Part 57. You’re such a dork
Tveksamt vred jag på mitt huvud och granskade pojken till höger om mig. Hans ögon höll sig beslutsamt fast vid den lilla skärmen framför honom samtidigt som hans händer omfamnade den gråa kontrollen. Fingrarna som tillhörde hans kropp trycktes hastigt och stressat ner i takt till spelets gång och andra delar av hans händer pressades hårt mot plastet. Tungan hängde diskret ut i koncentration medan tänderna trycktes ner i den biten som fanns kvar i hans mun. Då och då ryckte han till av irritation och klagade tyst på sig själv då han förlorade eller gjorde något fel.
Jag inspekterade varje millimeter av honom, ändå kunde jag inte stoppa de ord som gjorde allt i sin makt för att glida ur mig.
“I’m sorry”, utbrast jag plötsligt medan jag vände bort mitt huvud mot honom.
Strängt tittade jag in i sätet framför mig samtidigt som jag kände hur chocken intog min kropp. Sa jag precis det där? I ögonvrån kunde jag se hur Harry tvärt stannade upp från sitt spelande och riktade sin uppmärksamhet mot mig. Han lutade sig lätt bakåt mot det blåa sätet medan han slickade sina läppar och lade huvudet mot sned i min riktning.
“Jamie, what are you talking about?”, frågade han smått road och skakade sitt förvirrade huvud.
Jag suckade tungt och stängde mina ögon i hopp om att samla kraft och bilda meningar som var förståeliga. Egentligen ville jag inte vända mig mot honom, men min kropp gjorde det utan några som helst tillstånd eller tecken från hjärnan.
“I was a bitch”, erkände jag frustrerat medan jag vände på mig.
Jag letade mig in i hans gröna ögon och fann glitter av omsorg och förståelse, något som fick mig att djupt drunkna utan någon som helst förmåga till att ta mig upp.
“I know”, påstod sedan Harry, något som fick mig att vakna upp och diskret rynka mina ögonbryn. “You texted me. Remember?”
Återigen suckade jag och bet mig lätt i underläppen; försökte få de rätta orden att lämna min mun.
“Yeah, but I was still a bitch”
“And I still broke your heart”, inflikade Harry uppriktigt och höjde sina ögonbryn, men min reaktion blev inte precis som han tänkt sig och fick honom att vända bort huvudet.
Han plockade återigen upp kontrollen och suckade djupt samtidigt som klumpen i min mage växte. Var han tvungen att ta upp det?
“Look, we’ve all done things we’re not proud of, but that’s how people are and you can’t change the past. All you can do is to make sure that you’re doing it better in the future”
Hans ord fick mig att tänka, men gav mig fortfarande inte tillräckligt stora tecken och ledtrådare för att kunna få mig att förstå hans mening i det hela. Förvirrat växlade jag min blick mellan honom och gången där människor dagligen passerade för att antingen gå till toaletterna eller prata på någon i de bakre raderna.
“So you forgive me?”
Harry ryckte på axlarna som att orden inte var särskilt stora och att betydelsen bakom dem inte spelade någon roll.
“You forgave me, right? I’m the one who was an arsehole here. All you did was to protect yourself from getting hurt again, it’s not like you did anything wrong” Han kastade bort orden som att han inte längre brydde sig om det och blickade kort över mot mig. “We have history together, Jamie. No one said that it’d just bring us good memories, some bad came along too. And do you know what? It’s fine with me as long as we can deal with it, which I know we can. We can go through fire without getting burned, remember?”
Han gav mig ett kristallklart leende när hans ögon nådde mina, men som försvann på bara några sekunder när han sedan vände bort sitt huvud mot skärmen igen.
“Thank you, Harry”, mumlade jag lågt medan jag lade armarna över bröstet, burrade in nävarna i min stora tröja och tvingade mig själv till värme.
Jag lutade sedan min överkropp och hela mitt huvud mot Harrys bröst och sökte efter den värme jag själv inte kunde finna. Lätt slöt jag mina ögon i lättnad över att saker och ting löst sig innan jag med ett leende på läpparna somnade i takten till hans stadiga andetag.
Djupt suckade jag av lättnad då den långa flygturen snart var över och slöt mina ögon. Jag blickade sedan ner mot min axel och lät mina ögon granska den lugnt, sovande flickan brevid mig. Hennes bröstkorg rördes sakta upp och ned i takt till hennes hjärtslag medan de långa ögonfransarna då och då slog mot hennes mjuka kinder.
Ett leende flög upp på mina läppar då jag såg på henne med kärleksfulla ögon. Försiktigt lyfte jag min fria högerhand mot hennes kropp och lät dess fingrar försiktigt smeka hennes ömtåliga hud. Jag log av tanken att hon återigen fanns i min närhet, men dömde mig själv då jag visste att hon dragit in mig i hennes fälla igen. Hennes skönhet var allt för stor för att inte bländas av.
“Jamie, we’re almost there. It’s time to wake up”, försökte jag tilltala henne via viskande så neutralt som möjligt.
Jag tvingade mig själv att få bort den värme i min röst som envist försökte hålla sig kvar. Jag visste att efter allt jag gjort så skulle det aldrig hända igen, även om jag så mycket som bad om det, så det var inte ens lönt att försöka. Hennes hjärta skulle aldrig våga öppna sig för mig igen.
Hon hummade som svar och började lätt röra på sig, men krävde ändå ett flertal tillsägelser och beröringar för att vakna upp helt.
“I’m awake, I promise”, utbrast hon plötsligt när hon slog upp sina vidgade ögon och stirrade ut bland de fulla sätena.
Roat skrockade jag och lät min kropp hoppa till takten av mitt bullrande medan jag skakade på huvudet.
