Tidigare i Moments…”Everyting is gonna be okay, my angel. I won’t let you leave me here, you mean to much for me.” Viskade jag till henne och kände en tår rinna längs min vänstra kind.

Bang. Jag sparkade upp den stora dörren med min högerfot och gick in bland all panik och hysteri, inte långt efter mig kom Louis och Liam.
”Nurse! Doctor! Please, it’s an emergency, she’s barely breathing!” skrek jag och sjuksköterskor kom springandes med en rullbar säng mot mig. Snabbt men försikigt la jag ner Sara på den och smekte hennes kind innan sköterskorna började springa genom all folkmassa och igenom en stor svängdörr. Jag sprang bredvid henne hela tiden och klämde fast min hand i hennes. Vi sprang igenom ännu en svängdörr när en av läkarna stoppade mig.
”You can’t follow her in here.” sa han och höll upp handen mot mig.
”But I have to! Please, doctor. Let me in.” bad jag honom desperat och försökte tittade förbi honom och in i det stora rummet som nu var fullt med doktorer och sjuksköterskor runt sängen Sara låg på.
”I’m sorry. Sit here and we’ll let you know when we got more information.” Sa han och gick igenom den stora porten. Jag drog handen genom håret och satt mig förvirrat på stolen, men nästan direkt efter gick jag upp från den igen och ställde mig vid svängdörrarna. Jag tittade in i det lilla fönstret och fick se massa doktorer med stora plattor i händerna.

She doesn’t breath! Going on three, two, one,  NOW!

Bang. Hennes bröstkorg hoppade upp och jag begravde mitt ansikte i händerna.

No reaction. One more time!! Three, two, one NOW!

Bang bröstkorgen for upp ännu en gång.

Do the mouth to mouth resuscitation ten times, then we try again.

Dom tryckte ner ner händerna på hennes bröst och gjorde sedan mun mot mun metoden.

Okay, last time… Three, two, one, NOW!.... Finally the heart is under control.

Jag drog en hand genom håret och satt mig sedan på stolen igen. Hon hade inte andats… Hon hade varit död. En tunn tråd från att glida ur mitt liv. Jag la mitt ansikte i händerna och kände sedan en varm hand på min axel. Långsamt tittade jag upp och fick syn på Liam och Louis.
”How is she?” frågade Louis oroligt.
”She wasn’t breathing, Louis. They got her heart on right track again, but she wasn't breathing... She wasn't breathing …” sa jag svagt och kände hur tårarna började rinna ner från mina kinder.
”But she breathing now, right?” frågade Liam och tog chockat bort sin hand mot min axel.
”I don’t know. Maybe by machine, maybe on her own, I don’t know…” sa jag och hörde hur Louis sjönk ner på stolen bredvid mig. Jag sneglade på honom i några sekunder. Hans ansikte var spänt och chockat och hans ögon var blanka. Jag drog tillbaks mitt ansikte till händerna och gömde de i dom. Plötsligt hörde jag någon harkla sig och jag tog bort händerna från ansiktet. Där stod en doktor i kanske 50-års åldern med vit lång rock och grått hår.
”Sara is breathing. She has very little blood and we don’t know when she’s going to wake, but she’s breathing.” Sa han och jag kände lättnaden sprida sig inom mig.
“Thank god!” sa jag och han log ett litet leende mot mig.
”You can see her, but only one of you.” sa han och jag tittade på killarna.
”You can go.” började Louis och nickade mot rummet. ”Whe have to go home and tell everybody and that stuff, but we’ll come back.” sa han sedan och reste sig upp. Jag log tacksamt mot honom och ställde mig upp.
”Thanks Lou.” sa jag och kramade honom innan jag gick efter doktorn och in i rummet. Det var ett enkelrum med toalett till höger direkt när du kom in och sängen mitt i rummet. Det fanns även några fotöljer i hörnet bredvid fönstret som hade utsikt över sjukhusets trädgård där gamla eller sjuka människor fick en liten dagspromenad. Min blick fastnade direkt på Sara som låg i den vita sjukhussängen. Hon hade en massa slangar inkopplade överrallt och en maskin bredvid henne som visade hennes puls. Jag drog fram fotöljen till sängen och satt mig ner.
”It's said that they get better faster if you talk to them. They can hear you even if they isn’t awake.” sa plötsligt doktorn.  Jag nickade lite men släppte inte blicken från Sara. ”Here.” sa han sedan och kastade en tröja till mig. Jag log tacksamt mot honom och han gick ut ur rummet. Jag tog hennes hand och pressade den hårt mot min.
”Babe, I’m so sorry I let this happen to you, I’ll never, never, never let something like this happend to you again. I promise.” Viskade jag och kramade hennes hand hårdare. Tiden gick, jag vet inte hur länge jag satt där, bara satt där och väntade på att se ett litet tecken på att hon fanns där under alla prylar och den djupa sömnen. Det enda jag ville var att se ett litet tecken på att hon levde. Att hon fanns där, att hon inte skulle försvinna ur mitt liv. Det var nu kålsvart ute och jag kände hur ögonen blev tyngre och tyngre. Försiktigt kravlade jag upp bredvid Sara utan att stöta till någon sladd och la mina armar runt henne.
”I love you Sara, I don’t wanna lose you, please, promise me that you’ll be here with me. We have a future togheter. With little Harry’s and Sara’s, we gonna buy a big house and live happy after with our little family, don’t go away, Sara. You’re my life. I can’t live without you…” Viskade jag och kysste henne på pannan innan jag somnade.

