Tidigare i And now we meet again: Klockan var ganska mycket, kanske 11. Nathalie och Evelina var förmodligen kvar hos killarna eller så sov dom. Vilket betydde att jag kunde gå in som ingenting har hänt, gråta mig till sömns och täcka märkerna med smink imorgon. Dom kommer aldrig få reda på någonting. Det blir bäst så.

---

Jag vaknade av ett ryck och reste mig förskräckt upp. Min blick fladdrade runt i rummet medan min hjärna försökte förstå vart jag var. Jag var inte i vår lägenhet, jag var någon annanstans. I något främmande rum. Jag tittade mig omkring och vred lite på min kropp. Rummet var stort, svart vit och hade massa tavlor. Jag låg i en stor himmelskt mjuk säng som skrek efter att jag skulle stanna kvar i den. Min blick flyttades bredvid mig och jag hoppade förskräckt till. Mitt hjärta kändes som det slog i hundraåttio. Zayn, som låg bredvid mig i sängen, vaknade långsamt till och tittade på mig.
”What am I doing here?” frågade jag förskräckt och kastade av täcket.
”What do you mean?” frågade Zayn mitt i en gäspning. Jag suckade och backade för att komma ur sängen, och missbedömde längden, så jag trillade rakt ner på marken med ett litet tjut.  Irriterat blåste jag bort hår från ansiktet och satt händerna på sängens kant för att trycka mig uppåt.
”I meant in your bed!” sa jag surt och sträckte ut handen så jag skulle kunna slå honom löst på huvudet.
”You fall asleep here last night, so I let you sleep in my bed.” sa han och satte sig upp i sängen med stöd av armbågarna. ”Why does that even matter?” Jag ställde mig upp och gick mot dörren.
”I…I have to get home, Zayn. Where is Eve?” frågade jag och öppnade dörren.
”She slept.. I actually don’t know. Maybe in Louis room?” sa han och drog väck täcket.
”I have to get home. And Eve too. Oh shit, Zayn! Sanna is home alone, and I have to get a job, we all have to. We need to pay the bills and…And.” Rabblade jag snabbt och Zayn reste sig med ett stön upp och gick fram till mig.
”Take it easy, Nath.” sa han hest med nästan helt stängda ögon och klappade mig på axeln innan han gick utför dörren och ner för trappan. Jag stod kvar och tog ett djupt andetag innan jag gick ner för trappan. Evelina var redan där nere, glad som en solstråle och åt frukost med resten av killarna.
”Hi, Nath! Slept well?” frågade Liam vänligt och jag ryckte på axlarna innan jag satt mig bredvid Evelina.
”Eve, we  have to go home.” viskade jag och hon nickade.
”Soon, I’m just gonna eat up my breakfast.” sa hon och stoppade in en sked fil i munnen. Jag suckade och la armarna på bordet.
”You know, Sanna is home alone, and she had a date last night.” Sa jag och hon slängde ner skeden i tallriken.
“Oh my freaking god!” skrek hon och reste sig upp. ”Bye guys, we have to go home!” fortsatte hon sedan och drog ut mig genom dörren.

Försiktigt tryckte jag foundation-kudden mot högra kindbenet. Jag grimaserade lite med munnen och knep ihop ögonen. Det gjorde fruktansvärt ont. Efter en lång tid med smärta syntes inte slagen Ryan hade gett mig igår. Dom hade varit alldeles blå-lila när jag vaknade i morse. Jag såg inte klok ut. Jag vred mitt huvud åt vänster och granskade mitt sminkverk på kinden och vid ögat. Det syntes inte mycket. Jag drog mina fingrar genom mitt brunblonda hår och satt upp det i en hög tofs. Sedan granskade jag mig i spegeln igen. En tår kom rinnandes längs min vänstra kind och jag torkade irriterat bort den. Jag ville inte gråta. Det fanns inget att gråta över. Jag skulle låtsas som att inget hade hänt, det var bäst så. Plötsligt hörde jag ytterdörren öppnas och skor som slängdes mot golvet.
”Sanna?” hörde jag Evelina ropa och motvilligt gick jag mot hallen för att möta dom.
”How did it go last night?” frågade Nathalie samtidigt som hon log ett vänligt leende mot mig. Jag försökte le tillbaka, men lyckades inte. Jag kunde inte le längre, hur mycket jag än försökte gick det inte. Jag var inte lycklig.
”Pretty good.” sa jag tyst och hon nickade svagt.
”Oh my god, you have to tell me everything!” sa Evelina samtidigt som hon drog mig i armen till vardagsrummet där hon slängde sig i soffan. Jag satt mig obekvämt i fåtöljen bredvid och satt otåligt händerna på låren. ”So?” frågade hon och drog upp benen i soffan.
”Well…” började jag tyst och svalde klumpen i halsen. ”We went to a place I never been before. It was actually nice. The restaurant was very light and had very good food.” Lögner. “Then, we went to a park and just talked you know. It was nice.” Ännu mer lögner. Evelina nickade intresserat och smålog mot mig.
”I’m glad that you’re happy, Sanna.” sa hon tyst och jag nickade.
”Hey guys.” Nathalie kom in i vardagsrummet och lutade sig mot väggen. ”We really need to get jobs. Soon we have no money to pay the bills for, we have to find something.” Sa hon med en suck och tittade menande på mig.
“Okay, I’ll go and look for something.” sa Evelina och reste sig upp. “I come back in some hours. I hope the food is ready then.” Sa hon med ett skratt och gick ut mot hallen.

Jag var glad för Sannas skull. Äntligen hade hon hittat en kille som hon verkade gilla. Hon hade haft killar innan, men dom hade hon nog aldrig varit kär i. Men vad vet jag, hon kanske inte var kär i Ryan heller. Jag tog på mig ett par ballerina skor och traskade ut genom dörren. Solen gömde sig bakom molnen och det var inte lika varmt som igår. Jag svängde mot centrum för att leta efter jobb i någon affär. Något måste det finnas. Samtidigt tänkte jag på igår. Jag kommer ihåg hur Louis frågade mig om jag ville sova över, eftersom han inte kunde köra mig hem eftersom han hade tagit en öl och han inte ville att jag skulle gå själv. Jag hade somnat i soffan, men dagen efter vaknade jag i hans säng. Han låg bredvid mig och sov när jag hade vaknat. Hans mun var stäng men mungipan var höjd lite. Han log. Hans tunga andetag var som musik för mina öron. Jag hade upptäckt mig själv med att ligga och stirra på honom, så jag hade vänt mig om igen. Han hade en stund senare vaknat. Med sin hesa mjuka röst hade han sagt god morgon till mig och vi hade gått ner och ätit frukost. Jag trodde att jag svävade på moln. Louis var något extra. Problemet var bara att jag inte visste vad han kände för mig, och jag ville inte heller att Harry skulle gilla mig mer än som vän. Jag började komma in mot centrum och mer och mer folk började gå på gatorna. I skyltfönsterna fanns där allt från lappar till mannikänger, men inga söker personal skyltar. Tillslut gick jag förbi en klädaffär där jag såg skylten. Försiktigt klev jag in och ljudet av en dörrklocka plingade. Tjejen i kassan log vänligt mot mig och jag log tillbaks.
”Uhm, I saw that you were looking for staff. So, I just wondered if me and my two friends maybe could get a job here.” Hon nickade och tog fram några papper och en penna.
“Well, come with me. First of all you have to answer at some questions and then we’ll see.” Sa hon vänligt och jag nickade. Jag lyfte min blick och tittade runt i butiken. Den var fin. Många ljusa ytor och kläderna verkade verkligen vara min stil. Jag hoppades att vi hade turen att få jobb här.

---

Nu vill jag ha en massa, massa, massa kommentarer!! Med tanke på statistiken, och vi säger att ungefär hälften borde kommentera, så borde jag ha upp tilll 150 kommentarer, så visa vad ni går för och kommentera en massor! Kräver inte så mycket, men mer än vad jag har nu iallafall! Tänkte även ge er chansen att få fråga mig en massa i en frågestund! Ni har tills på fredag kväll( typ till 7-8 tiden ) på er, sen kommer jag svara på dom! Men självklart kommer jag skriva också! Puss!

Tidigare i And now we meet again: Ryan satt i sin svarta Connaught med ena handen runt ratten och huvudet vänt mot vår lägenhet. Han bet sig lite i läppen när jag öppnade dörren och hoppade in. Jag log lätt mot honom men fick ingenting tillbaks förutom ett brummande ljud från bilens motor.

---

 

Han körde oss till ett ställe i utkanten av staden. Det var ganska litet och såg inte särskilt välkomnande ut. Det började bli mer ganster folk istället för vanliga ungdomar som var på dejt, mycket mer obekvämare helt enkelt.
”Is this the place we’re going to eat at?” frågade jag osäkert och satt fingret mot rutan för att visa Ryan vart jag menade. Han nickade och jag tog ner handen. Restaurangen såg inte särskilt fin ut. Ganska gammal och flottig. Man tycker ju att han kunde ta en till ett finare ställe när man tänker efter. Han stannade bilen utanför och gick mot restaurangens ingång – utan att vänta på mig kan jag på peka. Lite surt gick jag ur bilen och följde med honom in. Restaurangen var finare inuti, men fortfarande ganska risig. Han hade fixat ett bord längs väggen, vilket jag inte alls var nöjd med men gav mig endå. Jag tyckte att väggen var ganska skabbig, så jag försökte att sitta så långt ifrån den som möjligt. Ryan hade inte tagit ögonkontakt med mig än. Vi satt och åt maten och han vägrade möta mina ögon. Något var fel. Han var sur över något och det var det sista jag ville.
”Ryan?” frågade jag under måltiden och stack fram min hand för ett försök att nudda hans. Han mm:ade som svar, utan att möta min blick igen och tog ner sin hand mot låret så jag inte skulle kunna ta den. Med en ljudlös suck drog jag försiktigt tillbaks handen och åt lite av maten. Den var inte god. Den var flottig och inte färdigstekt, usch. Min matlust försvann helt. Med en äcklad min la jag ner besticken på tallriken och drack lite av vattnet i glaset. Ryan tittade upp på mig och verkade inte särskilt glad.
”Didn’t you like the food?” frågade han helt känslokall.
”I do, but I’m full.” sa jag tveksamt och han nickade innan han flyttade sin blick från mig till tallriken igen. Jag hoppades att lögnen hade gått hem. En liten stund senare gick vi ur restaurangen och fortsatte längs vägen. Efter ett tag kom vi fram till någon slags park där Ryan plötslig stannade och tittade tomt på mig.
”I’m sorry.” sa han lågt och satt händerna i fickorna. ”I was just jealous. You seems to be in love with that Louis guy.” Jag stelnade till lite. Syntes det? Nej, nej, nej, nej. Vad sa jag nu? Jag gillar inte honom. Nej det gör jag inte. Du har inga känslor för honom Sanna, tyst nu. Seriöst, jag hade inte det.
”I’m not Ryan! I promise.” sa jag och tittade han i ögonen. Han log svagt och tog ett steg närmare. Mitt hjärta tryckte hårt i bröstet och han tog ett steg närmare. Tillslut var han så nära att om jag skulle räcka ut tungan skulle jag kunna nudda hans nästipp. Han tog det sista lila steget som fanns kvar och tryckte sina läppar mot mina. Det var en obehaglig kyss. Mina läppar var hårt sammanpressade och jag tittade mig förvirrat omkring. Han hand letade sig upp för min rygg och jag rös av obehag. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag backade, men han följde efter med sina läppar trycka mot mina. Han släppte inte taget även fast jag backade. Jag backade ännu några steg tills jag stötte i någonting. Mina händer satt jag mot det jag hade stött i, ett staket.
”Ryan, no.” sa jag tyst till honom med hans läppar tryckta mot mina. ”No.” upprepade jag igen och han flyttade sina läppar från min mun till min hals. ”Ryan.” sa jag tyst och tittade mig omkring. ”Stop it, Ryan.” sa jag igen och kände hur paniken började stiga inuti mig. ”Ryan stop it. I don’t want to!” sa jag lite högre och försökte putta väck honom. Han tog bort sina läppar och drämde till mig hårt på kinden.  Jag flyttade långsamt min hand till kinden och kände hur den bultade. Tårarna brände innanför mina ögon och han tittade hotfullt mot mig.
”Don’t you see?” frågade han och skakade på huvudet. Jag var förrvirrad, förstod inte vad han pratade om.
”Don’t you see that I like you?” fortsatte han och jag ryckte nervöst på axlarna. Jag började skaka. Jag var livrädd. ”How can you not see?!” skrek han och jag försökte trycka mig ut ur stängslet även fast det inte var möjligt.
”I…I see.” sa jag lågt och han gick närmare. Hans läppar formade sig till onskefullt leende och han började kyssa min hals igen. ”Please. Ryan, please stop.” viskade jag tyst och kände hur en tår rann ner längs min kind.
”Stop it!” skrek han och slog till mig precis under ögat. Jag skakade dubbelt så mycket som innan och jag tittade förskräckt på honom. Han hade träffat mig en bit över kinden, precis under ögat . Det gjorde rysligt ont. ”Let’s go home.” sa han och började gå mot bilen. Jag stannade kvar, tryckt mot staketet. Livrädd. ”Are you coming or what?!” skrek han hotfullt till mig och slog ut med armarna i luften. Jag tog ett djupt andetag, svalde tårarna och gick mot honom. Resan hem var hemsk. Jag var fruktansvärt rädd. Hur kunde han göra så? Han släppte av mig utanför och tog tag i min hand när jag skulle kliva ut. ”I’ll call you tomorrow.” sa han tydligt och jag nickade samtidigt som jag steg ur bilen. Klockan var ganska mycket, kanske 11. Nathalie och Evelina var förmodligen kvar hos killarna eller så sov dom. Vilket betydde att jag kunde gå in som ingenting har hänt, gråta mig till sömns och täcka märkerna med smink imorgon. Dom kommer aldrig få reda på någonting. Det blir bäst så.

