Tidigare i kapitel 34:

Tanken av att Louis aldrig mer ville se mig fick mig att vilja gå under jorden var sorg och allt jag ville var att fixa det, men Louis var riktigt förbannad och trodde inte på mig. Hans besvikelse på något som egentligen inte fanns var stor, och han var inte beredd på att släppa in mig i första taget. Tankarna snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig yr i frågan på om han någonsin skulle förlåta mig. Lågt suckade jag och stängde mina ögon i ett försök att tänka efter, men varje gång jag försökte trängde sig Louis in i mitt sinne och påminde mig om vad han egentligen ville att jag skulle göra. Hålla mig undan och aldrig mer vara i närheten av honom.

”So, what’re you doing today?” frågade jag nyfiket och drog upp ryggsäcken högre upp på axeln.

Niall ryckte lite på axlarna och vred sitt huvud mot mitt så hans ögon träffade mina.

”I don’t know. I was thinking about to go to Lou’s place and try to talk with him, if he lets me.” svarade han och jag nickade osäkert.

Han gjorde likadant och bådas blickar föll mot marken medan vi gick genom korridoren full med ungdomar. Min mun hölls stängd och jag kämpade så gott jag kunde för att inte öppna den och sprida ut min åsikt, men plötsligt kom jag på mig själv att bryta det med en suck och vände sedan mitt huvud mot honom igen.

”I’m sorry but I don’t think that’s a good idea.” slängde jag ur mig och Nialls förvånade ögon tittade in i mina. ”You know that I want you to get along and deal with all this drama, but I think it’s too soon. He won’t let you talk to him, you know.” sa jag tyst och ryckte lite på munnen.

En djup suck for ur Nialls mun och han sänkte sitt huvud mot fötterna och granskade dem när de flyttades framför varandra.

”I’ll tell you this.” utbrast jag sedan och stannade mitt i korridoren.

Min kropp vändes mot hans och jag la min händer över varandra medan jag väntade på hans huvud som långsamt for upp och tittade på mig.

”You can come with me today, hang out and that stuff and then maybe go to him tonight or tomorrow?” föreslog jag och bet mig förväntansfullt i läppen.

Niall slog ner huvudet en aning och suckade lätt innan han flyttade upp det igen.

”Fine.” sa han sedan och jag pep till av glädje.

”Awesome, I’ll tell Liam and Zayn and Olivia and then we’re going to have a awesome night!” sa jag med ett stort leende på läpparna och innan han hann protestera hade jag börjat springa bort från honom i ett försök att leta reda på dem andra och berätta.

Försiktigt placerade jag mina händer på hans överarmar och ställde mig på tå. Mina tår lyfte upp min kropp och gav mig extra längd innan jag långsamt stängde ögonen och böjde mig framåt så hans mjuka läppar träffade mina. Jag kunde känna att ett leende hade smugit sig upp på hans läppar när han gav mig en perfekt kyss som fick fjärilarna i min mage att bli galna.

Hans händer gled längs min kropp och stannade vid svanken på min rygg där de sedan flätades ihop med varandra och tryckte mig närmare honom. Mina händer som var placerade vid hans armar föll pladask ner mot min kropp och jag släppte försiktigt hans läppar och öppnade ögonen. Hans chokladbruna ögon fick mig att drunkna när han mjukt log mot mig och placerade en kyss på min panna.

Mina läppar formade ett leende som inte gick att få väck och jag suckade lycklig samtidigt som jag lät mina tår vila och lutade mig mot hans bröst.  Mina tankar snurrade runt i huvudet över hur allting kunde vara så bra, hur inget kunde gå fel och hur jag fick turen att få ha Zayn i mina armar. Det var underbart, han var underbar.

Jag avbröts i mitt tänkande av en harkling som fick mig att komma tillbaks till världen. Även Zayn verkade vara lite borta och tittade förvirrat till vänster om sig där någon förmodligen stod. Mitt huvud följde efter Zayns och jag fick sedan syn på April när jag hade vänt på det helt.

Snabbt men försiktigt drog jag mig ur Zayns grepp och drog mig bort till April och omfamnade henne i en lös kram. När hon sedan släppte mig log hon mjukt och slog sedan ihop händerna. Hennes blick for fram och tillbaka över mig och Zayn innan hon sedan öppnade munnen med ett stort leende.

”I was thinking about to chill out tonight.” började hon och jag la mjukt armarna i kors. ”Me, you, Liam… Niall.” fortsatte hon osäkert och jag tittade med en rynkad panna upp på Zayn som verkade uppfatta det likadant som jag.

”Niall?” frågade Zayn kritiskt och jag instämde innan jag flyttade ner mitt huvud mot April.

Hon suckade djupt och tittade besvärat på oss med en blick som gjorde allt för att få sin vilja igenom.

”Come on! He’s actually a nice guy!” sa hon tvärsäkert, men ändå tvekade jag.

”I don’t know.” mumlade jag tyst och tittade ner på mina fötter.

”Yeah, me neither.” instämde Zayn och ryckte lite på munnen samtidigt som April ännu en gång suckade.

”Please?” bad hon desperat och la händerna på varandra. ”Please, please, please!”

Jag suckade tyst och lät mina armar falla längs kroppen.

”Fine.” sa jag och April log stort. ”But if it isn’t fun we’ll go again!” sa jag snabbt innan April hade hunnit tänka för mycket och hon nickade snabbt.

”I promise, you won’t regret it!” slängde hon snabbt in innan hon med ett leende vände sig om och gick bort från oss.

Bakom mig hörde jag Zayn sucka innan hans händer la sig på mina höfter och hans huvud lutades mot min axel.

