Skolan hade slutat och jag satt på bussen på väg hem med hörlurarna inpluggade. Walk Idiot Walk med The Hives spelades på hög volym och jag njöt av höjdpunkten på dagen. Att lyssna på mina favoritband, The Hives och Ramones, var bland det bästa jag visste. Att bara sjunka in i tankar och tänka, även om tänka ibland kunde vara det värsta sakerna som existerade.
”Ursäkta, kan jag sitta här, det är fullt på alla andra platser...?” Jag tittade upp och mötte ett par blåa ögon och en blond kalufs. I handen höll han en läsk och hans jeans som hängde långt ner visade lite av hans kalsongresår. Jag drog ut hörlurarna snabbt. ”Ursäkta, vad sa du?”
”Jag undrade om jag fick slå mig ner?” upprepade han och nickade mot platsen bredvid mig.
”Visst.” sa jag oberört. Han satte sig ner och drack lite av sin läsk. ”Sen när frågade man om man fick sitta ner på en buss?” Min plötsliga fråga gjorde att hans blick mötte min med hastig fart. Han flinade. ”Jag vet inte, du verkade bara så upptagen.” Jag nickade förstående och kollade ner på min iPod igen, beredd att plugga in hörlurarna innan killen avbröt mig, igen.
”Lyssnar du på The Hives och Ramones?”
”Ehm, ja.” svarade jag och avbröt min rörelse.
”Jaha.” han skrattade förvånat.
”Är det något fel med det?” sa jag och höjde på ögonbrynet. Han såg på mig förskräckt innan han skakade på huvudet.
”Nej, nej, det är bara det att jag inte har träffat någon tjej som har gjort det tidigare.”
”Jaha.” svarade jag. Jag återgick till min iPod som nu skrek efter batteri och suckade. Typiskt, nu måste jag ju sitta med en okänd kille bredvid mig och lyssna på hans babbel hela bussresan.
Jag tittade ut genom fönstret och såg solen skina starkt. Värmen från solen värmde mig ända in i kroppen och hjärtat. Jag älskade solen, det var något med den som gjorde att jag kände mig gladare. Trots det så var jag väldigt blek i min hy.
”Så, var bor du?” frågade han igen. Rösten var väldigt lugnande och gjorde att jag kände mig avslappnad.
”New Addington.” svarade jag kort och fortsatte se ut genom fönstret.
”Okej-” började han. ”Vill du veta var jag bor?”
”Ehm, varför skulle jag bry mig?” sa jag och vände blicken till honom med ett höjt ögonbryn och en skeptisk blick.
”Jag vet inte, om vi ses igen?” Han ryckte på axlarna och log ett snett leende.
”Men även om vi skulle ses igen, skulle jag då komma hem till dig?”
”Kanske.” sa han och blinkade. Jag himlade med ögonen och tittade ut genom fönstret igen. Han kunde bara inte lägga av.
Ytterligare tio minuter gick och han sa inte ett ord, tack gode gud. Fast tillslut var han väl tvungen att börja igen.
”När ska du av?”
”Om två stationer.”
”Jaha, jag ska av om tre.” Jag vände blicken till honom och kollade ännu en gång med ett höjt ögonbryn på honom.
”Och?”
”Jag vet inte, du kanske ville veta?”
”Det är mycket du inte vet, va?” Han skrattade och jag himlade med ögonen igen.
”Kan jag få ditt nummer?” Frågan ställde mig verkligen mot väggen. Mitt nummer?
”Varför vill du ha det?” frågade jag förvånat.
”Du verkar snäll...-” Jag flinade mot honom tills han gav sig. Han kollade ner och log snett. ”Du är intressant.” Jag log och nickade.
”Tyvärr, jag ger det inte till främlingar.”
”Men jag kan väl ändå inte vara någon främling?” utbrast han besviket.
”Jo, jag vet inte ens ditt namn.”
”Niall.”
”Va?”
”Mitt namn är Niall, ditt?” Han log.
”Haley.”
”Trevligt att träffas, Haley. Så-” Han kollade upp och mötte min blick. ”kan jag få ditt nummer?” Hans ögon glittrade och hans blonda hår blåste smått i vinden som bildats när bussdörrarna hade öppnats vid på- och avstigning.
”Ehm...okej då.” sa jag försiktigt. Han log stort och tog upp sin mobil ur bakfickan och gav den till mig. Jag knappade snabbt in mitt nummer, med namnet Haley, och gav sedan mobilen till honom igen. Han log fortfarande stort mot mig.
”Addingtons gata.” lät det i högtalarna och jag vaknade snabbt ur min trans.
”Jag ska av nu.” sa jag och försökte lirka mig ur stolens grepp med Niall tätt bredvid mig. Han flyttade dock smått på sig och jag kunde komma ur greppet oskadd, utan att blivit till åtlöje.
”Jag ringer.” svarade han kort med blicken fäst på mig. Jag nickade och log, något som fick Niall att spricka upp i ett stort värmande leende. Jag höjde handen i en vinkning.
”Hej då.”
”Hej.”

När jag med hastiga steg kom innanför dörren till vår lägenhet suckade jag djupt.
”Jag är hemma!” Inget svar. Jag var ensam. Fast idag skulle pappa hämta Aleksander, så då skulle de komma hem runt fem. Nu var klockan fem över fyra. Femtiofem minuter kvar. Jag gick till köket och öppnade kylskåpet. Jag drog ut mjölkpaketet och drack direkt ur det. En skvätt fanns kvar men jag orkade inte dricka upp den, så jag ställde tillbaka det i kylskåpet. När jag kom upp på mitt rum tittade jag mig omkring. Det sneda taket fick mig att se mig för när jag gick. När jag var yngre brukade jag slå mig i huvudet, fast nu hade jag vant mig. Den ljusbruna bokhyllan var full av böcker och sängen som stod bredvid var obäddad. Min svarta gitarr stod bakom dörren placerad på ett gitarrställ och den stora spegeln som var i min längd stod ståtligt på sin plats så som affischerna på Ramones och The Hives hängde på väggarna. Mattan jag gick på var obekväm men ändå inget jag kunde kasta. Mitt rum var jag.

---

Följ med Haley och Fiona genom deras unga liv. Allt kämpande i livet när man är ung, man kan inte fatta några rätta beslut, enligt en själv, och man kan inte göra något rätt som leder en framåt. Man stöter bort hjälp, även om man vet att man behöver den. Men vem, eller vad, är den här hjälpen, och var ska man få den ifrån?

---

Tredje länkningen, tjohoo!