Tidigare i Moments… Jag förstod ingenting, jag ville inte tro det, jag kunde inte tro det. Det var som att jag var gjord av sten för jag kände ingenting. “I’m so sorry.” sa hon tyst och drog in mig i en kram. Det var då mina känslor började välla ur. Jag tog mina händer på hennes axel och greppade fast dom innan jag brast i stor gråt som inte kunde stoppas.

Hon strök sin hand varmt över min rygg och efter ett tag tittade jag upp. Hon försökte le mot mig och drog sitt finger under mitt öga.
”Do you want to take a walk in the garden?” frågade hon mjukt och jag nickade. Hon gick och hämtade en sjuksköterska som kopplade ur sladdarna som ändå skulle kopplas bort och hämtade sedan en joggingdress till mig. Jag satt kvar i sängen och tog på den. Det tog ganska lång tid eftersom jag satt ner, men efter ett tag blev jag äntligen klar. Då reste sig Eleanor upp och sträckte sina händer ut mot mig. Försiktigt satt jag mina händer i hennes och tryckte mig uppåt. Direkt när jag var uppe vinglade jag till men Eleanor var snabbt där och fångade mig.
”I’m not used to stand anymore…” sa jag och suckade. Hon skrattade lite och armkrokade mig.
”It's okay. I’ll help you.” sa hon och vi började långsamt gå ut ur rummet och bort till receptionen. Mina ben var ovana att gå efter att legat i en sjukhussäng i 6 dagar, så dom var lite som spaghetti. ”We are going for a walk.” sa Eleanor till receptionisten som nickade vänligt och skrev upp något på ett block. ”This way.” sa hon sedan och styrde mig mot en stor glasdörr som sedan ledde ut till en vacker stor trädgård med massa rosenbuskar och träd, nästan som en park. Vi gick mot en av bänkarna där vi sedan satt oss ner. Jag suckade tungt och lutade mitt huvud mot Eleanors axel. Hon strök min arm varmt och jag tittade ut på träden.
”Why did he do that?” frågade jag tyst och kände hur gråten började komma upp igen. Eleanor drog upp mina axlar och tittade mig rakt in i ögonen.
”It isn’t sure that he did it, Sara.” sa hon allvarligt och jag suckade.
”But he didn’t stop her directly even if it was her, right?” frågade jag och hon tystnade. Ännu en gång suckade jag och vände mig rakt igen. Jag stängde mina ögon och tvingade gråten att stanna kvar innanför mig. Jag hade alltid lovat mig själv att aldrig gråta för en kille, hur underbar jag än tyckte att han var. Men såklart hade jag lyckats bryta det med, bra jobbat Sara. Jag tog några djupa andetag men höll fortfarande ögonen stängda. ”I think I need to be alone..” sa jag tyst utan att möta Eleanors blick. Hon nickade och hjälpte mig upp från bänken.
”I follow you to the room.” sa hon och vi gick in igen. Jag stannade plötsligt vid receptionen och gick skakigt fram till receptionisten.
”I just take visits from Eleanor and Louis from now on.” sa jag och gick därifrån lika snabbt jag kom dit. Eleanor kollade oroligt på mig men jag bara skakade på huvudet. Hon nickade försiktigt och armkrokade mig sedan. När vi kom till rummet lutade jag mig mot dörrkarmen och Eleanor stod redo utanför med väskan i handen. Hon suckade lätt och tittade oroligt på mig.
”Are you sure?” frågade hon och jag nickade.
”I’ll see you tomorrow or something.” sa jag och gav henne en snabb kram innan hon log försiktigt mot mig och gick därifrån. Jag tog ett steg in i rummet och tryckte båda handflatorna mot dörren så den stängdes. Sedan lutade jag min panna mot dörren och kände tårarna komma rinnandes. Jag struntade i att torka upp dom och lät det bara rinna. Ju längre jag stod där blev det bara mer och mer tårar och tillslut stod jag och snyftade högt. Jag vände mig om och gled ner längs dörren och började gråta ännu mer högt och snyftande. Det var omöjligt att stoppa. Jag hade aldrig gråtit så här mycket över en kille förut. Gång på gång försökte jag övertala mig själv att det var Rachels fel alltihopa. Att det skulle varit hon som kysste Harry. Men det var ju det som var problemet, jag hade inte någon aning om det var så. Ingen kunde veta sanningen förutom dom själva. Jag drog upp benen så högt jag kunde mot bröstet och drog mina armar runt dom, sedan stängde jag långsamt ögonen och la ner mitt huvud på knäna. Tårarna brände fortfarande innanför ögonlocken och jag försökte ta djupa andetag, men misslyckades. Jag började gråta hackigt igen och innan jag visste ordet av det hade jag gråtit mig till sömn mot det det hårda kakelgolvet.

 
2 dagar senare.

