Tidigare i And now we meet again: Ännu en gång hade jag lyckats skapa trubbel. Hon gillade mig faktiskt, gillade, men inte längre. Ännu en gång förstörde bradfordbadboy för sig själv och förvandlades till en påse skit. Varje gång var det såhär. Jag gjorde något fel och jag orkade inte. Jag orkade inte göra fel varje gång. Det enda jag ville var att ha henne tillbaks, endå var ilskan inuti mig tvungen att bubbla upp och förstöra allt. Fan också.

Jag satt hårt och kramade Harrys mjuka hand. Min blick fastnade på händerna och i den sekunden tryckte han sin hand hårdare mot min.

”Trust me.” mimade han mot mig och jag nickade innan min blick började fladdra runt i hela bilen. Vi hade lämnat den öde skogen för kanske tio minuter sen. Bilen hade inte en enda skråma och funkade prima. Jag tror nästan alla ville stanna kvar, njuta av varandras tillvaro och av att lära känna varandra bättre. Alla förutom Nathalie och Zayn då. Dom hade inte sagt ett enda litet ord sen jag såg dom igår kväll, men jag orkade faktiskt inte bry mig. Jag hade mina egna bekymmer. Ganska stora bekymmer faktiskt. Oron över att Ryan skulle skada Harry blev bara större för varje minut som gick. Jag fortsatte att säga till mig själv att det var mitt fel ifall Harry blev skadad. Bara mitt. Minst tio gånger varje minut försökte jag skaka av mig det, men det satt kvar djupt in i mitt bröst. Min blick fortsatte att utforska bilen. Jag och Harry satt på säterna mitt emot varandra. Han på det med ryggen mot föraren och bredvid honom satt Nathalie. Hon hade sina ben uppe mot bröstet och lät hakan luta sig mot den medan hon stirrade ut genom fönstret med tom blick. Mitt emot Nathalie satt Liam och bakom satt Niall och Zayn. Zayns blick försökte fånga Nathalies några gånger som ett desperat rop på förlåtelse. Även fast jag inte visste vad som hade hänt såg man det tydligt på honom att han var olycklig. Jag struntade i det just nu. Lite senare skulle jag snacka med Nathalie men inte nu. Min blick sökte vidare och hamnade på framsäterna. Louis körde och bredvid honom på passagerarsätet satt Evelina. Hon hade sina fötter uppe på handskfacket och solglasögonen hade hon för ögonen. En riktig stekare. Hon hade ett stort leende på ansiktet. Hennes liv var perfekt just nu, hon hade inget att oroa sig för. Allt ramlade framför fötterna på henne och hon verkade ha fått bra kontakt med Louis. Visst var jag avensjuk, men samtidigt var jag glad för hennes skull. Hon förtjänade det.

För en sekund drog jag ner benen från handskfacket för att ta av mig mina små kawasaki skor. Jag drog av skorna med hjälp av fötterna och satt sedan upp dom på handskfacket igen. Mitt ena ben låg över det andra och ett leende fanns på mina läppar. Jag drog över håret på högersidan och rättade till mina solglasögonen innan jag höjde volymen på radion. Young Wild & Free spelades och jag sjöng glatt med. Med ett skratt böjde jag huvudet bakåt och tittade på de andra upp och med. I baksätet var det tyst. Alla var knäpptysta och hade ansikten gjorde av sten medan jag och Louis glatt sjöng med musiken. Jag struntade i dom. Ville inte få ett försämrat humör på grund av dom. Men min blick fastnade endå snett bakåt. Något hade hänt mellan Sanna och Harry. Med ett litet leende till dom förflyttade jag blicken till andra sidan bilen. Där satt Nathalie helt knäpptyst med benen uppe till brösten och stirrade ut genom fönstret. Något hade hänt med henne med. Jag suckade och drog fram blicken igen. Jag sjöng några rader och log mot Louis. Han sänkte ljudet med ett skratt och skakade snabbt handen framför näsan.

”Euh, Eve. Do you feel how it smells?” frågade han och rynkade näsan. Förvirrat tittade jag på honom och han började skratta. ”Your feet.” skrattade han och nickade mot dom. Jag slog till honom på armen och kastade sedan en blick ner på mina fötter.

