Tidigare i And now we meet again: Snabbt drog jag in kniven i bröstet på honom, och det sista jag såg var ett stön från honom och sedan hur han föll ihop. Rädslan tog över mig och snabbt reste jag mig upp. Chockat tittade jag på kroppen som låg där och en stor klump dök upp i min mage. En blandning av lättnad och sorg. Med rinnande tårar backade jag långsamt och tryckte mig mot väggen. Snabbt gled jag ner längs den och satt händerna framför ansiktet och gömde mig själv, inte medveten om han var vid liv eller inte.

Tårar fortsatte att rinna ner längs mina kinder. Jag hade ingen aning om det var lyckotårar eller inte. Jag hade klarat mig. Ryan hade inte lyckats döda mig, istället var det nu han som låg där på golvet. Med darrig kropp satt jag mig snabbt ner på knäna och tittade på honom. Osäker på om han skulle vakna upp och ta mig. Efter några sekunders tvekningar drog jag långsamt fram handen och la pekfingret och långfingret mot hans hals. Han var helt utan puls. Mitt hjärta slutade slå för en sekund och tårarna rann kraftigare ner längs mina kinder. Han var död och det var jag som hade dödat honom. Det var verkligen inte det jag menade att göra, men ändå kunde jag inte undgå att känna en lycklig känsla inuti mig. Han var ute ur mitt liv, kunde inte komma tillbaks och skulle aldrig störa mig igen. Jag reste mig långsamt upp igen och tittade länge på honom, sedan drog jag upp mobilen och tryckte in Harrys nummer. Mina ögon knep hårt ihop sig och hoppades på att han skulle svara. Inte vara arg på mig för dagen innan utan ge mig en chans att ställa allt till rätta. Signalerna gick och luren förblev tyst. Med en suck klickade jag på avsluta samtal, men ringde snabbt upp honom igen desperat på ett svar. Tillslut hördes ett klickande ljud och en hes röst fyllde mina öron.

”Hello?” frågade Harry tyst, han lät ganska nyvaken även fast klockan var över tolv.

”H-harry?” stammade jag tyst och bet mig i läppen. ”I…I need you to come here and… H-help me.” fortsatte jag och stängde försiktigt ögonen.

”Sanna, what’s going on?” frågade han förvirrat och jag hörde honom resa sig från något.

”Just…” jag suckade och svalde den stora klumpen i halsen. ”Come to Clipstone street, a big whi-ite house.” Jag förväntade mig att han nickade och jag suckade ännu en gång innan jag fortsatte. ”Hurry upp, p-please. It’s very impo-ortant.” Utan att vänta på svar klickade jag honom och la darrigt ner mobilen i fickan igen. Jag tittade sedan på mina händer och sedan mot Ryan. Kniven satt kvar i hans bröst och han låg där lika still som förut. Med en suck gick jag mot dörren och lutade mig mot väggen. Tårarna rann och rann, dem ville inte ta slut. Jag var dödsrädd. Det var jag som hade dödat Ryan. Visst, alla skulle lägga en hand på min axel och säga att det var rätt sak att göra, att jag försvarade mig, men nej. Jag hade ändå dödat honom. Förtvivlat skakade jag på huvudet och pressade handflatorna mot ögonen. Jag vet inte hur länge jag stod där, men plötsligt hördes steg uppför trappan utanför och snabbt ryckte jag upp dörren. Snabbt tystnade stegen och Harry tittade chockat på mig, men hans blick fastnade på min hals där jag troligen hade märken efter Ryans händer. Han öppnade munnen för att säga något, men jag bara skakade på huvudet och tittade på honom.

”Please, don’t.” viskade jag innan jag aktade mig från dörren så han kunde komma in. Han klev snabbt in och drog förvånat upp sina armar halvvägs i luften innan han släppte ner dem mot sidorna igen.

”Why am I here? I thought you were pissed off on me.” muttrade han och blängde lite på mig. Jag kämpade för att hålla tårarna inne, men ännu en gång föll dem ner på mina kinder.