---

Ush ush ush, hemska saker. Var det någon mer som hörde att Louis och Zayn gick vilse när dom blev jagade av fans? Haha, så goa! Kommentera nu babes! :)
För jag vill ha en massa kommentarer!!

Tidigare i And now we meet again: . ”This.” skrek jag och kastade mig upp på Harrys rygg och klamrade mig fast där innan vi började brottas med varandra. Tillslut fick vi ner varandra i vattnet men fortsattte att brottas där. Plötsligt kände jag ett par blöta läppar tryckas mot mina under vattnets yta.

---

Jag blev förvirrad och tryckte snabbt bort Harry. Varför gjorde han så? Jag steg upp till ytan och tittade mig omkring. Ingen verkade märkt något. Jag tittade ner mot vatten ytan och såg att Harry var kvar. Han hade händerna för ögonen och skakade trögt på huvudet i vattnet. Snabbt drog jag upp honom ur vattnet och tittade på honom.
”I’m sorry, Eve. I didn’t.. It was just..” Stammade han och suckade innan han fortsatte. ”I’m sorry… I didn’t mean to.. We just came so close and… I don’t know.”
”It’s okay… I think..” sa jag lågt och han skakade på huvudet.
“No, I’m sorry. I shouldn’t have done that.”
”No, you shouldn’t. But done is done, so what can you do about it?” frågade jag honom. Han ryckte på axlarna och tittade sorgset på mig. Jag blev genast lite dystrare på något sätt och gick upp ur poolen. Vi hade känt varandra i kanske två veckor, han kan inte komma och kyssa mig nu? Det var för tidigt och jag kände knappt honom. Vad tänkte han med? Harry gjorde likadant och satt sig i solstolen bredvid Louis. Han sorgsna ögon försökte fånga mina förvånade, men jag ville inte möta hans blick. Jag var bara så förvirrad.
”Hey, what is it?” frågade Sanna och både hennes och Nathalies blickar riktades mot mig. Jag skakade på huvudet och reste mig upp.
”Come.” sa jag och vinkade med dom in genom den stora glasdörren och vidare genom köket. Sanna hoppade upp på köksbänken och Nathalie gick mot kylskåpet efter jakt på frysta hallon. Hon drog ut ett litet paket som hon genast öppnade och hällde upp i en liten skål.
”Eve?” frågade hon och stoppade in ett hallon i munnen. Jag tittade ut genom fönstret och suckade.
”Harry kissed me.” sa jag tyst. I ögonvrån kunde jag se hur Nathalie tittade på Sanna med öppen mun.
”What? When?” frågade Sanna och sträckte sig efter skålen med hallon. Jag flyttade min blick från fönstret mot dom. Nathalie hade små spår av hallon i mungiporna.
”When we played in the pool. He just kissed me and now I’m so confused. I don’t have that kind of feelings for him... I think.” Sa jag flyttade min blick mot Sanna och granskade henne upp ifrån och ner. ”How is everything with you and Ryan?” frågade jag sedan. Hon stelnade till lite.
”Fine, I guess.” sa hon lågt och drog undan hårslingor från ögonen. Det var någonting med hennes hand, den såg… Svullen ut. Mina ögon smalnade och jag försökte granska hennes hand.
”What happend with your hand?” frågade jag henne undrande.  Hon gömde handen under benet och ryckte på axlarna.
”What do you mean?” frågade hon i ett försök att spela dum.
”It look so…  Swollen.” Hon skakade på huvudet och försökte le mot mig.
”Nothing have happened.” sa hon och skakade på huvudet. Lögn. Jag gick fram mot henne och sträckte fram min hand mot henne.
”Show me.” sa jag tydligt mot henne och hon suckade. ”Seriously Sanna, show me.” Hon himlade med ögonen och la fram handen i min. Jag tittade storögd på den och tittade sedan förvånat på henne. ”Oh my god. How could it be like this?” frågade jag och Nathalie kom fram och ställde sig bredvid mig.
”It so… Red and swollen.” sa Nathalie tyst och tittade bekymrat på den.
”Guys, it’s nothing.” sa Sanna och drog åt sig handen. Jag skakade på huvudet och tittade sedan allvarligt på henne.
”Did Ryan this to you?” frågade jag och hon skakade långsamt på huvudet.
”No.” sa hon kort och jag suckade.
”Seriously you have to tell me the truth. Did Ryan this to you?” frågade jag och tittade henne i ögonen.
”No, I squeezed it in the car door.”Jag tittade på henne med höjda ögonbryn och hon suckade. “I promise.” sa hon sedan och jag nickade.
”Good, because if he do something to you we’ll cut him in pieces with…” jag vände mig om och tittade på Nathalie. ”A.. Fork?” frågade jag och hon nickade samtidigt som hon höjde ögonbrynen.
”Oh, or a mirrow!” sa hon och nickade imponerat åt sig själv.
”Or a fish.” sa jag och började skratta åt mig själv.
”Or a…” Hon var tvungen att avbryta sig själv för en skrattpaus innan hon kunde prata igen. ”Or a pelican.” sa hon innan hon började skratta högt åt sina egena ord. Jag kunde inte hålla mig och började själv skratta. Tillslut låg jag och Nathalie på det kalla kakelgolvet och skrattade för fullt åt våra förslag. Jag sprattlade med benen i luften och höll händerna för magen.
”Or… Or a wizard.” sa jag och Nathalie började skratta ännu mer. ”No! I mean lizard!” utbrast jag kort efter och jag hörde Nathalie slå mot golvet.

Jag skakade på huvudet samtidigt som jag tittade på när dom låg där och skrattade på golvet. Hur kunde dom gå från så allvarliga till helt oseriösa?
”Stop it…I….Can’t….Breath!” skrek Nathalie mellan sina skratt attacker, vilket bara fick Evelina att skratta ännu mer.
”I have to go soon, the clock is much and I have a date tonight.” ropade jag för att överrösta skratten, men misslyckades. Dom hörde mig inte och fortsatte att skratta. Jag skakade på huvudet och hoppade ner från köksbänken. Baksidan av låren var kalla som isbitar efter att ha suttit på en stenbänk så länge. Jag försökte slå på dom löst med mina handflator för att få dom varmare samtidigt som jag gick ut mot trädgården igen. Det gjorde lite ont när jag slog med ena handen. Jag hade ljugit för Evelina. Det var Ryan. Han hade tryckt sina fingrar så hårt mot mina och inte släppt taget, att jag hade fått märken. Fast det vågade jag inte berätta för dom. Dom hade, som sagt, dödat honom med en gaffel eller något. Jag öppnade glasdörren och möttes av värmen som inte fanns inuti huset. Den heta sommarluften hade svalnat och byts ut mot en svalare sommarkväll. Klockan var kanske fem och solen började sakta sjunka ner från himlen.
”Shall we go, babe?” frågade Ryan direkt när jag kom ut och jag nickade lätt. Han gick fram till mig och la sin arm runt min axel och styrde mig mot bilen. Vi satt oss i den överhettade bilen och jag skakade min hand fram och tillbaka för att fläkta mig själv. Så snart Ryan satt på bilen gick acn igång och den varma luften började ersättas av sval luftkonditionering. Han släppte av mig hemma och körde sedan iväg. Jag fumlade upp nycklarna ur mina shorts och öppnade dörren. Jag blev överraskad av värmen när jag kom in i lägenheten. Snabbt slängde jag av mig skorna och vred ner värmen, sedan gick jag vidare och fixade mig för dejten. På ett sätt ville jag träffa Ryan och på ett sätt inte. Han var ganska badboy av sig, men det var något i honom som jag gillade. Något som dom svenska killarna aldrig hade haft. Jag tog en dusch och gick sedan mot garderoben för att bestämma kläder till kvällen. Tillslut blev det en långärmad spetsklänning med skärp i midjan. Håret gjorde jag mjuka lockar av och la sedan det över vänster axeln. Jag sminkade mig lätt och en liten stund senare var jag klar. Pengar la jag i en liten handväska jag skulle ha med mig. Jag drog upp mobilen och gick in på twitter för att fördröja tiden. Nathalie och Evelina hade såklart lagt ut något om deras lilla skrattanfall. Jag skakade på huvudet och skrattade lite för mig själv innan jag la ner mobilen i handväskan. Dom där två var allt konstiga ibland. Jag hörde en bil tuta utanför och tog snabbt på mig ett par höga klackar och sprang ut genom dörren. Ryan satt i sin svarta Connaught med ena handen runt ratten och huvudet vänt mot vår lägenhet. Han bet sig lite i läppen när jag öppnade dörren och hoppade in. Jag log lätt mot honom men fick ingenting tillbaks förutom ett brummande ljud från bilens motor.

