Hastigt kunde jag känna min kropp falla till marken efter att jag på något sätt lyckats ta mig in i hotellrummet utan att kollapsa. Dörren hade lätt stängts bakom mig innan mina redan så darriga ben gav vika och orsakade obalans inom mig. Mina knän träffade svidande det hårda trägolvet som landning och fick smärta att spridas runt om i mitt redan så skadade blod.
Okontrollerbara kroppsdelar började våldsamt skaka av chock och oro då tankar cirkulerade runt inom mig och gjorde det omöjligt för min hjärna att försöka få situationen att klarna. I ett försök att lugna ner min utsatta kropp lutade jag mig desperat mot den tunna dörren som skiljde mitt hotellrum och korridoren åt och lät den kalla luften rinna genom min strupe. Hackiga andetag lämnade spår från min kropp då mina lungor inte klarade av den hantering som egentligen skulle behövas när paniken intog mig.
En ensam, chockad tår föll plötsligt ur mitt öga och krashade mot mitt ena lår; blötte ner och markerade spår i mina svarta jeans. Jag visste inte varför jag grät, inte heller varför min reaktion på Harrys rörelser var så stark. Det enda jag visste var att min kropp inte klarade av all de nya händelserna som uppstod runt om mig, särskilt inte när den inte var helt fungerande.
Då toppen av mitt huvud fortfarande hanterade situationen som en stor, tjock dimma kunde jag inte heller tänka klart. Det enda jag kunde tänka på var att jag var tvungen att prata med någon som jag visste skulle förstå, någon som hade varit med om mina panikanfall förut och visste hur man skulle lugna ner mig.
Mina andetag återfann sin obalans då mina darrande händer sökte sig ner mot min djupa jeansficka för att finna min iPhone. Jag lät fingrarna gräva i det tunna utrymmet och var tvungen att försiktigt flytta mina höfter och andra delar av min kropp för att finna dess tillgång. Hjärtat i mitt bröst pumpade hårt i takt till de snabba och ojämna andetagen när jag fick igång den lysande skärmen och knappade in det första tänkbara numret i mitt huvud.
Paniken började långsamt krypa fram och växa sin väg större då jag desperat väntade på att en röst skulle avbryta den eviga tonen som hördes genom luren.
“Hello?”
Ljudet av hennes trötta, raspiga röst fick mitt försök till en uppbyggd mur att rasa och känslorna att sköljas över hela min kropp. Jag hade inte ens insett att det var henne jag ringde, inte heller att månen stod högt på himlen under de sovande kropparna i mitt hemland.
“Caitlin I’m so sorry”, viskade jag skamset ur mig då jag visste att jag väckt henne, men det fick inte de nu samlade tårarna att sluta rinna och skapa kyla runt min hud. “I just... I just have to talk to someone who understands me, someone who could understand this situation”
“Jamie, what are you talking about?”, frågade Caitlin förvirrat innan man sekunden senare kunde höra henne röra sig i sängen och tända den enkla lampan ovanför hennes säng. Man kunde på långa vägar höra att hon var nyvaken och att alla tankar inte gick rätt till i hennes huvud. “Did something happen? Did that happen?!”
Frustrerat skakade jag mitt huvud, inte medveten om att hon inte kunde se det. En suck ramlade ur mig då jag slöt mina ögon i hopp om styrka. “No, I’m fine when it comes to that”
“Then what? What made you feel this way? I haven’t heard you like that since... him”
Fler tårar rymde ur min lilla, nu rivna, barriär och strömmade ner längs mina frusna kinder, orsakade obehag och ilningar längs min ryggrad.
“He kissed me”, viskade jag förtvivlat med min spruckna röst.
Jag var rädd att orden inte skulle komma ur eller att jag skulle kollapsa ifall jag gjorde ett försök att höja den.
“Who kissed you?”, frågade Caitlin återigen medan raffsande bland kuddar och lakan hördes i min bakgrund.
“He kissed me”, upprepade jag.
En tystnad föll över den förvirrade luren efter att jag yttrat orden, något som fick mig att börja undra ifall hon förstod vad jag menade eller behövde tid för att låta orden smälta in. Då hennes reaktion blev allt för svår för mig slickade jag mig desperat om läpparna och lät ett patetiskt skratt lämna min strupe; försöka bevisa att allt var okej.
“We actually had a great time and I didn’t even think about what he had done to me or who he was, then he just did it. He just took my head betweens his palms and reached for my lips like he didn’t even think of my reaction or thoughts of it all”
Jag skakade besviket mitt huvud då den stora klumpen av oro och sorg återfann sin plats i min hals och fick tårarna i mina ögonen att bli fler.
“I actually thought that I could bring him back to my life, but I guess I can’t”
Tystnaden föll över oss återigen då jag yttrat mina sista ord och stängt min mun, hoppades på att hon skulle svara på mina meningar med något som kunde muntra upp mig.
“How did it feel?”, frågade hon istället, något som fick mig att sucka och stirra ner bland mina darrande ben.
“It felt amazing”, erkände jag tyst och lyfte min nu kontrollerbara hand. Irriterat drog jag min handrygg mot mina ögon och gnuggade bort de stora spåren av tårar. Jag ville inte vara svag.
