Tidigare i And now we meet again: ”No,no,no,no.” viskade jag och försökte kravla mig framåt när jag kände att han tog tag i foten och drog mig bakåt. Jag skrek och försökte hålla fast mig i alla möjliga föremål. Skrek för livet. Jag var dödsrädd. Vad skulle hända? Jag skrek lite till, som ett rop på hjälp men ingen hörde. Nu var det bara jag och det där monstret.

Han drog mig i fötterna och jag skrek för livet. Jag försökte hålla mig fast i trappräcket, bord och soffor, men han bara fortsatte att dra. Tårar sprutade ner för kinderna och jag grät hackigt. Tillslut släppte han taget och jag hörde att han backade några steg. Det enda som hördes var mitt gråt och hans tunga andetag. Min kropp satt sig automatiskt upp och la armarna runt benen medan jag gungade fram och tillbaka av rädsla. Jag hörde hur han suckade och hårt greppade tag i min arm, sedan drog han mig med mycket kraft uppåt. Min kropp kunde inte kämpa emot. Mest för rädsla men även fast jag visste att jag var chanslös. Jag hade inget att kämpa för. När han hade dragit upp mig släppte han inte taget. Han höll kvar min arm i ett hårt grepp och jag tittade ner i marken. Rädd för att möta blicken som brann som lågor.
”Why didn’t you answer my calls?” frågade han hårt med samanbitna tänder. Jag grät tyst och hade mitt huvud hängandes ner mot marken och ögonen hårt samman pressade. ”I asked you a question.” sa han irriterat och jag fortsatte att gråta. ”Answer!!” Sekunden senare kände jag ett hårt slag mot min kind. Jag skrek till och flyttade dit min fria arm. Kinden var redan varm som en stekhet platta. ”I ask you one more time. Why didn’t you answer my calls?” Jag tog ett djupt andetag och försökte få balans på rösten. Låta självsäker och modig. Jag ville att han skulle tro att jag inte var rädd för honom, men jag misslyckades totalt.
”My… Phone is b-broken.” stammade jag tyst fram och snyftade lite.
”Pathetic. Pathetic, Sanna!” skrek han och jag nickade motvilligt. ”This is your fault.” viskade han och tystnade sedan. ”This is your fault!” skrek han och pressade min arm hårdare mellan hans hand. ”Look at me Sanna. Look at me!” Försiktigt med skakiga tänder och darrande kropp lyfte jag mitt huvud och tittade in i dom hemska ögonen. Ögonen som var fulla med ondska och eld lågor. ”And why did the phone broke?” frågade han surt och fäste sin blick i min. Jag stötte bort hans ögonkontakt och tittade ner i golvet.
”I.. I don’t know.” sa jag tyst och han suckade. Försiktigt flyttade jag upp min blick mot hans och fick syn på ett irriterande leende på läpparna samtidigt som han skakade på huvudet. Jag flyttade ner blicken igen och grävde in händerna i myskoftan. Plötsligt kände jag hans händer runt mitt huvud och sedan hans huvud som skallades mot mitt.
”Answer when I call next time, got it?” frågade han surt och jag nickade samtidigt som ännu fler tårar kom rinnandes. ”Good.” mumlade han innan han surt gick ut ur lägenheten. Ut ur min syn. Huvudet dunkade fruktansvärt mycket och huvudverken från slaget började komma. Jag satt ena handen på huvudet och tittade runt omkring i lägenheten. Det var som att han inte ens hade varit här. Detta var ännu en sak jag var tvungen att hålla för mig själv. Ännu en hemlighet som innebar en massa lögner.

Jag försökte hålla mig uppe med hjälpt av armmuskler. Det gjorde så sjukt ont och sitta på staketet. Knappt en centimeter tjockt och vasst som en pilbåge, underbart. ”Damn ugly uncomfortable fence.” mumlade jag tyst för mig själv och tryckte mig uppåt.