---

Det här och det förra kapitelt har ju varit katastrofer. Fy skäms. Nåja, nästa är nästan färdigt och är mycket bättre än dom två senaste. Så bring me the comments!

Tidigare i And now we meet again: “When you dumped me I was ruined. But this necklace made me feel stronger even if it was you who gave it to me. It always make me feel safe.” Sa jag lågt och log lite för mig själv. ”Thanks Nath.” sa lågt och log ett litet snett leende mot mig. Jag nickade lite och mötte hans blick. ”It’s okay. But I’m not gonna let you broke my heart again Zayn. It hurt too much last time.”

---

Det var en vecka sen nu, en vecka sen jag förlät Zayn. Vi hade umgåtts ganska mycket den senaste veckan, jag, Evelina, Zayn och hans fyra kompisar som hette Harry, Niall, Liam och Louis. Men Sanna hade inte varit med oss. Varje dag hade hon varit med den där killen Ryan. Vi försökte få ur henne om det hade hänt något mellan dom, men hon sa bara: ’Vi har varit på några dejter och hållit handen ja, men inget mer.’ Jag och Evelina var skeptiska till det, hon verkade gilla honom ganska mycket, samtidigt verkade hon vara osäker med honom. Hon vågade inte göra allt hon gjorde innan. Det var som att hon var rädd för honom på något sätt. Jag och Liam satt just nu ute vid poolen i deras trädgård och solade. Han satt och sjöng tyst och jag läste en skvallertidning.
”Did you know that Beyonce is pregnant? Oh my god.” sa jag till Liam och tittade upp från tidningen. Han skrattade åt mig och skakade på huvudet.
”Hey guys.”
Det var Evelina som kom in. Hon hade på sig en USA bikini och hennes långa blonda hår hade hon satt upp i en hög tofs.
”Hi, do you know where Sanna is?” frågade jag och tittade ner i tidningen igen.
”Uhm yeah, about that… Is it okay if they come here, Liam? You know, Sanna and Ryan.” frågade hon osäkert och satt sig i solstolen mitt emot mig och Liam. Liam nickade innan han reste sig upp och gick in i köket.
”Yeah, do you want something to drink?” frågade han och ställde sig vid den stora glasdörren.
”A raspberry smoothie, please!” ropade jag och jag hörde Liam skratta på långt avstånd.

Jag hade varit på dejt med Ryan några gånger nu. Vi hade inte kysst varandra än utan bara hållit handen. Jag visste inte vad jag tyckte. Han var jättegullig mot mig och så, men jag hade fortfarande inga riktiga känslor. Vi skulle till Louis och dom andra killarnas hus idag, jag och Ryan. Varje gång jag nämnde dom blev han alltid så osäker och bitter, som om att han inte gillade dom även fast dom inte hade träffats. Vi satt i hans svarta Connaught på väg till Eve, Nath och killarna. Han stannade utanför en stor tomt som jag mycket väl kände igen.
”I don’t know Sanna..” sa han lågt med ena handen på ratten och tittade på mig.
”Come on. It’s okay.” sa jag och log smått till honom innan jag hoppade ur bilen. Han gav sig efter ett tag och hoppade ur, sedan tog han nervöst min hand och vi gick mot lägenheterna. Jag kände hur pinsamt det blev när vi ringde på och stod där hand i hand och väntade. Försiktigt försökte jag dra väck min hand från Ryans, men lyckades inte. Han höll den i ett stenhårt grepp. Jag blev en aning nervös. Varför släppte han inte den? Min blick fladdrade mellan händerna och dörren. Jag bet mig i läppen och hörde dörren öppnas. Min blick flyttades från händerna upp mot dörren där jag fick syn på Louis. Ena sekunden hade han ett leende på läpparna och andra var det borta. Jag fick ögonkontakt med honom och kände hur en stöt gick igenom mig. De där fantastiska blåa ögonen log mot mig samtidigt som dom visade en aning besvikelse i sig. Ryans hand blev plötsligt så mycket hårdare och vassare mot min hand som låg mot hans. Det sved. Jag knep ihop läpparna och bröt ögonkontakten med Louis, då släppte hans hand min lite till ett normalt grepp. Louis tittade ner i marken och klev åt sidan för att släppa in oss. Ryan gick först och lutade sitt huvud sedan närmare mitt.
”Date tonight?” viskade han och jag nickade osäkert. Jag blev lite rädd för honom. Tryckte han i min hand som en varning av att jag inte fick vara med Louis? Han började skrämma mig, men jag vågade inte säga emot honom, det kändes som att han skulle skada mig då.

Jag drog ner solglasögonen för ögonen och satt benen i kors. Det var riktigt varmt idag och inga moln i sikte, perfekt. Plötsligt såg jag Sanna och Ryan komma ut i trädgården. Hon såg osäker ut. Som att hon grubblade på något hon inte kunde hitta svaret på. Dom gick och satt sig i en av solstolarna och Ryans hand var som fastklistrad i Sannas hela tiden. Det såg ut som att den pressades dit rätt hårt.
”Harry, I’m bored. Let’s do something fun!” sa jag till Harry som satt bredvid och fingrade på sin mobil.
”Okay, like what?” frågade han utan att släppa blicken från mobilen. Jag suckade och drog mobilen ur hans händer och kastade den till Liam som fick en perfekt lyra.
”We can swim!” sa jag glatt och drog upp honom ur solstolen. ”Come on, badboy, let’s take a nice cold bath!” fortsatte jag och försökte så gott som möjligt trycka bort honom mot poolen.
”Uhm, I don’t think I want to.” sa han och jag tryckte min rygg mot hans så han kom ännu ett steg närmare poolen.
”Come on, it’ll be fun!” sa jag med ett pustande och drog honom i armen.
”Okay.” sa han tillslut och gick med mig till poolen. ”But only if I can do this!” skrek han plötsligt och tog tag i min midja. En sekund senare hörde jag ljudet av plaskande vatten och kände det kalla vattnet tryckas mot min hud. Jag pressade mig upp mot ytan och tog ett djupt andetag. Harry skrattade och hoppade i bredvid mig.
”You’re gonna regret that.” sa jag långsamt och skakade på huvudet.
”Really? What can you do?” frågade han samtidigt som han skrattade och skvätte lite vatten på mig.
”This.” skrek jag och kastade mig upp på Harrys rygg och klamrade mig fast där innan vi började brottas med varandra. Tillslut fick vi ner varandra i vattnet men fortsattte att brottas där. Plötsligt kände jag ett par blöta läppar tryckas mot mina under vattnets yta.

---

Ush, inte alls nöjd med denna delen, nåja. Kommentera en massor och bara så ni vet, jag lägger inte ut ett nytt kapitel förens ni säger vad ni tycker om designen och svarar på frågorna som jag ställde i mobilbloggen, moahahaha >:D

Tidigare i And now we meet again: Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Allt var hopplöst. Förvirrat satt jag handen för huvudet och borrade ner fingrarna i hårbottnen samtidigt som jag stod och tittade mig omkring. Jag blev förbannad, förbannad och ledsen. Det slutade med att jag satt mig rakt ner på marken med benen i kors och ögonen i händerna fulla med gråt, igen.


Jag skulle möta Ryan vid glassbaren en bit bort från vårt hus. Den låg ungefär vid stranden, vilket var bra för då kunde jag titta till Nathalie. Jag var orolig för henne. Han där Zayn hade förstört henne totalt. Väl framme vid glassbaren fick jag syn på Ryan nästan direkt. Hans solbrända kropp och hans ljusbruna hår fick honom att synas. Han såg bra ut, det gjorde han verkligen. Men det verkade som att han trodde att jag ville vara mer än vänner. Problemet var bara att jag inte hade så lätt att bli förälskad i killar, dom fick kämpa. När han fick syn på mig dök ett leende upp på hans läppar och jag höjde lätt handen som ett hej. Han omfamnade mig i en kram när jag kom fram. Han luktade mint.
”Hi.” sa han i kramen och jag drog honom ifrån mig.
”Hey you.” sa jag med ett leende och vi gick fram till kiosken.
”Which flavor do you want?” frågade han och tog fram sin plånbok. Jag ställde mig på tå och försökte titta in i boxen vad det fanns.
”Vanilla, I think.” sa jag och ställde mig vanligt igen efter värk i fötterna. Han nickade och köpte glass åt mig och åt honom själv. ”Thank you.” sa jag och tog emot glassen. ”Do you wanna take a walk?” frågade jag samtidigt som jag slickade på glassen. Han skrattade lite lätt innan han nickade. Spänningen blev lite spänd mellan oss och vi bara gick där påväg till stranden. Han gjorde ett försök att gå närmare mig några gånger. Den första gången gick jag lite åt sidan, men sen så lät jag honom gå där. Visst, han var super gullig, men jag kunde inte veta vad jag kände nu­.
”So..” sa han plötsligt och stannade. Han vände sig mot mig och satt sin hand på den andra och tryckte ner fingrarna. ”I really want to take you out on a date.” fortsatte han och jag kände hur mina kinder hettade.
”Uhm..” sa jag tyst och slickade lite på glassen jag hade kvar, mest för att dra ut på tiden.
”You don’t want to..” sa han lågt och tittade ner på sina fötter.
”No,no,no. Don’t think that, Ryan. I want.” sa jag snabbt. Jag visste inte om jag ville, men han såg så ledsen ut.
”Do you?” frågade han och tittade långsamt upp.
”Yeah, I want. Promise.” sa jag snabbt och han sken upp. Jag log osäkert innan vi började gå igen. ”Oh my…” sa jag plötsligt och slängde ner glassen på marken. Ryan kollade oförstående på mig medan jag sprang fram till tjejen som satt på marken.
”Nathalie?” sa jag mjukt och strök hennes hår. ”Come on, honey.” fortsatte jag tyst och hon la sina armar runt min hals. Hon grät hackigt. Det var säkert något med Zayn igen. Jag hjälpte henne upp och hon lutade sig mot mitt bröst fortfarande gråtandes. ”Sweetie?” frågade jag lugnt och drog min hand i hennes hår. Hon nickade samtidigt som hon snyftade och jag strök min hand på hennes rygg. ”Something with Zayn?” frågade jag och hon nickade igen innan hon började gråta ännu mer. Ryan kom försiktigt fram till oss och jag skakade på huvudet. ”I’m sorry. Can we take this another time?” frågade jag och han nickade.
”Yeah, sure.” Sa han tyst innan han vände sig om och gick sin väg. ”Come on honey. Let’s take you home.” sa jag tyst innan jag försökte styra både hon och mig mot vår lägenhet.
”But I got no key.” snyftade hon fram och jag stannade.
”Me neither. I have to call Eve, she’s with Louis. I’m sure that we can stay there.” Sa jag och drog upp mobilen.

