Part 58. Not like you
Återigen gjorde hon ett försök att kontra, men mina ord fick henne att stänga igen munnen då jag ännu en gång öppnade min.
“I’ll tell you what, you don’t even have to say it. Just handle a paper of its adress or something to the driver, in that way I won’t see it. Then you don’t have to feel the way you’re feeling nor need tell me that I’ve changed. Okay?”
Ett suckande for återigen ur henne då hon slöt sina ögon och skakade sitt lilla, blonda huvud.
“I just want an offer, Jamie. I thought that we were past all this...”
“We are”, bekräftade hon tyst när hennes ögon mjukt var stängda och ögonlocken vilade mot varandra. "We are"
Hennes kropp gav sedan ifrån sig en nickning och öppnade hennes ögon så att förmågan av att se på mig växte och blev möjligt. Hon log lätt och försökte få mig att finna hennes lycka, men den var allt för liten för att kunna bli märkt. Lätt lade jag in ett leende och rättade till min hatt när hennes ord föll in i mitt huvud och fick mig att förstå vad hon sa.
“Well, then why are we standing here for? We’ve got a taxi to find!”
Bilen rullade fram över de fulla gatorna medan den dova musiken från radion framför oss ekade i öronen. Ljudet av tutande bilar och andra skrikande föremål tog över resten av min hörsel och fick mig att roat ruska mitt huvud åt befolkningen i USA. Glåpord slängde de då och då ur deras munnar medan de viftade med deras nävar och pressade ner handflatorna mot tutan på ratten. De hände inte lika ofta i England som här, ändå uppskattade jag de vackra skyskrapor och fantastiska städerna de lyckats forma och bygga upp.
Orolig över att hon skulle tycka att jag var påträngande sneglade jag diskret över mot Jamie och granskade ännu en gång hennes vackra ansikte i profil. De långa ögonfransarna vid hennes kinder slog vant i huden av deras längd och framhävde de redan så blåa ögonen. De gömda kindbenen vid hennes ansikte visade tecken på att hon tryckte samman sina tänder i ilska eller tristess, något som bara visade upp hennes linjer och former ännu mer. Hur hon än såg ut, hur lite hon än försökte, så såg hon alltid vacker ut i mina ögon.
Hon måste ha märkt att jag stirrade på henne då hon bara någon sekund senare reagerade och vände sitt huvud mot mig. Blåa nyanser letade sig in i mina gröna ögon och visade blandade känslor av förvirring, något som bara fick henne att bli hundra gånger sötare. Ett osäkert leende letade sig upp på hennes mjuka läppar samtidigt som hon släppte ur sig ett nervöst skratt.
“What are you looking at?”, frågade hon samtidigt som hon försökte lägga in ett lätt leende vid mungiporna, något hon inte direkt lyckades med då lögnen visades vid läpparnas form.
“You”, svarade jag, inte alls obekväm med att erkänna vad jag tänkte på.
En röd nyans lika stark som blod spreds hastigt över hennes kinder då hon blickade in i mig. Genant bröt hon den heta ögonkontakt vi hade när hon ruskade och sänkte sitt huvud.
“You shouldn’t do that”, konstaterade hon mumlande medan hon drog några få, blonda hårstrån bakom örat som skymt hennes sikt.
“And you shouldn’t look away when you blush”, kontrade jag när jag skakade mitt huvud och försökte borra mig in i hennes ögon. Jag ville återfinna den ögonkontakt jag visste att vi en gång haft. “You know that I don’t like when you hide yourself. You're always beautiful in my eyes”, fortsatte jag.
Som om att mina ord inte spelat någon roll ryckte hon nonchalant på sina axlar och vände huvudet mot min motsatta riktning; ut igenom fönstret. Jag kunde smått se hur hennes blick följde bilarnas färd över asfalten och då och då föll bak på människorna i dem. Då jag förstod hennes obekvämhet i det hela och vilja i att släppa ämnet, ruskade jag lätt mitt huvud och hår innan jag drog en hand igenom det för att få det riktat mot rätt håll.
Mina läppar omfamnades sedan av min tunga då den desperat försökte få bort dess torra och förvirrade fasad.
“So, what about hanging out with me tomorrow?”, föreslog jag och försökte bryta isen, fullt medveten om hennes vilja av att byta samtalsämne.
Suddigt kunde jag igenom reflektionen glasrutan se hur hon förvirrat rynkade sin panna så att en djupt och irriterat veck invaderade hennes vackra ansikte.
“Don't you have hotter, richer and much better friends than me to hang out with here?”
Road av hennes desperata försök av att trycka ner sig själv lät jag ett skratt falla ur min strupe då jag skakade mitt huvud.
“Of course I have other friends here”, berättade jag lugnt innan jag kunde se hur den skarpa rynkan i hennes panna slätades ut i samband med att hennes mungipor föll ner till marken.
Sorgen i hennes ögon avslöjades då jag gett ifrån mig orden tillsammans med det nu släta, besvikna ansiktet. Lugn över att hennes reaktion blivit dyster lade jag mitt huvud på sned och försökte, återigen, leta mig in i hennes ögon.
“But they’re not like you”
Orden som föll ur mig orsakade oreda i hennes huvud, något som kunde upptäckas från flera meters avstånd. Oförståndet som lagt sig som ett täcke över hennes tankar fick henne att förvirrat rikta sitt huvud mot mitt. Den djupa rynkan var återigen placerad vid hennes panna. När jag såg hur förvirrad hon var tog jag ett djupt andetag medan allvaret intog min kropp. Jag letade mig in i hennes ögon och tvingade henne att hålla sig fast, något som senare fick mig att känna mig fängslad då hennes blåa ögon börjat intala mig.
“You’re special, Jamie. And I know that you refuse to believe that, but it’s the truth. And do you know what? When it comes to you, nothing else really matters. My other friends can wait”
Det välkända glittrandet från de djuplösa ögonen återuppstod och fick oron och sorgen att släpas bort med vinden. Ett leende letade sig upp på hennes läppar då hon lade huvudet på sned för att granska mig. Hon skulle precis öppna munnen för att svara mig, men hann inte i tid då chauffören framför oss avbröt vår konversation.
“Miss, we’re here”
Som att våra ord aldrig lämnat läpparna förblev diskussionen bortglömd och försvunnen. Hon reagerade på orden mannen talat och gav mig ett snabbt leende innan hon vände på sig och klättrade bort från det säte hon satt på. Hon letade sig sedan ut ur bilen, men vände sig hastigt om då hennes hand greppade tag om toppen på bildörren.
Hennes vackra leende fanns fortfarande kvar på läpparna och riktades rakt mot mig tillsammans med ögonen. Hon sade sedan ett par ord, ord som för en gång skull fick mig att hoppas om att finna den enkla, lilla pusselbiten som saknades i mitt liv, innan hon smällde igen dörren och lämnade mig ensam.
“Pick me up tomorrow at twelve. I know a place where we can go to”
Hej! Jag måste bara fråga om det är meningen att det ska vara kapitel 58 istället för 47? :)