“You’re such a dork”, skrattade jag nöjt, något som fick hennes huvud att högt höjas och kritiskt blicka på mig.
Ett leende letade sig upp på hennes läppar medan hon lekfullt slog till mig på axeln och fnös av mitt påstående och mumlade en kontring.
“You’re the dork here, dork”
Folket på de olika placeringarna började så småningom röra sig ut ur planet när det äntligen landat på den stadiga marken. Människor plockade ner sina väskor från kabinerna och blickade på så sätt bort mot sätet jag befann mig i, något som fick mig att desperat sänka hatten och dra på mina glasögonen återigen.
“What are you doing?”, frågade Jamie förvirrat då hon tittade upp på mig med spänningar i pannan.
“People give me looks. I don’t want everyone to know who I am”, berättade jag så tyst som möjligt medan jag ryckte på axlarna och drog upp väskan över min axel.
“Oh right, I forgot. You’re worldfamous”, hörde jag Jamie lågt sucka i bakgrunden och jag kunde svära på att jag såg henne himla med de blåa ögon av irritation i min ögonvrå.
Lågt suckade jag för mig själv av hennes reaktion innan vi började ta oss ut ur flygplanet. Mina fötter drog mig över golvet och förbi den plats jag egentligen skulle haft innan vi äntligen nådde yttergången och de vinkande värdinnorna. Luften slog mot mitt ansikte och chockade min kropp av den värme den plötsligt utsattes för. Det var en stor omväxling att bege sig mot soliga Kalifornien istället för London där hösten börjat dra in över den stora staden.
Jag började ta mig inåt och söka efter de väskor och bagage som när som helst skulle anlända. Unga flickor i tonåren började med tiden viska mitt namn och höja deras kameror i hopp om ett fotografi som minne, något som jag egentligen inte hade emot, men när det kom till Jamie så ville jag visa att jag fortfarande var som innan. Jag ville att hon skulle bortse från allt kändisskap och de människor som ständigt frågade mig om någonting och att hon istället skulle se in i mig, så hon gjorde för något år sedan.
Försiktigt drog jag bak mitt huvud och granskade befolkningen bakom mig; hoppades på att jag inte tappat bort Jamie i all folkmassa. Irriterad på att hon försvunnit ur min syn suckade jag frustrerat och sneglade bort mot människorna runt omkring mig. Tillslut fick jag se hennes smala kropp röras över det kalla stengolvet samtidigt som hennes hår gungade i takt till hennes rörelser.
En lätt knack på min axel fick mig att förvirrat vända mig om, något som orsakade flygande av de få lockar som letat sig ur min bekvämt sittande hatt. Ett osäkert leende var lätt uppsatt på flickan framför mig medan hon generat höjde handen och gestikulerade en vinkning mot mig.
“I’m really, really sorry to disturbe you...”, beklagade hon sig osäkert medan hon sökte sig in i mina ögon och oskyldigt ryckte sina axlar. “Do you mind taking a picture with me? Please, It’ll only take second”
"Of course" Lätt nickade jag mitt huvud som svar tillsammans med orden och ställde mig bredvid henne medan hon tryckte upp kameran på hennes mobil.
Jag placerade min arm runt hennes kropp, något som jag kände orsakade rysningar och lyckospridningar längs hennes ryggrad. Mina läppar for upp i ett leende i tanken på att jag kunde göra någon så glad med bara en beröring i samma sekund som blixten for på och avfyrade ett foto till hennes samling.
“Thank you”, tackade hon lyckligt när hon återigen tog mobilen intill sig och granskade bilden.
“No worrys”, sa jag vänligt medan min blick desperat sökte sig bort mot Jamie.
Hennes längd och blonda, långa hår var ingen hjälp i letandet då hon smälte in bland alla människor och orsakade oreda i mitt huvud.
“She’s over there”, hörde jag plötsligt en röst påstå.
Mitt chockade ansikte fördes ner mot den tonårsaktiga flickan som med ett leende pekade mot en flicka några tiotals meter ifrån henne. Förvånat gav jag henne en blick i fråga på hur hon kunde lista ut vem jag letade efter, men när hon såg mitt ansiktsuttryck ryckte hon bara på sina axlar och log osäkert.
“I saw the way you’re looking at her. She’s cute, is it your girlfriend?”
Hastigt ruskade jag mitt huvud och lade in ett osäkert skratt, något som visade alla tecken i världen på att jag blev nervös.
“No, she’s not. She’s just a friend of mine”
Flickan nickade, men verkade inte helt övertygad av mina svar.
“Well, by judging of how you look at her and how she looks at you, I’d say something else”
“You think so?”, frågade jag nyfiken, plötsligt omedveten av att flickan kunde berätta för hela världen om händelsen vid flygplatsen.
I den minuten kände jag mig bara som en vanlig pojke vars dröm var att finna och vinna den perfekta tjejen, den flicka han alltid suktat och drömt av.
“Thanks, babe. Have a good day”, log jag varmt mot henne och började vandra min väg bort, men hindrade mig själv när jag vandrat ett par meter.
Hastigt backade jag tillbaks till henne och försökte se menande in i hennes ögon, men det svarta glaset som täckte för mina gröna smaragder gjorde situationen svårare än vad den egentligen borde varit.
“Look, I’d appreciate if you could keep this for yourself... At least for some days. I don’t want this to be a huge thing...”
Flickan nickade förstående, något som fick känslor av lättnad och glädje att fylla och sköljas över hela min kropp.
“Of course, Harry. But I've only got one catch” Hennes ord fick mig att förvirrat rynka mina ögonbryn och titta på henne, väntande på att få höra vad hon sa. “Go and get that girl”
Superbra!! Älskar dina noveller!! Jag bara undrar om du har kik? För det funkade inte att mejla dig. :)
