Tidigare i And now we meet again: Ni vet när man älskar någon så mycket att det gör ont, men inte kan få den för man har gjort något dumt? Så är det just nu. Jag gjorde något dumt och jag ångrar det varje dag. Saknaden blir större och allt jag vill är att ha henne tillbaks, men det är försent. Hon litar inte på mig längre, jag hade förstört allt.

”Should it be like this?” frågade Evelina förvirrat och snurrade på en bit av tältets innerdel. Louis skrattade lite och tog den ifrån henne.

”I can fix it. I mean, you’re practical a girl so I don’t judge you.” Sa han och blinkade. Jag borrade in händerna i jackärmarna och tittade på en kvadrat med fyra stockar på var sida. Mina ben styrde sig automatiskt mot den ena stocken där jag satt mig ner. Den var ganska fuktig och hård, men det fick gå. Jag bara funderade på hur det kunde bli såhär. Jag flyttade till en annan del av London för att få bo i en lägenhet med mina två bästa kompisar, det är nog det varje ungdom vill. Lämnade min familj, mina andra vänner och allt sånt där. Flyttade till en lägenhet, träffade vårt lands största artister just nu, och träffade en kille jag faktiskt tyckte var trevlig. Fast det var ju innan han slog mig. Jag förstod inte hur jag kunde hamna här. Vi trodde att allt skulle bli perfekt, men det blev det inte. Eller jo, för Eve och Nath blev det de. Dom hade inget att oroa sig för, allt var perfekt. Inga hemligheter, inga lögner och inget hemskt hände dom. Istället fick dom hänga med ett känt pojkband. Livet är allt orättvist ibland. Ibland ställde jag mig frågan varför allt hände mig. Det hade kunnat hända vem som helst, men det hände mig. Så jävla orättvist. Plötsligt kände jag ett par andetag i nacken. Om jag ska vara riktigt ärlig blev jag livrädd, livrädd att det var Ryan. Snabbt vände jag mig om och slog bakåt. Jag hörde något pipande och jag tittade dit jag hade slagit, det var inte Ryan, det var Harry.

”Oh… I’m so sorry I thought…” babblade jag och Harry började flina.

”Well, honestly, I didn’t expect that.” Sa han och började skratta. Jag kände hur mina kinder började hetta och jag tittade generat ner i marken. ”I just wondered if you can help me to pick wood for the fire.”

”Oh, yeah I guess so.” mumlade jag och reste mig upp. Harry log ett snett leende mot mig och jag tittade bort. Rädd att titta in i hans ögon och drunkna.  Han sträckte ut sin arm mot mig som en hjälpande hand. Först tittade jag bara på den, kunde inte bestämma mig om jag skulle ta den eller inte. Men tillslut skakade jag sorgset på huvudet och reste mig upp på egen hand. Han drog tillbaks handen lite förvånat, men stoppade sedan händerna i fickorna och började gå längre in i skogen. Jag ville inte bli ensam, mest för att jag var rädd för att någon skulle komma, så snabbt småsprang jag tills jag kom fram till honom. Han böjde sig ner och plockade upp några smågrenar samtidigt som jag bara stod där och tittade på honom. Betraktade hans rörelser. Plötsligt reste han sig upp igen och tittade undrande på mig. Jag skakade bort allt och böjde mig ner för att plocka grenar. Vi var tysta under hela tiden och mötte inte varandras blickar en ända gång. Vi skötte vårt eget och gjorde det vi skulle- plockade grenar.

”Uhm, I think this is enought.” mumlade plötsligt Harry och jag reste mig upp med alla grenar i famnen. Lite försiktigt sneglade jag på honom. Hans famn var full med en massa grenar och hans ögon såg lite ut som innan. Då var dom gladare, nu var dom… Jag vet inte, oroliga kanske.

Han började traska bort mot brasan igen och jag följde snabbt efter. Det enda som hördes var grenarna under våra fötter och våra andetag, annars var det knäpp tyst. Ingen sa någonting. När vi kom fram la Harry sina grenar i brasan och kliade sig i håret. Jag gjorde likadant. Slängde dom i brasan och borstade sedan av mig. Mer och mer folk kom till brasan. Liam, Niall och Evelina satt sig i ett hörn och Louis och Nathalie i ett. Zayn gick fram till brasan där han tog fram sin lilla tändare och försökte få fyr på elden. ”Uhm..” Harry kliade sig i håret igen och tittade generat på mig. ”Do you wanna go somewhere?” frågade han och jag tvekade, men nickade sedan. Vi gick bort från brasan, bort från folket och vidare längs en stig vi hittade. Mörkret började falla och några enstaka stjärnor hade letat sig upp på himlen. Vi gick tysta tills vi kom till en stor sten där stannade och lutade sig mot den. Jag stannade kvar bredvid den och stirrade ner på mina fötter samtidigt som jag gungade fram och tillbaka. ”Sit.” sa Harry mjukt och klappade på stenen. Jag nickade och gjorde som han sa och kröp upp på den enorma stenen. Den var kall, det kändes som att min rumpa skulle bli en isbit när som helst. Jag suckade smått och Harrys blick fastnade på mig. ”So.. Do you think this is… Fun? I mean, that we’re doing stuff like camping.” Frågade han och jag ryckte på axlarna.

