Tidigare i And now we meet again: ”I gotta say that this was a new thing to ask a girl out on a date.” började jag och skrattade lite. ”But, I like it.” Han la händerna bakom huvudet och lutade sig tillbaks i stolen. ”So, tonight?” frågade han med ett leende och jag log smått. ”Tonight it is.” sa jag kort innan jag blickade ner på servetten igen. Hey pretty, wanna date me? Yes = Smile No = Backflip. “Simple but effective.” Sa han kort innan han med ett leende blinkade mot mig.

Ett högt ljud av att dörrens smälldes igen ekade i mitt rum. Snabbt snyftade jag och drog en hand under ögat innan jag såg Evelina öppnade dörren. Hon hade ett stort leende på läpparna och en nyckel i ena handen. Jag försökte le mot henne medan hon gick mot fönsterkarmen jag satt i. Löst slog hon lite på mina ben jag hade dragit upp och långsamt drog jag ner dom. Hon hoppade upp bredvid mig och gav mig ett leende som verkligen visade att hon hade något roligt att berätta.

”How was the first day of work?” frågade jag tyst i ett försök att låta normal.

”Really good, actually. But don’t you supposed to be there now?” frågade hon samtidigt som hon drog undan hår från hennes lysande blå-gröna ögon. Jag skakade på huvudet och log smått.

”Mrs Henricksen asked me if I could work tomorrow instead, but a longer pass.” Hon nickade innan hennes stora leende dök upp på hennes läppar igen. Hennes händer la hon på mina axlar och man kunde se att hon knappt kunde hålla sig från att skrika rätt ut.

”Guess what?” frågade hon exalterat och jag skakade på huvudet. ”Louis asked me out for a date tonight!” skrek hon glatt och nästan exploderade av glädje.

”Wow, Eve. That’s awesome. I’m happy for you.” sa jag tyst och försökte le ett litet fake leende som jag hoppades att hon skulle gå på, men inombords ville jag bara dö. Hon nickade glatt innan hennes ögon blev stora som tefat och hennes mun öppnades.

”Oh my god. I have nothing to wear!” skrek hon rakt ut innan hon hoppade ner från fönsterkarmen och sprang ut ur mitt rum. Jag tog upp benen mot bröstet igen och la dit mitt huvud. Känslorna vällde ut. Inte dom för att Evelina hade blivit utbjuden av Louis, utan dom om Zayn. Dom som högg till mig i bröstet med en kniv. Jag var glad för Evelinas skull, visst, men jag trodde att jag och Zayn skulle vara först. Att vi hade rätt ut allt när dom ens kom på tanken att dom tyckte om varandra. Långt inuti mig visste jag att det var mitt fel att Zayn var sur, även fast jag inte ville erkänna det. Om inte jag hade tagit upp alla dumma saker hade vi inte varit här, men endå, lite var det faktiskt hans fel. Han hade ett riktigt temperament ibland när han blev arg. Han hade inte haft det innan när vi dejtade för några år sen, men han hade förändrats sen dess. Det hade vi båda.

Jag tog tag i väskan samtidigt som jag tog en titt i spegeln. Idag var min första dag på jobbet. Jag skulle jobba helt ensam eftersom Mrs Henricksen bad Nathalie att ta passet imorgon istället och Evelina fick ta ett morgonpass. Det kändes som att min mage skulle explodera. Delvis för att jag tyckte att det skulle bli kul, men också för Harry. Jag visste inte om han hade gjort något eller struntat i det. Han hade inte ringt, inte kommit hit, inte ens smsat. Han hade faktiskt inte visat några tecken alls. Nervöst tog jag händerna runt håret och drog det neråt så det låg mot axlarna, sedan öppnade jag dörren och klev ut i sommarvärmen. Promenaden till affären tog inte så lång tid. Evelina hade innan berättat för mig vad butiken hette och vad den låg, så jag lyckades faktiskt hitta rätt. Tillslut kom jag fram till rätt butik. Innan jag vågade gå in tog jag ett djupt andetag. Intalade mig själv att det bara var ett jobb och att det skulle gå fint, men visst var jag nervös. Tillslut tog jag tag i det lilla handtaget och drog dörren mot mig. Jag möttes av en söt doft när jag klev in i affären. Den var täckt med ljust trägolv och sedan i mitten en stor vit matta. Väggarna var ljusa dom också, och på dom hängde det hyllor, krokar och annat. Jag styrde mina steg mot kassan där jag såg en kvinna stå, jag antog att hon var fru Henricksen.

