Jag vaknade med ett ryck och märkte att bilen stod still. Zayn höll på att öppna dörren medan jag sömnigt försökte knäppa upp säkerhetsbältet. Genom dörren sken solen starkt, det var helt klart mycket bättre väder här än i London. Med en lycklig suck sträckte jag på mig och hoppade sedan ut efter Zayn. Zayn tog tag i sin Louis Vuitton väska och hängde min över axeln.

”Thanks babe.” log jag och satt mjukt handen på hans axel. Han log smått innan han suckade lycklig.

”Home.” sa han tyst och tittade på mig med ett leende innan han började gå in mot huset. Jag kände en varm känsla leta sig in i bröstet och där stannade den kvar. Äntligen hemma i Bradford. Jag tog ett djupt andetag och gick sedan glatt efter Zayn. Försiktigt öppnade jag dörren och fick se Zayn och hans mamma kramas. Så fort de hörde att dörren öppnades släppte Trisha snabbt Zayns famn och sprang mot mig med öppna armar.

”Oh, my little girl! Look how you’ve grown!” utbrast hon glatt och omfamnade mig i en bamse kram. Trisha hade varit som en extra mamma för mig när jag var liten. Vi hade tillbringat så mycket tid hos varandra när vi var små, jag och Zayn, att det bara blev så. Jag och Trisha hade ett band som aldrig skulle brytas, hon var alltid den första jag gick till när jag behövde råd, till och med före mamma och pappa.

”Hi Trisha!” skrattade jag och Zayn blinkade till mig på några meters avstånd med händerna i fickorna. Zayn gick fram till mig och drog bort mig mot Trisha. Han la sina armar runt min midja och lutade sin haka mot min axel.

”Yeah, yeah, mum. She’s mine.” mumlade han och Trisha skrattade.

”You’ve right. I’m going to the store to buy food and will be back soon.” Skrattade hon och greppade åt sig sin handväska som låg på bordet. Sedan öppnade hon dörren och vinkade lätt till oss innan hon gick ut mot bilen. Jag skrattade och la mina armar runt Zayns.

”Trisha is great.” mumlade jag och log smått. Han nickade och snurrade på mig så jag nu stod mitt emot honom med hans näsa lutad mot min.

”My baby is home.” viskade han tyst och jag stängde ögonen med ett leende på läpparna.

”And my beautiful boyfriend got me here, thank you, Zaynie. It means alot.” viskade jag och han skrattade tyst.

”No problems, my angel.” sa han lågt innan han försiktigt tryckte sina läppar mot mina. Min Zaynie var underbar, jag önskade att han alltid skulle förbli i mina armar.

*Ungefär två år senare.*

Jag klev ner från stegen och tittade på Harry som stod bredvid mig och log som ett fån.

”What are you smiling at?” frågade jag med ett skratt och gick mot honom. Han ryckte på axlarna och tog tag i mina händer.

”You, the house, everything.” svarade han och gungade våra händer smått fram och tillbaka. ”Can you imagine that it’s more than two years since we meet?” frågade han med ett skratt och slutade med att svinga våra händer, istället drog han in mig i en stor Harrykram och drog sin tumme försiktigt upp och ner längs min arm.

”And now we’re moving in together, unbelievable.” fortsatte han och jag nickade. Jag vände mig om och tittade på huset framför mig. Harry la sina armar runt mig och jag log medan jag granskade det fram och tillbaka. Det var ett mellanstort vitt hus fullt med fönster och ganska stor trädgård med en massa gröna växter. På baksidan fanns där en pool, och det viktigaste av allt, det låg närma killarna.

”My life is amazing, you’re amazing.” viskade jag och vände mig om igen. Han skrattade tyst och tog tag i min hand medan han drog ner mig mitt på det gröna sommargräset. Mina fingrar dansade på gräsets toppar och drog då och då upp några strån. Jag stängde ögonen för en sekund, men öppnade dem snabbt igen. Hjärtat hoppade över ett slag och jag suckade tungt. Det gick inte, hur mycket jag än ville så försvann det inte. Det var två år sen. Två år sen jag blev anfallen av Ryan och… dödade honom… Några månader efter hans död blev det rättegång, jag dömdes till fri för självförsvar och fick tider hos en psykolog. Det hade hållit några månader att gå där, men med tiden förstod jag att det bara var meningslöst. Om jag ville prata med någon så fanns Harry där, ingen annan.

”Again?” frågade Harry oroligt och jag nickade med en suck.

”It won’t go away.” mumlade jag och tittade ner på gräset. Harry flyttade sig närmare mig och la sina armar runt mig medan han tryckte mig mot hans bröst.

