Tidigare i And now we meet again: Paniken steg ännu mer även fast det inte var möjligt. Jag skulle inte dö här inne med den sjuka jäveln. Mina ben styrde sig nu mot köket och där tittade jag mig förvirrat omkring. Jag sprang snabbt mot köksbänken där jag slet upp lådan på jakt efter en kniv. Om det var det här jag var tvungen att göra så visst, jag skulle inte låta den där jäveln döda mig.

Jag vaknade av att någon mjukt kysste mig på pannan. Med ett stön vände jag mig om så jag låg med ansikten i kudden och drog täcket över huvudet.

”Go away, I wanna sleep.” stönade jag och rullade in mig i täcket. Jag hörde ett litet skratt och kände sedan hur sängen trycktes ner lite av att någon satt sig i den.

”Come on babe, we have a long way to drive.” viskade Zayn mjukt med sin hesa morgonröst och skakade försiktigt på mig.

”No, I don’t want to. I wanna stay in my bed.” mumlade jag och skakade på huvudet.

”Come on, Nath. We’re going home to Bradford. Isn’t that what you wanted?” frågade han lågt och jag suckade medan jag långsamt lyfte mitt huvud från kudden.

”Can I take the bed with me?” frågade jag trött och han brast i skratt innan han skakade på huvudet och jag suckade ännu en gång. ”Fine.” mumlade jag och satt mig upp i sängen, men innan jag gick ur den slog jag löst till Zayn medan jag stängde ögonen och sökte efter hans läppar. Hans läppar träffade mina och jag ville inte släppa taget, men Zayn släppte snabbt och klappade mig på axeln.

”So, go and get ready. We have a long way to drive.” Jag suckade och reste mig upp. Min hand satt sig på pannan och jag blundade medan jag gick mot garderoben och drog ut tofsen jag hade i håret.

”How long?” frågade jag och drog ut den översta lådan.

”Three maybe four hours.” sa han lätt och flinade åt mig. Jag suckade och drog fram ett par långa byxor och en tjocktröja innan jag gick in i badrummet för att göra mig redo. Cirka en halvtimme senare var jag klar. Med en macka i handen gick jag ut till bilen utanför som skulle köra oss hem till Bradford. Mina ögonlock kändes fortfarande tunga som bly och helst av allt ville jag egentligen bara ligga kvar i min säng och sova. Inte långt efter mig kom Zayn gåendes med min och hans bagage i händerna. Vi hade inte mycket saker med oss, men ändå de nödvändigaste man behövde. Jag öppnade dörren och hoppade in i baksätet och inte långt efter kom Zayn. Han hoppade in med en suck och la armen om mig.

”Are you ready to go, Mr Malik?” frågade chauffören från framsätet och Zayn nickade trött. Bilen började så småningom rulla och bara några tuggor av min korvmacka återstod. Zayns mun letade efter min macka och snodde en tugga från den. Han nickade belåtet och jag skrattade så mycket jag orkade åt honom, vilket inte var så mycket. Jag lutade mitt huvud mot hans axel och han kysste mig i håret.

”We’ll have a great time.” viskade han och jag nickade nöjt innan jag la mackan i hans hand och stängde ögonen.

Jag ryckte ut alla lådor i panik när jag hörde att stegen komma närmre och närmare. Pulsen satt i halsen på mig och ögonen skulle börja rinna igen när som helst. Min underläpp skakade när jag tillslut drog ut ytterligare en låda med hopp om något som kunde skydda mig med. Mina händer darrade som aldrig förr och gjorde det svårare att öppna lådan, men jag var envis och tvingade mig själv att vara stadig på handen. Lådan var full med knivar, både vassa och mindre skarpa. Jag tog ett djupt andetag, men så fort jag hörde stegen i trappan drog jag panikartat upp en kniv. Jag struntade i vilken jag tog, men stod länge och tittade på den. Det var en kort vass kniv. Med blanka ögon drog jag försiktigt handen på båda sidorna av kniven innan jag stoppade ner den i bakfickan och drämde igen lådan full av knivar. Jag snyftade lågt innan jag drog en snabb blick mot trappan och sprang mot väggen bredvid kylskåpet där jag gömde mig. Stegen kom närmare och hördes tillslut inne i köket. Jag försökte så gott som möjligt ta djupa andetag, men min röst var svag och likaså var andetagen.