”Mrs Henricksen?” frågade jag försiktigt när jag närmade mig kassan och la huvudet på sned. Kvinnan tittade upp och jag möttes av ett vackert ansikte. Ganska starka linjer och knallröda läppar. Hennes hår var uppsatt i en slarvig knut, som även fast den var slarvig måste tagit en evighet att göra. Hon log ett varmt leende mot mig och la ifrån sig papperna hon höll på att skriva på.

”Hello my dear. You must be, Sanna?” frågade hon varmt och jag nickade med ett leende. En trygg känsla i magen dök upp. Bara med den lilla meningen kunde jag säga att hon var en trevlig kvinna.  ”Okay. I’m gonna show you around, and then I think you can fix this alone when I’m gonna do an errand.” Jag nickade och hon drog handen längs disken medan hon gick ur den och började gå mot ett rum i slutet av affären. När hon hade visat mig klart var toaletten, personalrummet och lagerrummet fanns tog hon tag i sin stora svarta solhatt och försvann ut genom affären. Med ett leende tog jag ett djupt andetag och tittade mig omkring. Det här skulle bli toppen. Folket kom och gick. Några köpte något och några inte. Även fast jag var orolig över Harry försökte jag låta så trevlig som möjligt mot kunderna. Jag stod och skrev in filer om vad som behövde beställas när det välbekanta plingandet från dörren hördes. Några lätta fotsteg hördes som troligen var på väg mot disken jag stod vid.

”Welcome to Catch the day, what can I help you w-” Jag började på meningen och tittade upp från datorskärmen innan jag avbröt mig själv. Där stod han. Harry som inte hade gett något tecken till mig alls stod nu mitt framför näsan på mig. Jag tittade chockat på honom innan jag gick fram till honom och omfamnades i en mjuk kram.”Oh my god. Harry how…?” frågade jag samtidigt som jag skakade på huvudet. Han tystade mig och tittade mig i ögonen samtidigt som han höll ett varmt grepp om mina axlar.

”He will never hurt you again, never.” sa han tyst innan han drog in mig i ännu en kram. Jag var chockad. Chockad över att han var här, utan några tecken från slagsmål eller någonting alls. Hans läppar pressades plötsligt mot mitt hår och jag kände glädjen inom mig. Han var borta. Ryan, monstret som jag fruktade tillslut skulle döda mig, var borta. Han var ute i mitt liv och nu var Harry det enda som fanns i mina tankar. Harry, den fantastiska killen som hade hjälpt mig. Jag skulle evigt vara tacksam.

Snabbt sprang jag ut ur Nathalies rum och in i mitt egna. Irriterat grävde jag ner händerna i håret och tittade mig stressat omkring. Jag hade ingen klänning. Det värsta som kunde hända inför första dejten hände. Nej men vadå typiskt. Stressad gick jag in i min garderob för ett hopp om att en duglig klänning skulle finnas där, men icke. Med en suck stängde jag ögonen och gled längs väggen. Ingen klänning= inga kläder alls. Inga kläder = ingen dejt. Jag ville att dejten med Louis skulle bli perfekt, men hur skulle det gå om jag inte hade någon klänning? Jag tog mig samman. Svalde klumpen i halsen och släpade mig in i duschen. Depressionen hade fallit över mig och långsamt ryckte jag dystert av mig kläderna. Med tunga steg klev jag in i duschen och vred på kranen. Det varma vattnet rann längs min kropp och blötte ner mitt hår. Dystert la jag huvudet mot väggen och slöt ögonen. Louis var värd en bra dejt. Inget skit dejt som skulle bestå av en ful klänning och varmkorv. Visst, folk brukar säga ’det är personen som gör dejten bra, inte kläderna eller maten’ eller i alla fall något i den stilen, men jag höll inte med. Hur kan man ens kalla det en dejt om man går med en ful klänning / jogging byxor eller något liknande?  Med ännu en suck schamponerade jag in håret och balsamerade det sedan. Efter ett tag gick jag ur den varma, sköna duschen och snabbt fick jag pytteskinn av den kall fuktiga luften. Jag drog åt mig en handduk som jag föste runt kroppen och sedan gick jag ur badrummet. Även fast jag visste att det inte fanns någon chans att jag hade en fin klänning styrde jag mina steg en sista gång mot garderoben. Men såklart förgäves, ingen fin klänning där inte. Surt satt jag mig på sängen och tänkte efter, hur skulle jag göra nu? Plötsligt öppnades dörren till mitt rum. En liten ihopkurad Nathalie som fortfarande gick i pyjamas släpade sina små djurformade sovtofflor mot golvet när hon gick mot mig. Hon satt sig på sängen bredvid mig minst lika dyster som jag var.

