2014-04-12 / 00:00:00 Kategori: Forbidden Love
Part 59. Ashamed of who you are
Medan en djup suck rymde sin väg från mina läppar drog jag mina fötter upp för den korta trappan och tvingade mig själv att trycka de svarta, täckande solglasögonen ännu närmare min hud. Deras närhet var redan tät och irriterande mot min näsa, men mina instinkter och överbeskyddande känslor kunde inte dra sig undan ifrån deras behov av att gå osedd.
I ännu ett beskyddande hopp hade mitt hår blivit täckt med en grönfärgad snapback, vars jobb av att hålla undan mitt chokladbruna hår, misslyckades. Små, charmiga lockar hade letat sin väg ut ur den färgade kepsen och vandrat sig ut vid mina sidor, något som fått många flickor världen över att skratta av ro och kärlek.
Jag ruskade mitt huvud medan jag pressade upp den stora porten in till början av den reception Jamie beordrat mig att vänta i. Hon hade någon timme efter bilturen meddelat mig om adressen till det hotell hon bodde på, samt bett mig att vänta på henne i lobbyn. Jag gjorde nu som hon sa när jag lät mina fötter promenera över det ljusa golvet och vidare mot en av de alla fåtöljerna. Människorna gav mig hälsande och lyckliga leenden, något jag försökte besvara så gott som möjligt på medan jag lät min kropp ramla ner och slukas upp av skinnfåtöljens oändligt mjuka kuddar.
Ett stön letade sig ur min kropp när en njutningsfull känsla fyllde mig från topp till tå och på något sätt lyckades få mig att slappna av; släppa alla tankar om kändisskap och oro inför vad Jamie skulle säga. Kanske skulle det ta kål på henne helt och vara orsaken till att hon inte längre ville se mig? Beslutsamt ruskade jag mitt huvud medan min kropp var uppe i det blå, helt distraherad på mina egna tankar och bekymmer.
Jag väcktes plötsligt upp av en vackert leende flicka vars hand gjort sin jakt och placerats precis utanför min näsa. Ljudet av klickande som uppstod mellan hennes fingrar fångade min uppmärksamhet och fick mig att återkomma till mitt normala tillstånd.
“Hey, Harry. I’m here, focus. Are you sleeping or something?”
“I know why you’re so protecting these days”, utbrast plötsligt Jamie, men de blåa ögon lyckades aldrig lämna den djupa fokusen de försatt sig i vid träbordet.
Ofokuserad ruskade jag mitt huvud och lät mina ögonbryn rynkas. Ett ljuvligt skratt föll ur hennes läppar då hon inspekterade mina rörelser, men lät det sedan tystas ner när jag reste på mig och följde hennes fotspår. När hon såg mina fötter ta stöd mot marken började hon vandra framåt mot den stora porten och pressa sina små, mjuka handflator mot glasets kyla. Jag följde med henne bakifrån, men chockades av den värme som plötsligt attackerade och fyllde min kropp när vi tog våra steg ut i solskenet. De solglasögon som egentligen skulle skydda mig från smärta var riktade i allt för fel håll för att kunna ge någon effekt, något som orsakade att strålar tryckte sig in från min sida och in i mina gröna nyanser. Det kändes som att jag förlorade min förmåga till att se för någon sekund, men lyckades på något sätt återfå den då jag fortsatte att leta mig fram mot Jamie.
Jag använde mina långa ben genom att ta mig fram över folkmassan och lyckades komma fram precis i tid då Jamies fötter nådde slutet av trottoaren.
“Where are we going?”, frågade jag i ett försök att överrösta allt oväsen.
“Disneyland, of course!”, utbrast hon lyckligt som svar på min fråga och vände sitt ansikte mot mig.
Hennes vackra, blåa ögon utstrålade varma känslor när de mötte mina och lyckades på något sätt få mina läppar att ge ifrån sig ett lika lyckligt leende. Jag var precis på väg att öppna min mun och yttra ord som svar på hennes, men hindrades av Jamies höga skrik som löpte genom mina öron.
“Taxi!”