Min mobil började plötsligt vibrera mitt i fifa turneringen. Jag mötte Harry och han låg ganska risigt till. Jag klickade på paus och drog upp mobilen ur fickan.
”Hey, Eve! You can’t just stop the game!” skrek han och tittade på mig. Jag skrattade lite och klickade på den gröna luren.
”Hello?” sa jag och räckte kontrollen till Liam.
”Hi, It’s me.” hörde jag Sanna säga. I bakgrunden hörde man någon gråta. ”Can you and Louis maybe pick us up by the beach?”
“Yeah, sure. I don’t think he mind. Why?” frågade jag och reste mig upp för att gå till hallen.
”It’s Nath. Again.” sa hon lågt och jag vinkade till mig Louis.
”We'll be there in ten."
Vi la på och Louis reste sig från soffan och gick fram till mig. ”I’m sorry for this, but is it okay if we pick up two friends of mine? It’s a guy who… Yeah you know, and she’s destroyed.” Han nickade och tog upp bilnyckeln från bänken bredvid skorna.
”Yeah sure. Where?” frågade han och böjde sig ner för att ta på sig ett par Toms.
”The beach.” sa jag samtidigt som jag klev i mina ballerina skor. Vi sprang ut till Louis bil och började köra mot stranden. När vi började närma oss såg jag två tjejer stå mitt på gatan. Den ena höll om den andra som grät kraftigt, det var säkert Sanna och Nathalie.Jag hoppade snabbt ur bilen och sprang fram till dom.
”Honey, are you okay?” frågade jag Nathalie tyst medan vi gick mot bilen. Hon nickade lite samtidigt som hon hoppade in i baksätet.
”I miss him. I have missed his him in three years, but now… It’s so much harder.” Sa hon lågt och jag nickade.
“Can they stay at your house for a while?” frågade jag Louis och han nickade.
“Sure, anything for your friends.” Sa han med ett leende och jag log tacksamt tillbaks.

Jag grät igen. Igen över Zayn. Hur mycket jag än ville släppa honom så var det något inom mig som sa ifrån. Som sa nej. Han fanns fortfarande kvar där, inte redo att lämna mig. Bilen stannade och jag hörde bildörrar öppnas.
”Honey, we’re here.” hörde jag Evelina viska och jag nickade svagt. Försiktigt och med långsamma kliv klev jag ur bilen och fördes in genom en stor port och genom en stor trädgård. När dörren öppnades hörde jag killskrik och en tv på hög volym. Jag såg också att Evelina kastade en kudde på killarna och shh:ade dom. Hon satt sina armar runt mig och förde mig till soffan. Killarna blev plötsligt riktigt tysta när dom såg mig. Jag såg säkert ut som ett spöke eller något. Sanna och Evelina satt sig bredvid mig och jag förde upp mina ben till bröstet. Jag kände en blick som borrades in på min hals.
”Uhm, I’m sorry for asking this but… What’s your name?” frågade plötsligt en kille med brunt fluffigt hår.

”Nathalie.” viskade jag lågt och jag såg hur han nervöst tittade på killen bredvid honom. Plötsligt öppnades ytterdörren och man hörde två killar viska med varandra.
”We’re home!” skrek en av dom och rusade in i vardagsrummet, men tvärnitade när dom såg mig. Med stora ögon tittade jag på killarna framför mig. Zayn. Jag skakade på huvudet och gömde mina ögon i händerna. Tårarna började falla igen. Snabbt kände jag två snabba armar runt mig som försökte lyfta på mig.
”Come on, let’s take you home.” hörde jag Sanna viska och jag skakade snabbt på huvudet.
”No.” sa jag tyst men tog inte väck händerna från ögonen.
”Honey, come on.” sa Evelina och tog tag i mina axlar.
”No, I said! I can do this. Just…. Just let me calm down first!” sa jag högt, nästsan som ett skrik och tog bort mina händer från ögonen. Alla blev tysta i rummet. Evelina och Sanna tittade förvånat på varandra och jag tog djupa andetag.
”Zayn. We have to talk. Now.” sa jag högt med stängda ögon.
”Okay…” hörde jag hans osäkra röst säga och jag reste mig upp.Jag tog ett stadigt grepp runt hans handled och drog med honom upp på övervåningen och sedan vidare mot balkongen. Där släppte jag hans handled och satt mig ner mitt på det kalla stengolvet. Jag satt armarna runt mina ben och stirrade ut över trädgården. Zayn, han bara satt där. Det störde jag mig mycket på. Han hade chansen att förklara, varför tog han den inte? Jag suckade högt och jag fick äntligen hans uppmärksamhet.
”Well?” frågade jag honom och han tittade bort igen. Den där sorgsna mysteriska blicken fanns återigen i hans ögon. Jag hade varit borta för länge, jag visste inte vad den betydde längre. ”Why are you not saying anything?!” frågade jag irriterat och försökte fånga hans blick. ”Zayn you have the chance! Explain to me, cause I don’t know what I’m going to do.” Han suckade ljudlöst och flyttade sitt huvud så hans blick träffade min.
”I’m sorry.” sa han tyst och tittade in i mina ögon. Jag höjde mina ögonbryn och tittade förvånat på honom. Var det allt han hade och säga? ”I’m sorry for not telling you. I’m sorry for that I broke up with you. I’m sorry for everyting.” Fortsatte han och jag tittade ut bland trädgården. Jag visste inte vad jag skulle göra. ”I…I broke up with you because I couldn’t handle to be away from you. I thought it would make everything better.” Jag skakade på huvudet och drog mitt finger under ögat. ”I was stupid.” fortsatte han och tog löst tag i min arm och vände mig mot honom så han kunde se mig i ögonen. ”And I regret everything. I remember how wrong I had. It didn’t make everything better, it made it worse. I was on my room for days and refused to talk to anyone. I was a mess.” Jag bet mig I läppen och såg hur han skakade på huvudet och log lite. ”I think about it sometimes, how it could be if I didn’t dump you. Sometimes I even dream about it.” Jag bröt ögonkontakten och stirrade rakt ut.
”I forgive you.” sa jag lågt, men vägrade att flytta min blick. Endå kunde jag se hur hans läppar for upp. ”I don’t know if I can come close to you again. We have to give it time. But I forgive you.” Jag tog tag lite I halsbandet och fingrade på det. “When you dumped me I was ruined. But this necklace made me feel stronger even if it was you who gave it to me. It always make me feel safe.” Sa jag lågt och log lite för mig själv.
”Thanks Nath.” sa han lågt och log ett litet snett leende mot mig. Jag nickade lite och mötte hans blick.
”It’s okay. But I’m not gonna let you broke my heart again Zayn. It hurt too much last time.”

---

TACK FÖR DOM 15 KOMMENTARERNA! Se till att kommentera massor på detta också. Säg vad ni tycker. Var det bra att Nathalie förlät Zayn? Hur tror ni att det kommer bli mellan Sanna och Ryan? Och vem tror ni Evelina faller för? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! :D
Glad påsk, btw ^.^

Tidigare i And now we meet again: ”Oh, Nath. He isn’t worth your tears. You’ll find a wonderful boy who loves you for who you are, I promise.” Sa jag och tittade medlidande på henne. “But I want Zayn. I want my old Zaynie back.” sa hon tyst och satt händerna för ögonen innan hon brast i gråt.

---

 

”Get more raspberry ice cream.”
Jag klickade på skicka och la mig ner med huvudet i kudden igen. Någon minut senare hörde jag suckar utanför dörren som sedan öppnades.
”Here.” sa Sanna och gav mig glassen.  Jag tog emot den och hon satt sig på min säng. Hennes näsa rynkades lite medan hon kollade sig omkring i rummet.
”Seriously, Nathalie. It’s 3 days since you talked to Zayn, cheer up!” sa hon och tittade menande på mig. Jag suckade medan jag ställde glassen på nattduksbordet och slängde mig sedan ner i sängen med täcket över mig.
”No!” skrek jag under täcket och jag kände hur Sanna löst slog till mig.
”Come on, get up!” sa hon allvarligt och drog i täcket.
”Sanna, let me be!” klagade jag och försökte hålla kvar täcket. Hon drog ännu hårdare tills jag släppte taget och hon kastade iväg täcket till andra sidan rummet.
”No! My beautiful quilt! The only thing that never leave me you are throwing away?” sa jag dramatiskt och Sanna suckade samtidigt som hon gick bort till fönstret och särade på gardinerna. ”AH THE LIGHT!” skrek jag och la huvudet under kudden. ”First my quilt and then you’re trying to kill me with the sunlight?”
”You’re gonna do something today, you know get a life and that kind of stuff?” sa hon samtidigt som hon började rota i min garderob. 
“But why?” gnällde jag och satt mig surt upp i sängen. Hon suckade medan hon tog fram lite kläder och la dom på sängen.
”Nathalie, you can’t just be in here in this room with depp music, no sunlight, eating a lot of ice cream. The room smells and it’s not healthy.” Jag tittade surt på henne och hon tog tag i mina händer. ”So get up. You’re going to the beach today.” fortsatte hon och drog mig upp från sängen. ”But first, take a shower. Okay?” Jag gav mig och släpade in mig i duschen. När jag kom tillbaks hade Sanna tagit fram allt jag behövde.
”Thanks.” sa jag tyst och hon nickade. ”What are you gonna do today?” frågade jag och började ta på mig underkläder.
”I’m gonna meet this guy called, Ryan I met yesterday.” sa hon och gick mot mitt smyckeskrin.
”Oh okay.” sa jag och såg i ögonvrån hur hon fiskade upp ett armband från lådan.
”Take this one instead.” sa jag och letade upp ett silvrigt armband med berlocker.
”Thanks.” började hon och log lätt mot mig medan hon knäppte armbandet. ”Oh shit. I gotta go, bye.” Hon gav mig en snabb kram innan hon rusade ut ur rummet. Det skulle bli en heldag på stranden. Ensam. Ett annat ord för ensam - forever alone. Great.

Jag tog tag i min väska och satt solglasögonen på huvudet, sedan gick jag ut genom dörren. Snabbt drog jag upp den skrynkliga lappen ur fickan och kollade på adressen. Jag förstod knappt vad det stod, även fast jag hade skrivit det själv. Det hade varit så bråttom. Han hade snabbt rabblat upp adressen och jag skrev. Det såg ut som en sexåring hade skrivit det. Jag skulle träffa Louis idag igen, men denna gången hemma hos honom. Vi hade fått riktigt bra kontakt den senaste tiden, vilket jag var glad för. Hur kul hade det varit och suttit forever alone hemma, liksom. Jag fick chansa lite. Vissa bokstäver kunde jag läsa och andra inte, så jag sneddade över vägen och fortsatt längs hela gatan. Tillslut kom jag fram till ett stort, då menar jag stort, hus. Eller snarare en massa lägenheter på en tomt. Jag sneglade ner på lappen jag hade i händerna och kontrollerade att jag hade tittat rätt.
”Eve!” hörde jag någon skrika och jag tittade mig förvirrat omkring. ”In here.” hörde jag sedan och vände mig mot lägenheterna igen. Louis kom gående bakom grinden mot mig med ett stort leende på läpparna. Han tryckte på en knapp så att grinden öppnades och jag gick osäkert in.
”Do you live here?” frågade jag förvånat och tittade mig omkring i trädgården. Den var full med blommor och växter, men endå en massa tomma ytor. Han skrattade lite och kliade sig i håret.
”Yeah, to much?”
Jag skakade snabbt på huvudet medan vi fortsatte gå mot ytterdörren.
”No! But this place is huge, do you live here alone?” frågade jag medan vi gick upp för trappan.
”Actually…” sa han och öppnade ytterdörren. Det första som hördes var skrik, och sedan såg jag 2 killar springa omkring, antagligen jagade dom varandra. Jag blev lite generad och stod bara där i hallen och tittade på när killarna sprang omkring.
”Payne, you’re going down!” skrek en kille med lockigt brunt hår samtidigt som han hoppade över soffan. Jag flyttade min blick från dom till Louis som stod och flinade. Han såg mitt ansiktsuttryck och slutade snabbt skratta.
”Ehm, guys?” ropade Louis, ingen reaktion. ”Guys!” skrek han högre och killarna stannade. ”We have a guest.” sa han och tittade på dom med en blick som kunde döda. Han menade nog något i stil med att dom skulle sköta sig.Först stod dom bara och stirrade på varandra, sedan bröt en av dom tystnaden, den krullhåriga.
”Hi, I’m Harry.” sa han glatt och log ett fantastiskt fint leende mot mig.
”Hi, I’m Evelina, but you can call me  Eve.” sa jag och log smått mot dom. Den andra killen var Liam, han hade jag ju träffat förut så honom behövde jag bara heja på. Vi förflyttade oss till vardagsrummet och slängde oss alla fyra samtidigt ner i den stora soffan.
”So. What do you guys wanna do?” frågade Liam.
”Fifa tournament!” skrek dom samtidigt innan dom kollade frågande på mig.
”Bring it on boys.” sa jag kaxigt och tog upp en av kontrollerna som låg på golvet.