”Come on, Sanna. You can’t hide forever, I’ll find you.” viskade Ryan och jag hörde fotspåren närmare och närmare kylskåpet. Mitt hjärta dunkade hårt i bröstet och tårarna rann tyst ner från kinderna. Jag hörde en suck och ett slag i väggen innan fotspåren tystnade för en lång stund. Tillslut började han gå igen, men denna gången bort från mig. Jag log svagt och tittade upp mot taket samtidigt som jag stängde ögonen och tackade Gud. Han hade gett mig en chans att försöka rymma. Sabba den inte, Sanna. Jag tog ett djupt andetag och skulle precis börja springa när jag kände något vibrera i fickan och sedan fylldes hela rummet av en pipig signal. Snabbt drog jag upp mobilen med skakiga händer och stängde av den innan jag drog ner den i fickan och tryckte mig mot väggen. Jag skojade bara innan, Gud ville inte hjälpa mig. Han straffade mig snarare. Fotstegen blev ännu en gång tydligare och pulsen som precis lyckats gått ner steg snabbt igen. En sekund senare var jag ännu en gång fast i Ryans armar tryckt mot väggen.

”Did you thought that you could run away from me?” skrattade han och skakade på huvudet. Han tryckte sin hand mot min hals och klämde. ”Well, I guess your wrong.” fortsatte han med spänd käke och sparkade mig på smalbenet. Jag kvävde skriket och knep plågat igen ögonen. ”It’s too bad that I have to kill you now.” suckade han men visade mig sedan ett leende. ”But before that… I’ll have some fun. Something that you didn’t let me do before.” viskade han belåtet och slickade sig om läpparna. Ännu en gång, sjuka jävel. Han höll fast handen om hals men släppte greppet lite innan hans huvud närmade sig mitt och hans läppar hårt trycktes mot mina. Det var motbjudande, och envist försökte han stoppa in sin tunga i min mun. Den lyckades leta sig in, och full med vrede bet jag honom i den. Han stönade innan han tog ut sin mun och slog hårt till mig på kinden. ”Stop it!” varnade han innan han gick närmare mig igen men denna gången började kyssa min hals. ”It’s too bad, Sanna.” sa han mellan kyssarna och jag knep plågat igen ögonen. ”If you had played your cards right it wouldn’t be like this.” stönade han och jag skakade på huvudet. Tårarna började rinna och kinden brände som tusan. Det här var inte sättet jag ville dö på, men så länge jag slapp att leva längre så visst. Jag orkade inte med Ryan, jag hade inte kraften och inte viljan. Han fick göra vad han ville. Hans ena hand släppte nu min hals och båda händerna gick längs halsen och längs kroppen. Jag rös av obehag och det enda jag ville va att sparka bort honom, men jag var för svag. Hans händer spände sig fast i min tröja och drog mig ut mot kökets mitt där han ännu en gång tryckte sina läppar mot mina. Jag kunde inget annat göra än att låta det hända, men sen så jag chansen. En liten gnista hopp tändes inom mig när jag kom på att jag hade något att skydda mig med. Snabbt putade jag bort honom, men knuffen blev så star att jag själv ramlade baklänges. Desperat kravlade jag mig baklänges och sträckte ut händerna för att greppa tag mig i något, men Ryan var snabb som en vessla och han fånga mig. Han tog ett stadigt grepp om mina fotleder och drog mig bakåt. Jag gav ifrån mig ett plågat skrik och försökte greppa tag mig i allt möjligt, till och med golvet. Tårarna sprutade som Niagara fallen och jag darrade mer än aldrig förr. Han vände mig om så att jag låg på rygg och försökte klättra på mig. ”I guess I won, Sanna.” skrattade han tyst och satt händerna på golvet innan han långsamt lutade sig ner mot mig.

”No!” skrek jag allt vad jag hade och drog upp kniven ur bakfickan. Snabbt drog jag in den i bröstet på honom, och det sista jag såg var ett stön från honom och sedan hur han föll ihop. Rädslan tog över mig och snabbt reste jag mig upp. Chockat tittade jag på kroppen som låg där och en stor klump dök upp i min mage. En blandning av lättnad och sorg. Med rinnande tårar backade jag långsamt och tryckte mig mot väggen. Snabbt gled jag ner längs den och satt händerna framför ansiktet och gömde mig själv, inte medveten om han var vid liv eller inte.