“I know why you’re so protecting these days”, utbrast plötsligt Jamie, men de blåa ögon lyckades aldrig lämna den djupa fokusen de försatt sig i vid träbordet.
Jag såg osäkerheten växa i hennes ärliga blick, ändå var den så fylld med styrka och självsäkerhet att min kropp reagerade på hennes tveksamma ögon. Förvirrad över situationen hon satt oss i kände jag hur en kraftig rynka utsatte hela min kropp för spänning och frågor.
Långsamt skakade jag mitt huvud medan mina fingrar greppade tag och omfamnade den lilla, gula plastskeden i bägaren framför mig. Jag lät dess släta yta fånga upp den fylliga krämen innan jag öppnade min mun och förde glassen närmare mig. Njutning sköljdes över min kropp då smaken nådde min tunga och fick håret på mina armar att resa sig. Jag lyfte sedan mina tveksamma ögon och försökte se in i den sänkta blicken tvärs över mig medan förvirrande tankar korsade mitt sinne.
“What do you mean?”, frågade jag nyfiket.
Vi hade sedan flera timmar tillbaka gått runt i parken och åkt olika attraktioner, alltifrån skräckslagande kanoner till fartfyllda båtar. Leendet som placerats på Jamies läppar var gång hon satt sig i en karusell var oslagbart och ett av de allra vackraste sakerna jag någonsin skådat. Det beskrev hennes lycka och på något sätt så kunde jag inte hitta ett ynka spår av sorg i de ögon jag en gång skadat så våldsamt, hur mycket jag än försökte.
Tillslut hade vi i vilket fall som helst hittat och fått syn på en skylt som sa Ben & Jerry’s, vilket fått oss båda att rusa in och köpa en varsin utan någon som helst diskussion om det hela. Vi hade därefter placerat oss på en av de alla bänkarna ute i solen och ätit vår glass i tystnad medan vi då och då tittade in i de ögon som befann sig direkt framför oss. När vi satt oss ner förväntade jag mig dock inte att Jamie plötsligt skulle kommentera något sådant, även om jag vid detta laget borde ha lärt mig allt om hennes upp och ned gångar.
En ryckning avfyrades plötsligt från Jamies axlar då hon pressat sig själv och vågat dra upp blicken. Hennes ögon nådde nu en nivå med mina och visade en maximal styrka, men också spår av sanning då hon visste att hon hade rätt, även om jag inte ens visste vad hon pratade om. Den djupa blicken gjorde allt för att borra sig in i mig och vägrade att släppa taget, hur mycket jag än försökte.
“You’re afraid of being seen”, upplyste hon mig ärligt om med en stark röst.
Jag kunde se att hon var allvarlig i det hela då hon under hela konversationen vägrade att släppa mig med blicken, något jag för en gångs skull försökte motstå.
“Atleast when you’re with me”, inflikade hon snabbt med en nonchalant axelryckning, som att hon inte brydde sig alls som situationen eller dess påpekande.
Stum över konflikten hon dragit in mig in öppnade jag munnen, men tystnades direkt av Jamies snabba hand som for upp i luften. Hennes handflata blev plötsligt synlig för mina ögon medan hennes blåa stängdes då hon tog ett djupt andetag.
“Let me finish”
Som om orden var plockade rakt ur munnen på mig stängde jag min så stort vidöppna mun och försökte släta ut vecket i min panna, vilket kändes som en omöjlig utmaning för min kropp.
“You kind of always wear these sunglases and a hat; trting to hide yourself. It’s like you’re ashamed of who you are, like you don’t want people to see you as a celebrity. And I get it, I really do. I understand that it can be hard when people always want things from you, just because you’re famous, but that shouldn’t stop you from being who you want to be. Nothing should”
Hon skakade sitt huvud medan orden lämnade hennes fylliga läppar, som att hon försökte sopa bort de meningar som rymt från hennes kropp och lämnats kvar i luften. Hon stannade sedan sitt huvud så att håret vid hennes axlar slutade svinga i den låga blåsten och hennes ögon kom i perfekt position för att återigen se in i mina.
