FÖRFATTARENS PERSPEKTIV

De senaste veckorna hade varit som en mardröm för den lockiga pojken. Hans underbara liv hade omedelbart tagit en djup vändning och plötsligt var hans värld som förstörd. Han insåg fortfarande inte att hon faktiskt aldrig mer skulle återvända, utan chocken satt fastklistrad hos honom och förvirringen över hennes försvinnande hade stigit honom åt huvudet.

När Harry på dödsdagen insett att flickan framför honom inte längre var vid liv släpptes ett upprört skrik ut över hans lungor. Den skärande, djupa rösten och tonen som fick halsen att ömma gjorde att sjuksköterskor genast kommit inspringades för att se vad fel var. Tårar hade vägrat att sluta falla och hans kropp var okontrollerbar då han desperat smekte flickans hud i hopp om värme och liv. Oförstådda ord hade lämnat hans läppar och kärleksfulla mimningar hade riktats åt flickan, även om hon inte kunde höra det i tillståndet hon nu försvunnit iväg till. Hastigt hade han blivit iväg schasad ifrån rummet där sjuksköterna senare lade en vit filt över kroppen, allt för att dölja spåren ifrån den flicka som tillslut lämnat jorden och funnit sin plats i himmelriket.

Händelsen med Jamie hade fått Harry att falla till bottnen. Hans liv kändes inte längre som förut och en plötslig tomhet i bröstet fick hela hans kropp att värka av saknad. Styrkan var som bortslagen ifrån både hans kropp och själ, vilket orsakade darrningar och svårigheter till att röra på sig. Depressionen han så småningom föll in i ledde även till perioder där han varken åt, sov, eller pratade. Allt han kunde göra var att stirra ut i den tomhet som nu tycktes omringa och kväva honom som en livshotande rök.

Planeringen av begravningen sköttes utav Jamies nära och kära. Harry var med, men han öppnade aldrig munnen för att tala. För var dag som gick försökte han låta ord förklara hans sorg, men så fort han försökte föll tårar ner från hans ögonglober och huvudet ruskades i brist på ork och i svaghet. Tillslut visste han inte längre hur man skulle bete sig och tystnaden blev uppenbar för alla människor runt omkring honom.

Pojkarna i hans band tog ett beslut om att låta karriären ligga på is medan Harry fick sin tid att sörja. Var och en av pojkarna turades om att ta hand om den hjärtkrossade pojkvännen; vakade över honom som en mamma vars barn var hennes dyraste ägodel. De hatade att se honom så han nu hade förvandlats till, men visste inte heller vad som kunde göras för att få honom att återigen bli den han en gång varit.

Det var inte förrän Harry flyttat in i Louis hus, precis som på de gamla dagarna, som han återigen gjorde ett försök till att tala. Tårarna var då som slut efter hans ständiga rop på hjälp och haven av tårar som lämnat honom när han var natt fått gråta sig till sömns. Hans röst hade varit låg och Louis hade fått stannat upp ett tag och lyssna efteråt då Harry öppnat munnen; precis som att han inte trott hans ögon. Harry hade lågt yttrat att han ville hålla ett tal på Jamies begravning då han satt på barstolen i köket. Efter han sagt hans mening slängde han ifrån sig skeden i hans hand på bordet, återgick till hans tystnad och vandrade iväg från hans bästavän i köket.

Harry var förkrossad, hjärtat värkte och sorgen tycktes aldrig få honom att sluta må dåligt. Men även om han inte insåg det, så vakade Jamie varje dag över honom ifrån himeln utan en sekund av tvekan. Hon visste att det var hennes fel att Harry var som han nu var, och hon klandrade sig själv för det, men kunde ändå inte sluta hoppas på att hennes vackra, brunlockiga pojke skulle förvandlas till sitt vanliga jag någon dag och låta sorgen passera honom. För det var det ända Jamie ville; se honom lycklig.

Smärta.

Jag hörde mitt namn yttras medan min kropp arbetade för att få synen att fungera återigen. Tillslut fick jag makten av att se konturer och försiktigt blinkade jag ett fåtal gånger för att få synen till perfektion. Efter det höjde jag tveksamt mitt huvud, precis som att jag inte visste ifall jag skulle orka det jag nu gett mig in på.

Blickar brände i min nacke och pressen var hög, men det var något jag ignorerade på då jag ensamt ställde mig upp från främre raden och vandrade ut från bänken. Mina tankar var endast riktade på Jamie och inget annat än hennes närhet fanns inom jag. Hennes kyssar, hennes kramar, hennes leende. Det var allt jag kunde se. Det var som att min syn blockerats utav allt annat, för när jag faktiskt lyckats ta mig fram till mikrofonen insåg jag vart jag befann mig och vad det var jag skulle göra. Hennes begravning. Hennes sång.

Jag öppnade långsamt ögonen efter min korta återfuktning, sedan tog jag ett darrande andetag och blickade ut över församlingen. Den osäkra och svaga utandningen fyllde mikrofonen med ljud och fick hela kyrkan att beröras utav mitt desperata rop på hjälp. Jag gjorde sedan ett försök till att svälja bort den enorma klumpen i min hals, och som om jag återigen fallit in i min bubbla där endast hon existerade, placerade jag handen på mikrofonstativet i behov av stöd och lät min röst eka över väggarna i salen.