Jag vaknade med ett ryck och reste mig upp, men fick snabbt lägga mig ner igen. Armen värkte något rysligt och jag mådde ärligt talat piss. Massa sladdar var kopplad över hela mig och jag kände mig trött, riktigt trött. Försikigt kollade jag mig omkring och fick se Harry sitta i fotöljen bredvid sängen och läsa i en tidning. Han tittade försikigt upp och så fort han fick syn på mig slängde han ifrån sig tidningen.
”Sara!” sa han lättat och kysste mig i pannan. ”How are you?” fortsatte han och jag suckade.
”I don’t feel well. It hurts everywhere in my body, especially in the chest.” sa jag och han nickade.
“That’s because you stopped to breath. I was so scared, Sara.” Sa han lågt och skakade på huvudet. Jag blev chockad och tittade mig omkring.
”How long have I’ve been sleeping?”
”In two days.” sa han och jag nickade. ”The other guys and Eleanor have been here, but you slept then. Is it okay if I call them and say that you’re awake?” frågade han och jag nickade. 
“Does Frida know this?” frågade jag och Harry skakade på huvudet.
”Can you call her to? I want to meet her.” Fortsatte jag och Harry nickade.
“Okay babe.” Sa han och kysste mig på pannan innan han försvann ut genom rummet. Några timmar senare hade både killarna och Eleanor varit där, nu satt jag och väntade på att Frida skulle komma. Jag hade inte träffat henne på jättelänge och saknade henne verkligen. Huvudet var ganska tungt nu av att jag hade varit vaken i några timmar, jag klarade tydligen inte av mer än. Jag la mitt huvud mot kudden och tittade ut genom fönstret. Det var så tyst att jag kunde höra fåglarnas kvitter, vilket var väldigt lugnande. Plötsligt öppnades dörren och jag vände försikigt på mig. Frida såg vättskrämd ut och sprang snabbt fram till mig och omfamnade mig hårt.
”Åh herregud Sara. Harry berättade, jag är så ledsen!” sa hon och satt sig bredvid mig i sängen.
”Ja, jag förväntade mig inte att Jasmine skulle gå så här långt… Om inte Harry och Louis hade kommit hade jag nog inte levt nu..” sa jag och Frida nickade förstående.
”Förlåt Frida för att jag inte har ringt dig eller något.”
”Sara, det gör inget. Det har varit rikigt mycket för oss båda i skolan och sånt, jag önskar bara att jag hade vetat tidigare..” sa hon och tog tag i min hand.
”Förlåt…” viskade jag och hon skakade på huvudet.
”Det gör inget, men vet du vad? Jag har en riktigt, riktigt stor sak att berätta för dig…” sa hon och fick ett enormt leende på läpparna. ”Jag har gått vidare till x-factor!” skrek hon och jag kramade henne.
”Wow, Frida, det är otroligt! När sökte du?” frågade jag och kunde se hur glad hon var.
”För bara några dagar sen, det ska bli så spännande!” sa hon glatt och jag nickade.
”Men vet du vad?” sa jag och hon skakade på huvudet. ”Då är vi två om det!” skrek jag och våra händer möttes i en high-five i luften.

LISTEN UP PEOPLE, SHE SURVIVED!!!!
Och oh no, ändrade jag sån där perspektiv sak igen? Förlåt... :$
Men, haha tjejer / killar om det finns någon söt liten pojk (hahah pojk?!) directioner som läser, det är 1 kommentar per person, men det är jättegulligt att ni kommenterar, tack så hemskt mycket! :)
Måste erkänna att det var lite roligt när någon av er bara: "Ohh, no. You not gona die Sara. You are the lead character, understand it." Haha, jättegulligt!!
4+ till nästa! :D