Tidigare i And now we meet again: Jag tittade efter henne när hon med snabba steg gick mot tältet. Hon öppnade det och försvann snabbt in, sedan såg jag inte skymten av henne längre. Jag suckade och gömde ansiktet i mina händer. Dumma, dumma, dumma Zayn. När du äntligen fått henne att prata med dig igen stöter du bort henne. Bra jobbat idiot. Hur skulle jag kunna fixa detta nu? Hon hatade säkert mig. Välkommen till helvetet, kompis. Där kommer du nog trivas bra när du aldrig kommer få in henne i ditt liv igen.

Jag satt gömd i Harrys famn. Han höll om mig medan tårar långsamt föll ner längs mina kinder.

”Harry?” frågade jag plötsligt tyst. Han mmade till mig och jag suckade. ”I…I don’t want you to talk with Ryan..” viskade jag och han drog snabbt mig från sig.

”What? Are you out of your mind, Sanna? I have to. He can’t continue with this.” Han kollade allvarligt på mig och jag suckade.

”You’re going to get hurt. I don’t want that.” Han suckade och drog mig intill sig igen. Hans hand letade sig upp på mitt hår där den stannade och tryckte mig närmare hans bröst.

”As long as you’re safe it doesn’t matter. He can stick me with a fork, hit me with a knife or anything. So long it protect you from what he have done.” sa han tyst och jag flätade hårt in mitt finger i hans tröja. Jag andades in hans doft, tryckte mig närmre honom och kände tryggheten. Han fick mig att känna mig trygg, vad det än handlade om.

”Thank you, Harry. I mean it.” viskade jag tyst och han nickade.

”I will always protect you, Sanna. I promise.” viskade han tillbaks, och även fast jag var rysligt rädd kunde jag känna hur mina mungipor långsamt höjdes.

Jag hade suttit och pratat med Evelina ett tag om allt möjligt. Hon hade berättat för mig om hur hennes uppväxt och sådant var medan jag så gott som möjligt försökte förklara hur det var att vara, ja Louis Tomlinson.  För en kort sekund hade jag med ett leende flyttat min blick från Evelina och tittat mot Zayn och Nathalies håll. Men det kunde hända så mycket på bara några få sekunder, det här var ett sådant tillfälle. För en sekund sedan hade Zayn haft ett litet leende på läpparna, Zayns typiska leende. Men på en sekund hade det försvunnit och ersätts med en hård min. Plötsligt reste sig Nathalie upp. Dom pratade tyst och jag hade ingen aning om var dom sa, men en sekund senare var hon borta och Zayn gömde sitt huvud i händerna.

”Ehm.. Sorry Eve but I gotta fix a thing.” sa jag tyst med blicken spänd på Zayn. Han såg helt förstörd ut. Utan att vänta på svar reste jag mig raskt upp och gick mot stocken Zayn satt på. ”Hey mate.” sa jag tyst och la min hand på hans axel. Han stönade lite och tog inte upp sitt huvud från ansiktet. ”What’s going on?” frågade jag samtidigt som jag satt mig ner på stocken. Jag la armarna på benet och vred huvudet när jag tittade på Zayn.

”Nath hates me.” sa han kort och jag suckade.

”What no, why?”

”Ehm…” Han lyfte huvudet och kliade sig i håret. ”She told me that I wasn’t the same guy as before, and ofcourse isn’t I. So I told her that I was better now and asked why she lived in the past and yeah. She got very pissed off on me.” Jag la min hand på hans axel igen och försökte le lite.

”She don’t hate you, I think she’s just confused. I gonna ask Eve if she can talk to her.” Jag klappade honom lätt på ryggen innan jag reste mig upp och gick mot Eve.

Louis försökte övertala mig om att Nathalie inte hatade mig, men jag var nästan säker på att hon gjorde det. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Jag ville ju bara få henne tillbaks, men hon tvekar för mycket. Den där hårda killen jag förvandlades till när vi gjorde slut kom upp igen. Jag blev förbannad. Förbannad för att hon levde i det förflutna och inte vågade lita på mig. Jag ville att hon skulle lita på mig. Vad gjorde jag för fel? Jag försökte vara trevlig. Försökte vara som förut, men hon tog inte emot mig. Det är som att hon inte accepterar mig längre. Men endå fattar jag inte. Det hade gått så bra dom här senaste veckorna efter att hon hade förlåtit mig, varför skulle hon ta upp det igen så det blev bråk? Jag orkade inte bråka, speciellt inte med den fina flickan som alltid kommer att vara min första förälskelse. Hon kommer alltid betyda mycket för mig. Jag kommer aldrig, aldrig släppa henne, det ska hon ha klart för sig.

Plötsligt kom Louis tillbaks igen. Han hade bara försvunnit bort till Zayn innan. Bara stuckit, men nu kom han tillbaks. Han satt sig bredvid mig och slog på ett charmigt leende som jag skådade igen direkt.

”Okay what do you want?” frågade jag med en suck och höjde ögonbrynen. Han öppnade munnen och försökte se chockad ut när han tittade på mig.

”What? I don’t want something. I just want to be with this beautiful girl beside me.” Sa han och blinkade.

“No.” sa jag snabbt och skakade på huvudet. ”What do you want?” Han suckade och det smöriga leendet försvann.

”Fine. It’s Nath. She and Zayn hade a fight. Again.” sa han och himlade med ögonen. Jag gjorde likadant och reste mig upp.

”Okay, I’m gonna talk to her. But when she and Zayn fights she gets upset for a long time. I can’t promise that I’ll make her happy.” Sa jag snabbt innan jag vände mig bort från Louis och gick in i tältet.

När jag kom in såg jag Nathalie ligga med huvudet nere i kudden på madrassen. Med en suck gick jag fram till henne och satt mig på huk. ”Okay, what’s going on?” frågade jag och pillade henne försiktigt i håret.

”Zayn hates me!” skrek hon mot kudden och jag suckade.

”No, he doesn’t, I promise. What happend?”

”I don’t want to talk about it!” skrek hon igen och jag suckade ännu en gång innan jag reste mig upp och gick mot utgången.

”Do you know what?” sa jag och öppnade tältets ingång. ”I’m always here for you and have always been, but can you understand how hard and annoying it is when I’m trying to help you and you push me away? Please Nath stop be so selfish. I don’t want to fight but please, please stop be such a bitch to us when you’re sad. I understand that you think it’s hard with Zayn but I’m trying to help you! Why can’t you just let me?” Efter jag hade sagt det gick jag rakt ut ur tältet.  Jag brydde mig inte om att vänta på hennes svar. Jag var trött på att allting skulle handla om att hon var ledsen. Hon bara stängde mig ute när jag försökte hjälpa henne, så vad kan jag göra? Jag tryckte ner mina händer i jackfickorna och tittade ännu en gång upp på himlen. Ibland önskar jag att det var jag som fick stå i centrum. Det var alltid jag som fick trösta Sanna och Nathalie, dom behövde aldrig trösta mig eftersom det aldrig hände något. Jag vill bara att något ska hända. Få dom att inse att jag behöver dom minst lika mycket som dom behöver mig. Jag måste veta att dom finns där ifall något händer.

Halv dåligt kapitel tycker jag, men jag kände mig lite stressad, haha... Här är iallafall en del till! x