”Stop lying, Lou. If something smells in here it’s you.” sa jag och vickade på tårna innan jag tog ett djupt andetag och sjöng det högsta och falskaste jag kunde. Snabbt hängde Louis på och våra höga falska röster ekade i bilen. Jag började skratta högt och höll mig för magen. Lou var en härlig kille som jag faktiskt kände något extra för. Han var som en bror för mig, men endå fanns det något mer där. Något som gjorde att fjärilar dök upp i magen varje gång han log mot mig.

Efter en lång åktur var vi äntligen hemma igen. Louis hade fått kört hela sträckan hem, men han verkade inte bry sig om det. Han stannade utanför tjejernas lägenhet med en suck och drog bak huvudet.

”So. See you tomorrow?” frågade han och Sanna nickade.

”We have to work, our first day in the store you know. But on lunch?” frågade hon och Louis nickade med ett leende.

”Sounds good.”

Plötslig spände Nathalie snabbt upp sig och klev ur bilen. Hon drog åt sig sin väska och sprang sedan in i lägenheten. Jag gav Sanna en frågande blick och hon ryckte på axlarna. Från framsätet hördes Evelina och Louis skratt och sedan en smäll. Ljudet av en pipande Louis var inte svår att missa, och inte heller Evelinas skrattanfall.

”Oh my god, stop be such a girl, Lou!” pep Evelina i hennes skrattanfall. Jag skakade på huvudet och småskrattade innan Sanna öppnade dörren och hoppade ut. Hon öppnade bakluckan och jag hoppade ut till henne. Jag satt mina händer i fickorna och tittade på henne medan hon plockade ut sina väskor. Hon hängde dom över axeln och jag gick med småsteg fram dom stegen som krävdes för att stå en meter ifrån henne.

”Stay inside. Don’t open the door if you don’t know who it is and you'll survive, got it?” sa jag allvarligt och försökte se henne i ögonen. Hon nickade samtidigt som hon stängde sina ögon och drog ett djupt andetag. ”Good. I call you later.” fortsatte jag och drog in henne i en lös kram innan både hon och Evelina gick upp för trapporna och sedan försvann innanför lägenheten. Med en suck hoppade jag in i bilen igen och spände fast mig. Louis tryckte på pedalen och började köra mot vår tomt. Hela vägen tänkte jag, tänkte på Sanna. Hur hon hade kunnat hålla det hemligt utan att hennes bästa vänner fick reda på det. När dom tillslut skulle få reda på det är jag säker på att dom kommer ha mycket dåligt samvete. Plötsligt stannade Louis bilen och alla hoppade ut. Killarna försvann innåt och jag hängde med. Dom slängde sig i soffan och började direkt spela tv spel, vilket jag inte alls var chockad över. Men jag, jag bara tog en vända inomhus för att fiska upp nycklarna till min Range Rover.

”Hey, Hazza. Where are you going?” ropade Louis från soffan och jag knep ihop ögonen. Jag var tvungen att komma på något bra. Något trovärdigt.

”Uhm… I have to buy milk. You know how I get when we don’t have milk at home.” slängde jag ur mig och gick med snabba steg ut genom dörren. När jag var ute och hade stängt dörren efter mig slog jag mig själv i huvudet. ”Milk?” mumlade jag tyst för mig själv och skakade på huvudet. ”The best excuse on a long time, buddy.” fortsatte jag och tog snabba steg bort mot huset och närmare bilen. När jag väl var framme låste jag upp och hoppade med en duns in. Jag tog några djupa andetag och stängde ögonen. Du måste göra det här. Gör det för Sannas skull. Jag tog ännu ett djupt andetag innan jag öppnade ögonen och vred om nyckeln. Ett brummande ljud hördes och jag nickade smått. Det här var rätt sak. Jag var tvungen att göra det. Den där Ryan skulle få vad han tål.

NI LYCKADES SLÅ REKORD, RÄTT MYCKET OCKSÅ MÅSTE JAG SÄGA! Tack tusen gånger om, all era kommentarer är väldigt rörande! Och vi kan väll säga såhär, om ni kommenterar bra så får ni en till del ikväll? :D

Tack igen, ni är bäst!! x