Tidigare i Moments… Jag stannade och tittade länge efter bilen och kände tårarna i halsen. Jag var påväg att mista henne. Jag hade säkert redan mist henne. Det var som en stor sten som fall på mitt hjärta. En sten som aldrig skulle gå väck så länge jag inte hade Sara.

Det var några dagar sedan Sara kom hem från sjukhuset nu. Men hon hade inte gått till skolan, inte ens gått utanför dörren. Lärarna trodde att hon fortfarande var på sjukhuset, vilket dom mer än gärna fick tro för Sara. Hon lämnade bara rummet när hon skulle äta något smått. Hon hade inte heller pratat med Harry, hon hade faktiskt fryst ut alla förutom mig.
”Come on, you have to talk to him Sara.” sa jag medan jag räckte över den ena Ben & Jerryn till henne. Hon öppnade locket och grävde ner skeden.
”No.” svarade hon kort och stoppade in skeden i munnen. Jag suckade och slog henne löst med kudden som låg bredvid henne. ”Outch.” sa hon lite surt och satt sig i skräddarställning.
”You can’t just ignore everybody. Seriously Sara.” sa jag allvarligt och försökte titta henne i ögonen, men hon undvek det och stoppade istället in en till sked glass i munnen och lät skeden stanna där. ”You know, the guys are going to London again in like five hours, and I have to go home soon too.” forsatte jag och jag såg hur hon bet hårdare i skeden.
”But I’m going to London too…” sa hon tyst och jag nickade.
”Yeah, in three days. And how do you think it’s gonna go on the x-factor if you are like this? You have to talk to Harry.” Sa jag allvarligt och hon tog ut skeden och slog fast den hårt i glassen.
”I’m gonna talk to him, okay?” sa hon surt och tittade med höjda ögonbryn på mig.
”Thank you.” sa jag och log lätt. ”Now, thanks.” fortsatte jag och hon slängde sig bakåt i sängen medan hon suckade.
”No, I just have to think a little bit first. But I’ll talk to him, I promise.” sa hon och kramade en av kuddarna.

Jag drog ner resväskan från trappan och vidare mot hallen utan att gå upp och titta om jag hade glömt något. Vissa av mina saker fanns kvar på Saras rum, men jag ville inte störa henne. Hon behövde vara själv just nu, och hur ont det än gjorde i mig så var jag tvungen att acceptera att det var Saras val. Om inte hon förlåter mig är det kört, då kommer hon aldrig göra det. Med en suck böjde jag mig ner och snörade skorna. Jag såg killarna komma skojandes ner för trappan med massa resväskor i händerna.
”Are you ready?” frågade Liam och jag stoppade händerna i fickorna.
”I think so.” sa jag och tittade bort mot trappan med ett hopp om att hon skulle komma nerrusandes mot den. Men hon kom inte.
”Dude. It’s gonna be alright.” sa Liam tyst och la en varm hand på min axel. Jag nickade lite och han smålog innan dom gick ut till bilen medan jag stod kvar i hallen. Fortfarande med hoppet om att hon skulle komma ner. Efter ett tag vände jag mig om och gick mot dörren.
”Wait, Harry.” hörde jag plötsligt och vände mig om. Sara stod lutad med huvudet mot väggen i trappans slut. Jag kunde inte låta bli att le lite när jag såg henne, även fast jag inte var säker på att det var något bra hon tänkte säga. Hon tog ett djupt andetag och gick sedan fram mot mig.
”I… I want to talk to you, and I want to belive you, but… I have to think. Can we please talk when I’m coming to London in three days?” frågade hon och jag nickade svagt. Jag visste inte om det var ett bra eller dåligt tecken. Hon försökte le mot mig innan hon vände och sprang upp på sitt rum, så jag gick ut mot bilen som skulle köra oss till flyplatsen. Det enda jag kunde tänka på var Sara. Om hon skulle förlåta mig, hur mycket jag skulle be om ursäkt, hur mycket jag skulle säga att jag älskade henne, njuta av hennes närvaro, kanske i mina armar, och hur noggrant jag skulle förklara vad som hade hänt, hon förkänade att få reda på sanningen. Jag klarade inte av att se henne såhär, även fast jag var en del av det som gjorde att hon var så ledsen som hon var.

