Jag drog upp datorn mot knät medan min kropp fylldes med oro. Inuti mig flög enorma fjärilar nervöst omkring och kraschade mot väggar som flygande stenar. Jag kunde inte låta bli att tänka på henne, tänka ifall hon hade det bra och ifall hon saknade mig. Det spelade ingen roll hur bra jag hade det, hon skulle alltid ta upp en del av mina tankar.

Mina torra läppar trycktes hårt mot varandra för att hålla inne de starka känslor som fanns inuti mig. Jag kände hur ögonen lätt vattnades och hur sorgen intog mig med fart. Jag ville inte att hon skulle glömma mig. Med ett djupt andetag tog jag mig stadigt samman och smekte försiktigt datorns yttre med handflatan. Det kalla, hårda materialet chockade min hud och fick tankar om att strunta i allt att flyga runt, men min bestämda vilja och desperata försök att hålla mig stark fick mig att fullborda det jag kände att jag var tvungen att göra.

Jag drog upp locket, tryckte på start knappen och lät sedan fingrarna vila mot tangentbordets yta. Mina fingrar var hårt låsta på den nu starkt upplysta skärmen och väntade oroligt på att den skulle börja jobba för att komma igång. När jag lyckats med att logga in och datorn äntligen tagit sig i kragen och börjat fungera sökte jag mig darrigt upp mot mailknappen i vänstra hörnet. Medan pilen långsamt rörde sig och mina andetag ansträngt togs började min hand lätt att skaka av rädsla och oro. Jag ville inte veta svaret ifall det skulle vara något negativt, jag ville inte bli besviken. Men samtidigt ville jag fyllas med den lättade känslan av att hon tänkte på mig, att hon brydde sig. Jag stod i ett vägsjäl jag var tvunget att välja emellan vare sig konsekvenserna. Jag var tvungen att ta reda på det för min egna skull.

Jag klickade ner knappen och väntade nervöst på att sidan skulle laddas upp. Egentligen antog jag att det bara tog några få sekunder, men det kändes som en evighet och jag kände mig allt mer orolig. När sidan äntligen laddats upp stängde jag hårt mina ögon och fokuserade. Jag intalade mig själv att vare sig svaret så skulle jag fortfarande hålla mig glad; stark. Jag skulle inte tappa fokus.

När jag fått in det i min hjärna öppnade jag försiktigt de ihopklämda ögonen och lät dem utforska skärmen. Inom mig pumpade hjärtat hårt i bröstet och avslöjade tecken på min nervositet samtidigt som min puls var uppe i högre än vanligt. Jag var noggrann med att läsa varje tecken, hitta varje vrå och inte ge mig förrän jag sett det jag sökte efter. Men när en viss tid gått och mina ögon fortfarande desperat vandrade över skärmen insåg jag vad som hänt. Det fanns ingenting där.

Jag kände hur en plötslig sten landade inom mig med en smäll och fick min kropp att fasansfullt svida. En ström av känslor ramlade omkull inom mig och fick min innan skakiga kropp att fördubblas av sorg och besvikelse. I mina ögon vattnades tårar och min lilla kropp hoppade då och då till när den starka sorgen fick mig att hulka. Jag gömde med hjälp av händerna mitt besvikna och sorgsna ansikte samtidigt som tårar försökte falla ur mina ögon. Hon hade inte svarat. Hon brydde sig inte ens.

Svaret hade kommit som en chock för min kropp och fått den att hastigt spruta ur sig känslor, men mina ögon vägrade att ge ifrån sig tårar och fick de redan så torra ögonen att torka ännu mer. Jag kände hur min kropp hastigt skakade och hur mina händer hade svårt för att hålla sig på plats vid mitt så skakade och försvagde ansikte. Jag bestämde mig för att ta bort dem därifrån, hålla mig stark, men samtidigt som mina händer förflyttades märkte jag det hastiga darrandet som tagit över min kropp.

Mina ögon inspekterade det hoppande de utsattes för samtidigt som min mun förvandlades till ett o. Jag skakade sedan mitt huvud, tog mig samman och tittade på skärmen framför mig. Min blick kunde inte slita sig från skärmen då jag chockat stirrade på den tomma inkorgen framför mig.

“Why won’t she return my texts?”, viskade jag tyst för mig själv.

Jag märkte inte att min röst var så svag och så nära på att falla samman förrän jag hörde mig själv tala. Jag var fylld med förtvivlan, men någonting inuti mig kunde inte motstå att tänka varför. Varför ville hon inte höra av sig? Jag skakade mitt huvud. Det märktes inte att hon var en mamma. Jag kände avsky inom mig samtidigt som illamående tog ett övertag om mig. Hon fick mig att må illa. Men även om hon gjorde det så fanns det en liten del av mig som var för chockad, för godhjärtad och som älskade henne för mycket för att släppa taget. Den delen fick mig att ta mig samman och klicka på interaktionen som visade att det var där du skapade ett nytt mail.

Mina fingrar rörde sig fortfarande skakigt över tangentbordets knappar och skrev in ord efter ord som senare bildade meningar. Jag ville låta så mjuk som möjligt, men den ilskan och besvikelsen som fanns inuti mig gick inte att döljas.