Tidigare i And now we meet again: Det fanns så många tankar i mitt huvud som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra av. En del av mig ville ta tillbaks allt jag hade sagt om Harry, men en annan del tyckte att det var rätt åt honom och ville istället söka upp Ryan. Söka upp Ryan och se om han var okej. Även fast jag inte borde, det var för farligt, så var det endå den starkaste rösten som pratade i mitt huvud. Det var något jag tänkte göra. Han kunde ha förändrats, han kan ha ångrats sig, eller det var i alla fall vad jag hoppades på.

Min puls steg, det kändes som att hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig. Med ett djupt andetag stängde jag ögonen och tänkte igenom det här. Var det rätt sak att göra? Ja, det var det. Fortfarande var jag lite besviken på Harry. När jag bad honom att få Ryan att sluta menade jag inte på det viset. Jag trodde att han skulle… Nej jag vet inte, men inte slå honom tills han svimmade i alla fall. Det var skönt att veta att han skyddade mig, men ändå var det något som hindrade mig från att hoppa i hans famn och tacka honom. Jag trodde att folk kunde förändrats. Att dem kan ångra vad dem har gjort, jag trodde att Ryan skulle göra det. Att han skulle förstå vad han missar. Just nu, om inte han hade slagit mig, hade det kunnat varit hans famn jag var i, men han klantade till det. Jag öppnade ögonen igen och tittade mig omkring. I hallen stod Evelina och tog på sig skorna. Med små nervösa steg gick jag mot henne och klev i ett par blåa tygfärgade toms.

”Are you ready?” frågade hon samtidigt som hon tog upp bilnyckeln och kramade den i handen.

Jag nickade svagt innan vi båda gick ut och satt oss i bilen. Hon stängde med en suck sin bildörr och stoppade in nyckeln i tändlåset innan hon vände sig mot mig.

”I still don’t understand. Didn’t you and Ryan broke up because he moved?” frågade hon förvirrat och jag stelnade till.

Min hjärna blev tom, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Fortfarande hade jag inte berättat vad som egentligen hade hänt, och hade ingen tanke på att göra det heller.

”We did…” sa jag tyst med en ganska osäker röst.”But he’s here and visit his family. So thought that I could come and say hi.”

Hon nickade lätt innan hon satt handen på nyckeln igen och vred om. Ett brummande ljud kom från motorn och sakta började hon köra iväg. Jag pustade ut. Hon misstänkte igenting. Nervöst trummade jag på mitt lår och tittade ut genom fönstret. Tänkte på vad jag skulle säga och så. Kanske säga förlåt åt Harry, att jag inte hade gått med på det utan att han gjorde det för att få honom att sluta. Men tänk så tar han inte emot ursäkten? Ush, jag kan inte tänka tanken. Plötsligt kände jag en varm hand på mitt lår och märkte att bilen inte längre rullade, utan stod stil utanför Ryans hus. Jag flyttade min blick så jag såg kunde se Evelina i ögonen. Hon log ett litet leende mot mig och jag försökte så gott som möjlig le tillbaks.

”Call me when you want to go home, okay?” frågade hon mjukt och jag nickade som svar.

”Okay, have it best.” sa hon kort innan hon böjde sig fram för att ge mig en kram.

Jag omfamnade henne kort innan jag knäppte upp säkerhetsbältet och klev ur bilen.

”Hey.” sa hon plötsligt och jag hejdade mig från att stänga bildörren.

”How’s everything with you and Harry? He just disappeared yesterday.”Jag bet mig i läppen och tittade ner i sätet.

”Okay, I guess.” suckade jag och tittade på henne.

”Can we talk about this later?”

”Yeah, yeah. Of course.” sa hon tyst och jag nickade innan jag stängde dörren efter mig.

Bilen rullade iväg och jag stod och tittade efter den tills den inte längre fanns i syne. Min hand la sig lätt på min byxficka för säkerhetsskull och letade upp mobilen. Försiktigt drog jag upp den och tittade på klockan innan jag la ner den igen. Det var fortfarande ganska dåligt väder sen igår, och vädret hade förändrats helt under dessa dagarna. Sommaren var nästan som bortblåst. Mina händer gömde sig i tröjärmarna för att söka värme och sedan tog jag stegen mot dörren. Jag gick längs gruset som knastrade under mina skor, och uppför den lilla trätrappan innan jag försiktigt höjde handen. Först tvekade jag, men sedan slog jag handen fram och tillbaka på den stora dörren. Min puls steg. Tänk om han skulle smälla igen dörren mitt i ansiktet på mig? Plötsligt hördes det steg innanför huset och min puls steg ytterligare lite till. Handtaget åkte ner och en sekund senare var hela dörren öppen. Ryan stod chockat och tittade på mig, granskade mig upp och ner. Jag höjde försiktigt handen och log ett litet leende mot honom.

”What are you doing here?” frågade han avvaktande och fortsatte att granska mig.

”I…I just wanted to talk..” sa jag tyst och han nickade.

Han tog ett steg bort från dörren och släppte in mig. Försiktigt tog jag stegen in och tittade mig omkring. Jag hade aldrig varit där förut. Vi hade bara varit hemma hos mig eller på stan förut, men jag kan direkt säga att jag inte trodde att det skulle se ut såhär. Det var mer hemtrevligare än vad jag hade tänkt mig, han kanske bodde där med sina föräldrar? Han styrde sina steg mot köket och jag följde lydsamt efter.

”Do you want something?” frågade han och gick mot kaffebryggaren.

”Coffee? Tea? Water?” Jag nickade och drog handen längs köksbänken.

”Tea, please.” sa jag tyst innan jag tittade upp på honom.