”It’s okay, honey. Everything is okay, but If it’s not, I’m always here no matter what.” Övertygade han mig och strök mig over håret. Jag nickade långsamt och suckade igen.

”It just so hard… I want him to go away, but how much I even try he don’t. It sucks.” mumlade jag och sparkade av mig skorna så jag kunde känna de korta grässtråna mot mina fötter.

”It takes time,” svarade Harry och jag nickade.

”But even If it does, I know you’re always here and that’s all i need to feel safe. I love you, Harry.” Log jag och stängde ögonen.

”I love you too, beautiful.” mumlade han och pressade löst sina läppar mot min panna. Jag visste att det skulle ta tid att bli av med allt det hemska inom mig, mycket mer än två år. Men ändå fanns det en känsla inom mig som förstod att jag skulle klara det. Att det ända som behövdes var Harry vid min sida. Jag skulle gå igenom eld och vatten med honom.

Jag drog händerna längs klänningen för att släta ut de osynliga rynkorna som fanns på dem. Med ett djupt andetag log jag svagt mot mig själv när jag tittade mig i spegeln. Min hand drogs genom hårets högersida och granskade långsamt mitt ansikte.

”Babe, are you coming?” ropade Louis från nedanvåningen och jag skakade bort alla tankar.

”Coming!” ropade jag snabbt tillbaks och tog en sista titt i spegeln innan jag tog tag i min väska och sprang ner från trappan. Där nere i hallen stod Louis minst lika vacker som vanligt. Hans ögon strålade av glädje och han hade den där speciella gnistan i ögonen, den där gnistan han hade när han hade gett mig den lilla ihop vikta servetten. Han sträckte ut sin hand till mig och öppnade sedan dörren. Vi gick ut i den svala sommarkvällen och min svarta långklänning fladdrade i den svaga blåsten. Fåglarna kvittrade och solen var på väg ner från himlen. Vi gick bort från uppfarten och sedan in i Louis porsche. Han startade bilen och la sedan hans hand på min som låg vid växelspaken. Hans varma hand låg tryckt mot min och han log ett litet leende innan vi började köra. Han körde bort från staden och närmare och närmare en vit strand. Tillslut stannade han med ett litet leende och vi hoppade ut. Han tog min hand och kramade den hårt medan vi började gå mot den stora vita stranden.

”Do you remember this place?” frågade Louis med ett leende och började svinga våra händer så vi alltid gjorde.

”Yeah.” skrattade jag och kastade en blick mot våra händer. ”This make the holding hand stuff so much funnier.” citerade jag och han skrattade.

”But it’s true.” sa han och tittade på mig. Jag nickade och stannade för en sekund och tog av mig skorna. Jag la dem i min fria hand och sedan började vi gå igen. Vågornas brus hördes långt och länge och det började dofta mer och mer saltvatten. Plötsligt stannade Louis och tog tag i mina skor jag hade i handen. Han slängde iväg dem och jag tittade förvirrat på honom. Med ett skratt tog han tag i båda mina händer och bet sig i läppen.

”You know that I like girls who eat carrots, huh?” frågade han blygt och jag nickade med ett skratt. Med tiden jag och Louis kom närmare varandra hade jag hittat klippen från x-factor på youtube och nästan alltid citerat hans repliker därifrån medan han bara skrattade åt mig. Men vart var det han ville komma med det här?

”Well..” började han och rotade runt i sin bakficka. Efter ett tag knep han hårt ihop handen och tittade på mig med den där glimten i ögat. Hans hand låg stadigt i min och mitt hjärta hoppade över några slag. Det kändes som det gick i hundranittio. ”Eve…” fortsatte han och tittade hoppfullt på mig. ”Would you be my carrot?” frågade han osäkert med ett leende och öppnade sin ihop tryckta hand. Jag satt båda händerna för munnen och kände att hjärtat ännu en gång hoppade över några slag. Snabbt nickade jag på huvudet och kände lyckotårarna bränna innanför mina ögonlock. Han skrattade kort innan han tog min hand och satt på mig den lilla diamantringen och jag slängde mig i hans famn. Tårarna började rinna och jag skrattade lyckligt.

”I love you, boobear.” viskade jag med en snyftning och han skrattade.

”I love you too, Mrs Tomlinson.” log han stolt innan han drog bak sitt huvud och placerade sina läppar mot mina. Han var min. Nu och föralltid. Jag var blivande fru Tomlinson.

SLUT! Nu vill jag att alla skriver vad dem tycker om den. Seriöst jag vill att exakt alla vill det. Om ni lyckas få över 100 kommentarer kommer jag så småningom med en överraskning! ;)