”Actually I don’t know. But it’s good to go away and just… Enjoy life.” Även om jag inte kan. Rädslan hade tagit över min kropp helt. Han nickade och jag gjorde likadant.

”How is everything with you and Ryan, then?” Han hoppade upp på stenen och satt händerna ihoptryckta mellan benen. Jag bet mig i läppen och blinkade bort tårarna.

”Fine, I think.” sa jag tyst och harklade mig. Rösten var närma på att brytas.

”Are you sure? I mean, you seem to be… Sad.” Han sa det sista ordet lågt och försökte fånga min ögonkontakt. Jag stängde ögonen och skakade på huvudet.

”I’m okay.” sa jag och vände bort mitt huvud mot skogen. Tyst hörde jag honom sucka och jag torkade snabbt ögonen.

”Sanna.. I don’t know but I feel…” Han suckade återigen och jag kände sedan något varmt mot mina fingrar. ”Good.” sa han lågt och jag vände huvudet mot honom. Jag var förvirrad, förstod inte vad han sa. ”Good when I’m with you. Please, Sanna. Don’t hate me for this, but I feel something for you. Something that’s more than friendship.” Han hoppade lite närmare mig och försökte se mig i ögonen. ”Do you feel … Something for me too?” frågade han tyst och jag skakade löst på huvudet.

”I…I don’t know, Harry…” Han nickade men hoppade endå ett steg närmare mig. Jag protesterade inte, det var det här jag ville, jag ville ju ha honom.

”Please, Sanna. Just give me a chance. I promise. I’ll never, never hurt you.” Sa han tyst och förde sin mun närmare min. Jag kände hur min puls steg och hur förvirrad jag blev. ”If you want me to stop, just say it.” viskade han innan han tog dom sista centimetrarna mot mina läppar och försiktigt nuddade dom. Hans otroligt mjuka läppar pressades mot mina, och om jag ska vara riktigt ärlig njöt jag. Jag tog vara på sekunderna dom fanns där, för bara en liten stund senare var dom borta. När han tog bort sina läppar log han ett litet leende till mig, det var då jag kände det. Rädslan. Rädslan över Ryan. Jag brast i gråt. Harry satt där helt chockad och förstod ingenting. Jag tänkte inte på att jag grät, vilket gjorde att sminket förstördes.

”H-Harry I can’t…. Ryan will kill me.” viskade jag och begravde mitt ansikte i händerna.

”What? No,no,no,no, Sanna. Don’t cry, please.” Han satt sin ena hand på min rygg och den andra på mina händer. Försiktigt tog han tag i min hand och drog väck dom. Mitt ansikte var fortfarande nervänt mot marken och håret täckte ansiktet, så han hade inte hunnit se märkerna efter Ryans slag. Hans mjuka tumme gled längs min kind och lyfte långsamt upp mitt ansikte. ”Please Sanna, don’t cry.” viskade han mjukt och vred mitt huvud mot hans så han kunde se mig i ansiktet. När han fick syn på min sönderslagna kind och blåtiran vid ögat fick han en minstsagt förvånad min. Han skakade på huvudet och satt båda händerna på mina kinder. ”Did Ryan this to you?” frågade han förvånat, men med en aning skärpa i rösten. Den lät liksom… Arg. Jag nickade svagt och snyftade. ”How many times?” Jag stängde ögonen och försökte samla mig. ”Sanna, it’s important. How many times have he hit you?” Jag öppnade ögonen och tittade trött på honom.

”First, when we was one date for a couple of days ago he hit me because he tried to kiss me on my throat and my lips. Then he came home to me yesterday and hit me because I didn’t answer when he called.” Sa jag tyst och Harry skakade förtvivlat på huvudet. “But Harry. You can’t tell anyone.” sa jag tyst och skakade på huvudet. Han bet sig i läppen och tittade på mig. Jag såg oron i hans ögon. ”Please, please, Harry. Don’t tell anyone.” bad jag och brast i gråt ännu en gång. Harry drog mig intill sig och vaggade mig fram och tillbaka.

”Shh… Everything will be okay, Sanna.” viskade han och jag skakade på huvudet.

”No, it won’t. Please Harry. You can’t tell anyone.” Han suckade och jag kände hur han skakade på huvudet.

”I promise, Sanna. But I will take care of it. I won’t let him hurt you anymore.”

Ni vet när man ser någon man tycker om vara sårbar och brista i gråt, men man inte har någon aning om vad man kan göra för att hjälpa den även fast man vill det mer än allt annat? Så känns det just nu. Jag vill bara åka rakt hem till Ryan och slå ner honom, men jag stannade. Stannade för Sannas skull.

Om jag får erkänna så var ni riktigt dåliga på att kommentera när jag inte hade någon gräns, haha! Så nu höjer jag ribban och säger 25+, okej? ;)