Jag hade plockat ner allt jag behövde för en dag på stranden.Solkräm, handduk, musik och det absolut viktigaste, hallon. Bikinin hade jag under min höga blommiga kjol och solglasögonen satt redan på huvudet. Så jag tog tag i väskan och hängde den över axeln, tog på mig ett par jesus sandaler och gick sedan ut genom dörren. Det var varmt idag, ännu varmare än igår. Stranden låg åt vänster, och inte så långt ifrån vår lägenhet så jag passade på att gå. Den var ganska full, men det fanns fortfarande platser kvar utan att behöva trängas för mycket. Jag hittade en perfekt plats ganska långt bort från den populäraste pricken på stranden. Den låg vid klipporna och hade extremt mycket sol. Jag ville vara ensam, skaffa en snygg bränna och lyssna på musik. Inget annat. Därför tänkte jag att den platsen skulle passa.Jag plockade ut handduken ur väskan och la den ner på sanden, sedan tog jag av mig så jag bara hade bikini på mig och drog ner solglasögonen för ögonen. Nästan direkt kände jag att solen började bränna, den var alltså ganska stark idag. Så jag drog på ett lager solkräm och la mig ner igen Tyvärr han jag inte vara ensam så länge, ett gäng killar ställde sig kanske 20 meter ifrån mig och spelade fotboll. Jag försökte ignorera det och kopplade in mobilen i ett head set som jag satt i öronen. Just nu spelades The A team av Ed Sheeran, det var min absoluta favorit låt just nu.

And they scream
The worst things in life come free to us
Cos we're just under the upperhand
And go mad for a couple of grams
And she don't want to go outside tonight
And in a pipe she flies to the Motherland
Or sells love to another man
It's too cold outside
For angels to fly
Angels to fly

Jag njöt varje gång jag hörde den här låten. Ed Sheeran var en stor idol hos mig, jag älskade alla hans låtar. Mitt i låten blev jag störd av något som kom flygande mot mig. Irriterat drog jag ur snäckan ur örat och satt mig upp. Det var en boll som hade träffat mig. Med en suck stirrade jag på bollen och sedan på killarna som hade stannat upp och tittade på mig. En av dom, en kille med svart hår kom gåendes mot mig. Jag drog upp solglasögonen och såg vem det var när han kom närmare, Zayn. Surt skakade jag på huvudet och reste mig upp. När han såg att jag fick bråttom därifrån började han springa mot mig.
”No Zayn!” sa jag och skakade på huvudet.
”Please, Nathalie. Just let me explain.” sa han lågt och tittade på mig med sorgsna ögon.
”Why? So you can lie to me again? Damn it Zayn. I asked you if I was just another girl for you, and what did you answer? Oh right. You didn’t answer at all.” Sa jag högt och surt medan jag drog upp handduken från sanden. Han hostade lite, antagligen fick han sand i ögonen eller munnen, haha, rätt åt honom.
”Nathalie, please.” sa han och tog mjukt tag i min överarm.
”Just get of me, Zayn! Give me some time!” sa jag surt och slog bort hans hand. Snabbt tog jag på mig kjolen och linnet och packade ner alla saker. ”Bye Zayn.” sa jag lågt och började springa bort från stranden med skorna och väskan i handen. När jag kom därifrån kände jag hur känslorna började välla inuti mig. Snabbt tog jag på mig skorna och började gå bort mot lägenheten. Jag kom på att jag inte hade någon nyckel. Evelina hade gått till Louis och Sanna hade gått till den där killen Ryan. Jag kände en tår blöta min kind. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Allt var hopplöst. Förvirrat satt jag handen för huvudet och borrade ner fingrarna i hårbottnen samtidigt som jag stod och tittade mig omkring. Jag blev förbannad, förbannad och ledsen. Det slutade med att jag satt mig rakt ner på marken med benen i kors och ögonen i händerna fulla med gråt, igen.

---

:D
Jag hoppas att det var okej för dig Nathalie att du gillar Ed Sheeran, haha :)
Jag ska iväg snart, och kommer hem imorgon vid lunch kanske. Och till dess vill jag ha 15+ kommentarer! Jag fick trots allt över 300 sidvisningar igår och 12-16 kommentarer på kapitel 3 och 4, så det ska ni klara! Och om jag inte har fått det innan jag kommer hem imorgon, så väntar jag tills det kommer. Så allt hänger på er om ni vill ha nästa kapitel snabbt eller inte.

Tidigare i And now we meet again: ”Do you know what?” sa jag efter några meter och vände mig om. Han tittade hoppfullt på mig och jag svalde gråten för några sekunder. ”You’re an ass, Zayn.” sa jag lågt samtidigt som jag skakade på huvudet och vände mig om för att sedan springa iväg.

---

Jag stod fastklistrad på gatan och tittade efter henne när hon försvann längre och längre bort. Mina ben vägrade röra sig. Jag ville springa ifatt henne. Hålla om henne och låtsas som att vi alltid hade varit tillsammans, att hon aldrig flyttade till London och att det här bråket inte hade hänt. Men det var något som stoppade mig. Kanske var de där orden hon hade sagt till mig, du är en idiot, Zayn. Det kanske var det. Eller så var jag rädd, rädd för att komma nära henne igen. Rädd för att älska någon, rädd för att hålla någon nära sig, någon som alltid fanns där vad som än hände. Jag kliade mig i nacken och suckade, sedan gick jag med tunga steg uppför trappan och in i lägenheten. Jag ångrade mig men hon hade sprungit iväg, jag hade inte hunnit förklara, jag kanske förtjänar det, jag krossade hennes hjärta.

Vi satt i soffan, jag, Eve & killen som jag fick reda på hette Louis. Han såg fantastisk ut. Hans leende, hans perfekta blåa ögon och sättet han hade sitt hår, hela han var fin. Evelina hade fått rätt bra kontakt med honom, dom satt och skrattade rätt mycket, men jag ville inte lägga mig i, jag kände ju inte han. Endå kände jag ett litet sting av avensjuka inuti mig. Dörren öppnades plötsligt och jag såg Zayn komma in.
”Where is Nathalie?” frågade jag och bet mig i läppen. Zayn svarade inte utan stängde lätt dörren och satt sig ner i soffan.  Han lutade huvudet mot väggen bakom honom och slöt ögonen. ”Omg, Zayn what did you do? Where is she?” frågade jag och reste mig snabbt upp från soffan och gick fram till dörren. ”I’m gonna go and look for Nath.” började jag och öppnade dörren. ”I don’t know what you did Zayn, but it’s gotta be bad.” sa jag och skakade på huvudet innan jag gick ut och stängde dörren efter mig. Jag visste inte vart jag skulle börja, hon kunde ha gått överallt. Men mest troligast var nog till stranden eller parken. Nathalie var en sådan person som älskade naturen, så hon skulle säkert sitta under ett träd eller något sånt och äta hallon eller mörkchoklad för att trösta sig själv. Jag började med att gå till stranden. Solen var som varmast just nu och stranden var fullsmockad, så jag tvekade på att hon var där. Men endå trängde jag mig igenom folkmassan och letade i varenda vrå på stranden. Hon syntes inte till någonstans. Jag kände lite att jag fick blickar av några killar på stranden när jag gick där och letade. Antagligen kollade dom in mig eller något sånt. Jag suckade och drog en hand genom håret. Jag skyllde på Zayn, helt klart. Även fast jag inte visste vad han gjorde, men det måste ju ha varit något eftersom hon gömde sig. Jag kände plötsligt något hårt komma mot min fot och jag flyttade min blick ner mot sanden, en boll.
”Ey.” hörde jag någon säga och mötte blicken med en snygg kille. Jag sparkade dit bollen och han tog upp den och satt den mellan armen och sidan samtidigt som han gick mot mig. ”Thanks.” sa han och log ett tandaleende mot mig. Jag log lätt och nickade samtidigt som jag tittade bland folket. När jag flyttade min blick mot klipporna igen såg jag killen stå kvar på samma ställe en meter ifrån mig. Jag tittade frågande på honom och han skrattade lite. ”Hi, I’m Ryan.” sa han och sträckte fram handen.
”Hey.” sa jag tyst och tittade kritiskt mot honom. Han skrattade lite igen och drog tillbaks handen.
”Right, a diva.” sa han och flyttade blicken från mig till havet.
”Uhm, no.” sa jag och han höjde ögonbrynen. ”I’m sorry. It’s just my friend is missing and I can’t find her.” Sa jag med en suck och drog foten under sanden. “I’m Sanna.” fortsatte jag och han log.
”Well, Sanna. Do you want help?” frågade han och jag skrattade lite.
”No thanks.” sa jag och han nickade. ”I think I have to keep looking, bye Ryan.” fortsatte jag och log lätt mot honom.
”Wait, maybe I can get your number?” frågade han och drog upp sin mobil ur badbyxfickan. Jag nickade osäkert innan jag tog emot mobilen och skrev in mitt nummer. ”Great, I’ll call you.” sa han med ett leende och jag nickade. ”Bye.” Jag vände mig om och gick bort från stranden. Nästa försök, parken. Jag sparkade av sanden ur skorna och letade upp närmaste kiosk. När jag hittade en gick jag snabbt in och köpte hallon innan jag gick vidare mot parken.  Jag hittade tillslut en park, en ganska stor med gungor stora träd och bänkar. Det var ganska tomt, bara några enstaka barn som satt och gungade. Jag svängde med påsen i luften och gick mot gungorna, inte där. Bänkarna, inte där. Tillslut fick jag syn på någon sitta i ett träd och gråta. Jag gick försiktigt mot personen och såg att det var Nathalie när jag kom lite närmare. Jag klättrade upp i det stora trädet och satt mig bredvid henne. Det gjorde ont att se henne ledsen.
”Oh honey.” sa jag tyst och tittade på henne. Hon snyftade och en tår ramlade ner på hennes lår. ”Here.” sa jag och tog ur hallonpaketet från påsen och öppnade den, sedan satt jag den emellan oss och Nathalie tog snabbt tag i några hallon och satt på dom på fingrarna.
”I love raspberry.” sa hon tyst och jag skrattade.
”I know.” sa jag och hon tittade upp.
”Thanks.” sa hon och jag nickade.
”No problem. But are you gonna tell me what happend?” Hon suckade och satt en av sina fingrar i munnen och drog av hallonet.
”It’s just to much to see him. And when I asked if I just were one of all girls he didin’t answer me, it hurts.” Sa hon och ytterligare några tårar ramlade ner på hennes lår.
“Oh, Nath. He isn’t worth your tears. You’ll find a wonderful boy who loves you for who you are, I promise.” Sa jag och tittade medlidande på henne.
“But I want Zayn. I want my old Zaynie back.” sa hon tyst och satt händerna för ögonen innan hon brast i gråt.