”Harry..” viskade jag tyst och försökte hitta hans ögon som flaxade runt i hela rummet. ”I.. I did something terrible, and I know that you’ll think that I’m a idiot or something, but…” Jag tog ett djupt andetag och gick närmare honom. Nervöst tittade han in i mina ögon innan jag stötte bort blicken och löst greppade tag i hans handled. Jag drog darrigt med honom till köket där jag snabbt släppte taget och gömde mig i mina händer. ”He.. He tried to kill me and now…” jag brast i gråt och for ner på golvet. Benen drog jag upp mot bröstet och händerna var hårt tryckt mot ögonen. Jag hörde Harry chockat dra in andan innan han satt armarna om mig och försökte resa mig upp, men jag bara fortsatt att gråta hackigt. Han fick tillslut upp mig och tryckte mig mot hans bröst. Mina händer la jag på hans mage och andades in hans doft. Det var sjukt. Allt var sjukt. Människan som hade försökt att döda mig, men istället dog han. Jag var i chocktillstånd. Harry gungade mig långsamt fram och tillbaka och försökte säga tröstande ord, men jag orkade inte med det så jag lyssnade inte. Allt var oviktigt. Jag bara kände hur jag ville sjunka igenom jorden och aldrig komma tillbaks. Det här skulle sitta i mitt minne, men framför allt hjärta hela mitt liv. Harry tog långsamt upp sin mobil och klickade på några knappar innan han tryckte den mot örat. Jag stängde mina ögon och försökte lugna ner mig, men varje gång jag stängde ögonen dök Ryan upp där. Med ett ryck öppnade jag ögonen igen och tittade förskräckt på Harry. Han bara tryckte mig hårdare mot sitt bröst och styrde sedan stegen mot dörren ut. Han öppnade dörren och styrde ut mig. Där satt han ner mig på trappan och satt sig sedan bredvid mig och la handen på mitt ben. Min blick var spänd ut på trottoaren där det gick folk som om ingenting hade hänt, men för mig var allt förändrat. Ett liv var borta från denna jord, och det var mitt fel. Harry öppnade munnen för att säga något men stängde den snabbt igen. Som mig var han tom på ord. Plötsligt hördes ljud av sirener som började pipa. Dem kom närmare och närmare medan dem tillslut stannade bredvid oss. Folket på gatan stannade upp och viskade medan vissa gick närmare för att se vad som hade hänt. En polis hoppade ur en av bilarna och två sjukvårdare ur den andra. Polisen vinkade till sig Harry medan den ena sjukvårdaren sprang in i huset och den andra satt sig framför mig på trappan. Sjukvårdaren, som visade sig var en tjej i min ålder, satt sina fingrar mot min hals och tryckte löst. Jag knep ihop läpparna och blundade hårt. Hon fortsatte att känna på andra ställen på min kropp innan hon tillslut nickade och ställde sig upp. Hon sprang iväg för ett kort ögonblick innan hon kom tillbaks igen med en filt som hon la runt mina axlar. Jag tackade tyst innan hon gick in i huset för att hjälpa sjukvårdarna där inne. Jag gosade in mig i filten så mycket jag kunde och försökte glömma bort allt, men hur lätt var det när han hela tiden dök upp innanför mina ögon? En polis kom en stund senare fram till mig och ställde frågor, som jag hade förväntat mig sa han att det inte var mitt fel utan att jag bara försvarade mig, men vad hjälpte det? Jag kände mig fortfarande kraftlös och svag som en räka. Lite senare försvann även han och Harry gav mig ett försiktigt leende mot mig innan han gick fram till mig och la sin arm runt min axel.

”I’m sorry.” viskade jag knappt hörligt och stirrade ner i marken. Harry skakade på huvudet och kysste mig försiktigt på håret.

”You did what you have to.” viskade han tyst och drog mig närmare honom.

”He...” jag skakade på huvudet och tittade upp på honom. ”Still he’s on my mind. Everytime I close my eyes he’s there and when I have them open my fear is taking over me. Still thinking that he’ll attack me.” Viskade jag tyst och tittade tomt på honom. Han skakade på huvudet ännu en gång och böjde sig ner lite så han var i jämnhöjd med mig.

”I’ll always be by your side, Sanna. Even if you like it or not. I’ll be here and protect you..I..” han tvekade lite innan han bet sig i läppen och tittade på mig igen. ”I love you.” Jag nickade och gick närmare honom så vi möttes i en lös kram.

”Thank you.” viskade jag tyst och han nickade innan jag böjde bak huvudet och tittade honom i ögonen. ”I love you too.” viskade jag och placerade mina läppar på hans.