Tidigare i And now we meet again:”Is it okay if I kiss you now?” frågade han tyst och tog ett steg närmare mot mig och tittade in i mina ögon. Jag blev förförd. Fångad i hans ögon och stirrade djuptlöst in i dom. Med en nick gick han närmare med ett leende på läpparna så han nu stod högst en centimeter ifrån mig. ”Good.” mumlade han innan hans perfekta läppar pressades mot mina och vi möttes i den perfekta kyssen. Bara en kyss som drömprinsar kan ge.

Jag drog på mig skorna och tittade mig sedan i spegeln. Min hand letade sig automatiskt upp till håret och fixade till det lite innan den föll längs kroppen och jag tittade på mig själv upp och ner. Mitt leende fanns inte där. Det fanns bara den där mysteriska blicken, den som ingen kunde lista ut vad jag tänkte på och inte heller kunde genomskåda mig. Handen for upp till håret igen. Fixade till det och tog mig sen en titt. Det såg inte rätt ut. Jag letade upp en mössa som jag drog över håret och rättade till, men fick beslutsångest. Mössan åkte av och på, men tillslut bestämde jag mig för att hålla den på. Med en otålig suck tittade jag mot trappan för att se om någon kom gåendes, vilket det inte gjorde.

”Guys? Are you ready to leave?” ropade jag samtidigt som jag rättade till jackan jag hade på mig. Jag hörde dörrar smällas igen och sedan steg på golvet ovanför mig. Liten stund senare såg jag killarna komma gåendes i trappan på väg mot mig. ”Finally.” mumlade jag och öppnade dörren ut. Det varma vädret som hade funnits i luften hela sommaren var på väg bort. Hösten var snart kommen och det kändes mycket väl. Regnet hade börjat falla och himlen var täckt med gråa moln. Mitt humör började försämras. Killarna tog lång tid på sig och det var dåligt väder, blev bara lite smått irriterad utan andledning. Snabbt sprang jag mot bilen och hoppade in. Inte långt efter kom Harry som satt sig i förarsätet, Liam som satt sig bredvid och Niall som satt sig bredvid mig. Harry startade bilen och började köra ut genom grinden.

”Does Nath know that you’re coming?” frågade han och försökte titta på mig i backspegeln.

”No.” svarade jag kort och tittade ut genom fönstret.

”Do you want her to know that you’re coming?” frågade han och svängde höger, det var som att han försökte få någonting ur mig.

”No.” svarade jag kort ännu en gång och han suckade. Jag ville inte att hon skulle veta att vi, eller jag, skulle komma. Hon kanske skulle låst in sig på sitt rum eller sprungit iväg i så fall. Jag var tvungen att göra på detta sättet för att rädda det vi har, eller det vi hade. Hon måste förlåta mig, jag började bli desperat.

Det var en vecka sen nu. Sju dagar, 168 timmar, 10 080 minuter och 604 800 sekunder sen jag sist såg Zayn. Hans tysta ansikte och dystra ögon som gav mig en sorgsen blick när jag klev ur bilen utan att säga ett ord till honom. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, jag ville prata med honom men var rädd. Rädd för de arga orden som skulle ramla ur hans mun. Jag kommer ihåg varje sekund av stunden vi sist pratade. Hur hans käkar hårt spände sig och hur hans ögon skrek av besvikelse och ilska. Mina ben drog upp sig mot bröstet och jag lutade hakan mot den. Bara satt och tänkte. Ville vara den första som för en gångs skull tog det första steget, men jag visste inte hur. Jag hörde skratt och skrik från vardagsrummet där man även hörde ljudet från ett tvspel. Med en suck hoppade jag ner från mitt nuvarande favoritställe, fönsterkarmen och gick fram till spegeln. Där tog jag en snabb titt. Drog fram håret över axlarna och försökte mig på ett leende. Det blev en aning stelt och inte särskilt stort, men jag försökte i alla fall. När jag hade tittat mig i spegeln gick jag försiktigt ut mot vardagsrummet utan att göra något ljud ifrån mig. I soffan fick jag syn på Louis och Evelina som spelade tvspel. Dem hade varit tillsammans konstant hela veckan och bara lämnat varandra över natten. Det var något slags bil spel dem körde, och för tillfället ledde Evelina. Jag tryckte löst mitt ansikte mot den kalla väggen och gled längs den utan att dem märkte att jag var där.

”Oh Louis you’re going to loose!” skrek Evelina samtidigt som hon skrattade och Louis puttade löst till henne. När spelet var slut gav Evelina ifrån sig ett tjut och gjorde en segerdans i soffan.