”Dear, you gotta talk to Zayn!” suckade jag och hon tittade surt upp på mig.

”I’m going to, soon, I think.” svarade hon och jag drog upp benen så jag satt i skräddarställning. ”Or never.” mumlade hon tyst. Jag gav henne onda ögat och skakade på huvudet.

”Stop it. I hate to see you miserable. You have to talk to him.” Hon suckade och drog handen längs ansiktet innan hon slog ner den på benet.

”Yeah, yeah, yeah. And he’s gonna talk to me? I don’t think so. You should’ve seen him. He was so… Angry.” Sa hon och tittade rakt ut i tomma intet.

”But it was you who left him, right?” frågade jag med höjda ögonbryn och hon suckade samtidigt som hon nickade. ”Then it can’t be that hard. Now to my problem!” Hon tittade på mig och jag gav henne en menande blick. ”I have no dress.” mumlade jag och la armarna i kors.

”What? Come. I’ll show you one I have.” sa hon snabbt innan hon drog upp mig ur sängen och förde mig till hennes rum. Hon släpade mig till hennes säng där hon slängde ner mig och sprang sedan vidare till hennes garderob där hon försvann in för en lång tid. Det enda jag hörde var mummel från henne när hon sparkade iväg kläder.”Damn it! Where is that dress?!” mumlade hon surt och jag hörde ännu mer kläder slängas på golvet. ”Oh! Finally I got you!” skrek hon lyckligt och kom ut rusandes med en vit spetsklänning och ett skärp i handen. Hon hade ett stort leende på läpparna och rusade snabbt fram till mig.

”Wow, it’s beautiful, Nath. Are you sure I can-” hon viftade med handen och fnyste.

”Ofcourse you can! But only if you let me fix you!” skrattade hon och blinkade till mig. Jag tog tag i klänningen och tryckte den mjukt mot bröstet samtidigt som jag log ett tacksamt leende mot henne. Tillslut var hon klar med att fixa mig och jag tog mig en titt i spegel. Hon hade lockat mitt hår och sminkat mig lätt. Till klänningen hade jag fått en brun handväska och ett silver armband, hon hade verkligen lyckats göra mig vacker.

”Wow, Nath. Thank you.” sa jag tyst samtidigt som jag drog in henne i en kram. Hon log nöjt mot mig innan hon började skratta lite.

”No problem!” Plötsligt ringde det på dörren och en dörr som öppnades hördes. Jag kom på mig i efterhand att jag hade gett ifrån mig ett litet skrik och Nathalie skrattade åt mig. ”I think your prince is here, go and get him, girl!” sa hon glatt och slog mig på rumpan. Jag skrattade samtidigt som jag tog min hand för rumpan. Jag skakade på huvudet och gick ut ur hennes rum. Direkt när jag kom in i hallen lyfte jag blicken och fick syn på en fantastiskt fin Louis. Mitt hjärta hoppade över ett slag och han log mjukt mot mig.

”Shall we go?” frågade han samtidigt som han räckte ut handen mot mig. Jag nickade och tog mjukt tag i den. ”You look beautiful, by the way.” viskade han sedan i mitt öra och jag kände hur hela jag rös till. Han var verkligen min drömprins, och nu visste jag. Nu visste jag vad dom menade med ordspråket. Louis var den enda viktiga. Dejten skulle blivit perfekt även fast jag inte hade haft den perfekta klänningen. Jag skulle ändå haft Louis, Louis, min perfekta drömprins.

Jag har en fråga till er som har läst Moments. Vilket kapitel tyckte ni bäst om, och vill ni ha något liknande i denna? Tacksam för svar.

Sen måste jag säga att jag tycker att ni är rätt snåla med kommentarerna, faktiskt... 30/40 + till nästa? Nu fick ni ju trots allt ett riktigt, riktigt långt kapitel. x

Och sen vill jag bara säga GRATTIS till Eleanors morfar/farfar & Hannah som fyller år idag!