Desperat försökte jag sakta ner Harrys fort trampande fötter genom att greppa tag i hans handled. Min smala hand var ingenting emot hans stora och jag lyckades inte fånga den i mitt grepp. En suck ramlade ur min mun medan jag gjorde ett nytt försök att greppa tag i honom.

“Harry, please slow down”, bad jag försiktigt och höll min fokus enbart på honom. Mina små ben fick arbeta hårt för att hänga med i hans hastiga tempo, även om hans arm fortfarande låg mjukt mot min axel.

“Harry...”, upprepade jag desperat samtidigt som mina torra läppar blev behandlade och återfuktade av min rosa tunga.

Den vackert lockiga pojken bredvid mig vägrade låta orden trilla in i hans huvud och trampade hurtigt på. Hans armar svingade lätt i sidorna om hans ben och hans lätt ansträngda andetag ekade djupt i mitt sinne tillsammans med vågornas härliga brus. Den salta doften från havet trängde in i mig och fick mig att le för mig själv, även om jag var upprörd över Harrys beteende.

“Can you.. Can you just stop?!”, skrek jag plötsligt och stannade tvärt mina steg. Upprört tittade jag på pojken framför mig medan vinden tog tag i mitt hår och skymde min sikt. “Just... Please. Talk to me”

Den långa, tysta mannen framför mig stannade upp sina steg, men vägrade att vända sig mot mig. De enda detaljerna mina ögon kunde ta in var den muskelösa ryggen och de hårt spända nävarna.

“What did I do?”, viskade jag tyst och skakade bedrövat mitt huvud. Hans mun vägrade att ge ifrån sig ord och ville inte ge mig svar. Besvikelsen sköljde inom mig och jag förstod inte alls vad det var som hände. “Harry...”

“I’d never hurt you, Jamie. I’d never do anything to make you feel bad”, avbröt plötsligt Harry mig och skakade sitt huvud.

“Of course you wouldn’t”, svarade jag självklart och skakade mitt huvud. “I’d never ever believe anything like that”

Jag kunde diskret höra hur en fnysning rymde från Harrys mun när han vände sig om. En djup rynka i hans panna avslöjade hans irritation och besvikelse samtidigt som den lågt höjda näsan rynkades.

“Well, it seemed like you did”

Jag skakade oförstående mitt huvud då orden lämnade hans mun och senare nådde mina öron. Varför trodde han det?

“What? Harry...”

Jag tog några steg närmare samtidigt som meningar vandrade genom mitt huvud och gick igenom allt jag sagt på sistone. Men jag kunde inte komma fram till någon vettig anledning, hur mycket jag än letade.

“I just...” Harry suckade och ruskade sitt huvud. Hans ögon stängdes lätt och hans huvud såg ut att arbeta medan hans blick höll sig borta från min. “I’d never managed to live with myself if I ever did anything to hurt you”

Jag nickade och kände hur ett oskyldigt leende försiktigt smög sig upp på mina läppar medan jag gick några steg närmare. Mina händer var dolda med tyg från min tröjärm och fick mig att försöka så gott det gick att linda armarna runt hans smala kropp och lägga huvudet mot hans bröst. Jag kunde höra hans djupa andetag och hjärtats slag inuti honom när mina ögon stängdes och njöt. Men min kropp fylldes plötsligt med en kall känsla när hans varma, starka armar inte kramade mig tillbaks. En sorg ilade genom mig och jag skakade mentalt mitt huvud.

“Hug me back, Harry. Please”, bad jag försiktigt med en ton lika tyst som en viskning.

Till en början med fick jag ingen reaktion, något som fick mitt hjärta att sjunka till bottnen. Det var som att hela min kropp krossades och hjärtat slets ur min bröstkorg, vilket förvånade mig då jag aldrig trott att jag skulle uppleva sådana starka känslor mot en kille. Hårt svalde jag och hela min kropp fylldes med kyla då hans kropp vägrade att reagera.

"Please", viskade jag återigen.

Det kändes som att allt mitt hopp var borta när hans kropp förblev stel, men sedan hände något som fick hans kropp att hålla om mig tätare. Jag log lätt för mig själv och kände äntligen av lättnaden som sköljdes inuti min kropp.

“Harry... You don’t have to live with that feeling since you won’t hurt me. I just know that”

Jag kände hur hans läppar lätt trasslade in sig i mitt långa, blonda hår och hur han mjukt kysste mitt överhuvud.

“Let’s go back, shall we?”, föreslog han tyst med munnen pressad mot mitt huvud.

Jag nickade, lutade mig bort från honom och sökte mig in i hans ögon. Mina tår hjälpte mig tappert genom att föröka min längd så att mina läppar kunde möta hans fylliga. Sekunden senare ställde jag mig plant ner igen, grävde efter hans hand och tryckte mig mot hans kropp. Jag suckade tungt och hoppades djupt på att det jag försökt övertala Harry skulle vara sant.

För om det någonsin hände, att Harry skakade mig, så var jag säker på att det skulle vara inom mig; att han skulle krossa mitt hjärta.

När vi började närma oss folkmassan släppte vi motvilligt varandras händer och började istället gå stelt bredvid varandra. Den pumpande musiken fyllde min hörsel och fick min uppmärksamhet att nyfiket riktas på de rörliga tonåringarna för en kort sekund, men jag kunde inte hålla min blick borta allt för länge och snart träffade de Harry igen. Hans gröna ögon träffade hastigt mina när han avfyrade ett leende tillägnat till mig som fick mina kinder att snabbt blossa upp i en kraftig rodnad. Generat vände jag bort huvudet och fokuserade på ett par en bit ifrån oss båda.

