Tidigare i And now we meet again: . Jag kurade ihop mig till en boll och pressade ihop ögonen så hårt jag kunde. Jag ville försvinna, försvinna från denna planet och bli kvitt Ryan. Jag skulle lyssnat på Harry. Han ville mitt bästa och gjorde det för att skydda mig, och ändå är jag dum nog och gå hit. Nu vill Ryan döda mig, och han kommer säkert lyckas. Fan, fan, fan.

---

Jag suckade lyckligt och kurrade in mig ännu längre mot Zayns bröst. Han skrattade hjärtligt och rullade in mitt hår i hans finger. 
”Have I told you that I love you?” viskade han tyst i mitt öra och lutade sig sedan tillbaks mot sängkanten igen. Hela min mage fylldes av fjärilar som susade runt inuti mig. Ett leende kom upp på mina läppar och jag nickade samtidigt som jag drog pekfingret i slalom på hans mage. Han hade verkligen jobbat upp musklerna de senaste åren. ”Good, because I want you to know that I will always love you.” fortsatte han och kysste mig på håret. Jag blev helt varm i hela mig, full av kärlek. Mitt huvud flyttades upp en aning och sökte efter hans läppar. När han märkte att jag tittade på honom log han innan han placerade sina läppar på mina och kysste mig mjukt.
”I love you too, bradfordbadboy.” mumlade jag mot hans läppar, men brast i skratt när jag hörde honom sucka.
”Don’t call me that!” suckade han och jag började skratta.
”Why not?” retades jag och reste mig upp så jag satt på knäna. Han log busigt och hoppade närmare mig.
”Because If you do, I’ll do this!” han kysste mig lätt på läpparna innan han puttade mig baklänges och kittlade mig över hela kroppen.
”No, no, no, Zayn. Stop it!” klämde jag fram mellan skrattattackerna och försökte slå bort hans händer med den lilla kraften jag hade.
”Promise to not call me that again?” frågade han och kittlade mig på magen.
”Yes, yes, yes!” skrek jag och han skrattade innan han slutade. Jag pustade ut och tog några djupa andetag innan jag satt båda mina händer runt Zayns hals och tryckte ner honom mot mig. Han bet sig i läppen och tittade mig i ögonen. Hans ögon fångade mig, dem där fantastiska djuplösa bruna ögonen.
”You’re the most beautiful girl I ever seen.” viskade han och jag kände rodnaden sprida sig i mitt ansikte. Min ena hand gled längs hans hals och upp mot håret där det långsamt lekte med små lockar.
”Zaynie, you’re the one.” viskade jag långsamt medan han ännu en gång bet sig i läppen för att sedan böja sig ännu längre ner mot mig och ge mig den perfekta kyssen.
”I’m going home to Bradford for a couple of days, do you want to come with me? See how it change and just… Enjoy life with me.” Han släppte sina läppar från mina och satt sig upp. Jag nickade och log stort medan jag med en suck också satt mig upp.
”That would be awesome.” viskade jag medan jag kröp upp i hans famn. Jag skulle få se mitt gamla hus, Zayns hus och hela området som jag så saknade. Äntligen skulle jag få åka hem igen. Även fast det var för en kort tid så skulle det göra mig lycklig riktigt länge.

”This is crazy.” skrattade jag och satt upp håret i en slarvig tofs. Louis kom bakom mig och la sina armar runt min midja samtidigt som han lutade huvudet mot min axel.

”What?” frågade han i mitt öra och jag log. En rysning av behag for genom min kropp, Louis var en fantastisk kille.
”This. I live in London with my two best friends, have good job and dating this amazing guy. My life is perfect.” Viskade jag samtidigt som jag vände mig om och mötte Louis. Han log sitt fina leende mot mig innan han satt sina händer på min rumpa och hjälpte mig att låsa benen runt hans midja. Jag la mina händer runt hans hals och han hade kvar sina händer på min rumpa. Han slog undan sitt hår från ansiktet innan han gick lite närmare och lutade sin panna mot min.
”And I have this beautiful girl in my arms, I’ll never let her go.” viskade han tyst innan han rättade till sitt huvud så hans läppar träffade mina i en kyss.