“It felt like I never left, as if those lips were pressed against mine everday, like he was still mine. There were sparcels and firework, even though I were too shocked to respond in the beginning”
“So you kissed him back?”
Jag nickade med en fnysning åt mitt beteende.
“Pathetic, eh? But I just can’t stop think about it, I can’t stop think about him. I had actually forgot about him and how it felt to be loved by him, then he came again and ruined everything”
“He didn’t ruin it if you liked it, you know. Maybe you should give him a chance...”
“No!”, röt jag frustrerat.
Min plötsligt höjda ton fick mig själv att chockas och stumt luta mig bakåt mot den mörka dörren, sedan suckade jag lätt och försökte finna en balans i min röst som gjorde det möjligt för mig att tala.
“I can’t love him, Caitlin. I... I just can’t”
“I know that he hurt you, Jamie. I know how you turned out to be when he broke your heart, but what if he makes you happy? What if you actually can love him again, then what’s stopping you from taking the chance to feel it?”
Jag ruskade mitt huvud då tårar återigen börjat strömma ner från mitt ansikte. Tankar om hans kärlek och hur mitt svar skulle bli fick mig att må illa. Vi hade ingen framtid tillsammans, så enkelt var det.
“I can’t give him what he needs, Caitlin. I can’t give him hope about a relationship when I know that I one day will leave him”
“Don’t say that...”, protesterade Caitlin förtvivlat då orden nått hennes huvud.
Jag kunde höra hur hennes röst likt min började bryta och tappa sin styrka när vi kom in på samtalsämnet.
“But I will!”, snyftade jag sorgset då tankarna tog över mitt huvud och fick mig att invaderas med min förmodligen dåliga framtid. “I will leave him here with a broken heart without being able to fix it. It’s not like I can fly down from heaven and tell him that everything is going to be okay, because when you’re dead, you’re dead!”
“You won’t die”, intalade Caitlin sig själv då tårarna strömmade ner längs mina kinder.
“I will, Caitlin. Both you and I know it. I’m not afraid of death, I’m afraid of how my death will affect the people that I love. I'll not just sit here and make him love me when I’m clearly too ill to be able to love him back. I’ll put him in tears if I one day just leave him and I... I can’t do that. I can’t break his heart like he once broke mine”
Diskret kunde jag höra lätt snyftande över den långa distansen mellan oss, något som bara fick tårarna inom mig att rinna ännu mer. Jag ville inte prata om min framtid, men om det var det enda som kunde få hennes förstå att jag inte kunde göra så mot honom, så var det den risken jag var villig att ta.
“You already know what I think about this”, utbrast plötsligt Caitlin.
Jag var inte beredd på hennes ord då jag trött stängt mina ögon och varit på gränsen till att falla in i en djup sömn, men hennes ord fick mig att vakna till liv och mina öron att spetsas.
“If you have the chance to be happy; take it. You can’t sit and think about that you’ll leave him and mess up your chances when you’ll stay exactly where you are. I can’t tell you what to do because, honey, it’s your life. But please sleep on it. For me. I know that you’ve been through some rough times, but I’ll always be here. No matter what. I love you, Jamie, whatever your choice is”
“Goodnight, Caitlin”, sa jag som om hennes ord aldrig åkt sin färd in i mina tankar. “I love you too”
Min kropp ryckte till då solstrålar letade sig genom de tunna glaset på fönstret cirka tio meter framför mig. Mina ögon fick svårt att hantera dess värme och kraft då jag nyvaket öppnade ögonen, något som slutade med att jag kisande fick öppna upp min nu släckta mobil. Efter samtalet med Caitlin hade jag utmattat fallit in i en sömn mitt på golvet, precis där jag landat när paniken intog min kropp.
Det våldsamma vibrerandet i min hand var de rörelser som fick mig att vakna till liv och väckas upp från mina drömmar; det stället där jag aldrig blev skadad. Där kunde jag drömma och oavsett vad, stanna kvar. Där behövde jag inte vara rädd för att lämna folket jag älskade för jag visste att jag en dag skulle återvända. Besvärat sneglade jag ned på den starkt upplysta skärmen, men stönade då det välbekanta namnet lästes av mina ögon. Fast besluten av att låsa min mun och inte prata med honom väntade jag till att vibrationen avdunstat innan jag faktiskt vågade låta mina ögon söka igenom den misstänksamma mobilen.
En lång lista med missade samtal från en och samma pojke fyllde min skärm och fick mig att återigen stöna. Han gjorde det inte lätt för mig att lämna honom. Då min hand återigen fick kontakt med en vibration ruskade jag frustrerat mitt huvud, men tittade nyfiket ner mot den plötsligt tysta och stilla apparaten.
Jag chockades av texten som fanns framför mig och kunde, hur mycket jag än kämpade, inte motstå de starka tårar som pressades fram genom mina ögon när orden granskades av min syn.
From: Harry Styles - 11:08
Message: That’s it. I’m not going to sit here and worry about you when I know exatly where you are. I’m coming to see you, whether you like it or not.