---

Dåligt kapitel? Idk... Men som vanligt, kommentera för mer! :D

Tidigare i And now we meet again: Direkt när jag kom in slängde jag mig i sängen och kände gråten komma tillbaks. Få mig att försvinna. Om jag inte betyder något för han spelar ingenting någon roll längre.
 

---

Jag fick lite dåligt samvete för att jag lämnade Nathalie, men jag försökte att inte tänka på det.  Hon ville trots allt att jag skulle gå, även fast hon mådde uselt tänkte hon på mig. Jag gick över gatan och tittade mig omkring. Vi, jag, Louis och en vän han skulle ta med sig skulle träffas i parken inte långt från vår lägenhet. Jag tvekade lite på om det var rätt park jag var i eftersom den verkade ganska mörk och dyster, men jag chansade. Mitt i parken fanns det ett stort gammalt träd som jag fick sådan stor lust att klättra upp i. Jag har ganska mycket energi av mig, jag tyckte om att göra saker hela tiden, så jag kan få mig själv att göra ganska galna saker. Jag gick närmare och kände lite på de tjockaste grenarna för att se att dom höll. När jag hade känt på dom lite satt jag båda mina händer på en tjock gren och pressade mig sedan uppåt. Det var lite kämpigt, men när jag väll kom upp på första grenen var det lätt att klättra vidare. Jag klättrade en liten bit upp innan jag bestämde mig för att stanna. Jag lät benen dingla i luften och tittade ut över parken. Den var mycket vackrare uppifrån. Plötsligt hörde jag några röster nerifrån. Jag flyttade ner min blick och fick syn på Louis och hans kompis stå och prata under trädet. Jag blev sugen på att skrämmas, så försiktigt och så tyst som möjligt försökte jag klättra en bit för att var närmare dom. När jag var tillräckligt nära marken, men endå tillräckligt högt upp för att dom inte skulle se mig, tryckte jag mina armar mot den tjocka grenen och kastade mig neråt.  Jag kom flygandes och landade precis bakom dom på fötterna, en perfekt landning. Louis och hans kompis skrek av förvåning och jag började skratta.
”Oh my god, that was so fun.” klämde jag fram. Jag kunde inte sluta skratta, deras ansiktsuttryck var värt miljoner. ”You should see your faces, haha priceless!” fortsatte jag och klappade ihop händerna. Louis tittade upp på mig och skakade på huvudet innan han började skratta.
”Hi, I’m Liam.” sa plötsligt hans kompis och sträckte fram handen. Jag tog tag i den och skakade innan jag tog ett djupt andetag till ett försök att sluta skratta.
”Hi, I’m Evelina.” sa jag så allvarligt jag kunde innan jag brast i skratt igen.

Jag vaknade dagen efter med ett ryck i min säng med samma kläder på. Alltså hade jag somnat igår direkt när jag gick upp på mitt rum. Men inget hade förändrats, jag mådde fortfarande skit. Det gjorde ont att det stod så i häftet. Jag ställde frågan tusen gånger om. Betydde jag ingenting för honom längre? Den känslan fick mig att vilja spy. Men jag var inte lika ledsen längre, utan jag var arg, jag var sjukt arg. Hade jag verkligen spenderat så mycket tid med honom för att få det tillbaks? Tack som fan. Jag blev plötsligt på dåligt humör och suckade djupt. Jag skulle skita i honom, han spelade ingen roll längre. Betydde inte jag något för honom? Fine, då betyder inte han något för mig. Jag ville inte se honom igen. Jag skulle ta tag i mig själv, inte ligga och gråta för en kille, och jag började med en dusch. Jag duschade länge och när jag tillslut gick ur virade jag en handduk runt kroppen och en runt huvudet, sedan smörjde jag in mig och klädde på mig. Håret satt jag upp i en tofs och gick sedan ner för trappan. Jag mötte Evelina och Sanna i köket, dom satt och åt frukost.
”What’s the clock?” frågade jag och tog fram flingorna.
”Twelve.” sa Sanna och jag nickade.
”A friend to mine and his friend are coming soon, just so you know.” sa Evelina och stoppade in en sked fil i munnen.
”Okay, I don’t gonna bother. I’m just gonna sit on my room and shoot darts on a picture with Zayn’s face on it.” Sa jag surt och log minst lika surt mot henne. Sanna och Evelina brast i skratt och kunde inte sluta.
”Oh god.” sa Evelina och torkade sig under ögonen efter att ha skrattat så mycket att hon fick tårar i ögonen. ”I’m gonna go and fix my hair, Sanna, can you help me?” frågade hon och Sanna nickade. ”Oh, Nathalie? If someone is knocking on the door you have to open, okay?” sa hon och jag nickade.
“Yeah, yeah.” Sa jag och viftade bort henne samtidigt som jag stoppade in en sked i munnen och dom försvann in på Sannas rum.Jag åt upp och ställde sedan tallriken i diskhon. Där hade blivit en liten hög med tallrikar nu, men jag var inte på diskhumör precis, så jag gjorde som dom andra och sket i det. Istället nynnade jag på en sång och gick mot trappan för att fortsätta upp på mitt rum. Jag la min hand på räcket och drog den längs den medan jag gick upp för trappan. Plötsligt knackade det på dörren och jag suckade. Jag gjorde ett försök att smita upp så ljudlöst som möjligt och strunta i att öppna, men Evelina stoppade mig.
”Nath, open the door, please!” ropade hon från Sannas rum och jag suckade. Med tunga steg gick jag ner för trappan igen och öppnade dörren. Jag tittade inte upp förens jag hörde någon prata.
”Hi, I’m L-” sa någon och jag smällde snabbt igen dörren framför näsan på dom. Jag gled längs dörren och grävde mer mina fingrar i hårbottnen. Vad gjorde han här? Hur kunde han veta att jag bor här? Dom knackade hårt så det hördes i hela lägenheten men jag satt kvar som fastfrusen. Vad skulle jag göra?
”Nath, why don’t you open?” frågade Sanna när hon och Evelina kom ut ur rummet.
”Shh!” sa jag snabbt och satt fingret framför munnen. ”If I’m quiet they maybe think I went away.” viskade jag ganska högt och Evelina höjde ögonbrynen mot mig.
”Uhm, we can hear you.” hörde jag någon säga utanför dörren och jag slog handen på pannan.
”What is it, Nath?” frågade Evelina och jag ställde mig upp och drog henne i armen mot trappan.
”Zayn is out there.” sa jag surt och la armarna i kors medan jag nickade mot dörren. Hon öppnade förvånat munnen och pekade på dörren.
”Out there?” frågade hon och jag nickade. ”Wow..” fortsatte hon och jag nickade igen. ”Well, what can we do? It’s just to let them in.” sa hon och ryckte på axlarna samtidigt som hon började gå mot dörren.
”No, Ev-”sa jag högt men avbröt mig själv när hon öppnade dörren.
”Hi…” sa en kille i brunt hår osäkert och Evelina höjde handen.
”Sorry for that.” sa hon och flyttade sig från dörren så dom kunde komma in. Jag lutade mig mot trappans räcke och la armarna i kors. Den brunhåriga killen och Zayn kom innanför dörren och tittade sig omkring. Jag tror inte han såg att det var jag. Han kommer inte ens ihåg mig, patetiskt. Jag fnös samtidigt som jag skakade på huvudet och märkte att hans blick flyttades från hans kompis till mig. Hans ögon var stora som tefat och han granskade mig upp och ned, men fastnade på halsen. Försiktigt gick han fram till mig med huvudet på sne.
”Nathalie?” frågade han osäkert och jag tittade upp på honom. Han log och tittade mig rakt in i ögonen. ”I can recognize those wonderful blue eyes anywhere.” fortsatte han och jag kände hur jag plötsligt ändrades från sur till känslig. Han tog ett steg närmare och jag skakade på huvudet.
”No Zayn. Stop it.” sa jag bestämt och rusade ut genom dörren. Jag gick ut genom dörren och fortsatt ner för trappan.
”Nathalie?” ropade han och sprang efter mig. ”Nathalie!” Han tog tag i min handled och drog mig mot honom så han kunde se på mig.
”What?” frågade jag, nästan påväg att brista i gråt.
”I like that you’re still wearing that.” sa han lugnt, men ganska glatt och nickade mot min hals. Jag satt försiktigt dit handen och kände på min hals innan jag blundade och tog ett djupt andetag. ”I didn’t know that you moved here, why didn’t you tell me?” frågade han lugnt och jag fnös.
”Why didn’t you tell me that you’re famous?” frågade jag och såg hur han stelnade till. Även greppet ur min handled blev stelare. ”Why Zayn?” frågade jag lugnt och kände tårarna bränna innanför ögonlocken."I loved you, I loved you so much that it hurt. You can't imagine how much I cried when you broke up with me, you broke my heart, Zayn.I still feel the pain." Han tittade ner i marken med dom där sorgliga ögonen, men om jag ska vara ärlig brydde jag mig inte ett skit längre. ”You know. Eve bought your album yesterday. And I thought you were good, then she read to me ’Zayn Malik comes from Bradford. Before he got famous he never thought that he would be this popular with the girls.’ What does that even mean Zayn? Am I just another girl for you?” Jag kände en tår blöta min kind och jag tittade på Zayn väntandes på ett svar, men han undvek min blick. Ännu mer patetiskt. ”Well, that’s what I thought.” sa jag tyst innan jag långsamt vände mig om och började gå bort från honom. ”Do you know what?” sa jag efter några meter och vände mig om. Han tittade hoppfullt på mig och jag svalde gråten för några sekunder. ”You’re an ass, Zayn.” sa jag lågt samtidigt som jag skakade på huvudet och vände mig om för att sedan springa iväg.

---

Ojsan ojsan ojsan. 10 kommentarer och ett till kommer ikväll, hähä. :)

Tidigare i And now we meet again… Han nickade och gick bakom disken igen. ”Well, I can try.” sa jag och gick mot disken. Han tog emot skivan och jag betalade, sedan gick jag hem till tjejerna för att hjälpa dom med resten av saker som behövdes för en perfekt invignings grillkväll.

---

Jag hoppade upp på köksbänken bredvid Nathalie och dinglade med benen i luften. Nathalie tog fram vispar, ingredienser och skålar innan hon satt igång med bakningen.
”Can’t I bake so you can fix the dinner?” frågade jag henne medan jag följde henne med blicken när hon förflyttade sig från skålen till kylskåpet.
”Yeah, I don’t know. Do you remember how it went last time you baked?” frågade hon och tittade skeptiskt på mig. Jag öppnade förvånat munnen och hoppade ner från köksbänken.
”Not cool.” började jag och hon skrattade. ”I just had some bad luck! That was actually the first time something like that happen to me.”
“Okay, but please, don’t burn down the apartment, it’s actually new.” Sa hon och jag räckte ut tungan åt henne.
“I’m gonna show you, I’m a master baker, just wait and see.” Sa jag och började knäcka äggen med ett leende.