”This gonna be a long night.” mumlade han tyst och jag nickade med en suck samtidigt som jag lät blicken vila på April när hon med snabba steg gled genom korridoren.

Ännu en plågad dag på skolan var slut och jag befann mig just nu hemma. Jag kände mig ensam och hade ingen aning om vad jag skulle göra, det kändes som att alla övergav mig. Harry fanns förstås, men det var tomt utan Niall, utan April. Med en suck flyttade jag över blicken till andra sidan rummet och tittade ut genom det öppna fönstret.

Mörkret hade börjat lägga sig över himlen och den stora månen hade smått börjat visa sig. Någon enstaka stjärna hade dykt upp på himlens täcke och ljud från djur utifrån fyllde mina öron. Med en liten ryckning på munnen drog jag åt mig kudden bredvid mig och tryckte den mot bröstet. Mitt huvud lutade sig ner mot den och snabbt stängde jag ögonen och försökte få allt att försvinna. Försökte drömma mig bort och hoppas att allt skulle vara som förut, då det bara fanns goda saker, när olycka inte existerade i min värld.

Jag tänkte tillbaks på när mina föräldrar levde ihop, när jag såg dem skratta tillsammans och ägna uppmärksamhet åt mig och mina syskon. Jag tänkte på när jag , Niall och Harry hade varit som tajtast, när vi tillbringade varje minut tillsammans och inte gick att slita ifrån varandra. Jag tänkte tillbaks på April. När jag hade henne i min famn, kände hennes doft fylla mitt luktsinne och känna hennes läppar mot mina. Jag saknade henne, jag saknade alltihopa.

Ilskan av att jag hade tappat allt jag älskar och brytt mig om smög sig in i min kropp och blev vara större för varje sekund. Den drev mig vansinnig och alla dumma saker jag någonsin gjort började gnaga i mitt huvud. Lågt skrek jag och slängde iväg den vita kudden ifrån mig. Den landade på den stora lampan som stod på golvet och fick den att tippa åt sidan innan den snabbt for mot golvet och gav ifrån sig ett ljud som skar i mina ögon. Tusen glasbitar delade sig på golvet och den söndriga lampan låg utan liv på golvet.

Ilskan jag för en sekund sedan hade haft i kroppen minskade och mitt arga ansiktsuttryck ändrades till sorg på en sekund och fick mig att stänga munnen och släppa de hårt ihop tryckta ögonen. Sorgen av att hon inte längre var i mina armar tog över mig och panikartat placerade jag mina händer i håret och tryckte in naglarna i huden. Smärtan skrek inuti mig och jag reste mig upp i panik och mina ben snubblade över golvet.

Mina händer ramlade ner längs sidan och benen fortsatte att styra mig ut från rummet och genom huset samtidigt som den stora klumpen i halsen vägrade att försvinna. Jag snubblade över mina egna ben över resan genom huset och fick då och då ta stöd av väggen som fick mig att hålla mig uppe. Smärtan i mitt bröst var stor och jag hade ingen aning om hur jag skulle fixa det, det ända jag visste att jag var tvungen att försöka.

När jag äntligen hade tagit mig fram till ytterdörren öppnade jag den i panik och stormade klumpigt ut. Den friska luften fyllde mina lungor och fick mig att lugna ner mig samtidigt som jag stängde ögonen. Varje gång jag stängde dem fick jag syn på allt folk jag hade skadat och allt dåligt jag hade gjort, det hemsökte mig dag och natt. Allt jag ville var att fixa det, fixa allt som hade hänt mellan mig och min flickvän, mig och min bästa vän.

Klumpigt fortsatte jag att gå några meter och stannade när jag hade den stora svarta dörren framför mig. Modet och viljan jag för en sekund sedan hade haft att vilja fixa allt försvann på en sekund och fick min rädsla över vad som kunde hända bli större, men det var försent. Jag hade redan lyft min hand och pressat knogarna mot den stora dörren och inuti huset kunde jag höra skratt och fotsteg.

När det lilla handtaget pressades ner började mitt hjärta slå fortare och jag försökte hålla min fladdriga blick kvar på dörren. En sekund senare öppnades den och den vackra flickan jag så väl kände igen stod framför mig. Innan hon såg vem det var hade hon haft ett stort leende på läpparna, men sedan när hon fick syn på mig försvann det och hennes ansikte visade tecken på sorg och förvirring.

”Louis…” mumlade hon tyst och tittade på mig med tomma ögon.

Jag nickade diskret och öppnade munnen för att samla mod och försöka fixa allt, men avbröts av röster innanför dörren som kom närmare för varje sekund.

”April, who’s it?” hörde jag någon ropa och sekunden senare såg jag Niall komma mot dörren med ett stort leende på läpparna.

När han hade kommit fram till dörren och fick syn på mig försvann även hans leende på läpparna och han tittade förvirrat ner på April. Av sig själv kände jag hur mitt huvud skakades och April öppnade stumt munnen. Hennes mun mumlade tyst några få ord innan hon skakade på huvudet och med darriga händer stängde dörren mitt framför mig.

Besviket sjönk min kropp ner till marken och lutade mig mot den stora dörren samtidigt som jag stängde ögonen och tänkte tillbaks på henne och vad hon hade mumlat. Minnen spelades upp i mitt huvud och visade tydligt vad hon hade mimat till mig med tårfyllda ögon.

I’m so sorry.

Usch, vet inte vad jag tycker om detta kapitlet. Känns som att det går dåligare och dåligare, haha! 

Men jag hoppas att ni tyckte om kapitlet, och tack för alla kommentarer på det andra! ♥