Utan att jag märkt av det hade jag och Harry stannat precis i utkanten av allt folk och ställt oss för att granska vår omgivning. Pojken och flickan tittade kärleksfullt in i varandras ögon och skrattade roat medan de då och då delade ut kyssar till varandra. Jag ville inte stirra, men mina ögon kunde inte hålla sig borta även om det orsakade den växande känslan i mitt bröst.

Min kropp fylldes med avundsjuka samtidigt som jag fortsatte att granska det lyckliga paret. Hur mycket vi än försökte och ville så skulle vi aldrig kunna ha det så där; visas bland allmänhet. Det skar hårt i mitt hjärta och fick mig att vilja falla ihop till marken och bryta ihop, men jag visste att det var tvunget att bli såhär. Det var antingen det eller ingenting alls.

Innan jag hann bryta ihop allt för mycket flyttade jag vidare min blick. Den gled nyfiket över alla de främmande ansiktena innan det förvånat stannade till vid ett jag kände igen så väl. Förvånat släpptes ett fnys nästintill omärkbart ur mig samtidigt som mina ögon försiktigt skannade av det bekanta ansiktet. Hans mörka, korta hår ramade in hans ansikte och framhävde starkt den mun som för tillfället rördes i ett. Jag försökte skaka av mig känslan av att han var där, men lyckades inte.

Mitt huvud vägrade att stänga ute frågorna och tankarna kring honom. Varför lämnade han mig som han gjorde och hörde aldrig mer av sig? Jag skakade mitt huvud. Han skulle aldrig göra så utan en anledning.

 

Jag lät min blick glida över Jamies besvärade ansikte. Mina tankar kunde inte låta bli att undra över vad som gjorde henne så bekymrad samtidigt som behovet av att vilja krama henne bubblade upp och växte sig starkare inom mig. Långsamt lutade jag mitt huvud på sned och tittade frågandes på hennes.

“What are you looking at?” En suck ramlade besviket ur Jamies mun och hon tittade snabbt upp på mig innan hennes blick gled tillbaks mot folkmassan.

“Luke”, svarade hon snabbt medan hennes tänder bet i hennes oroliga underläpp.

En kall ilning for obehagligt genom min kropp medan mina nävar knöt sig. Luke som i killen som stötte på henne under festen? Inte en chans.

“He just... He just left me at the party, you know. Didn’t call, text or talk to me at all after that. I just thought that we were friends...”

Jag kunde känna hur nervositeten kom krypande inom mig och hur mina fingrar försökte tillfredsställa mig genom att darrigt tumla runt med varandra.

“Don’t you think it was kind of obvious? He’s not a good guy, Jamie”

Hennes irriterade ansikte for hastigt upp mot mig och tittade självklart på mig. Jag såg klart och tydligt att hon inte köpte ett ord av vad jag sa - att hon ville hålla kvar om de goda tankarna - men även om jag undanhöll en bit av sanningen så kvarstod fortfarande faktumet att han var ett as. Utan tvekan.

“I’m sorry if I thought that he was a good person, Mr. Police”, fnös hon plötsligt ur sig och himlade med ögonen. Jag suckade åt hennes reaktion. “But I don’t think you know him, so who are you to judge?”

Jag gjorde likadant som Jamie och fnös irriterat innan jag mötte hennes förvirrade, blåa blick.

“Come on, Jamie. Didn’t he make it pretty clear that he just wanted to get into your pants?”

Jamies hatiska blick nådde min och tittade på mig med all avsky världen. Hennes ögonbryn lyftes lätt och man kunde tydligt se hur en oförskämda känsla ökade inom henne genom att bara titta henne i ögonen.

“Excuse me? He was a good guy, Harry”

Ännu en gång fnös jag och tittade vidare mot Luke som stod vid öltunnan några få tiometer ifrån oss.

“Jamie, he basically threw it in my face that he was going to fuck you. Hard. That was the only reason that he came to talk to you. He wanted you as a one night stand, nothing more”

Ett sårat litet skratt släpptes ur Jamies mun medan hennes glittriga ögon glansigt tittade på mig. Jag såg att hon blivit sårad av orden jag valt och att jag höjt rösten åt henne, något som fick mig att försiktigt backa tillbaka och förstå vad jag gjort.

Hårt svalde jag den stora klumpen i halsen och bad till Gud om att hon inte skulle ta det allt för hårt. Jag såg hur hon lätt slickade sina läppar, skakade på huvudet och förvandlades sedan till döds-seriös.

“I’m going to get something to drink”, sa hon tydligt och vände på kroppen. Hennes små ben tog henne bort från min närhet för att bli av med mig, det visste jag, men jag kunde inte låta det hända.

“Jamie...”, suckade jag ångerfullt och greppade försiktigt tag i hennes handled; försökte få henne att stanna. Jag vände hennes kropp mot mig och försökte fånga hennes ögon, men det var förgäves.

“Harry, let me go”, bad hon tyst.

Hennes huvud var nerböjt och hennes blick hölls enbart på de nergrävda fötterna i sanden. Hon harklade sig tyst, lyfte huvudet och visade det känslosamma ögonen som jag tyckte om så mycket.

“Please”

Chockat lossade jag taget om hennes smala, lilla hand och lät blicken följa henne när hon vandrade bort från mig. Jag visste att det var illa; att jag kanske borde tagit det på ett lättare sätt. Men jag visste att det var det enda valet jag hade haft. Hon var tvungen att veta sanningen, helst så att den skrämde iväg henne ifrån honom.

Jag suckade högljutt för mig själv, skakade mitt huvud och knep ihop läpparna. Hon hade varit arg förut, men denna gången visste jag inte hur jag skulle hantera det. Det var något mer än ilska som visat sig i hennes ögon, något som var så mycket värre. Besvikelse.

---

 Och där kom del 19 av Forbidden Love! Hoppas ni tycker om det!

6+!