”It’s not fair! You distracted me with your beauty!” sa han högt och gav sedan henne ett smältande leende. Hon skrattade samtidigt som hon satt sina händer på hans kinder.

”Aw.” skrattade hon och gav honom en lös kyss på munnen. Louis skrattade nöjt och kysste henne igen innan han puttade bak henne så hon ramlade med huvudet mot kudden och kysste henne länge på munnen. Jag log lite av att se dem så. Avundsjukan växte inuti mig. Jag ville också ha en pojkvän. Någon att hålla om och kyssa och som fanns där i alla lägen. Med en ljudlös suck tippade jag tillbaks till mitt rum. Det var som att jag aldrig hade varit där. Sanna var också hemma, jag hade ingen aning om vart, men hon skulle i alla fall vara här någonstans. Mina ben förde mig mot sängen där jag pluggade i ett par hörlurar i mobilen och satt på musik. Jag satt mig i skräddarställning och lutade mig mot väggen när Want U Back med Cher Lloyd hördes i mina öron. Min blick flyttades mot fönstret och jag tittade ut genom den gråa sommardagen. Regnet hade börjat falla smått och några droppar ramlade ner längs fönstrets glas. Tiden gick och låtarna rann på, plötslig blev jag störd av att det knackade på dörren. In klev Louis och Evelina, såklart hand i hand. Jag drog av mig hörsnäckorna och tittade på dem medan jag väntade på att dem skulle säga vad dem ville. Evelina log nervöst mot Louis som bara nickade. Hon tog ett djupt andetag och släppte Louis hand för att sedan sätta sig bredvid mig på sängen.

”Liam,Harry and Niall are coming over.”  sa hon snabbt och tittade på mig och sedan på Louis. Jag nickade med ett tecken på att jag inte visste varför dem sa det, och satt sedan i ena hörluren i örat igen. Min tumme gled längs skärmen för att hitta en bra låt som skulle spelas. En stund senare tittade jag upp och såg Evelina sitta kvar, som att hon ville säga något men inte fick ur sig det. Jag höjde ögonbrynen och väntade på att hon skulle säga något. Med en suck slog hon löst ihop sina händer och försökte le lite. ”Zayn is coming too.” sa hon tyst med ett litet leende, det var som att hon var rädd att jag skulle bli arg, men jag kände ingenting.

”Cool.” sa jag snabbt med en nick och flyttade sedan blicken mot skärmen igen.

”Cool?” frågade Evelina med höjda ögonbryn och en aning överraskad. ”So you’re not gonna scream and say that you’re going to throw a mirror on him?” Jag skakade på huvudet och utan att titta upp på henne.

”No.” sa jag kort och kunde svagt se hur hon öppnade munnen och förvånat tittade på Louis.

”Well, fine... Good... Fantastic.” sa hon tyst innan hon och Louis gick ut ur rummet igen. Jag tittade upp och väntade tills dem hade stängt dörren efter sig innan jag ställde mig upp i sängen och började hoppa. Han skulle komma. Jag skulle få chansen att rätta till allt igen, jag skulle inte sumpa det, aldrig i livet.När jag lugnat ner mig men fortfarande hade ett stort leende på läpparna sprang jag fram till garderoben och slängde på mig en ny outfit, denna gången mellan ljusa jeans, vitt linne och sedan en vit-blå-röd randig skjorta på det. Mitt hår gjorde jag inte så mycket med, bara plattade det lätt och lät det sedan hänga. Plötsligt hördes röster i hallen. Jag fick panik. Slängde bort kläderna jag hade på mig innan och röjde lite på rummet innan jag slängde mig ner på sängen. Jag fumlade upp hörlurarna och försökte få in dem i örat. En dörr, min dörr, öppnades plötsligt och jag försökte se normal ut även fast det kändes som att hjärtat satt uppe i halsen. Jag tittade långsamt upp och såg Zayn stå i dörröppningen. I ett försök att spela förvånad hoppade jag lite bakåt och satt handen på bröstet.

”Oh shit.. And there you are.” mumlade jag med en blick som förvirrat gick fram och tillbaka över hela rummet. Han skrattade lågt och ganska kort innan han tog ett steg närmare.

