Tidigare i And now we meet again: Ett leende letade sig upp för mina läppar och jag tittade glatt på Liam. ”That’s a awesome idea! Sanna have been in a pretty bad mode this last days. This maybe make her feel better!” sa jag glatt och Liam log stort. ”So, tomorrow?” frågade han och jag nickade. ”Tomorrow it is!” sa jag glatt och log stort mot honom.

Bam. En duns hördes när jag släppte ryggsäcken mot det hårda golvet. Campa? Mitt i sommaren? Var inte det lite väl ute nu, jag menar vanliga folk brukar väll ta in på hotell nu för tiden. Men seriöst, hur skulle camping i en skog få oss att lära känna varandra bättre? Det var inte något jag uppskattade precis, men jag hade lovat Nathalie att följa med. Hon verkade orolig för mig, och jag det ville jag inte. Så för att övertala henne om att allt var okej följde jag med. Jag tittade mig i spegeln för att se om alla märken var täckta. Ännu en gång hade jag lyckats bra med sminkningen. Ryan som slog mig igår också hade lämnat efter sig ännu ett märke på min kind. Slaget han hade gett mig i huvudet hade inte gett mig mer än huvudvärk ett litet tag, som tur var.
”Sanna! We gotta go!” skrek Evelina utifrån gatan där hon stod och packade in väskor i bilen som grabbarna precis hade kommit med. Jag suckade, tog upp min väska och hängde den över axeln, och vandrade sedan ut genom dörren. Harry och Louis stod utanför bilen och packade in väskor medan alla andra satt i den.
”Hi, Sanna.” sa Louis snabbt innan han öppnade dörren till det främre passagerarsätet och hoppade in.
”Hey.” Jag tittade upp från marken och möttes av ett stort leende från Harry. På något konstigt sätt blev jag alldeles varm inuti mig när han log och ett svagt, svagt leende dök upp på mina läppar. Knappt synligt, men det fanns där, vilket det inte hade gjort på en bra tid.
”Hi.” mumlade jag och kände hur kinderna blev varmare.
”I can take that.” sa han lågt med ett snett leende och sträckte fram handen mot mig. Först förstod jag inte vad han menade, men sen blev det klart. Jag tog av mig väskan och la mjukt dit den i hans hand.
”Thanks.” mumlade jag innan jag gick runt bilen och öppnade bakre passagerardörren. Jag stack in huvudet och tittade mig omkring. Längst fram i förarsätet var det tomt och bredvid på passagerarsätet satt Louis. I baksätet fanns det 6 platser. Ett var i ryggen på för och passagerarsätet, ett vid varje dörr och sedan en gång bakåt där det fanns ytterligare två platser. I säterna bakom föraren och främre passagerarsätet satt Evelina och Niall. Mitt emot satt Liam och Nathalie, vilket betydde att Zayn satt längst bak och var den jag skulle sitta bredvid under åkturen. Det var ganska skönt eftersom det innerbar att jag slapp sitta bredvid Nathalie som hade frågat en massa frågor om hur jag mådde.
”Hey.” Han nickade mot mig och jag mumlade ett tyst hej medan jag trängde mig igenom den lilla gången bak till de sista säterna. Med en duns satt jag mig ner i sätet och andades ut.
”Are you guys ready?” ropade Louis från framsätet samtidigt som han la upp sina fötter på handskfacket framför sig. Alla ropade något slags yeah, alla förutom jag då. Harry hoppade med ett leende in i bilen och började fiffla med backspegeln. Hans ögon mötte mina när han styrde spegeln mot mig en kort sekund. Han log ett leende, ett speciellt leende som fick mig att känna mig varm, trygg. Jag stötte bort hans blick och tittade ut genom fönstret. Det kunde inte bli något mellan mig och Harry, Ryan skulle döda mig. Bilen startades och så småningom började den rulla. Louis vred upp volymen från radion till max och alla sjöng-förutom jag igen. Bilen var full med skratt, glädje och lycka. Även fast jag kände mig som skit kunde jag inte undgå att trivas. Alla var så glada, omtänksamma och vänliga. Jag önskar att Ryan bara kunde försvinna, eller åtminstone lämna mig ifred. En mjuk armbåge träffade plötslig min arm och jag förflyttade blicken från fönstret till andra sidan bilen. Zayn log ett mjukt leende och trummade lite på benen.