”You can go to the livingroom, I be there in a sec.” sa han och nickade mot rummet bredvid köket.

Jag nickade och gick tveksamt in i vardagsrummet. Det var inredd i brunt och vitt. Bruna soffor och vita andra möbler. Jag satt mig ner i den bruna tygsoffan och la händerna mellan låren samtidigt som jag pressade dem samman. Mina ben skakade lite av nervositet, men jag valde att ignorera det. Det gick ju bra, varför skulle jag vara nervös? Plötsligt kom Ryan in i rummet med en bricka full av koppar, vatten, kaffe och tepåsar. Skarpt tryckte jag hårt ner mina ben i golvet för att få dem att sluta darra. Man skulle aldrig, aldrig visa rädsla framför Ryan.

”Here you go.” mumlade han och ställde fram en kopp framför mig.

”So.. What did you want to talk about?” frågade han och tittade upp på mig samtidigt som han hällde i varmt vatten i koppen och sedan en tepåse.

”Ehm… I just wanted to say sorry.” mumlade jag och tog upp koppen.

”Sorry?” frågade han förvirrat och satt sig bredvid mig i soffan.

”For what?” fortsatte han och la armarna på ryggstödet.

”For… That thing when Harry was here.” mumlade jag och drack lite av teet.

Det var ganska beskt, jag skulle tro att det hade funnits här ganska länge.

”Oh, that…” suckade han och jag skakade förtvivlat på huvudet.

”I’m sorry. I didn’t ask Harry to make you pass out.” sa jag tyst med en rynka i pannan.

”Yeah, I got pretty much headache afterwards..” Jag nickade och suckade smått.

“I just…” jag suckade och tittade snabbt upp på honom.

”Do you regret it?” frågade jag tyst och kunde se hur hans ansikte stelnade till.

”Ehm, yeah, I think so. I didn’t want you to get hurt, but…” sa han tyst och jag skakade på huvudet och blundade.

“It’s okay. It’s just, I was worried that you got hurt, but I didn’t know if you even felt something when you hit me.” Sa jag tyst, med en röst som var närma på att brista.

”Did you got worried about me?” frågade han förvånat och hoppade lite närmare utan att jag märkte det.

Jag nickade smått på huvudet och blundade.

”I hate to see people get hurt.” sa jag tyst och öppnade ögonen samtidigt som jag vände mitt huvud mot honom.

Jag ryckte till av förvåning. Han satt bara några centimetrar ifrån mig och log mot mig. Jag backade lite förvånat,men han flyttade efter. Hans huvud lutade sig mot mitt och jag satt händerna mot hans bröst för att trycka bort honom, men han var för stark och lyckades trycka sina läppar mot mina. Som vanligt var det motbjudande. Det var inte det här jag ville skulle hända när jag ville prata med honom.

”No, Ryan.” viskade jag och försökte ännu en gång trycka bort honom, men han höll kvar sina äckliga läppar.

”Stop it!” skrek jag och drämde snabbt till honom på kinden.

Han tog surt bort sina läppar och drog tungan längs innersidan av kinden medan han gav mig en iskall blick. Han skrattade sedan surt och hoppade närma mig igen. Jag backade, men han hoppade efter. Tillslut hoppade jag så långt att jag trillade av soffan och ner på golvet.

”What?! Why did you get here if you didn’t want this?!” skrek han och jag försökte krypa baklänges på golvet.

Det fick inte hända igen. Nej, nej, nej. Aldrig i livet. Hans steg kom närmare mig och snabbt tog jag mig samman för att resa mig upp. Hela jag for upp, och började springa ut ur vardagsrummet, men Ryan var snabbt efter. Jag tryckte mig mot väggen och tittade mig omkring innan jag fick syn på trappan uppåt. Snabbt, utan att tänka rusade jag mot den och sprang uppför den. Andfått andades jag stora tunga andetag, och allt jag fokuserade på var att inte snubbla. Ryans skor hördes också. Mina andetag, hans ilska och våra steg var allt som hördes. Mina andetag blev tyngre och tyngre, och när jag tillslut kom upp för trappan svängde jag direkt vänster och fick syn på toaletten. Där rusade jag in, stängde och låste dörren efter mig, sen gled jag ner längs väggen och brast i tårar. Det här var inte det jag ville.

”Come on, Sanna. Open up!” skrek han och slog handen mot dörren.

”I said, open up!” skrek han ännu högre så jag hoppade till.

Jag skakade som en liten hundvalp och tårarna rann längs mina kinder som floder. Jag hörde suckar och sedan steg i trappan. En känsla inom mig sa att han hade gått, att han inte skulle skada mig, men sen hörde jag fotstegen igen.

”Okay, I have locked the door. Sanna, you’re not coming out, no way in hell. I’m gonna get you. Sure damn I’m gonna get you!” Skrek han med en aning stillhet i rösten och slog sedan på dörren.

Jag kurade ihop mig till en boll och pressade ihop ögonen så hårt jag kunde. Jag ville försvinna, försvinna från denna planet och bli kvitt Ryan. Jag skulle lyssnat på Harry. Han ville mitt bästa och gjorde det för att skydda mig, och ändå är jag dum nog och gå hit. Nu vill Ryan döda mig, och han kommer säkert lyckas. Fan, fan, fan.

Som sagt, så börjar fanficen gå mot sitt slut, vet inte hur många kapitel det är kvar, men inte så värst många. Men såklart ska jag börja med en ny efter denna, promise!!

Och vart är alla kommentarer, seriöst? Jag har 115+ varje dag, senaste dagarna 120-130, och endå får jag knappt 20 kommentarer....? Jag vill ju ha kritik... x