Tidigare i And now we meet again: Försiktigt lyfte jag min hand och la mina fingrar på kindbenet. Det gjorde ont. Jag skakade på huvudet och en salt tår kom rinnandes. Ännu en gång slängde jag mig ner på sängen. Försökte drömma mig bort. Få det här att försvinna. Det var en dröm, ingen verklighet. Jag skulle vakna upp igen utan hemska blåmärken och rädsla över en kille. Allt skulle bli bra och allt det här hemska skulle försvinna. Det var en dröm. Eller jag var åtminstonde övertygad om det, även fast det inte var sant.

Med solglasögonen över ögonen och en vattenflaska i handen korsade jag vägen för att komma till killarnas hus. Vi skulle bara umgås som vanligt. Kanske bara hänga vid poolen eller något liknande. Mitt röda hår klibbade sig nacken och jag stannade för en sekund. Jag satt vattenflaskan på marken och drog väck tofsen jag hade runt handleden, sedan drog jag fingrarna i håret och satt upp det i en hög tofs. När jag var klar drog jag baksidan av handen mot nacken för att torka bort svett och tog sedan upp vattenflaskan igen. Just nu var det juli, 18 juli. Det var inte så mycket kvar av sommaren nu, bara cirka en månad och sen skulle mörkret börja komma. Ibland önskade jag att det skulle vara sommar för evigt. Vara utan all kyla och blåst, bara ha kvar den varma och härliga solen. Jag kom tillslut fram till deras lägenheter och ställde mig utanför. Grinden var stängd och huset såg ganska mörkt ut. Jag rotade lite i fickan för ett hopp om att en mobiltelefon skulle finnas där, men såklart gjorde den inte det. Irriterat himlade jag med ögonen och tog en titt på grinden. Ganska hög, hålig och sedan högt staket på det. Perfekt. Jag fick en idé och varför inte testa den, så jag gick mot grinden och pressade mig in i hålet. Dock hade nog säkerhetsvakter och gubbar som fixade staketet tänkt på det och jag kom inte igenom mer än halvvägs. Med ett stön försökte jag trycka mig ur det igen och stampade i marken när jag äntligen hade kommit ut. Varför ska dom ha så jävla högt staket?! Oh just det, dom är kända. Oj vad bra att fans när som helst kunde komma och hoppa på mig eller något. Jag stod där lite sur i ett litet tag innan en annan idé blev klar för mig. Varför inte prova? Visst skulle jag säkert misslyckas men det var värt ett försök! Jag satt fast min fot mellan grindens ena hål och klämde fast händerna. Sedan pressade jag mig uppåt och försökte titta in i huset. Inga såg ut att vara där. Med en suck vred jag foten och flyttade den längre upp samtidigt som jag pressade mig uppåt ännu en gång. Ännu en gång kom jag högre upp men fortfarande ingen syn av killarna. Man kunde inte se över huset och in i trädgården där dom förmodligen var, så jag skulle nog inte få syn på dom över huvudtaget.  Jag klättrade ännu en bit och kände hur jag var påväg att tappa balansen. Jag småskrek lite och pressade fingrarna hårdare mot staketet. Inte falla, inte falla. Håll balansen. När jag återigen fick balansen tog jag dom sista stegen uppför staketet  och satt mig på det hårda kanten som var max en halv centimeter bred. Det spetsiga staketet stack till mitt i rumpan på en och det gjorde fruktansvärt ont, det var bara det att jag hade ett problem. Jag hade ingen aning om hur jag skulle komma ner.

