Tidigare i And now we meet again: När jag väl var framme låste jag upp och hoppade med en duns in. Jag tog några djupa andetag och stängde ögonen. Du måste göra det här. Gör det för Sannas skull. Jag tog ännu ett djupt andetag innan jag öppnade ögonen och vred om nyckeln. Ett brummande ljud hördes och jag nickade smått. Det här var rätt sak. Jag var tvungen att göra det. Den där Ryan skulle få vad han tål.

Mina händer skakade. Jag var nära Ryans hus nu och jag var riktigt nervös. Egentligen var jag inte den killen som skadar folk, men jag gör vad som helst för att få han att sluta. Sanna var värd någon bättre. Någon som inte slår henne. Någon som… Mig. Jag skulle göra allt för att skydda henne, aldrig ens få in tanken i mitt huvud att slå henne. Hon ska bara inse det. Inse att jag är killen för henne. Ju längre jag åkte blev det mer hemtrevligt och barnvänligt, vilket jag tyckte var konstigt eftersom Ryan var… Ja, Ryan, en kille som faktiskt slog folk. Jag saktade ner farten på bilen och läste på husens nummer. Tillslut kom jag till rätt nummer och stannade bilen. Innan jag gick ut tog jag ännu ett andetag och försökte intala mig själv att det var rätt sak att göra, även fast Sanna kanske inte kommer tycka om det. Men jag orkade inte vela mer, så utan att tänka gick jag ur bilen och fram till huset. Först tittade jag in genom fönsterna och sedan slog jag upp dörren.

”Ryan!” skrek jag argt och gick in i hallen. Det var hemtrevligt måste jag erkänna. Vita väggar med massa tavlor och gångar till olika delar av huset. Jag gick mot höger, som senare visade sig vara köket. Där stod han, svinet kallat Ryan. Han vände sig om när jag var påväg mot honom och tittade chockat på mig. Jag tänkte inte på vad jag gjorde, bara gjorde det. Mina armar tryckte sig automatiskt mot hans tröja och mina händer tog ett stadigt grepp om den medan jag tryckte han bakåt mot väggen bakom honom. Han gav ifrån sig ett otäckt stön och jag kände ilskan bubbla inuti mig. ”What did you do to Sanna?” skrek jag till honom och slog honom i väggen. Han stönade igen och jag slog honom mot väggen igen. ”Speak!” skrek jag och han tittade djupt in i mina ögon utan att säga något. Han bara tittade. Jag blev förvirrad, slog honom i väggen igen och skakade i hans tröja. ”Why did you hit her? You don’t hit a girl!” Han teg. Hans ögon undvek mina och jag skakade honom igen. ”Speak your cowardly little moron! Why did you hit her?!” Han suckade och tittade upp i mina ögon.

”I haven’t hit her.” sa han lugnt och jag kände hur irriterad jag höll på att bli.

”Why are you lying?!” skrek jag och han stöna.

”Okay, okay, I hit her.” sa han tyst och jag släppte honom för en sekund och tittade besviket in i hans ögon.

”Coward.” viskade jag innan jag hårt greppade tag i hans tröja igen och dunkade honom hårt in i väggen. Med ett stön sjönk han ner längs golvet och höll för huvudet. Jag andades tunga andetag och slog bort håret med huvudet. ”Don’t ever go near, Sanna. Got it? If you do, I’ll cut you in pieces. You don’t hit a girl.” Förklarade jag allvarligt för honom innan jag styrde mina steg bort från Ryan. Bort från huset. Bort från monstret som aldrig mer skulle få röra Sanna. Aldrig.

Ett välkänt plingande ljud fyllde den lilla butiken. Med ett leende tittade jag upp och fick se Louis komma in. Han gick över den vitklädda mattan och fram till mig som stod vid en av hyllorna. Jag vek klart den sista tröjan och böjde mig sedan framåt för att ge honom en kram. Han räckte sedan fram en kaffe mot mig och jag log tacksamt.

”So, how is your new job?” frågade han och tog en klunk av kaffet. Jag nickade och pillade på locket.

”It good, actually.” svarade jag honom och gick genom alla kläder och fram till dörren. ”Mr Henricksen, I take my lunchbreak now!” skrek jag innan jag öppnade dörren och det välbekanta plingandet fyllde ännu en gång den lilla butiken. Louis följde efter mig ut genom dörren. Vi gick längs gatan och försökte hitta någon bra restaurang, men hittade bara snabbmatsställen.