”Can we talk?” frågade han tyst och tog ett steg närmare sängen samtidigt som han satt händerna i fickorna. Jag nickade och klappade på sängen. Han satt sig bredvid mig och jag drog ur snäckorna ur öronen och granskade hans ansikte. Utan att ha tänkt på det så har han förändrats mycket under dessa åren. Hans hår var längre och mer stylat men hans djuplösa bruna ögon var likadana. Bara det att han hade en gnista där, en gnista som var blandad av lycka och oro. ”So..” mumlade han och drog upp benen i sängen. Jag nickade och rättade till mina ben i stilen jag satt i. ”What are we gonna do?” frågade han tyst och ryckte lite på munnen. Jag ryckte på axlarna och tog upp kudden bredvid mig. Jag pressade den mot bröstet och lutade huvudet mot väggen bredvid mig.

”I guess we have to forgive eachother. Both of us have our reasons.” sa jag tyst och han nickade.

”Why do you want to forgive me?” frågade han och jag tittade förvånat på honom. Min oro började växa.

”Because I feel.. Empty. I have been empty for these years, but my friends made me stronger and in some way filled the empty hole.” Mumlade jag och tittade upp på Zayn som hade fått en rynka i pannan.

”So you… Forgot me?” frågade han med fortsatt rynkad panna och den ilskna blicken tillbaks i hans ögon. Jag blev förvirrad och skakade långsamt på huvudet.

”Yeah, but didn’t  you forgot me? You’ve got famous, Zayn. How could a little girl be on your mind then?” Jag suckade och bröt ögonkontakten. “Seriously, if you forgot me It’s fine…” Jag kunde se hur han skakade på huvudet och tittade bort för en sekund.

“I didn’t forgot you, not for one second. But what does it matter now If I didn’t mean anything to you?” Jag blev förvirrad, vad menade han?

“What? Zayn, I..I.” stammade jag och han reste sig upp och tittade ut genom fönstret. Man kunde höra regnet piska mot rutorna.

”See. You couldn’t even tell me If i meant something for you.” Sa han tyst innan han skakade på huvudet och gick ut ur rummet. Allt hände så fort, jag förstod inte.

”No, what? Wait, Zayn!” skrek jag och kastade mig upp ur sängen när jag hörde en dörr smällas igen. Jag kunde inte mista han, det fick inte hända. Mina ben styrde sig själva och rusade ut i vardagsrummet. ”Where did he go?” frågade jag tomt med gråten i halsen. Frågan var inte ämnad till någon speciell, jag bara tittade ut tomt och skakade på huvudet.

”Out.” sa Niall tyst med en rynka i pannan samtidigt som han oförstående skakade på huvudet. Jag svor tyst innan jag slängde upp dörren och sprang ner från trapporna. Ut i ösregnet utan skor.

”Zayn, wait!” skrek jag desperat och kände redan hur håret var genomblött. Jag såg honom gå fort längre fram och klumpen i halsen blev större och större. ”Please Zayn!” skrek jag och hur ögonen vattnades, men jag kunde inte skilja på om det var av regnet eller tårar. Han stannade för en sekund och vände sig raskt om.

”What?!” röt han argt och jag stannade samtidigt som jag skakade på huvudet. Hans arga röst skrämde mig. Han hade alltid varit den trygga personen för mig, men det där fick mig att rysa. Han fortsatte att titta på mig i väntan efter ett svar och jag tog ett djupt andetag och svalde som ett försök att bli av med klumpen i halsen.

”I…I think I still love you.” ropade jag tyst och kände hur rösten bröts på mitten. Jag tog några steg närmare ihop om att han skulle göra likadant, men han stod förstelnat kvar. ”Zayn, please.” bad jag och skakade på huvudet. Min röst var svag och salta tårar kom nerrinnandes från mina kinder. Hela jag var dyngsur och jag frös som en liten hundvalp. Plötsligt såg jag hur hans hårda ansikte mjuknade upp, och i nästa sekund var jag i hans famn. Han lyfte upp min haka så som han alltid hade gjort och tittade in i mina ögon innan han försiktigt placerade sina läppar mot mina. Alla problem försvann när hans läppar va mot mina. De mjuka läpparna som jag så hade saknat så var äntligen hemma, hemma tryckta mot mina läppar. Det var här han skulle vara. Jag hade saknat honom så.

Tycker faktiskt att ni är ganska snåla med komentarer när jag inte gör någon gräns... Tycker ni inte om den längre? För innan fick jag en massa kommentarer, och det känns som att dem bara krymper och krymper. Jag borde ju få mer eftersom jag har 115+ unika besökare per dag, men men... Nu tänker jag säga 50+, för ni borde lätt klara av det. x