Jag lät Sanna fixa bakningen så jag kunde fixa maten. Fast jag var nästan säker på att Evelina skulle börja hjälpa henne så fort hon kom hem. Jag tog fram sallad samtidigt som jag sneglade bort mot Sanna. Hon verkade ha allt under kontroll, men man vet aldrig, det kunde gå snett när som helst. En liten stund senare hörde vi ytterdörren öppnas och Evelina som ropade hej. Hon kom in i köket med ett leende och började sedan skratta när hon tittade på Sanna.
”Are you baking?” frågade hon och Sanna blängde på henne.
”I’m gonna show you, this gonna be the best cake ever.” sa hon och pekade på Evelina med ett finger för att varna henne. Evelina nickade diskret och la ner mobilen och en skiva på köksbänken.
”What’s that?” frågade jag och nickade mot skivan.
”Uhm, a band called One Direction. I heard them in the record shop, they were actually good.” Sa hon och hoppade upp på köksbänken. “When is the dinner ready?” frågade hon sedan och började pilla bort plastet från skivan.
”Everything except the meat is ready because I couldn’t start the grill so soon I guess, can you try to start it?” frågade jag och Evelina nickade samtidigt som hon hoppade ner från köksbänken och fortsatte ut till trädgården. Ungefär en timme senare satt vi ute i vår lilla trädgård och var mätta och belåtna efter att ha ätit god mat.
”Now I want to hear at the new cd!” sa jag och Evelina sprang in för att hämta skivan. En liten stund senare kom hon ut och stoppade in skivan i den stora stereon.
”This is their first single.” sa hon och bläddrade fram till en låt som efter ett tag började med att en ljuv killröst fyllde rummet. Jag satt och log lite åt musiken och sneglade över på Sanna, hon verkade redan gilla dom. Efter att låten var slut gick Evelina fram till stereon igen och sänkte så det blev lite som bakgrundsmusik.
”What did you say the band named?” frågade jag och tog upp glaset i handen. Evelina reste sig upp ännu en gång och tog tag i skivan. ”One Direction, I thinks it’s gotta be information about them here.” sa hon samtidigt som hon pillade ut ett häfte ur skivan. Jag tog en klunk av läsken jag hade i glaset och kände Evelinas blick fastna på mig, speciellt på min hals. Försiktigt satt jag ner glaset igen och tittade på henne. Snabbt tog hon bort blicken och skakade på huvudet. ”What is it, Evelina?” frågade jag oroligt och hon skakade på huvudet samtidigt som hon bläddrade vidare i blocket.
”Nothing, nothing… Uhm, it’s just.. I was thinking about that guy you told us about.” Sa hon och spände blicken i häftet. Jag fick en varm men samtidigt hård känsla i magen. Försiktigt flyttade jag min hand till halsen och började pilla på Z som hände i en silvrig kedja.
”My old boyfriend? What about him?” frågade jag och tog ner handen igen.
”Uhm, what was his name?” frågade hon försiktigt och Sanna gick fram till Evelina och lutade sig över häftet, även hon fick en förvirrad blick i ansiktet.
”Zayn Malik, why?” frågade jag osäkert och Sanna och Evelina bytte några blickar.
”Did you know that he was famous?” frågade Sanna försiktigt. Jag skakade på huvudet och ställde mig upp.
”What do you mean?” frågade jag och tog tag i häftet dom hade kollat i. Jag bläddrade i häftet tills det kom upp en sida med rubriken Zayn Malik. Jag blev lite smått förvirrad och läste vad det stod om honom. ”What?” sa jag lågt och tittade upp från häftet. ”Why haven’t he told me?” frågade jag och skakade på huvudet samtidigt som jag gled ner på gräset och gömde ögonen i händerna. Jag kände hur någon försiktigt tog häftet ur min hand och började läsa.
”Zayn Malik comes from Bradford. Before he got famous he never thought that he would be this popular with the girls, and now the girls love him” Hörde jag Sanna säga lågt och jag kände tårarna bränna innanför mina ögonlock. ”So I didn’t mean anything for him? Was I just a girl?” sa jag lågt och skakade på huvudet. "He said he loved me." viskade jag och skakade på huvudet.
"What?" frågade Sanna och jag kände hennes varma hand på min axel.
"He said he loved me!" sa jag högre och kände tårarna rinna ner från mina kinder. Sanna drog mig närmare henne och jag gömde mig i hennes famn. Jag kände mig som ett litet barn som grät över att hon inte fick barbiedockan hon inte fick. Helt onödigt gråt, men han betydde så mycket för mig, han hade alltid gjort det. Varför skulle han säga så? Betydde jag ingenting? Visserligen hade vi gjort slut men endå. Alla barndomsminnnen, spelade inte dom någon roll? Jag hörde ett plingande ljud och tittade upp på Evelina.
"Who was that?" frågade jag och Evelina tittade upp från mobilen.
"Just a guy a met earlier." sa hon och jag nickade. Hon la ner mobilen och satt sig ner på marken. Det plingade till igen och jag torkade mig under ögat. Evelina försökte le mot mig och strök min arm varmt.
"Are you not gonna answer that?" frågade jag och snyftade. Hon skakade på huvudet och jag suckade.
"It's just a guy, he can wait." sa hon och jag skakade på huvudet.
"Go and meet him." sa jag tyst och hon tittade osäkert på mig.
"No." sa hon kort och jag suckade igen.
"Please?" Hon suckade och tittade skeptiskt på mig.
"Are you sure that you're okay?" frågade hon och jag nickade.
"Go!" sa jag och hon reste sig upp. "Call me when you're on your way home, honey." sa jag och hon skrattade innan hon försvann ut från trädgården.
"I'm so sorry, Nath." sa Sanna tyst och hjälpte mig upp.
"It's okay." sa jag och suckade. "I just though that I meant more for him." Hon nickade och jag drog min arm längs ögat. "I'm going to bed if that's okay. I need some rest." fortsatte jag och gick upp på rummet. Direkt när jag kom in slängde jag mig i sängen och kände gråten komma tillbaks. Få mig att försvinna. Om jag inte betyder något för han spelar ingenting någon roll längre.

---

Vad tycker ni? Känner att detta kapitlet blev lite slarvigt.... Eller blev de det?
Kommentera för att få mer! Kapitel 3 är redan färdigt, jag bara väntar på att kommentarer ska trilla in ;)

---

3 år senare.

Jag stod utanför dörren till vår nya lägenhet. Solen stod högt på himlen denna sommardag och smekte lätt mina bara överarmar. Jag drog ner solglasögonen som satt på mitt huvud över ögonen och gick sedan mot bilen för att ta en av lådorna och bära in. Jag vred på lådan och fick syn på vad det stod på den, Sanna. Idag kände jag mig riktigt snäll, så istället för att ta min så tog jag ett stadigt grepp om lådan med båda armarna och lyfte. Jag började gå mot dörren till lägenheten, jag hade den vanliga oturen, en massa trappor. Med en suck fortsatte jag upp för trapporna. Lådan var nog den tungaste jag någonsin bart, hade hon sten i den eller? Ungefär 15 trappsteg med slit senare kom Sanna utspringandes från lägenheten och tog tag i lådan.
”Seriously, do you have stones in that?” frågade jag andfått och nickade mot lådan. Hon skrattade lite och började gå mot dörren med lådan i famnen.
”No, just some clothes.” ropade hon samtidigt som hon puttade upp dörren med höften.
”Okay, just some clothes..” sa jag tyst för mig själv och gick upp för trappan och in i lägenheten. Det var en ganska stor lägenhet. Tre sovrum, ett kök, två badrum och ett vardagsrum. Jag tittade mig omkring och fick syn på Evelina som låg upp och ned I den vitklädda tygsoffan.
”I’m glad that we just have some clothes and that stuff to unpack and not heavy things, because that would be hard.” Sa hon och skrattade lite. Jag tog bort några hårstrån från ansiktet och satt mig ner i fåtöljen bredvid och drog upp benen till brösten.
”I can’t believe this. Our own apartment.” sa plötsligt Sanna glatt som kom utgåendes från köket och satt sig bredvid Evelina i soffan. Evelina vände på sig så att hon nu var på rätt håll och satt sig i kanten av soffan. Jag nickade glatt och drog mina fingrar lätt mot halsen. Halsbandet satt kvar. Det var tre år sen nu, tre år sen jag var tvungen att lämna honom och det gjorde fortfarande ont. Även fast vi hade gjort slut för två år sen var det som att halsbandet skyddade mig på något sätt, lite så som han hade skyddat mig. Jag hade det alltid på mig, jag kände mig trygg med det.  ”I’m kind of hungry.” sa Sanna och jag skrattade.
”What about a barbecue? We can invite our newbours.” sa jag och Evelina ställde sig upp från soffan så att hennes långa blonda hår svängde med luften.
”But think if they’re, like… old.” sa hon och Sanna började skratta.
”Yeah, Nathalie. That would be a disaster.” klämde hon fram och jag räckte ut tungan åt dom.
”Fine, we can have our own barbecue, just we three. We can grill, I can bake, Evelina you can fix music, it’ll be fun.” Sa jag och reste mig upp.
“What about me?” frågade Sanna förvirrat och jag tittade på Evelina som redan var påväg ut ur dörren.
”Nah, you can just sit there.” sa jag och började skratta samtidigt som jag gick in i köket.

