Tidigare i kapitel 33:

Jag lät min blick följa efter April när hon började gå längs den smala gången mellan bänkarna. Hennes blick flög runt i klassrummet och granskade de irriterade blickarna från elever som tycktes blev störda av det höga ljudet av den smällande dörren, innan hennes blick mjukt landade vid mig.

Mina ögon letade sig in i hennes samtidigt som jag la armarna över bröstet och lutade mig tillbaks i stolen utan att släppa blicken från henne. Hennes blick var orolig och kall samtidigt som hennes mun gav ifrån sig ett lågt suckande och huvudet skakades innan hon satte sig till rätta på stolen.

Min blick lämnade henne besviket och flyttades till personen som gick bakom henne. Personen som jag känt så länge och så väl, som en gång var den bästa vän jag kunde dö för. Nu, nu kändes han som en hög skit. Jag ville inte ha med honom att göra, inte när han hade gjort så han gjorde.

Direkt kände jag hur min blick blev hård och skrek ilska av sig när jag borrade in mig i hans ögon och mötte hans osäkra blick. Snabbt satt jag handen under stolens kalla sitts beredd på att dra ut den för att gå bort till Niall, hoppa på honom, ge honom ett slag i ansiktet och skrika att det var hans fel att jag inte hade April i min famn, men direkt när Harry såg mig lyfta på stolen greppade han hårt tag i min arm och tryckte ner mig igen.

”You’re not going anywhere. Don’t fuck this up, Lou. Let me handle it and don’t make it harder for me to fix.” viskade Harry med hård röst till mig. Hans ögon var spända i mina och hans hand var hårt kramandes runt min överarm.

Högt stönade jag åt hur jobbig jag tyckte han var samtidigt som jag flyttade in stolen igen och la armarna på bordet.

”Fine, but if this shit don’t end soon I’ll jump on that guy. He’s trying to steal my girlfriend.” fräste jag surt och tittade in i Harrys ögon medan han suckade med ett skakande huvud.

Han mumlade något tyst för sig själv som var svårt att uppfatta innan han riktade sin blick mot läraren och jag min mot April och Niall.

Granskade varje steg dem gjorde, alla skratt och alla samtal. Och vad det än var så skar det till i hjärtat på mig, där jag egentligen inte ville att hon skulle komma in.

Fan, den här tjejen har tagit mig hårt. Jag kommer inte kunna glömma henne i första taget.

När lektionen var slut reste jag och Niall oss lättnade upp. En engelskalektion med en vikarie som bara var förvirrad gjorde det allt mycket svårare att förstå vad han menade, och då folk faktiskt ville lära sig något fick man inte lov att skämta med honom. Utan man skulle sitta tyst, lyssna och ta in vad han sa, enligt pluggisarna på första raden.

Med ett skratt gick jag och Niall ur salen och började gå längs korridoren. Att ha sådana klasskamrater som aldrig kunde slappna av och ha en lugn lektion var störande, och då när man hade chansen när en vikarie kom så tog dem den inte utan sa åt oss att skärpa oss och lyssna.

”They’re so stupid sometimes.” skrattade Niall och skakade på huvudet. ”Why couldn’t they just let us chill and work by themselfs?” frågade han förvirrat och jag skakade skrattandes på huvudet.

”Niall, wait!” hörde vi sedan en mörk röst ryta i ilska och Niall stelnade till med en orolig blick på mig.

Bakom mig kunde jag höra hur steg pressades mot golvet och nästan småsprang för att komma fram till oss. Irriterat vände jag mig om med ett stön och blängde surt på Louis som gick med arga steg mot oss.

”Louis, what do you want?” frågade jag surt och granskade honom när han fortsatte att gå mot oss och sedan stanna framför våra fötter.

”I just want to talk with Niall.” sa han lugnt utan att ge mig en blick utan tittade in i Nialls oroliga blåa ögon.

Nialls blick flög runt i rummet innan de landade på mig och visade panik av vad han skulle göra.

”No, for Gods sake, Louis. Leave him alone.” fräste jag surt samtidigt som jag la armarna över bröstet och tittade på honom. 

”No!” kontrade Louis surt och tittade nu på mig. ”Can you please leave us alone, April? Or do you want to be alone with your boyfriend?” frågade han surt och höjde ögonbrynen åt mig.

“You’re unbelievable.” skrattade jag irriterat åt honom och skakade på huvudet. ”Grow up for fuck’s sake.” sa jag hårt innan jag tittade oroligt på Niall.