Mina tänder skakade så det kändes som att jag skulle bita sönder dem. Hela jag skakade av rädsla. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Förr eller senare skulle han få upp dörren och förmodligen… Döda mig. Jag skakade förtvivlat på huvudet och grävde ner mina fingrar i hårbottnen. Det fick inte hända. Jag var tvungen att ta mig ut på något sätt.
”Okay, Sanna. If you’re not opening, I’ll open the door by myself. You’ve got two minutes!” Skrek Ryan mot dörren och jag knep ihop ögonen. Man kunde höra hur han flämtade mot dörren och hur ett tyst skratt försökte kvävas. Paniken började stiga inom mig. På något sätt var jag tvungen att försöka lura honom, få han att gå in i rummet och titta sig omkring tills jag fick chansen att springa ut. Skakigt reste jag mig upp, benen var ostadiga och kändes som spaghetti, men ändå försökte jag så gott jag kunde. Jag tryckte upp mig med hjälp av handflatorna, och ställde mig sedan och tittade mig omkring. ”Sanna, you’ve got one minute.” skrattade han och slog på dörren. Jag blev ännu mer desperat på att hitta ett bra gömställe, när som helst skulle tårarna ännu en gång börja spruta och denna gången skulle jag inte kunna stoppa dem. Full i panik tittade jag mig omkring. Det fanns inga ytor man kunde gömma sig i, inget badkar och inga skåp. Det var som att han visste att jag skulle springa in här. ”Ten seconds!” skrek han ytterligare en gång och helt fantasilöst sprang jag bakom dörren och tryckte mig mot väggen så hårt jag kunde, försökte göra mig liten som en myra och höll tyst. Jag var tvungen att lyckas. Plötsligt hördes en hög smäll. Dörren for upp och pressades hårt mot mina revben innan den studsade tillbaka igen. Jag kvävde ett plågat skrik och tvingade tårarna att hålla sig inne. Ryan gick med små korta steg en bit framför mig och tittade sig omkring. Han var på högersidan och hade turligt nog inte fått syn på mig än.
”Sanna? Come out and play.” viskade han tyst och hade ett ondskefullt leende på läpparna, som att han njöt av att plåga mig. Sjuka jävel. Han suckade och sparkade foten i väggen. ”Damn it, Sanna! Where are you?!” röt han argt och började gå ut genom dörren. För en sekund trodde jag att jag skulle klara mig och pustade ut lite lätt, men den lilla pusten gjorde så stor skillnad. En sekund senare var jag upptryckt mot väggen med en hand pressad mot min hals. Jag satt mina händer på hans och försökte få honom att släppa taget, men han gjorde det bara värre och lyfte mig längre upp så jag inte längre nuddade marken. Han log det där leendet, det där äckliga leendet som njöt av att se mig svag. Tårarna började rinna längs mina kinder och så gott som möjligt försökte jag ta djupa andetag, men misslyckades och fick istället svårare att andas än förut. Han skrattade tyst och tittade bort för en sekund.
”Got ya.” viskade han skrattandes och lyften sin fria hand. Jag knep ihop ögonen och väntade på att smällen skulle komma, men jag förblev oskadd och öppnade tillslut ögonen. ”Did you thought that you could run away from me?” frågade han självsäkert och skakade på huvudet. ”Why did you do this, Sanna? We’re meant to be, we’re meant to be together!” Min underläpp började skaka och tårarna fortsatt att falla när han plötsligt drog sin hand längs min kind och smekte den. Jag blev äcklad av tanken att han ens rörde mig. Han blundade en kort sekund och skakade på huvudet. ”But now I have to kill you.” viskade han tyst och satt fast sin fria hand runt den andra och tryckte mot min hals. Jag kände den stora rädslan växa inom mig, men samtidigt förvandlas till mod. Ett mod som inte skulle låta honom döda mig, jag skulle kämpa till sista andetaget. 
”No, no, no!” skrek jag högre och högre för varje ord och försökte slå bort hans händer. Mina ben dinglade i luften och försiktigt började jag svinga med dem.
”Stop it!” skrek han argt och pressade händerna tätare runt min hals. Jag skakade så gott jag kunde på huvudet och tog ett så djupt andetag jag kunde för att säga det sista mina lungor klarade av.
”Your sick son of a bitch.” viskade jag så tydligt jag kunde och tog en sats med benen för att sedan sparka dem medlln hans ben. Jag lyckades och han landade med ett stön ner på golvet. Min puls steg, skulle jag klara mig? Snabbt utan att tänka sprang jag förbi han och ner från trappan i full fart. Mina ben styrde sig mot dörren och desperat försökte jag dra upp dörren, men förgäves. Den var låst och gick inte att öppna inifrån. Jag hörde ett litet skratt från badrummet och sedan någon som reste sig upp. 
”You can’t come out, Sanna. You’re gonna die, in here, with me.” ropade han och smällde igen dörren. Paniken steg ännu mer även fast det inte var möjligt. Jag skulle inte dö här inne med den sjuka jäveln. Mina ben styrde sig nu mot köket och där tittade jag mig förvirrat omkring. Jag sprang snabbt mot köksbänken där jag slet upp lådan på jakt efter en kniv. Om det var det här jag var tvungen att göra så visst, jag skulle inte låta den där jäveln döda mig.

---

Lite taskigt att sluta där va? ;)
Nu vill jag ha massa, massa, massa kommentarer!! x