Det skulle bli en rolig kväll, en perfekt invigning för vår nya lägenhet.
”I’m gonna go and fix some music. I take a key with me.” ropade jag till Nathalie som stod i köket.
”But what can I do? It’s boring to just sit here.” Klagade Sanna och jag skrattade åt henne.
”Maybe you can help Nathalie to bake?” föreslog jag till henne samtidigt som jag satt fingret genom nyckelknippan och fiskade upp min nyckel.
”Yeah, why not.” sa hon samtidigt som hon ryckte på axlarna och log mot mig. Jag log tillbaks och öppnade ytterdörren. Sommarvärmen slog mig i ansiktet och jag böjde mig bak och tog tag i ett par solglasögon. Sedan klev jag ur dörren och fortsatt ner för trappan. Jag hade bott i London i hela mitt liv, men just den här delen var jag rätt så osäker på. Jag tog en chansning och svängde höger direkt när jag kom ner från trappan. Jag stannade en liten stund och försökte pilla ut min mobil ur fickan. Jag tryckte underifrån så mobilen gled upp från fickan, och så splash, den försvann ner på asfalten.
”Are you kidding with me?” mumlade jag surt för mig själv och böjde mig ner för att ta upp den igen. På vägen ner stötte jag ihop mitt huvud med någon annans och jag satt snabbt min hand för pannan för att visa att det gjorde ont. ”Ouch.” sa jag och tittade upp. Där stod en medellång kille med brunt hår, chinos och randig tröja.
”Sorry, I just wanted to help.” sa han ursäktande och log försiktigt mot mig.
”It’s okay.” sa jag snabbt och tittade in i hans ögon. Dom var helt fantastiska, jag fastnade i dom.
”Uhm…” hörde jag honom osäkert säga och räckte fram mobilen till mig.
”Oh, thanks.” sa jag tyst och tog imot den.
”So..” sa han och stoppade händerna i fickorna.  ”I never seen you here before, are you new?” frågade han och jag nickade.
”I live there with my two best friends.” sa jag och pekade mot vår lägenhet. Jag klickade snabbt upp låset på min Iphone och tittade på klockan. ”I’m sorry.” sa jag och lyfte min blick från mobilen. ”I have to go, my friends wanted me to fix music.” fortsatte jag och han nickade. Jag log försiktigt mot honom och gick förbi. ”But we maybe see eachother again?” sa jag och vände mig om så jag gick baklänges för att kunna se honom.  
”Yeah, what’s your name?” frågade han, han stod fortfarande kvar på samma plats som innan.
”Evelina.” sa jag kort med ett leende. ”And you?”
”Louis.” svarade han och jag nickade.
”Well, Louis. It was nice to meet you, bye.” Sa jag lätt och höjde handen innan jag började gå mot musikaffären.. Den var faktiskt inte så långt borta som jag trodde. Jag behövde bara gå ungefär 100 meter till efter mötet med Louis. Affären var ganska liten och låg popmusik spelades i bakgrunden. Jag nickade lite åt låten som spelades samtidigt som jag bläddrade bland alla cd skivor.
”Do you like it?” frågade plötslig killen bakom disken. Jag tittade förvirrat upp innan jag förstod vad han menade.
”Yeah, I never heard this song before, what’s the name of it?” sa jag och killen tog bort sina armbågar som han lutade mot disken och gick fram till mig.
”Here.” sa han och drog fram en skiva ur stället. ”It’s the band that’s in the background.” Jag tog imot den och vände på den så jag såg baksidan. ”They’re very popular when it comes to girls, I think you would like them.” Jag nickade och sökte lite bland låtarna som stod på baksidan.
”And this song who’s playing right now is called What makes you beautiful, right?” frågade jag och tittade upp från cd skivan. Han nickade och gick bakom disken igen. ”Well, I can try.” sa jag och gick mot disken. Han tog emot skivan och jag betalade, sedan gick jag hem till tjejerna för att hjälpa dom med resten av saker som behövdes för en perfekt invignings grillkväll.

---

Och vinnarna är.... Sanna, Evelina och Nathalie, grattis! :)
Jag hoppas inte att ni andra blev ledsna, det var svårt och välja, men jag hoppas att det här blir bra. Det kommer kanske en ny tävling lite senare, vem vet. ;)
Och fortsätt kommentera som på det andra inlägget, det gillas! Jag har en känsla av att den här fanficen kommer bli bra, hoppas att ni också tycker det! :D

Jag sparkade lite på gruset med min högersko samtidigt som jag höll mina händer stadigt runt metallkedjorna. Det var sommar och solen var nästan helt nere från himlen, man kunde knappt se något. Jag var förstörd. Det här var det sista jag ville.
”Hey.” sa han plötsligt och reste sig upp från sin gunga för sätta sig på huk framför mig och stanna gungan jag satt på. ”We’re gonna fix this.” viskade han samtidigt som han drog sin tumme under mitt öga för att torka bort en rinnande tår. Jag snyftade lätt och lyfte mitt huvud så jag kunde se rakt in i hans ögon.
”I don’t want this.” sa jag lågt och kände tårar komma ur mitt vänstra öga.
”Me neither, but what can we do?” sa han hest och reste sig upp. Han sträckte ut sin hand mot mig och jag la mjukt dit min. Jag ställde mig upp och han la sina armar runt min kropp medan jag lutade mig mot hans bröst och andades in hans doft. Den där fantastiska doften, jag skulle sakna den något otroligt. Försiktigt tog han tag i min haka med tummen och pekfingret och lyfte upp den så mina läppar bara var några centimetrar ifrån hans. Jag ställde mig på tå så jag kunde nå hans läppar och vi möttes i en perfekt kyss. Gud vad jag skulle sakna dom. Han släppte mina läppar och tog upp sin mobil.
”Crap, the clock is ten. Mom will kill me if I don’t go home now.”  Suckade han och la ner sin mobil igen.
“Don’t go, babe. Please stay.” bad jag honom och tog tag i hans hand. Han drog sin tumme längs min kind och log det där lilla leendet som bara han kunde.
”I wish I could. I’m coming before you leave tomorrow, I promise.” sa han och gav mig en kyss innan han släppte min hand och gick bort från gungorna. Bort från mitt hus. Nästan som att han gick bort från mitt liv. Det var som en kniv i hjärtat. Jag stod kvar vid gungorna ett tag, bara tänkte på honom. Tillslut suckade jag och drog av ett blad från trädet bredvid och började pilla på det medan jag gick mot dörren. När jag kom fram slängde jag det sönderpillade bladet utanför huset och gick sedan in.
”Are you done with the packing?” hörde jag pappa ropa från köket. Jag tog min hand drog den genom håret medan jag tog ett djupt andetag för att inte bryta ihop.
”Yeah.” ropade jag tillbaks. Rösten sprack lite och jag kände tårarna som började rinna längs mina kinder. Irriterat torkade jag bort dom med armen och sprang uppför trappan och sedan vidare till mitt rum. Jag tittade mig lite omkring och kände ilskan som bubblade inuti mig. Rummet var tömt, det var bara sängen som stod kvar. Jag gick tätt intill väggen och drog min hand längs den. Det hade hänt så mycket i detta rummet, i hela huset, jag hade alla våra minnen här. Jag satt båda mina händer mot väggen och la sedan dit min panna. Varför skulle vi flytta till London? Jag trivdes så bra här, det kändes som att mina föräldrar ville flytta bara för att göra livet surt för mig. Dom påstod att dom hade fått bra jobb i London och att vi skulle få det jättebra där, men det tvivlade jag på. Med en snyftning förflyttade jag mig till sängen. Jag satt mig i skräddarställning och kramade hårt om en kudde. Tårarna kom rinnandes och jag ville bara försvinna. Jag ville inte lämna honom, jag skulle inte klara en dag utan honom i London. Jag pressade kudden mot ansiktet och lät de salta tårarna blöta ner kudden.
”Honey?” det var en mild röst som lät utanför min dörr. Någon sekund senare öppnades dörren försiktigt och pappa kom in. Han tittade oroligt på mig innan han satt sig bredvid mig på sängen och la sin hand mjukt på mitt ben. ”I’m sorry for this. I know how much you love this place.” sa han och tittade på mig med dom där sorgsna ögonen. Jag nickade samtidigt som jag snyftade men tog inte väck kudden från mitt bröst.
”Dad.” började jag tyst, tystare än vad jag hade tänkt mig. ”Can I just be alone right now? I’m tired and I’m pissed off. I know that you feel sorry for me, but that actually doesn’t matter right now.” Han nickade och reste sig långsamt upp innan han försvann ut ur rummet. Jag fick se dom där sorgsna ögonen ännu en gång. Dom där ögonen han hade haft så ofta nu för tiden. Det stack till inuti mig, jag hatade att såra honom, han var min bästa vän. Jag suckade och klev långsamt ur sängen. Det snurrade till en aning i huvudet så jag fick ta stöd av sängens ram för att inte ramla omkull. När jag återigen kunde se klart gick jag fram till garderoben för att ta fram pyjamas, och sedan vidare till badrummet där jag tog en snabb dusch, fixade mig inför natten och tog på mig pyjamasen. När allt det var fixat kröp jag ner i min kalla säng och tittade ut över rummet. Det var inte mitt rum längre, jag kände inte igen det alls.

Nästa morgon vaknade jag av att alarmet på min mobil ringde. Det var dags, det var idag det hände. Det jag ville minst av allt på hela jorden hände, jag skulle bli tvungen att lämna honom. Flyttbilen skulle komma om cirka 1 timme. Jag satt på min säng ett litet tag och bara tänkte, men tillslut blev jag tvungen att gå upp. Jag tog på mig, fixade håret och åt frukost. Sedan tog jag mitt handbagage och gick ut ur huset. Flyttbilen stod redo och mamma och pappa satt redan i den. Jag tittade mig omkring, men fick inte syn på honom. Han lovade att komma.
”Sweetie, we have to go!” hörde jag min mamma ropa inifrån bilen.
”I’m coming!” skrek jag surt och tittade mig omkring en gång till, jag såg honom inte nu heller.
”Honey, no-”
”Mother I’m coming!” avbröt jag henne och kände hur ögonen vattnades. Han hade glömt det, han var inte här. Med tunga steg släpade jag väskan i marken samtidigt som jag gick mot flyttbilen.  Motvilligt satt jag handen på dörrens handtag och öppnade den. Jag var precis på väg att hoppa in i bilen när jag hörde någon ropa mitt namn. Med ett leende på läpparna stängde jag igen bildörren och hoppade in i hans famn. Jag brydde mig inte om att tårarna kom rinnandes, just nu fick dom göra som dom ville. Han skrattade lite när jag var där i hans famn. Jag vet inte om det var lyckoskratt av att få se mig eller om det var ett olyckligt, jag kunde inte skilja på dom.
”I’ve got something for you.” sa han plötsligt och släppte mig. Jag skrattade lite och han tog upp en ask ur fickan. ”Open.” sa han lugnt och jag gjorde som han sa. Jag satt handen för munnen och log. ”In this way you’ll always have me with you.”
”I love you.” Sa jag glatt och kysste han lätt. “Can you help me but it on?” frågade jag och gav honom halsbandet. Han nickade och jag vände mig om samtidigt som jag tog bort hår från nacken. Efter han satt på det vände jag mig om och tog tag i smycket format som ett Z med min tumme och pekfinger. ”I love it.” sa jag med ett leende samtidigt som jag kramade honom. Jag backade sedan lite så mitt ansikte var några centimetrar från hans och tittade in i hans ögon innan han kysste mig lätt på läpparna.
”Call me when you get there.” sa han lugnt och jag nickade samtidigt som jag kände en tår rinna ner längs ansiktet. Han tog tag i min hand och jag backade ett steg samtidigt som jag kände tårarna rinna längs mina kinder. Jag backade ännu ett steg och våra armar blev spändare. Tårarna bara forsade jag jag snyftade lätt, jag kunde inte stoppa dom.
”I love you.” viskade han tyst och jag nickade samtidigt som jag tog ett steg bakåt och våra armar släppte varandra.
”I love you too.” mimade jag tyst och vände mig om. Jag kunde inte prata, jag grät för mycket. Mina steg var snabba och jag satt upp handen för munnen och försökte sluta snyfta. När jag kom fram till bilen tvekade jag lite innan jag öppnade dörren och hoppade in. Jag satt mig i baksätet och drog upp benen till brösten. Bilen började rulla och jag flyttade mitt ansikte så jag kunde se ut genom fönstret. Han stod där med dom där sorgsna ögonen och händerna i fickorna. Jag kände plötsligt att jag började skaka och satt händerna för ögonen, det här var för mycket för mig.

---

Så! Det där var prologen av And now we meet again! Har än så länge fått in många bra beskrivningar av er själva, kul kul! :)
Kommentera myyyyycket nudå! :D
Jag vill ha minst 10 kommentarer innan jag utser vinnaren, alltså på onsdag, så kom igen nu! :)