Tidigare i kapitel 39:

”Do you think we can do it?”

Jag ryckte lite på näsan och lyfte min blick. Mina ögon träffade direkt hennes och hon tittade oroligt på mig. Hennes blick var osäker och flaxade omkring i rummet innan de äntligen landade i mina igen.

Direkt när hon såg in i mina ögon kunde jag känna hur en stöt for igenom min kropp, genom bara en blick.

Hennes skönhet gick inte att beskriva med ord.

”Do what?” frågade jag lugnt.

April ryckte på axlarna och tittade ner på säng överkastet. Hon lät sitt högra pekfinger glida över ytan samtidigt som hon bildade små cirklar.

”This.” svarade hon tveksamt i något som mer lät som ett mummel än som ett svar.

Efter en stund suckade hon tyst och slutade med att låta fingret dansa över överkastet. Hon drog snabbt in det mot de andra ihop tryckta fingrarna och lyfte sedan blicken som var fylld med oro och osäkerhet.

”This relationship that doesn’t make sense. We just fight all the time and then we make up and then we fight again. We can never be as the other couples, Louis. We’ll always be this couple that people don’t think will last, just because we’re fighting all the freaking time.”

Jag suckade tungt och försökte fånga hennes uppmärksamhet. Det syntes på henne att hon var skeptisk över hur det skulle hålla och varför vi ens försökte. Hennes ögon låg ännu en gång vilandes mot överkastet och det verkade som att hon gjorde allt för att undvika mig.

”So? Who cares?” började jag och höjde lätt ögonbrynen.

April mumlade något för sig själv och lyfte axlarna och senare släppte hon ner dem igen. Jag letade snabbt reda på hennes hand och slätade ut den hårt spända näven. Hon verkade inte kunna slappna av och så fort jag började prata blev hon osäker igen.

Jag lät min ena hand smeka hennes mjuka handrygg och la sedan båda mina händer över den.  Hennes hand begravdes i mina två händer som såg gigantiska ut när man jämnförde med hennes, och när jag sedan hade gjort det tittade jag upp på henne och försökte se henne i ögonen. Hennes blick var spänd på hennes övertäckta hand och hon granskade varje millimeter av min översta hand innan hon vågade titta upp i mina ögon och vänta på vad jag hade att säga.

”As long as we love each other doesn’t that little things matter. All couples fight, April. It’s just that they don’t show it.” sa jag och försökte få henne att förstå, men hon bara ryckte lite på näsan och tittade ner i sängen. ”And besides, I don’t want that kind of relationship. I like it just the way it is. You and I, together, that’s all that matters. Screw the others!” 

Hon suckade och tittade upp.

“But we don’t even know things about each other! We’re a total mess!” utbrast hon förtvivlat och ruskade på huvudet.

Hennes oroliga ansiktsuttryck fick mig att le och jag skakade svagt på huvudet innan jag lossade på mitt grepp om hennes hand och klappade löst på den.

”Then we’ll tell things about ourselves for each other!” skrattade jag och försökte få henne att överväga på det rätta alternativet. ”Your best friend on your last school?” frågade jag henne, men direkt när jag hade ställt frågan hörde jag henne sucka.

Hon var skeptisk och visste nog inte vad hon skulle tycka och göra. Tillslut svarade hon mig med en ryckning på munnen och med blicken avböjd från min.

”Melanie.” svarade hon mig tyst och med en aning tvekan i rösten.

Hon skakade diskret på huvudet innan hon tittade upp på mig en kort sekund. ”Next question, please.” sa hon tyst innan hon böjde ner huvudet igen.

”Okay.” sa jag och nickade. ”Your parents name?”

Jag kunde höra hur hon drog efter andan, även fast hon försökte dölja det. Hon verkade helt plötsligt illa till mods och hennes andetag blev lite hackiga. Jag förstod inte varför och kunde heller inte komma på en rimlig förklaring, så istället la jag bara handen på hennes och försökte fånga hennes blick.

”You okay?”

Hon nickade i ett försök att få mig att bli mindre orolig samtidigt som hon drog bort några hårslingor från ögonen. Hennes fingrar började lätt klättra på varandra och hon verkade djupt fokuserad på det i något som förmodligen var ett försök att koppla bort världen. Jag satt tålmodigt och väntade, visste inte vad jag skulle göra, och tittade på henne.

Jag ville inte att hon skulle känna sig pressad, men frågan om varför den enkla frågan kunde bli ett sådant stort bekymmer dök upp i mitt huvud och fick mig att bli nyfiken.

”Chris and Victoria. Their names is Chris and Victoria.” sa hon plötsligt efter en långs stund tystnad, och vågade äntligen lyfta sin blick och titta på mig.

Jag log mjukt mot henne och nickade.

”Okay, well. I look forward to meet them!” sa jag förväntansfullt till henne och hon nickade diskret.

Jag kände hur pressen blev högre och hur Louis blick brände när jag tittade ner på överkastet. Den stora klumpen i min hals höll sig envist kvar och fick den att svida något djävulskt.

Han hade nämnt han, han hade nämnt han.

Bara när tanken om honom dök upp kände jag hur paniken blev större och att tårarna brände bakom ögonlocken. Jag visste helt enkelt inte vart jag skulle ta vägen. Jag visste att jag var tvungen att svara honom, så jag gjorde ett försök och öppnade munnen. Ut kom ingenting förutom luft, orden var som bort skrapade från min tunga. Förvånat stängde jag munnen igen utan att ge en ända blick till Louis.