Jag såg Harry stå där med sorg eller ånger i hans ögon. Även fast det var jag som var sårad klarade jag inte av att se honom så, så jag sprang iväg. Rusade upp från trappen och slängde sedan upp dörren till mitt sovrum. Jag satt händerna på huvudet och tittade mig omkring. Gick fram till datorn och rotade i lådorna, igenting. Under sängen, ingenting. Jag grävde ner händerna i hårbottnen och drog sedan lite i håret. Mina andetag var snabba och hackiga, som att jag skulle börja gråta när som helst. Jag ställde mig upp och sprang in på toaletten, där fanns inget heller. Tillslut sprang jag fram till garderoben och öppnade dörren. Jag slängde galjarna åt sidan och rotade upp alla kläder i lådorna. Tillslut hittade jag det jag letade efter - Harrys Tofu guys don’t eat meat tröja. Jag stängde mina ögon och tryckte den mot bröstet samtidigt som jag andades in hans lukt. Det lugnade mig en bit och snabbt som tusan slängde jag av mig koftan, sjalen och linnet jag hade på mig för att kunna ta på mig Harrys tröja. Jag kramade om mig själv lite lätt medan jag kände en tår rinna ner från kinden, saknaden var stor. Jag saknade honom som fan. Endå kunde jag inte låta bli att tveka varje gång han gjorde ett försök att prata med mig. Det var svårt. Jag slängde mig ner i sängen och drog upp benen mot brösten. Tröjan drog jag sedan över benen och sen låg jag bara där. En del av mig ville flyga direkt till London så jag skulle kunna hoppa i Harrys armar, men en annan del var rädd, rädd för framtiden.

3 dagar senare

Jag tittade upp från marken och fick syn på en man med en skylt på där det stod mitt namn. Med en rynka i pannan drog jag upp väskan på axeln och rullade min resväska mot honom.
”Miss Sara?” frågade han och jag nickade avvaktande. Han log trevligt mot mig och tog tag i min resväska. ”I’m Stefan and I’m gonna drive you to the hotell you’re gonna live in.” fortsatte han och började gå ut från flygplatsen. Jag följde efter honom och fick se han lyfta in min väska i en svart limosin och jag nickade nöjt.
”Not that bad.” sa jag och skrattade. Han tittade upp och log innan han stängde luckan och hoppade in i förarsätet. Jag drog upp väskan på min axel ännu en gång och hoppade sedan in i bilen. ”Uhm, do you know if we can do whatever we want today? I mean, the clock is already 3.” sa jag och knäppte fast mitt säkerhetsbälte.
”All I know is that the dinner is 7 o’clock and you have to be there.” Sa han och jag nickade. En liten stund senare stannade limon utanför ett hotell kallat The Landmark. Jag öppnade långsamt dörren och klev ur. Stefan öppnade bagageluckan och tog fram min resväska och jag tackade honom genom ett varmt leende. Han log tillbaks och en man i svart kostym kom ut och tog tag i min resväska.
”This way, miss.” sa han ganska snobbigt och gick mot den stora svängdörren. Jag vinkade hejdå till Stefan och följde efter mannen. Jag kom in i ett stort, verkligen stort, och lyxigt hotell med en massa våningar och palmer i mitten. Han drog bort resväskan till receptionen där jag fick fylla i lite papper och gick sedan mot hissen. Hissresan kanske inte var lång, men den kändes så och det var obekvämt tyst. När hissdörrarna öppnades igen gick mannen i kostymen ut och vidare mot ett av rummen. Han stannade utanför ett rum med nummer 476 där han drog fram ett kort och öppnade sedan dörren. Jag följde efter honom och fick syn på ett fantastiskt rum med stor vit dubbelsäng och toalett till vänster när du kom in. Med öppen mun snurrade jag runt i rummet.
”Something else, Miss?” frågade han och jag skakade på huvudet med ett leende.
”No, you can go now.” sa jag och han la ner kortet på skrivbordet innan han försvann ut ur rummet. Det första jag kom att tänka på när jag såg detta rummet var sängen. Jag sprang mot den och kastade mig i den innan jag började hoppa upp och ner. Efter ett tags hoppande tröttnade jag och satt mig ner. Då kom dom dåliga tankarna tillbaka. Snabbt slängde jag en blick mot klockan på vägen, halv 4. Med en suck hämtade jag mobilen och gick in på sms.
”Can we meet? I live at The Landmark.”
Skrev jag och skickade det sedan till Harry. Flygit till London, check. Checkat in på hotellet, check. Hoppat i sängen, check. Pratat med Harry…. Snart check. Nervösiteten steg inuti mig även fast jag visste vad jag ville. Mobilen vibrerade i min hand och jag klickade på lås upp.  
”Yeah, I come in ten.” Hade Harry skrivit och jag satt mig på sängen sålänge. Mobilen plingade till ännu en gång och jag klickade upp smset.
”ÅH HERREGUD SARA! Har du kommit till hotellet än? AMAZING! Hör av dig när du har checkat in och sånt så vi kan snacka! X Frida”
Jag skrattade lite åt henne och knappade in ett snabbt svar innan jag hörde att det knackade till på dörren. Långsamt reste jag mig upp och gick nervöst fram till dörren för att öppna.