”Sanna, I’m going downtown!” skrek Evelina till mig och sedan hörde jag dörren slängas igen. Jag nickade även fast hon inte såg det och tittade mig i spegeln, igen. Det var något jag hade gjort ofta nu. Blåmärkerna hade inte blivit mindre, nästan bara blåare. Med en suck tog jag fram sminket igen. Försiktigt öppnade jag locket till foundationen och drog kudden mot krämen. Så gick det när man torkade bort sminket var tionde minut. Jag hade inte pratat med Nathalie eller Evelina sen lunch. Dom hade låtit mig vara, som tur var. Efter några drag med kudden mot krämen drog jag kudden mot kindbenet och grimaserade. Gjorde fortfarande lika ont. För varje drag blev märkerna mindre synliga och jag såg mer och mer oskadd ut. Folk som inte kände mig såg mig nog som lycklig, men det var just det jag inte var. Man kanske kunde tro det, men det var en sak som fattades, något som inte hade varit där på flera dagar. Mitt leende. Det leendet skulle aldrig bli likadant som förut. Det skulle alltid finnas en viss osäkerhet där. Jag la tillbaks kudden i asken och slog ihop locket, sedan la jag tillbaks den i min sminkväska och granskade mig i spegeln. Jag hade på mig en blå joggingdress med vitt linne under. Mina händer var ihop knölade innanför myskoftan och jag hade på mig ett par raggarsockar. Riktiga myskläder eftersom jag inte hade tänkt göra något idag. Jag hade ingen lust. Mobilen som jag hade lagt på min säng började vibrera och en plingande signal fyllde rummet. Motvilligt tog jag upp mobilen och tittade på displayen. Ryan. Jag skakade på huvudet och kände ilskan bubbla inuti mig.
”No, no.” började jag ganska lugnt samtidigt som jag skakade på huvudet. ”No!” skrek jag och slängde mobilen i väggen. Jag slängde ut min ilska och nu låg mobilen i tusen bitar mot det ljusa trägolvet. Det fanns inte en enda tanke inuti mig som tillbringades till mobilen, den var ju tvungen och dö någon gång. Allt var ilska. Ilska på hur Ryan kunde göra så. Jag hade varit ledsen förut, vilket jag fortfarande var, men nu var jag även förbannad. Piss förbannad. Det plingade på dörren och jag blängde mot min dörr. ”What’s wrong with people? Why can’t I be alone?!” skrek jag surt och gick ut genom mitt rum och fram till ytterdörren där jag surt öppnade dörren och blängde ut. Där. Där stod han. Med det där fula smilet i ansiktet. ”No.” sa jag tyst och försökte stänga dörren. Plötsligt försvann ilskan och ersattes av rädsla. Grymt mycket rädsla. ”No,no,no,no,no.” sa jag och skakade på huvudet samtidigt som jag tryckte händerna mot dörren. Han satt foten emellan dörren så jag inte kunde stänga den och skrattade hånfullt. ”No!” skrek jag nu och tryckte dörren allt vad jag kunde mot hans fot. Han skrek och drog tillbaks foten ut ur dörren. Snabbt drämde jag igen dörren och lutade mig chockat mot den.
”Open up, Sanna.” skrek han och jag tog djupa andetag. Försökte kontrollera mig och hålla mig lugn. ”Open up!” skrek han skarpare och slog på dörren. Han hånskrattade lite igen och paniken steg. ”Well, you give me no choice..” sa han lågt innan dörren hårt slängdes upp och sekunden senare kände jag ett hårt trägolv mot min kropp. Jag hostade lite och hörde hans steg bakom mig.
”No,no,no,no.” viskade jag och försökte kravla mig framåt när jag kände att han tog tag i foten och drog mig bakåt. Jag skrek och försökte hålla fast mig i alla möjliga föremål. Skrek för livet. Jag var dödsrädd. Vad skulle hända? Jag skrek lite till, som ett rop på hjälp men ingen hörde. Nu var det bara jag och det där monstret.

OHMYGOOOOOD, hemskt I know, men men. 20+ kommentarer till nästa bara för att ni ska klara av det. Okej? Och sen har jag en sakt till.Det är en tjej här som heter Hajrija och som har en nystartad novell/fanfic, kika gärna in på den!
http://onedirectionnovelsbyhajrija.blogg.se/