Tidigare i And now we meet again: ”Zayn, please.” bad jag och skakade på huvudet. Min röst var svag och salta tårar kom nerrinnandes från mina kinder. Hela jag var dyngsur och jag frös som en liten hundvalp. Plötsligt såg jag hur hans hårda ansikte mjuknade upp, och i nästa sekund var jag i hans famn. Han lyfte upp min haka så som han alltid hade gjort och tittade in i mina ögon innan han försiktigt placerade sina läppar mot mina. Alla problem försvann när hans läppar var mot mina. De mjuka läpparna som jag så hade saknat så var äntligen hemma, hemma tryckta mot mina läppar. Det var här han skulle vara. Jag hade saknat honom så.

Han släppte mina läppar och log mot mig. Jag kände rodnaden men samtidigt lycka stiga inuti mig. Hans panna lutade sig mjukt mot min och han tittade mig djupt in i ögonen.
”I’ve missed you.” viskade jag tyst innan hans läppar letade sig ner mot mina igen. Regnet öste ner i stora droppar och det var helt öde ute på gatan förutom några bilar som körde förbi. Vattnet som hade runnit ner på vägen skvätte långt när bilarna körde på den i hög fart. Hans händer letade sig upp på mina kinder där dem sedan stannade och hans läppar stannade länge kvar på mina i en typisk Zayn kyss. Något som hade varit en av de sakerna jag saknade mest.
”Wanna take a walk?” frågade han tyst med sina läppar mot mina.
Jag nickade och släppte hans läppar, men ville snabbt tillbaks.
”Just gonna go inside and take my shoes.” mumlade jag innan jag vände mig om för att gå inomhus.
Han skakade snabbt på huvudet och drog mig mot honom. Jag tittade förvirrat på honom och han gav mig ett leende innan han böjde sig ner och tog av sig sina blåa nike skor.
”Here.” sa han tyst och räckte över skorna mot mig innan han snabbt och lätt nuddade mina läppar. Jag skrattade och räckte tillbaks skorna.
”No, you can be sick, that’s not good.” Han skakade på huvudet och tryckte skorna mot mitt bröst.
”Just take them, okay?” Han tittade övertygande på mig och jag skakade på huvudet innan jag la ner skorna på marken och hoppade i dem.
Mina små fötter passade inte i hans skor, och åkte därför fram och tillbaka för varje steg jag tog, men jag var tacksam. Han tog försiktigt min hand och flätade ihop sina fingrar i mina innan vi började gå i ösregnet. Vi bara gick och njöt av varandras närhet. Att vi faktiskt hade varandra igen. Han hade aldrig lämnat mitt hjärta, och djupt inom mig hade jag hela tiden vetat att han inte skulle kunna göra det heller. Han betydde för mycket. Jag skrattade plötsligt till lite och tittade ner på mina fötter. Vi gick utan ytterkläder i ösregn på en promenad, det var galet. Mitt hår och mina kläder var dyngsura och likadant med Zayn, endå gick vi här hand i hand utan att ens ha en tanke på att gå in till värmen. Jag kunde tänka mig hur jag såg ut ansiktet. Rinnande smink är inte det vackraste, men vad gjorde det när jag äntligen hade Zayn i mina armar? Han tittade upp på mig med ett snett leende och drog sina tummar under mina ögon.
”Don’t need make-up, to cover up. Being the way that you’re is enough.” sjöng hans tyst och tittade mig I ögonen innan han tog min hand igen och började gå.
”This is crazy.” sa han plötsligt och tittade upp mot himlen. Vattendropparna träffade hans ögon så han fick blunda. 
”What? That we’re walking in summer rain without shoes?” skrattade jag och svingade våra händer lätt. Han skrattade tyst innan han tittade ner från himlen och tittade med höjda ögonbryn på mig.
”Okay, you’re walking without shoes.” rättade jag mig själv och han nickade.
”Wait.” fortsatte jag och stannade. Jag böjde mig ner och tog av skorna och satt dem sedan framför honom. Han tittade oförstående på mig och jag nickade mot skorna.
”Take them on, I have a idea.” Han gjorde som jag sa och klev in dem stora blöta skorna innan han fortsatte att titta oförstående på mig. Jag skrattade smått innan jag gick mot hans rygg och hoppade upp på den.
”You see, this makes everything so much funnier!” skrek jag innan han satt sina händer i mina knäveck och började springa.

Jag hoppade upp på köksbänken och särade på benen. Harry log mjukt och gick mot mig. Han satt sedan händerna på mina lår och böjde sig fram för att möta mina läppar.
”So, it’s we now, huh?” frågade han när han var högst en centimeter från mina läppar.
Jag nickade med ett svagt leende och la mina armar runt hans hals och stängde ögonen. Mina läppar sökte efter Harrys i mörkret och tillslut kände jag något mjukt försiktigt träffa mina läppar. Jag log när dem hamnade där och drog han närmare innan jag släppte hans läppar och greppet runt hans hals medan jag öppnade ögonen igen. Han bet sig i läppen och gick sedan mot kylskåpet och tog fram en cola.
”Harry?” började jag nyfiket och han nickade.
Jag var nyfiken, var tvungen att få veta. Han kunde inte ljuga mot mig. Han fick inte. Min blick flyttade sig ner mot stenplattan jag satt på och med hjälp av pekfingret gjorde jag åttor fram och tillbaka. I ögonvrån kunde jag se hur han öppnade colan och sedan tittade på mig.