Jag tog på mig jeansen och tjocktröjan Eleanor hade lämnat till mig dagen innan och satt sedan upp håret i en hög tofs, sedan lyfte jag min blick och fick syn på mig själv i spegeln. En tår kom rinnandes ner från kinden och jag torkade snabbt bort den. Jag hade inte pratat med Harry än. Jag ville inte veta sanningen för jag var rädd att det var han som hade kysst henne, så istället undvek jag det. Vi hade inte pratat om det alls faktiskt. Inte ens jag och Eleanor, inte sen hon berättade det. Jag svalde den hårda klumpen som satt fast i halsen och satt på ett par solglasögon på huvudet. Sedan hördes en knackning och jag vände mig om. Den vänliga sjuksköterskan jag hade pratat med för några dagar sen stod lutad mot dörren och log snällt mot mig.
”Are you ready to go, sweetie?” frågade hon och jag nickade samtidigt som jag tog ett djupt andetag. Jag tog tag i väskan jag med saker som killarna hade lämnat redan första dagen jag var här och gick sedan mot sjuksköterskan. Jag stannade vid dörren och tittade henne rakt in i ögonen.
”Thank you for being so nice to me.” sa jag tyst och log lätt mot henne. Hon skrattade lite lätt och gav mig en varm kram innan hon klappade mig lite på armen och jag började gå ut till receptionen. Mina ben hade vant sig vid att gå igen och nu gick jag som alltid. När jag kom fram pratade jag smått med kvinnan i receptionen och började sedan gå ut ur sjukhuset. När jag kom ut tog jag ett djup andetag och blundade i några sekunder. Bara drog in den friska luften som jag inte hade känt på så länge. Även fast jag hade fått varit ute i trädgården på sjukhuset hade det inte varit samma sak som att vara utanför sjukhusets portar, det kunde vara lite som ett fängelse.  Jag tittade snabbt åt båda hållen innan jag drog ner solglasögonen och höll upp armen i luften på hopp om att en taxi skulle stanna åt mig. En taxi stannade framför fötterna på mig och han vevade ner rutan.
”Can you take me to this adress?” frågade jag och räkte fram en lapp till honom. Han slängde en snabb blick på den och gav den sedan till mig igen.
”No sorry. I don’t drive in that area.” sa han och vevade snabbt upp rutan innan jag hann protestera och körde iväg. Jag suckade tungt och sparkade lite i marken innan jag höll upp handen igen.
”Sara?” hörde jag en röst säga och tittade snabbt bak utan att ta ner armen. Jag frös lite till is när jag såg vem det var och hjärtat började dunka extra hårt. Snabbt vände jag mig om igen och började titta ut på vägen. Som tur är hade jag solglasögon, annars hade han sätt mina tårar rinna ner från kinderna.
”Please, let me explain.”
Han tog tag i min handled och drog mig åt hans håll samtidigt som han tittade på mig med dom där fantastiska gröna ögonen.
”Let me go, Harry! I don’t want to hear.” röt jag och slog min hand ur hans grepp. Han tittade sorgset på mig och jag vände mig om mot vägen igen. En taxi stannade och jag öppnade dörren och hoppade in i den. Jag skulle precis stänga dörren när en arm kom ivägen och stoppade dörren i hög fart.
”Please, Sara. I beg you let me explain!” sa han hest och jag skakade långsamt på ögonen och snyftade lite.
”No, Harry. You’ve done enought.” sa jag lågt och smällde igen dörren.
”No, Sara! Please!” skrek Harry och slog med händerna på rutan.
”Drive.” sa jag tyst och chaffören nickade och började långsamt köra. Men Harry gav sig inte. Han sprang med bredvid bilen samtidigt som han slog på rutan.
”Please! I’m sorry, but it wasn’t my fault! Sara!!” skrek han och slog på rutan. Jag vände bort huvudet mot andra fönstret och snyftade lätt. Jag kände hur hastigheten blev högre och jag visste att Harry inte kunde hänga med i det tempot. Långsamt började jag gråta tyst och väntade tålmodigt på att bilen skulle stanna vid rätt adress.

Jag tänkte inte ge mig. Hon måste låta mig förklara, jag klarade inte av att vara utan henne. Hon betydde för mycket.  Sara stängde hårt igen dörren och jag satt förvånat mina händer på fönsterrutan och började slå på den.
”No, Sara! Please!” skrek jag hest och försökte få henne att se mig rakt in i ögonen. Bilen började långsamt rulla och jag kände hur paniken började stiga. Jag var påväg att mista henne. ”No,no,no.” sa jag tyst till mig själv och började springa vid sidan av bilen och slog på rutorna. ”Please! I’m sorry, but it wasn’t my fault! Sara!!” skrek jag på henne samtidigt som jag slog på rutan för att få hennes uppmärksamhet, men hon vände bort huvudet. Bilen kom upp i högre och högre tempo och med all min kraft försökte jag hänga med, men tillslut orkade jag inte. Jag stannade och tittade länge efter bilen och kände tårarna i halsen. Jag var påväg att mista henne. Jag hade säkert redan mist henne. Det var som en stor sten som föll på mitt hjärta. En sten som aldrig skulle gå väck så länge jag inte hade Sara.