”Harry? Niall? Zayn? Can anybody hear me?” ropade jag desperat och försökte titta över huset för att se in på bakgården. ”Boys?” ropade jag igen, men fick inget svar. Med en suck tittade jag ner på marken under mig. Det var grus, vilket betydde att det skulle göra grymt ont och hoppa ner där om man landade på mage. Försiktigt flyttade jag mina händer lite åt vänster och sedan likadant med fötterna. ”Zayn?” ropade jag ännu en gång. Varför skulle dom ha så dålig hörsel och inte höra mig? Typiskt eller vad. Jag tog några fler steg åt sidan och så småningom stod jag över gräs. ”Come on, Nathalie. It’s not that high. Just jump, it’ll be great!” mumlade jag tyst för mig själv innan jag tog ett djupt andetag och stängde ögonen, sedan släppte jag mitt hårda grepp om staketet och hoppade. Jag njöt faktiskt en sekund innan jag insåg att jag kunde bryta några ben och fick värsta paniken. Ett vrål for ur min mun precis innan jag landade på mage med ansiktet ner i gräset. Jag hade fått lite gräs i munnen som jag snabbt spottade ut och reste sedan på mig. ”Why can’t they have a normal fence like normal people?” muttrade jag surt för mig själv innan jag gick bort mot bakgården.
”Hi Nath.” sa plötsligt Harry när han fick syn på mig. ”How did you come in?” Jag gav honom onda ögat och pekade på mina kläder och hår.
”You look like a giant grass monster!” ropade Louis och skrattade högt. Jag gav honom en sur blick och han teg.
”I jumped from the fence…” sa jag lågt och killarna brast i skratt. ”Stop it! It wasn’t fun!” sa jag surt och Niall som kom bakom mig klappade mig snällt på axeln.
”Good job, Nath.” sa han och gjorde tummen upp till mig.Jag räckte ut tungan åt honom och gick mot solstolen Louis satt på. Han satt i badbyxor, solglasögon och hade en dricka i handen. Jag satt mig ner precis bredvid han och puttade ner han så han ramlade ur solstolen och ner på marken. Han fick drickan utspilld på byxorna och killarna började ännu en gång skratta.
”Nice!” skrattade Liam och gjorde en high-five med mig.
”Oh you’re going to regret that.” sa plötsligt Louis och stack upp huvudet från marken. Jag började springa runt och runt i trädgården. Runt poolen, runt solstolarna, över gräsmattan osv.
”No, please Louis. Don’t!” skrek jag skrattandes medan jag gömde mig under Liams solstol.
”I have no choice, you have yourself to blame!” sa han och skrattade onskefullt medan han tog tag i mina fötter och började dra mig bakåt.
”No, no Louis, no!” skrek jag och försökte hålla i mig i solstolens ben. ”Liam! Please help me!” Liam flinade lite innan han slog bort mina händer från stolen så jag gled längs marken. ”Noooo!” skrek jag dramatiskt och Louis lyfte nu upp mig på hans axel så jag hängde med huvudet upp och ner. Han skrattade lite innan han tog satts och kastade ner mig i poolen. Vattnet var kallt, sjukt kallt. Jag sprattlade upp till ytan och skrek. Killarna satt och döflabbade vid sina solstolar och jag skakade på huvudet. Jag klev ur poolen och gick fram till Liam där jag skakade av allt vatten på honom. ”Thanks for that, Liam.” muttrade jag och han skrattade.
”I mean, just look at my clothes!” klagade jag och slog honom löst på armen.
”Sorry, but I have a idea you maybe would like.” började han och jag nickade. ”It would be fun to get to know everybody better, right?” Alla nickade och växlade några blickar med varandra. ”So why not take the car and go somewhere?” Ett leende letade sig upp för mina läppar och jag tittade glatt på Liam.
”That’s a awesome idea! Sanna have been in a pretty bad mode this last days. This maybe make her feel better!” sa jag glatt och Liam log stort.
”So, tomorrow?” frågade han och jag nickade.
”Tomorrow it is!” sa jag glatt och log stort mot honom.