Hur jag skulle kunna svara när jag inte fick ut ett ända ord ur min mun förstod jag inte, men ändå var jag någon gång tvungen att svara. Han skulle sitta här och vänta.

”Chris and Victoria.” sa jag plötsligt efter några långa minuter fulla med tystnad.

Min mun hade tillslut låtit mig få ur mig orden och när de väl var ute kändes det inte ett dugg bättre. Inte alls, det kändes värre. ”Their names is Chris and Victoria.”

Jag lyfte på mitt huvud och hittade direkt vägen till hans ögon. Hans ögon och mun log mjukt mot mig innan han nickade.

”Okay, well. I look forward to meet them!” sa han sedan med en röst som lät förväntansfull men samtidigt orolig och spänd, samtidigt som jag nickade en nästan osynlig nick.

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, skulle jag berätta för honom? Skulle jag inte berätta för honom? Hålla det inom mig och låta allt jag någonsin velat säga, få stanna kvar och aldrig komma ut? Jag stod inte ut med att ha alla dessa alternativ. Det fick mig att bli yr om allt jag kunde välja på samtidigt som en orolig känsla i magen dök upp.

Tänk så väljer man fel?

”Yeah, look forward to meet them.” upprepade jag skeptiskt och tittade ner igen. ”Look, Louis. There’s something that I need to tell you.”

”Okay…” svarade han osäkert.

Jag tog ett så stort andetag jag kunde och försökte få ner all luft innan jag grävde ner mina tänder i min underläpp. Hur jag skulle berätta det visste jag inte, jag visste bara att jag var tvungen att göra det.

”Uhm…  It’s about my…” Jag svalde i ett desperat försök att få ner klumpen. ”It’s about my dad. He’s… he’s...”

Min hals började tjockna och luften kändes svårare att ta in. Mina lungor ville inte samarbeta.

”Dead.” viskade jag sedan tyst och kände hur allt helt plötsligt blev mycket jobbigare.

Jag trodde inte att jag skulle klara det, att få ut ordet. Jag trodde att orden skulle tappas bort och att jag blev sittandes helt tyst. Fast jag trodde ju också att jag allt skulle kännas mycket bättre när jag fick ur mig det, titta så bra allt blev! Hittar ni ironin någonstans? Jag kände mig som en skit.

På något som kändes som tusen mil, hörde jag Louis dra efter andan. Men jag höll kvar min blick nedåt i rädsla om att möta hans.

”It was a normal day, or at least I thought it was. I was on my way home from school, and when I came home…”

Jag drog efter andan. Det var jobbigt, vad som hade hänt sårade mig djupt och visste inte hur jag skulle få bort all rädsla och smärta. Men jag visste att jag var tvungen att avsluta meningen. Hur smärtsamt det än må vara, det var något jag kände att jag behövde göra. 

“I found him dead, lying on the floor.” fick jag tillslut ur mig och lyfte min blick.

Jag tittade in i hans ögon, han som gjorde mig stark och stötta mig. De ustrålade chock, förvirring och även sorg. Allt det i ett par ögon.

”Just like that. The day before everything was normal. My dad was there, like always. Laughed with me and just…. Was my dad. And one day, without one single warning, he was gone. Just like that.”

Jag kämpade emot tårarna som så gärna ville börja rinna.

”The doctors and everyone else are telling me that it was a suicide, but I don’t believe them. My dad would never do that to me. I miss him so much and I don’t know what to do. He was my dad. He should’ve been here. And now he isn’t.” sa jag tomt och allt jag precis känt, var som bortblåst.

Alla känslor och alla tankar. Jag kunde inget göra, jag kände ingenting. ”This shit is killing me inside.”

En kall tår började rinna längs min kind. Det var bara en tår, jag hade inga känslor och det ända den gjorde var att rinna. Ingen smärta fanns kvar inuti mig och jag kände mig som en jävla zombie, kanske vampyr. Och jag visste att smärtan var borta, men tillslut skulle den komma tillbaks lika hårt som innan och fortsätta att plåga mig. Den skulle aldrig försvinna, den skulle alltid störa mig och hindra mig från att vara lycklig.

Plötsligt kände jag hur Louis utan förvarning hastigt drog mig mot sig, la sin ena hand på mitt bakhuvud och den andra på min rygg. Höll om mig, tröstade mig, skyddade mig. Så fort jag kom i hans famn, andades in hans doft och fick känna hans närvaro, bröts allt.

Tårarna började rinna hastigare och fler och fler lämnade kvar blöta marken på mina kinder innan de rann ner och träffade Louis t-shirt. Plötsligt kände jag något. Även fast alla tankar och känslor var borta, så kände jag något. Något som jag inte känt på månader, inte sedan pappa dog.

Trygghet.

Den här killen fick mig att känna mig trygg, lika trygg som när jag satt i min pappas famn.

---

Så där ja! Förlåt för sent kapitel, varför vet ni nog. Men här har ni det! Skulle egentligen kommit upp för någon timme sedan, men jag lyckades somna.... Hehe.

Förresten! Hur vill ni att novellen ska sluta? Ge mig gärna tips, sötnosar! :)