”So, where’s Nath and Sanna?” frågade plötsligt Louis och sprang till den närmaste soptunnan för att slänga sin kaffe. Jag kliade mig i håret och lika fort som han hade försvunnit kom han tillbaks och gick nu bredvid mig igen.

”I got the morning pass, then I think they will have their pass together.” mumlade jag och tittade in i restaurangen vi gick förbi. Louis nickade och stoppade händerna i fickorna samtidigt som han började nynna. Jag skrattade lite åt honom. Han var nog den enda tjugoåringen jag kände som gjorde sådana saker, men det var skönt. Han var sig själv. Plötsligt öppnade han dörren till en liten restaurang inrett i kina-tema.

”You like chinese, right?” frågade han och jag nickade glatt.

”Love it.” log jag mot honom och klev in i den lilla restaurangen. Han tog tag i min kopp som han slängde i närmaste soptunna, sedan gick vi fram till disken för att se vad dom hade.

”We sit outside, right? It’s beautiful weather today.” Jag tog drog undan hår från ansiktet och förde sedan mitt huvud högre för att få se på vad som fanns att erbjuda. Louis nickade och en gammal dam bakom disken kom snabbt fram till oss och frågade om beställning. När vi hade beställt och fått vår mat, tog jag tag i brickan och styrde den utomhus. Vi hittade en perfekt plats vid fönstret, inte alls för närma vägen så man kunde känna lukten av bensin, utan ett bra ställe bredvid andra bord. Jag tog upp det lilla plastpaketet och ryckte sönder det för att få tag i pinnarna. Man kan väll inte påstå att jag är mästare på att äta med pinnar, men det var inte Louis heller.

”What’s wrong with these sticks?! I can’t eat.” skrattade jag och försökte få ihop pinnarna på rätt sätt. Louis satt och skrattade åt mig, men vägrade visa hur man gjorde. ”Fine.” mumlade jag och reste mig upp.

”Where are you going?” skrattade Louis och jag gick bort från bordet.

”I’m gonna find a fork because I can’t eat with those damn sticks.” muttrade jag och försvann in i restaurangen. Surt ryckte jag åt mig en gaffel innan jag fortsatte ut genom dörren igen. Jag drog ur stolen och satt mig på den. Med en nyfiken blick granskade jag Louis som satt med huvudet nerböjt mot bordet. Allt som syntes var hans hår som han då och då slog bort. Tillslut tog han med ett leende upp huvudet och vek ihop servetten han hade hållt på med.

”What are you doing?” frågade jag med ett mjukt leende. Hans ögon glittrade förväntansfullt och han hade ett litet leende på läpparna. Jag tittade osäkert på honom medan han långsamt la handen på den ihop vikta servetten och drog den mot mig. Hans huvud lyftes från bordet och med ett leende tittade han in i mina ögon.

”Open it.” sa han tyst och tog bort handen för att sedan luta sig bak i stolen. Först tittade jag på honom, inte en aning om vad han hade gjort. Visst hade jag mina misstankar eftersom Louis är, ja Louis, men man vet aldrig med honom. Tillslut gjorde jag som han sa. Släppte min blick från hans ögon och spände den på den vita ihop vikta servetten. Mina små händer öppnade ivrigt den och när jag fick upp den drog jag handen några gånger över den för att släta ut rynkorna. Med ett leende läste jag texten som stod på lappen och tittade sedan in i Louis ögon. Dom var nervösa, men uppspelta. Jag log ett större leende, tittade ner på lappen ännu en gång och nickade. Han höjde ögonbrynen och jag nickade ännu en gång.

”I gotta say that this was a new thing to ask a girl out on a date.” började jag och skrattade lite. ”But, I like it.” Han la händerna bakom huvudet och lutade sig tillbaks i stolen.

”So, tonight?” frågade han med ett leende och jag log smått.

”Tonight it is.” sa jag kort innan jag blickade ner på servetten igen.

Hey pretty, wanna date me?

Yes = Smile

No = Backflip.

“Simple but effective.” Sa han kort innan han med ett leende blinkade mot mig.

Som ni vet, ju fortare ni kommenterar destå fortare får ni nya kapitel, SÅ BRING ME WITH THE COMENTS! x