”How.. I don’t know.” suckade jag och ryckte på axlarna.
Jag släppte blicken från stenplattan och sluta göra åttor, istället satt jag händerna mellan låren och tittade på honom.
”How did you do?” frågade jag försiktigt och Harry tittade oförstående på mig samtidigt som han fick en rynka i pannan.
”How did you do with Ryan?” Hans blick blev plötsligt nervös. Fladdrade runt i hela rummet samtidigt som han trummade på colan han hade i handen. Tillslut stannade blicken på colaflaskan där den fastnade.
”W-what do you mean?” frågade han och med en blicken fortsatt spänd på colaflaskan.
”I just.. Talked to him.” Jag höjde ögonbrynen och försökte fånga hans blick.
”Talked? No, I don’t believe that.” sa jag och skakade på huvudet.
”But that’s what I did.” mumlade han och gled förbi med hans blick och fastnade på fönstret cirka två meter ifrån mig.
”Don’t lie to me, Harry.” sa jag med en aning besvikelse i rösten och skakade ännu en gång på huvudet.
Han suckade och tittade i mina ögon en sekund innan han flyttade blicken och tittade på mig, inte i ögonen, utan någonstans på mig.
”I just went to his house and asked what he did to you. He deny that he hit you.” mumlade han och tittade tomt ut.
”And then?” frågade jag och hoppade ner från köksbänken.
Jag styrde stegen mot honom och han ställde ner colan på bänken bredvid honom.
”Come on, Harry. What are you hiding?” viskade jag och tog löst tag i hans handleder.
Han bet sig i läppen innan han kort tittade ner på mig.
”I.. I hit him.” mumlade han och tittade snabbt bort.
Jag fick en rynka i pannan och blev en aning förvirrad. Varför slog han honom?
”Much or little?” frågade jag tyst och försökte fånga hans uppmärksamhet, men misslyckades.
Han suckade och tittade ut genom fönstret.
”I don’t know. Much I guess, he… He kind of passed out, I think.” mumlade han och jag kände hur mina ögon fort förstorades.
”Passed out?!” frågade jag högt och backade ett steg samtidigt som jag skakade på huvudet och släppte hans handleder.
”I didn’t want you to do that! I… I just wanted you to get him to stop, I didn’t ask you to make him pass out! Think If you hurt him, Harry! He maybe report you to the police, what was you thinking?!” skrek jag högt och satt händerna för huvudet.
“Sanna.”
Han skakade på huvudet och sträckte sin hand efter mig.
”Don’t touch me!” skrek jag och slog bort handen.
Hans ögon var plågade, det här var inte vad han ville. Jag stängde ögonen för en sekund och tog ett djupt andetag.
”Harry, that wasn’t what I wanted.” viskade jag lågt innan jag satt handen på pannan.
”I’m greatfull that you wanted to help me but.. Ryan was nice to me before he started to...Hit me.. I… I didn’t want him to get hurt, I just wanted him to understand that he made a mistake. That he can’t take it back and that he’ll regret it the whole life.” viskade jag och knep ihop från att bryta samman. 
Egentligen ville jag inte vara arg på Harry. Jag hade varit riktigt förbannad på Ryan, det hade jag, men någonstans inom mig trodde jag att han var en bra person, att han bara gjorde ett misstag. Inte att han skulle svimma på grund av att Harry slog honom.
”You didn’t want him to get hurt?!” Denna gången var det Harry som skrek. Hans ögon var fulla med besvikelse och ilska. Men jag hade ingen aning om besvikelsen var på grund av mig eller sig själv.
”Sanna he hit you! He hit you so you almost passed out! Didn’t he deserve that? How can you feel bad for him?!” Jag skakade på huvudet och backade en bit.
”No, Harry, no. I’m not going to stand here and make it feel like it’s my fault, because it isn’t!”
Jag stängde ögonen och tog ett djupt andetag.
“I want you to go.” sa jag tyst och öppnade ögonen. Harry skakade förvånat på huvudet och tittade sorgset på mig.
”Sanna…” började han och försökte sätta handen på min axel.
”No!” skrek jag och tog upp händerna i luften.
”Just go, Harry, please.” viskade jag innan jag stängde ögonen.
Jag vet inte hur länge jag höll dem stängda, men när jag öppnade dem igen var han borta. Han hade gjort som jag sa. Jag gled längs bänken och ner på golvet. Tårarna började rinna längs mina kinder utan att jag visste varför. Kanske för att jag bråkade med Harry, eftersom det var det sista jag ville. Jag gömde ansiktet i händerna och började gråta hackigt. Ingen kom och räddade mig denna gången. Ingen hade hört något. Jag skulle få sitta och gråta ifred, vara ensam och tänka. Min hjärna höll på att börja koka. Det fanns så många tankar i mitt huvud som jag inte hade en aning om vad jag skulle göra av. En del av mig ville ta tillbaks allt jag hade sagt om Harry, men en annan del tyckte att det var rätt åt honom och ville istället söka upp Ryan. Söka upp Ryan och se om han var okej. Även fast jag inte borde, det var för farligt, så var det endå den starkaste rösten som pratade i mitt huvud. Det var något jag tänkte göra. Han kunde ha förändrats, han kan ha ångrats sig, eller det var i alla fall vad jag hoppades på.