanningen bli till ord.

“Because you’re my everything. I wouldn’t be here without you and I would definitely not be the same person without you. I have so much to thank you for, you don’t understand how glad you’ve made me, just by being there. I will never be able to describe my love for you, Jamie. Words will never be enough”

Ännu en gång tog jag ett djupt andetag då jag sökte mig in i hennes ögon, sedan log jag ärligt och försökte bevisa att min kärlek till henne var sann. Hennes ögon hade tårats då jag sagt orden och jag visste att hon ville svara detsamma, men hennes kraft var för liten och ord var för kraftiga. Jag tittade på henne då hon försökte mima ord till mig, ord som egentligen var så små men som hade så stor betydelse.

“I love you, Harry”

“I love you too, angel”, svarade jag genast med len röst, sedan lät jag äntligen de exalterade leendet falla in och ord att återigen lämna min strupe.

“Do you know what? I’ve actually got something for you”

Ivrigheten i min röst gick inte att dölja då det stolta leendet nådde flickan bredvid mig. Hennes svaga ögon nådde återigen mina och hon gav mig ett ärligt försök till ett leende, men som misslyckades då ögonen plötsligt började flacka av sömn. Smärtan strålade från hennes kropp och skar in i mina ögon; orsakade sorg och skuld att sköljas över mig. Plötsligt blev jag osäker över om hur mycket mer hon klarade och pressen steg allt ju mer tiden gick.

Osäkert böjde jag mig fram och lät mina läppar plantera en kärleksfull kyss på hennes hjässa innan jag lika försiktigt lutade mig tillbaks igen.

“Stay with me, princess. Just a few minutes left and then I’ll let you rest”, försäkrade jag henne med ett leende i rösten samtidigt som min låga, hesa ton yttrade orden.

Jamie tittade upp i mina ögon och fångade min blick, precis som att hon försökte säga något, men som aldrig föll ur hennes kropp. Hon nickade sedan i en bekräftelse på mina ord och log, något som fick mina mungipor att lyftas av ren reaktion och lättnad blandad med glädje.

“Okay”, pustade jag ut. Leendet på mina läppar vägrade att försvinna då jag vände mig om med Jamies flackande blick i bakgrunden.

Min nervösa hand darrade av nervositet och klumpen i min hals skavde i min kropp. Jag grävde som om ingen tid i världen fanns kvar tills jag fann den lilla, blåa asken och lät dess silke omfamna min handflata. Bara tanken på att en vacker ring skulle pryda hennes lika vackra fingrar fick fjärilar inuti mig att galet flaxa omkring och tårar att vattna mina ögon.

“Jamie”, började jag ivrigt med en stolt och silkes leende röst samtidigt som jag vände mig om. “Will you-”

Min röst dog ut och leendet föll bort från mina läppar då blicken fastnade på flickan framför mig. Hennes porslinljusa hud sken i det svaga dunklet och hennes ögon var mjukt slutna i avslappning; fick de ljusa ögonfransarna hon ägde att vila mot hennes bleka kinder.

Stressat sökte mina ögon över hennes kropp i hopp och tro på något tecken, men djupt inom mig visste jag att det var slutet.

“No”, viskade jag tyst för mig själv medan jag motvilligt skakade mitt huvud.

Det hårda grepp jag innan haft om den lilla asken vars innehåll skulle avslöja hela min framtid var nu löst och föremålet rullade hjälplöst bort från mig och ut på lakanet som täckte madrassen. Återigen ruskade jag mitt huvud, denna gången mer levande och medveten över situationen, samtidigt som jag panikartat böjde mig fram. Tårar började hastigt bränna innanför mina ögonlock och en oändlig smärta i bröstet uppstod. Jag bet samman mina läppar och gjorde allt i min makt för att inte falla ihop när jag i verkligheten visste att livet var över.

Hastigt greppade jag tag om hennes smala handled och lät mina fingrar ömt pressat mot hennes hud; försökte finna bevis på att liv fortfarande fanns och att fortfarande fanns kvar hos mig. Men hur mycket jag än försökte, hur mycket jag än hoppades, så ändrades inte tillståndet framför mig.

Tårar började hejdlöst falla ut och bort från min kropp då jag förkrossat ruskade mitt huvud och upprepade protesterade ord som bevisade min brist på tro.

“Don’t leave me”, utbrast jag panikartat samtidigt som ord blandades ihop med snyftningar.

Okontrollerbara tårar rasade ner från mina kinder och orsakade köld medan samma kyla fyllde och besegrade min nu ensamma kropp.

“No, no, no, no, no. Please, Jamie. Please. You’re the only thing that I’ve got left”