Han nickade diskret åt mig med ett försök att le och jag gjorde likadant innan jag sedan gick därifrån och lämnade dem ifred.

Snabbt svalde jag i ett desperat försök att få bort den stora klumpen i halsen och tittade osäkert på Louis. Han gav mig en blick som kunde döda innan han skakade på huvudet och tittade ner i marken.

Mina tankar for runt i huvudet och jag försökte övertala mig själv att jag hade fått en chans att tänka efter medan Louis tittade ner i marken, vilket fick mig att slappna av och lugnt tänka igenom mina tankar.

Men sedan när han lyfte huvudet och ett par mörka ögon mötte mina kände jag hur paniken snabbt började komma tillbaka och hur jag ville kasta mig i det närmaste föremålet och gömma mig för honom.

”Louis, I..” började jag men avbröts snabbt av att Louis snabbt skakade på huvudet och själv öppnade munnen.

”Why? Why did you do it, Niall?” frågade han med en förvånansvärt lugn och skakig röst.

Hans ögon hade ändrats från mörka till sorgliga på en sekund och nu såg han inte ens arg ut, det ända som visades i hans ögon var sorg.

Han var olycklig.

”Why did you even try to take her? I thought that we were friends, friends don’t do things like that.” fortsatte han tyst och svalde hårt.

Jag tittade stumt på honom och öppnade munnen med en skakning på huvudet.

”I didn’t try to steal her, Louis. I never did.” började jag och Louis fnös lätt med ihop pressade läppar. ”She found you by herself, I was just there when she cried outside and took her to Liam, nothing else. I would never do that to you!” fortsatte jag i ett försök att övertala honom samtidigt som jag förtvivlat skakade på huvudet.

”You gotta believe me, Lou.” bad jag desperat och tittade in i hans ögon.

”Don’t call me that!” fräste han surt och backade ett steg med stängda ögon. ”I trusted you, man. I thought that you were happy for me and… and just wanted my best, not to steal her from me.”

Jag skakade på huvudet och gick in det steget han precis hade backat och försökte titta in i hans ögon när han sedan öppnade dem.

”I was, I really was happy for you! Please Louis, I never wanted to hurt you, not her either. All I did was to be nice, I never tried to take her. I knew that she was yours.” sa jag uppriktigt och försökte att få honom att tro mig, men ännu en gång fnös han och skakade på huvudet.

”It doesn’t matter, I’ve lost her anyway.” sa han sorgset innan han vände sig om och gick med raska steg bort från mig.

Med en suck drog jag handen genom håret och knep ihop läpparna. På långt avstånd kunde jag se hur April långsamt stack fram huvudet och började gå mot mig med öppen famn.

När hon kom fram tryckte hon mig mot henne och la mjukt sina händer på min rygg innan hon började dra den upp och ner för att värma mig i ett försök för att få mig att må bättre.

”It’ll be okay, Nialler. You didn’t do anything wrong, it was him. It was him who hurt me, not you. You were just there when he wasn’t, you made me feel good again. Thank you.” viskade hon tyst och jag nickade svagt på huvudet samtidigt som jag gång på gång försökte svälja bort klumpen som envist satt kvar i halsen.

Tanken av att Louis aldrig mer ville se mig fick mig att vilja gå under jorden av sorg och allt jag ville var att fixa det, men Louis var riktigt förbannad och trodde inte på mig.

Hans besvikelse på något som egentligen inte fanns var stor, och han var inte beredd på att släppa in mig i första taget.

Tankarna snurrade runt i mitt huvud och gjorde mig yr i frågan på om han någonsin skulle förlåta mig. Lågt suckade jag och stängde mina ögon i ett försök att tänka efter, men varje gång jag försökte trängde sig Louis in i mitt sinne och påminde mig om vad han egentligen ville att jag skulle göra.

Hålla mig undan och aldrig mer vara i närheten av honom.

Så, här var kapitel 34 uppe! Tyvärr bildlöst, ledsen för det. Men i alla fall, till det jag tänkte fråga.

Är fanficen/novellen bra? För innan kunde jag få hur mycket kommentarer som helst på en kväll och nu tog det... Hur många dagar var det? Tre? För att få 35+ kommentarer. 

Jag vet inte vad det är, är det att jag uppdaterar dåligt? Lathet? Att ni har sommarlov? Inte bra längre?  För sommarlov har jag ju också.

Har ingen aning om jag ska vara ärlig, men vad spelar det för roll? Orkar inte bry mig... Men hoppas ni gillar kapitlet i alla fall! x