”Jamie, please let me in”, bad jag återigen samtidigt som ljudet av tårar passerade genom mitt huvud.

Min panna lutade trött mot dörren in till badrummet och sökte efter spår av ljud eller åtminstone en gnutta mänsklighet och gav mig även ett försök att hämta kraft. Jag hatade att höra henne gråta.

“Go away”, hörde jag ett svagt viskande ekas genom dörren.

Hennes röst var tunn, styrkan var låg och ögonen var förmodligen uppsvullna av all gråt. Jag kunde se allt framför mig. Jag stängde mina ögon, skakade huvudet av besvikelse på mig själv och släppte ifrån mig en djup suck. Min frusna panna smektes av det kalla trät och mina fingertoppar lades försiktigt mot dess konturer. Jag lät dörren ta emot min tunga, klumpiga kropp för att sedan föra den vidare ner mot det lika kalla trägolvet. Marken slukade upp mig som en fånge och fick mig att känna mig ensam; försvarslös.

Jag lutade orklöst huvudet mot väggen bredvid dörren och slöt mina ögon. Fötterna placerade jag framför mig och förde upp benen en aning så att hela jag fick plats i luckan mellan dörren. Ännu en gång stängde jag mina ögon och försökte tänka efter. Varför i hela friden sa jag som jag sa till henne? Det var korkat. Särskilt nu när hon är i en sådan känslig situation som hon sitter i.

Försiktigt lät jag min hand vandra upp mot dörren återigen och ge ifrån sig en svag knackning. Jag kände hur halsen irriterat brände av sorg och fick min oro och ånger att visas tydlig. I mina kropp brände en ånger som bevisade de känslor som fanns inuti min kropp. Beslutsamt tryckte jag ihop mina käkar och pressade ner den enorma klumpen som befann sig i min hals.

“Please Jamie. You know I didn’t mean to do this...” Det var inte förrän orden hade lämnat mina rosa-färgade läppar som jag insåg hur svag och desperat jag lät.

Jag stängde mina ögon, sökte efter ljud och bannade mig själv för att ha sårat henne. Ännu en gång spetsade jag öronen; hoppades. Men hoppet sjönk och försvann helt när en djup suck lämnade min mun.

“I just want you near. Please. Let me comfort you, make you feel good. You know I can do this”, bad jag desperat. Jag svalde återigen ner en enorm klump från min hals. “Please”

Jag placerade mitt huvud mot den kalla dörren och lät kylan ila genom min kropp. Mina öron lyssnade noggrant på den tystlåta mannen bara en ynka meter ifrån mig, men väggen tryckte bort många ljud och det kändes så mycket längre än vad det egentligen var.

Försiktigt lät jag en suck ramla ur min mun samtidigt som kinderna började frysa efter att den kalla strimman med vatten gjort avtryck längs min hud. Hans svaga rop efter förlåtelse ekade lågt inuti mig och fick min så starka beslutsamhet om att inte släppa in honom att sänka garden en aning. Jag tog ett djupt andetag, kände hur ögonen gav ifrån sig spår av tårar och hur mina händer lätt skakade när jag lyfte handen för att öppna dörren. Jag kramade om knoppen, knep ihop mina läppar och lät sedan det klickande ljudet fylla mitt huvud. Min darriga händer drog åt sig dörren och öppnade den en aning samtidigt som min mun gav ifrån sig svaga ljud.

“H-Harry”, viskade jag tyst medan jag öppnade dörren helt. Hans fylliga lockar studsade mot huvudet när han blickade upp mot mig med oroliga ögon.

De rosa, hjärtformade läpparna öppnades på glänt och hans starka kropp tryckte upp sig från golvet. Han såg ut som en vacker Gud, hur lite han ens försökte. Hans utseende strålade och fick den vackraste diamanten att se ut som en enkel, dåligt gjord kopia.

Harrys bröstkorg rörde sig i en jämn takt samtidigt som hans ögon frågande såg mot mig; undrade om det han skulle göra var okej. Jag log så gott jag kunde mot honom, men jag visste att det nästintill inte syntes. Sekunden senare såg jag den långa gestalten komma mot mig med öppna armar. Han fångade upp mig i en djup kram där min möjlighet om att kunna andas in hans underbara doft förstorades och fick mig att hålla lugnet.

Jag drog in ett djupt andetag som fick hela mig att fyllas med fantastiska dofter och starka känslor medan hans starka armar höll om mig.

“I’m sorry. I’m so, so sorry”, hörde jag Harry upprepa när hans mun var tryckt mot min hud.

Jag hörde hans starka ånger och oro från orden som lämnade hans kropp och hur hans omfamnings grepp hårdnade och höll om mig närmare när han sa dem. Jag stängde mina ögon, mumlade små ord mot honom om att det var okej och lade mina armar runt hans midja; kände tryggheten.

“So that’s how it was. I was too ashamed to invite friends over, to let people meet my mother and too broken to simply be a child. I grew up too fast to even have a thought about it. It was all because of my mum couldn’t do things, so I just had to do them for her. It was nothing to discuss”

Jag ryckte på mina axlar samtidigt som Harrys fingrar lekte med mitt blonda, lockiga hår. Hans närhet gjorde mig varm och säker, även om han bara för några minuter sedan gjort mig arg som ett bi. Han hade en förmåga att kunna ändra mitt beteende och humör på bara några sekunder, bara genom att använda det där leendet som satt fastklistrat på hans ansikte.

“How long was it like that?”, frågade han försiktigt.

Hans mjuka fingrar lekte med mina lockar samtidigt som den andra handen hölls vid min midja. Hans hand följde med min kropp varje gång bröstkorgen rörde sig och lungorna tog in ny luft. Vi var som sammanlänkade. Jag älskade det. Mina axlar rycktes hastigt och min ena mungipa rycktes på samma sätt.

“4 years. Maybe 5. I don’t know the exact date, but since Bruce left us”

Ovanför mig kunde jag se hur Harry förvirrat rynkade sin söta, lilla näsa och hur han hans panna bildade ett långt, djupt streck. Han ansträngde sig djupt för att förstå vad jag menade med orden, det såg jag.

“Bruce?”, betonade han oförstående och skakade sitt bruna kaluffs. “Why do you call him Bruce?”

Ännu en gång ryckte jag på mina axlar, nu mer för att jag inte brydde mig.

“Because he’s simply not my father anymore. He hasn’t been since he left us”

Harry skakade sitt huvud och smekte försiktigt min kind. “Are you ever going to forgive him?”

Jag suckade högljutt, tittade bort ut i rummet och bet mig i läppen.

“I don’t know”, svarade jag ärligt. “I really don’t know”

Jag tittade sedan på klockan, ställde mig upp och greppade tag om min väska vid änden av sängen.

“I gotta go to Sue”, förklarade jag mig. Harry fick en rynka i pannan igen.

“Now?”, frågade han besviket.

“Yes, it has already been too long. Goodbye Harry”, sa jag snabbt innan jag sträckte mig fram, såg in i hans gröna smaragder och smekte hans kind. Jag gav ifrån mig ett försiktigt leende. “See you later”

Harry nickade, böjde sig fram och kysste mina läppar. “Take her by storm, gorgeous”

 5+!