Jag greppade tag i kylskåpsdörren och ryckte upp den. Det starka ljuset från kylens inre chockade mina ögon och fick mig att irriterat kisa och stöna.

“Morning sunshine”, hörde jag Harry avlägset skratta när hans kropp kom in i rummet. Hans ruffsiga lockar låg vant mot hans huvud och skulle charma vilken tjej som helst, utan att han ens försökte.

“Hey”, mumlade jag lätt medan mina ögon sökte efter något att äta. “Where’s the others?”

Jag hade märkt av tystheten som lagt sig över huset och undrade starkt var folket var. Alla lampor var släckta, huset var praktiskt taget dött och den enda jag hört hittills var Harry. Jag bet mig osäkert i insidan av kinden och kände hur rynkan i pannan ökades. Mitt huvud var tvunget att veta för att våga göra några steg. Jag ville inte råka göra något som skulle förstöra oss alla.

“Mum and your dad?”, frågade Harry undrandes medan han rörde sig över golvet.

Jag reagerade på orden och kände hur en ilning lika snabb som blixten for genom mig. Plötsligt fylldes hela min kropp med kyla och jag kände mig osäker så fort han kom på tal. Jag skakade desperat av mig känslan i anledningen till att Harry inte skulle få se min reaktion och nickade lätt medan jag tog ut frukost.

“At work”, svarade han så fort han märkt min nickning och tittade på mig från bordet i hörnet av rummet. Jag nickade återigen medan jag förberedde maten och kände Harrys varma blick utforska alla steg jag tog och utförde.

“How are you?”, frågade han plötsligt.

Jag förde förvirrat bort mitt huvud mot hans håll och tittade oförstående på honom.

“You seem sad...”

Jag ruskade mitt huvud samtidigt som den redan så djupa rynkan i min panna ökade för varje sekund. Visste han?

“No. Just hungry”, ljög jag nonchalant och ryckte mina axlar samtidigt som jag greppade tag i maten och förde både den och mig mot bordet Harry satt vid. Jag skulle precis sätta mig ner när Harrys långsamt, skakande huvud riktades mot mig.

“Come here”, mumlade han tyst medan han höll ut en välkomnande hand mot mig.

Jag tvekade, undrade om allt skulle rinna ur mig så fort jag börjat känna av hans beskyddande kropp och kärleksfulla blick. Jag visste inte om det var värt att lägga allting på hans axlar då han i själva verket inte skulle behöva bry sig.

När jag stått i samma position i några sekunder utan att röra mig tog han själv insiativet att dra mig intill sig och lägga armarna runt min midja. Hans haka placerades mjukt på min axel och grävde djupt ner sig i min hud, precis som att han sökte efter värme och kärlek. Jag kunde höra hur han drog in ett djupt andetag som han senare släppte ut i en högljudd suck och hur greppet runt mig plötsligt tätnade. Hans armar som beskyddande vilade runt min kropp värmde mig när jag behövde det som mest.

Jag slöt mina trötta ögon och tillät ofrivilligt alla händelser från den senaste tiden att åka genom mitt huvud.

“Tell me”, sa han försiktigt samtidigt som hans stora tumme smekte min bara hud på överarmen. Jag fokuserade på mig själv; kände hur alla känslor välde inom mig och lyssnade på allt som fanns runt omkring mig. Jag kunde höra hur Harrys bröstkorg sakta höjdes och sänktes för att ta in ny luft i hans lungor. Mina mungipor lyftes lätt när jag tänkte på honom. Hans närhet gjorde mig lugn.

Jag suckade, öppnade försiktigt mina ögon och tittade tomt ut i rummet. Mina ögon fokuserade inte på någon direkt plats, utan allt kändes suddigt och utom räckhåll.

“Come on, angel. You know that you can tell me”, suckade Harry plötsligt och gjorde utrymmet mellan min och hans kropp något ännu mindre.

Jag ville fortfarande inte svara och de irriterande smärtorna i min kropp gjorde att munnen fick svårt att arbeta.

“Is it about your friend, what was her name, Sue?”

Jag skakade nästintill omärkbart mitt huvud.

“Your father?”

Ett skakande från mitt huvud lämnade återigen min kropp när mina ögon tomt stirrade ut i rummet.

“Your..... Your mum?”

Stora tårar fick synen i mina ögon att försämras och allting att bli suddigt när orden ekade i min kropp. Jag ville hålla bort smärtan, tårarna och allt som fick mig att framstå som svag, men jag hade varit stark för länge för att låta allting passera. Hårt pressade jag samman mina läppar och försökte få den smärtan som uppstod i munnen att täcka den inom mig.

“She keeps ignoring me and... and”, viskade jag kämpande fram och skakade mitt huvud. “I just don’t know how long I can do this”

Harrys grepp runt min kropp omfamnade mig hårdare och försökte få mig att känna mig trygg, men ensamheten inom mig var för stor och mitt hjärta hade blivit överbelastat med sorg. De stora, mjuka armarna höll om mig och lyfte sekunden senare upp min kropp. Han fortsatte att hålla mig tätt intill sig och försökte trösta mig så mycket det gick medan han vandrade genom huset och in på hans rum. Han placerade min kropp på hans mjuka, stora säng och lade sig sedan ner bredvid mig. Jag försökte hålla mig lugn - inte vara för beroende av hans värme och försöka klara mig själv, men jag behövde hans närhet. Det var allt jag behövde.

