Tidigare i And now we meet again: Ibland önskar jag att det var jag som fick stå i centrum. Det var alltid jag som fick trösta Sanna och Nathalie, dom behövde aldrig trösta mig eftersom det aldrig hände något. Jag vill bara att något ska hända. Få dom att inse att jag behöver dom minst lika mycket som dom behöver mig. Jag måste veta att dom finns där ifall något händer.

Jag satt med armbågarna nertryckta i benen och lutade huvudet mot handflatorna. Det var bara att vänta, jag kunde inte göra något annat. Vänta på att Evelina skulle komma ut och förklara. Hur det hade gått och om hon hatade mig. Nervositeten steg inom mig med stora steg och jag kände pulsen höjas. Tänk om det var kört? Tänk om jag faktiskt hade sabbat allting helt och hållet nu? Jag behövde lugna ner mig. Gå någonstans och tänka. Långsamt lyfte jag mitt huvud och gjorde likadant med kroppen. Jag gick bort från alla. Bort från elden och från gänget som satt på stockarna. Tillslut hittade jag en plats ganska långt bort från lägerelden. Den låg bredvid en stig och var ett av ställerna där träden var mindre och färre. Jag gick bort mot en av de lite större träden och lutade mig mot det. Bara andades och tänkte. Först tvekade jag lite, men frestelsen var för stor. Långsamt tog jag upp cigarettpaketet ur jackfickan och drog upp en av cigaretterna som stod staplade bredvid varandra. Jag stoppade ciggen mellan läpparna och stängde locket på paketet. Försiktigt kastade jag det lite upp och ner och granskade sedan utsidan. Smoking kills, stod det inskrivet i en rektangel på framsidan. Med en suck la jag ner paketet i jackfickan igen och himlade med ögonen. Trodde dom inte att jag visste det? Jag ville sluta, det ville jag, men dom förstod inte hur svårt det var. Det var så sjukt svårt. Om jag nu skulle göra det behövde jag någon som hjälpte mig. Jag kunde inte göra det på egen hand. Snabbt sköt jag tanken åt sidan. Depressionen och nervositeten var för stor för att tänka på att sluta röka. Rökningen hjälpte mig att lugna ner mig. Hur mycket jag än hatade det var det sant. Jag fiskade upp en tändare ur samma ficka som paketet låg i och drog tummen mot tändingshäftet. En varm låga dök upp ur den lilla tändaren och snabbt förde jag handen över den för att skydda elden från att blåsas bort. Sedan förde jag tändaren mot cigaretten och höll kvar den till den tändes. Jag drog ett djupt bloss och andades sedan ut lika djupt medan jag stängde ögonen. Nervositeten sjönk och jag blev med avslappnad. Ännu en gång hade några bloss från en idiotisk cigg hjälpt mig. Jag satt ciggen mellan två fingrar och lät handen hänga slappt medan jag gick en bit. Några röster och snyftningar börjades plötsligt höras. Med långsamma steg gick jag nyfiket närmare rösterna och fick tillslut syn på Harry och Sanna sitta på en sten. Harry höll om Sanna samtidigt som hon grät och då och då pussade han henne på huvudet. Jag suckade och drog mig tillbaks. Fantastiskt. Harry får ihop det med Sanna innan jag ens hinner snacka med Nathalie om vårt gamla förhållande som egentligen inte borde spela någon roll. Iriterrat drog jag ett bloss och gick bort mot trädet jag stod lutad mot innan.

”So. That thing with quit smoking didn’t work that well, huh?” hörde jag plötsligt någon säga. Jag kände igen rösten direkt och tittade upp med kallt ansikte. Egentligen ville jag spruta av glädje, men det var något jag verkligen inte orkade för stunden. Jag svarade henne inte utan tog bara ett till bloss. Det lilla, lilla leendet hon för en sekund sen hade haft gömt i mungiporna försvann snabbt och hon skakade på huvudet. ”I’m sorry.” Med höjda ögonbryn tittade jag på henne och blåste några små rökmoln. Hon suckade och försökte så gott det gick att dra undan hår från ansiktet med händerna innanför jackan. ”It seems like you’re not gonna forgive me.” sa hon lågt och skakade på benen för att hålla värmen. Jag ryckte på axlarna och slängde ner cigaretten på marken, sedan gned jag skon mot den för att släcka glöden. ”I actually don’t understand why I’m saying that I’m sorry. I mean, I have all right in the world to be mad at you, but you haven’t.” Jag höjde ännu en gång ögonbrynen och blåste ut röken som fanns i min mun.

”I haven’t?” frågade jag surt och hon skakade på huvudet. ”Nathalie…” sa jag och suckade. ”You live in the past and you don’t trust me. Why haven’t I a reason to be mad? I can’t prove that I’m better if you don’t let me.” Hon blev plötsligt upprörd. För en sekund sedan hade hon stått och gömt sig i jackan för att söka efter värme, men nu slängde hon nästan av sig jackan och hon såg ut att koka över ilska.

”How can I know that I can trust you? You can’t just say that I don’t give you the chance, Zayn. It’s more than that. You have to earn trust and you know that, so why do you keep arguing about this?” Hon bokstavlingen kokade av ilska och jag kände hur upprörd jag själv blev.

”What do you want me to do, huh? I have tried, Nathalie. I have begged you for one more chance but you don’t give it to me.” Skrek jag och slänged runt med armarna. Jag såg hur hennes ögon fylldes med tårar och att hon tog ett djupt andetag för att hålla styrkan.

”I want you to fight for me! I want to know that I can trust you! But now I know that you’re new style isn’t a good one. You was the sweet guy to me Zayn. Maybe not to others but to me. And now, now your behavior to me is like a shit of bag. I can’t handle it anymore.” Hon skrek ut orden. Eller iallfall alla utan dom sista. Där bröts hennes röst och små tårar kom rinnandes längs hennes kind. ”I can’t Zayn. I just want you to fight for me, nothing else.” viskade hon innan hon skakade på huvudet och sprang sin väg. Ännu en gång hade jag lyckats skapa trubbel. Hon gillade mig faktiskt, gillade, men inte längre. Ännu en gång förstörde bradfordbadboy för sig själv och förvandlades till en påse skit. Varje gång var det såhär. Jag gjorde något fel och jag orkade inte. Jag orkade inte göra fel varje gång. Det enda jag ville var att ha henne tillbaks, endå var ilskan inuti mig tvungen att bubbla upp och förstöra allt. Fan också.

Nu vill jag att ni slår rekord i kommentarer (som är 33st) så jag vill ha 34-35 kommentarer, kanske till och med 40, eftersom jag faktiskt blev nöjd med detta kapitlet. Och det kommer inte ut nytt kapitel förräns jag får så pass många kommentarer. Förlåt, men jag vill bara få er att skriva vad ni tycker. x