“I don’t know if it’s because you in a stupid reason or something wants to protect me or if you just want to protect yourself. Either way, you should stop with it. Because it’s holding you back from things you actually want to do, it’s just that you don’t realise it. I...”
Hon avbröt sig själv då hon tillät den ljusrosa tungan glida ur hennes varma mun och ut över läpparna. Den försökte i ett desperat försök fukta ner den torra hud på hennes kropp och finna tid åt att kunna förklara sig själv då hennes blick nu sökte sig bort. Jag kunde diskret se hur hennes osäkerhet började krypa fram.
“I don’t want to be the person to hold you back, I don’t. And I don’t want you to think about me when it actually is all about you. In this position you shouldn’t even think about my thoughts on all this because it’s your life and I know that you love it, even if you sometimes forces yourself to believe something else”
Återigen ruskade hon sitt huvud då hon höjde sin blick mot mig. En sorgsen glans hade börjat lägga sig över de nu mörkare ögonen och avslöjade hennes missnöje i det hela.
“I don’t want to stop you, Harry. That’s the last thing I want to do. I just want you to be happy, everything else doesn’t matter”
En suck for ur min mun då orden lämnat hennes. Jag slöt mina ögon för en kort sekund och skakade mitt huvud, inte troende på att hon faktiskt lade skulden på sig själv.
“Jamie...”, försökte jag, men avbröts genast av hennes tappra försök att få mig att förstå hennes tankar kring det hela.
“Don’t be ashamed of who you are, Harry. You’re an amazing person and you don’t have to hide anything”, fortsatte hon plötsligt, medveten om att mina försök jag gjort bara blev som damm i hennes öron. Hon skulle fortsätta, hur mycket jag än försökte något annat.
Plötsligt sträckte hon sig fram över bordet då ett leende tveksamt lade sig över sina läppar. Det blonda, platta håret hängde vilande längs hennes bröst när hennes överkropp lutade sig fram och armbågar bredde ut sig över det bruna trämaterialet. Hennes lätta, smala fingrar vandrade sin väg upp till mitt ansikte där hon beslutsamt lät dem vila vid solglasögonens kanter samtidigt som hon gjorde ännu ett försök att söka sig in i min själ. Håret som innan legat mjukt mot hennes kropp var nu uppe och rörde på sig när hennes huvud skakades med ett litet, gömt leende i ena mungipan.
“You don’t have to wear these”, konstaterade hon klagande medan hon långsamt och försiktigt drog bort glaset från mina ögon, som att hon var rädd för att skada mig.
Chocken mina ögon utsattes för när det direkta solljuset trängde sig in i mig var plågsam för min syn och fick mig att besvärat kisa. Ändå försökte jag le mot henne och se tillräckligt klart för att granska hennes rörelser när hon lugnt fäste sin uppmärksamhet på fingerjobbet hennes händer gjorde med glasögonen.
“You just have to smile to those who made this happen and thank those who’s been here along everything. You don’t have to hide, not now, not ever”, förklarade hon ärligt då hon placerade ner solglasögonen i hennes ena jackficka och sökte efter min blick igen.
Hon ryckte sedan på sina axlar och försökte skrämma bort de betydelsefulla känslorna som sköljde över henne medan hon lade in ett leende. Själv kändes det som att min kropp var allt för förlamad för att göra några steg och orden hon yttrat vandrade fortfarande sin väg upp till mitt huvud. Min hjärna arbetade segt med att bearbeta alla de förklaringar hon lagt upp kring min personlighet och osäkerhet. Dovt kunde jag känna hur en ryckning uppstod i min högra mungipa och hur min blick hängt upp sig på en viss punkt i mitt tänkande.
Då jag inte ville att hennes ord skulle påverka vår stund allt för mycket tvingade jag mig själv till att le och se in i hennes ögon.
“Come on, I want to ride one last roller coaster before we’re heading back home”, log jag vänligt innan jag exalterat ställde mig upp i ett försök att tränga undan de fundersamma tankarna, sträckte mig efter hennes hand och började vandra min väg bort mot en av alla karuseller när jag fått chansen att omfamna den.
Trackback
