Tidigare i And now we meet again: “Well, come with me. First of all you have to answer at some questions and then we’ll see.” Sa hon vänligt och jag nickade. Jag lyfte min blick och tittade runt i butiken. Den var fin. Många ljusa ytor och kläderna verkade verkligen vara min stil. Jag hoppades att vi hade turen att få jobb här.

”Then I’ll see you and your two friends on Monday.” Hon sträckte fram handen och jag skakade den vänligt. Jag kände lyckan bubbla inuti mig. Här skulle jag trivas.
”Thank you, you’ll not regret this!” sa jag glatt och hon skrattade hjärtligt.
”I hope not.” sa hon innan hon höjde handen och vinkade lätt mot mig och jag försvann ut ur butiken. Det var mitt på dagen, kanske två tre tiden, och solen var het. Folket som tidigare hade gått på gatan hade dragit sig undan och antagligen gått till stranden eller något liknande.  Jag gick mot lägenheten och direkt när jag öppnade dörren kände jag doften av underbar mat. Sanna och Nathalie stod i det lilla svartvita köket. Nathalie stod som vanligt med en kamera i handen och skrattade lite medan Sanna stod och rörde i pannan. Sannas mingipor rörde sig inte uppåt, men Nathalies var där uppe hela tiden.
”Oh my god, Eve. Look at this.” skrattade Nathalie och sträckte fram kameran till mig. Jag skrattade lite och sträckte tillbaks kameran.
”Oh no. Look at me, I look like a frog! Just look at my face!” sa jag och gjorde en äcklad min. Hon tog tillbaka kameran och skakade på huvudet.
”No, but it doesn’t matter, I’m not gonna delete it!” sa hon och jag sträckte ut tungan åt henne.
”The dinner is ready.” sa Sanna tyst och tog bort stekpannan från spisen. Nathalie dukade bordet medan jag gick och hämtade dricka. Vi satt oss ner vid det runda matbordet och började äta. Nathalie satt och babblade på om jag vet inte vad. Jag försökte hänga med, men kunde bara koncentera mig på Sanna. Hon satt med armbågen i bordet samtidigt som huvudet lutade mot handen och petade i maten med gaffeln. Hon verkade så.. Dyster. Olycklig.
”Eve?” jag skakade på huvudet och flyttade min blick till Nathalie. ”Did you hear what I said?” frågade hon och jag skakade på huvudet ännu en gång.
”No, sorry. Can you repeat that?” Hon suckade och stack hårt ner gaffeln mot tallriken för att träffa gurkan hon hade där, men den gled iväg och flög rätt på mig. Ett gnisslande ljud från tallriken hördes innan jag kände en blöt gurkbit landa på min kind. Jag började lätt skratta och likadant gjorde Nathalie.
”Damn cucumber.” skrattade jag och plockade upp gurkan som tillslut hade hamnat i mitt knä.
”Oh my god.” skrattade hon och tog upp en av hennes gurkor på tallriken ännu en gång, men denna gången lösare och utan våld. ”As I said, I woke up in Zayn’s bed today. And yeah, I don’t want to come close to him. I’m sure that he still is the same ass when it comes to love. Uh.” Hon skakade på huvudet och jag rynkade ögonbrynen.
“I thought that he was super nice then.” sa jag förvånat och hon suckade.
”He was but… Not when he broke up with me. He didn’t meet me, he said it on the phone.” Sa hon och blängde menande på mig. Jag tappade hakan och tittade ännu en gång förvånat på henne.
”Seriously?” Hon nickade och jag skakade på huvudet. ”What a jerk.” sa jag och hon skrattade.
”Anyway, I don’t want to be hurt again.” sa hon och jag nickade.
”But do you know what? I fixed job to us today in a clothes store downtown. We start on Monday.” Nathalie öppnade munnen och tittade glatt på mig.
”Oh my god, that’s awesome!” sa hon och jag nickade skrattandes.
”I’m not hungry anymore.” hörde jag Sanna mumla innan hon sköt sig ut ur stolen och rusade ut ur köket.

Jag klarade inte av att sitta där. Höra skratt, glada röster, helt enkelt lycka. Det var för mycket. Det var en sak jag verkligen inte var, lycklig. Hur mycket jag än försökte blev jag bara räddare för varje sekund som gick. Jag ville berätta för Nathalie och Evelina men jag kunde inte. Jag ville inte oroa dom och allt sånt där. Men jag var nog också rädd, rädd för vad han skulle göra. Vad han skulle säga och om han skulle slå mig igen, det var det värsta. Jag var rädd för slagen. Jag var rädd för hans ord. Framför allt hade jag börjat bli rädd för han. Jag försökte övertala mig själv om att det bara var en engånghändelse. Att det inte skulle hända igen. Att han inte menade det. Men någonstans var det en liten röst inuti mig som varnade mig. Han skulle göra det igen. Det här var bara början. Han hade redan ringt mig två gånger idag, men jag hade inte svarat. Jag ville inte svara. Egentligen ville jag bara lämna honom. Låta han rutna under en sten och skita i honom. Låta honom leva sitt liv ensam för jag klarade inte av att vara med honom. Men jag var rädd för det, rädd för att han inte skulle låta mig. Jag lämnade köket och gick mot mitt rum. Mitt älskade nyfixade rum.  Jag släpade mig mot sängen och slängde mig ner i den. Jag orkade inte med livet, jag orkade inte. Men jag skulle inte ge upp. Jag ska kämpa. Han ska få mig att vika mig. Jag ska inte ge mig. Han ska inte få sin vilja igenom. Jag gick långsamt upp från sängen och fram till spegeln på garderobs dörren och tittade på mig. Sminket täckte allt bra. Ingen misstänkte någonting. Med små steg gick jag in i badrummet och blötte en handduk som jag sedan pressade mot ansiktet. Jag brydde mig inte om att det gjorde ont, jag fortsatte pressa endå. Tillslut var sminket borta och alla blåmärken syntes tydligt. Jag gick in till mitt sovrum igen och ställde mig framför spegeln. Granskade mig upp och ner samtidigt som jag kände tårarna bränna innanför ögonlocken. Försiktigt lyfte jag min hand och la mina fingrar på kindbenet. Det gjorde ont. Jag skakade på huvudet och en salt tår kom rinnandes. Ännu en gång slängde jag mig ner på sängen. Försökte drömma mig bort. Få det här att försvinna. Det var en dröm, ingen verklighet. Jag skulle vakna upp igen utan hemska blåmärken och rädsla över en kille. Allt skulle bli bra och allt det här hemska skulle försvinna. Det var en dröm. Eller jag var åtminstonde övertygad om det, även fast det inte var sant.