Harry omfamnade mig ännu en gång, men denna gång från sidan, samtidigt som tårar återigen skymde min sikt.

“No one knows this, Harry. Not a single person knows about this”, mumlade jag panikartat och skakade mitt huvud.

“Knows about what?” Harrys hand gick längs mitt ansikte och lade försiktigt en hårslinga bakom mina öron innan han mjukt smekte min kind.

“Everything. About my mum, me, our lifestyle. I basically had to grow up on my own; all without her. She was too broken, too depressed and too sad to even have a thought about how I was doing” Jag tog en paus och stängde mina trötta, besvikna ögon. “And now... Now she doesn’t even return my letters. She didn’t care before, but now, now everything's gone. She... She doesn’t even talk to me. Not a single word”

Harry stannade upp sina rörelser och vände ner sitt huvud mot mig. Hans mjuka lockar ramade in det vackra ansiktet samtidigt som de lockande hårstråna hängde över hans ögon och ner mot mig. En rynka hade uppstått i hans panna, men det gjorde ingenting. Han såg ut som en ängel i vilket fall som helst.

“Did,” Han smakade på orden samtidigt som hans tunga smekte hans hjärtformade läppar och ögonen sökte sig in i mina. “Did you contact her?”

Jag förstod inte vad problemet med det var och nickade säkert medan jag tittade in i hans ögon. En djup suck ramlade ur hans mun, något som förvånade mig och fick mig att plötsligt undra varför det skulle ha varit ett misstag.

“Yes, I did. Was it wrong?”

Harry skakade osäkert sitt huvud, vred sig obekvämt och tittade sedan ner på mig. Hans blick var allvarlig och sken av oro och i behov att beskydda mig, ändå var de så vackra att jag nästan inte vågade titta in i dem.

“When was this?”

“Two days ago. After that you and Anne had left my room”, svarade jag oförstående. Varför var det ett problem?

Harry suckade ännu en gång.

“And you haven’t told anyone?” Jag skakade mitt huvud och tittade upp på honom.

“You’re the first one”

Harry gjorde som jag och skakade sitt huvud, men varför förstod jag inte. Kanske var det av irritation, kanske av oro. Vad det än var så kunde min hjärna inte koppla ihop varför hans reaktion blev som den blev.

“I think you should tell someone”, for det plötsligt ut från Harrys fylliga, rosa läppar.  Jag rynkade oförstående min panna och kände hur hårt min hjärna fick arbeta för att få ihop alla bokstäver och bilda meningar.

“About my mum?”, frågade jag förvirrat och blickade upp mot Harry. Jag kunde känna hur hans huvud lätt nickades och hur håret studsade mot hans huvud. “About what, exactly?”

“About how your life was; how your mum didn't let you be who you wanted to be"

Hans mjuka fingrar vandrade över mitt hår och försökte få mig att slappna av; må bra, men orden som lämnade hans mun fick min nervositet att växa och irritationen inom mig att avslöjas. Inom mig bubblade en ilska jag så länge grubblat på  och som växte sig större för var sekund. Vad tänkte han med?

"Are you out of your mind?!", fräste jag argt så fort Harrys oförskämda ord lämnade hans mun.

Raskt reste jag mig upp utan några som helst tankar kring att stanna kvar vid hans sida. De plötsliga rörelserna fick Harry att rycka till och hans ögon att växa till enorma bollar samtidigt som klara tecken på panik sken genom hans iris. Hans blick sökte sig in i min och gav mig chansen att se hans sårade, chockade min, men för en gångs skull så berörde det inte mig. Om jag skulle vara ärlig så kunde jag inte ha brytt mig mindre.

Mina ben stod stadigt mot marken, händerna darrade och min blick tittade sårat på honom.

"Jamie, please listen to m-"

"No Harry!", avbröt jag med höga ord och blickade argsint mot honom. "You're basically telling me that my mum should be taken care of. Do you really think I'll listen at you when you're talking shit like that?"

Hans ögon vilade i mina; visade hans lidande och skakade sitt huvud.

"That's not what I meant...", försvarade han meningslöst sig själv med en svag, låg röst som avslöjade hans oro. "Well, I took it that way anyway. And do you know what? It's your own fault, Harry.  You can't blame anyone but yourself" Jag vände på klacken, kände håret svalka min nacke och hur mina smala, små händer darrade av ilska och besvikelse.

"Jamie please...", hörde jag honom bedja samtidigt som en hand försiktigt greppade tag om min handled.

"Get off me!", fräste jag surt medan jag slog åt mig min handled och kämpade för att få den fri. Jag tog ett djupt andetag, stängde mina ögon och skakade mitt huvud. "You don’t know anything. This is all because of you, Harry. All because of you", viskade jag tyst när sorgen steg inuti min kropp.

Sekunden senare satte jag fart på benen, styrde kroppen mot toaletten och stängde sedan in mig. Jag lät kroppen falla mot marken och sorgen inta min kropp medan besvikelsen av både Harry och min mor välde över mig. Jag trodde att han förstod; att han inte var en person som dömde. Men de orden som tidigare lämnat hans mun fick mig att tänka om och mitt hjärta att värka. Jag tog mig om huvudet. Jag antog att jag hade fel.

---