”Why don’t you sing?” frågade han och jag skakade på huvudet. ”Come on, I promise. Everything gets better when you sing.” Han började sjunga igen och plötsligt stängde Louis av radion.
”Okay MY song is coming now, so let me sing.” sa han malligt innan han höjde volymen till max igen. Amy Winehouses Valerie ekade i bilen och Louis sjöng med glädje.

Vi hade kört länge, kanske fem timmar och nu var det min tur att köra. Harry och Louis hade redan kört en omgång var, och eftersom det bara var vi tre som hade körkort än så länge så hade dom tvingat in mig i förarsätet.
 ”Okay, I don’t know where we’re going so you have to be my mapreader.” sa jag och satt händerna på ratten. ”Got it?” Jag flyttade min blick från ratten till Louis som satt bredvid mig. Han nickade och jag gjorde likadant. ”Good.” mumlade jag innan jag tryckte på gaspedalen och började köra ut på motorvägen igen. Harry, som hade suttit i passagerarsätet bredvid mig, hade nu blivit tvingad att flytta bak. Och såklart var han skeptisk på om jag kunde köra, så han satt sig i sätet bakom mig och stirrade på när jag körde hela tiden. Jag hade nu sänkt musiken som hade varit på max när både Harry och Louis körde eftersom jag nästan precis hade fått körkort och inte kunde koncentrera mig med för mycket ljud. Det fick mig att flippa ur.
”Change fil.” sa Louis kort och pekade mot filen till vänster om oss. Jag nickade kort och tryckte på blinkersen. Harrys hårda blick brände i min nacke och jag trummade lite nervöst på ratten. Han fortsatte att stirra på vad jag gjorde, iaktog varenda rörelse, det skrämde mig. Jag flyttade blicken från vägen upp till backspegeln.
”Stop it.” sa jag och tittade menande på Harry. Han försökte spela dum och tittade frågande på mig. ”You’re staring at me when I’m driving, it creeps me out.”
”I don’t now what you’re talking about.” sa han nonchalant och jag suckade.
”Yeah right.” skrattade jag och skakade på huvudet. Vi körde ungefär i en timme innan Harry började klaga på mig.
”No, Eve! You’re doing wrong!” sa han med en suck. Jag spände munnen och drog bak blicken ett tag när jag slog till honom i huvudet.
”Stop it. You’re annoing me.” Louis skrattade och jag försökte fånga Sannas blick i backspegeln. Hon tittade ut genom fönstret. Som vanligt såg hon sorgsen ut. Jag var orolig, men hon vägrade berätta vad det var.
”Okay, turn left.” sa Louis lugnt och jag nickade.
”No, right!” sa Harry och jag tittade förvirrat på Louis som skakade på huvudet.
”No, left.”
”Seriously, it’s right!” skrek Harry och jag svängde lite åt höger.
”LEFT!” skrek Louis och tog tag i ratten samtidigt som Harry slängde sig över sätet och gjorde likadant. Båda svängde åt de hållen dom trodde vi skulle till samtidigt som jag skrek. Bilen styrde lite åt vänster, lite åt höger och sedan ännu mer åt höger. Snacka om tur att det inte körde många bilar där. Högersvängen blev så skarp att vi svängde av vägen där jag skrek högre än aldrig förr och tryckte ner bromsen så hårt jag kunde.
”Ops.” sa Louis tyst och tittade oskyldigt på mig. ”Guess this is the right place!” fortsatte han sedan och hoppade ur bilen. Jag suckade och gjorde likadant. Vi var mitt ute i ingenstans. Det var helt öde och inga bilar körde förbi. Great.