“I know that we all have gathered here today to say goodbye to Jamie, an amazing daughter, friend and girlfriend. I also know that what I'm doing right now is supposed to be something memorable and romantic to describe my love for her, but words will never be able to explain how truly beautiful and perfect she was to me. Nothing will ever compare to her and I’ll love her until I take my last breath”

Skakigt gjorde jag ett försök till att hålla min röst stark och hindra tårarna från att falla, men min styrka var fortfarande allt för låg och min vilja var det enda som höll mig vid liv.

“Jamie was an incredibly strong person, we all know she was. She never let anything bring her down, and even when things were tough and people said stuff, she held herself up and refused to complain or show weakness - just because she knew that it was people out there who had it worse. She fought against this crazy disease for so long and really held against it, and to me, that’s the most inspiring thing I’ll ever hear. That she actually tried to stick around, even when she wanted nothing more than to fall apart, just for us, that’s just what true heroism is like. This amazing girl also gave me the love everyone is talking about; the love you only can find in stories and fairytales. The love that makes you feel special whenever the love of your life is looking at you and the butterflies it gives you when she’s around. She learned me how to love, but also how to cry. She showed me the good things in life, but also let me realise that bad things comes along and you have to live through them as well. I never thought that I’d find anything like her, and even if she’s not around anymore, she still gives me goosebump by just thinking of her or hearing her name. I know that Jamie won’t be able to be here with me and that the world won’t give me a chance to live my life with the person I love, but I know that she’s up there watching me. And no matter what happens, I’ll be the one who loves her with every piece of my heart”

Återigen tog jag ett djupt andetag, men nu för att klara av att hålla mina fötter på marken och för att inte falla samman. Jag visste inte hur jag skulle klara av det, men jag var tvungen att försöka. Jag var tvungen att göra det för Jamie.

Högt harklade jag mig medan jag tveksamt vände mig om mot kistan bakom mig. Ett enkelt leende var placerade på mina läppar och jag försökte tappert samla mod när jag tog loss mikrofonen och drog den närmare min mun. Jag försökte le medan jag sa orden, men insåg snart att leendet endast fanns för att hålla undan tårarna och försöka trycka bort den ondska som ständigt stod och tryckte på för att få mig att falla samman.

“Do you remember when I sang a bit of this song to you for not so long ago? Well, it’s done now, baby. And it’s all dedicated to you”

Snyftande föll ur min mun medan jag sa orden och jag försökte starkt le igenom meningen, men vände mig bestämt om då jag insåg att jag inte skulle klara av att sjunga låten om jag stod och stirrade på hennes porträtt på kistan. Smärtan skulle bara bli för mycket.

Ackorden bakom låten började en stund senare spelas och strängt pressade jag mig själv att klara av den stund jag så länge tänkt på. Mitt farväl till henne var tvungen att vara bra, vara välformat, för om den låt jag så länge förberett ändå inte skulle vara bra, vad för mening fanns det då?

“Now you were standing there right in front of me. I hold on it’s getting harder to breathe”

Jag började tänka då jag sjöng de första raderna; tänkte på mina första minnen tillsammans med den flicka jag älskade mest av allt. Och det som smärtade mest, det som höll mig uppe på nätterna och fick skräcken att vandra fritt inom mig, var att jag aldrig mer skulle få se henne. Hon skulle aldrig få vara den jag vaknade upp till eller den jag bildade familj med. Hon var borta, och hur lite jag än ville erkänna det, så skrämde det livet ur mig att hon inte längre kunde vara där för att älska mig. För om hon var den enda som älskade mig för mitt sanna jag, vem skulle då tycka om mig när hon inte längre kunde göra det?

“All of a sudden these lights are blinding me. I never noticed how bright they would be”

Tårarna började falla, rösten blev instabil och hela jag var nära på att kollapsa. Att inse att ingen längre kunde se och förstå ens riktiga jag skrämde mig, men det som skrämde mig allra mest var att Jamie var den flicka som förstått sig på mig, men som ändå var tvungen att tas ifrån mig och hindra henne från att leva. Jag kanske förtjänade smärtan, det var inte det som bekymrade mig. Det som frustrerade mig var att den mest underbara flickan på hela jorden var tvungen att bli bortkörd - att hon varken hade valet eller makten till att bestämma sitt egna öde. Hon hade redan haft det tufft i livet med en far som inte älskade henne och en mor som inte kunde ta hand om henne. Varför var hon då tvungen att bli tilldelad en tidig och smärtsam död istället för chansen till ett riktigt friskt, långt liv tillsammans med hennes riktiga kärek?

“I saw in the corner there is a photograph, no doubt in my mind it’s a picture of you. It lies there alone in it’s bed of broken glas. This bed was never made for two”

Och det som smärtade mest, det som gjorde att jag föll ihop på det sättet jag strängt stretat emot, var att livet hade tagits ifrån henne utan hennes godkännande. Att hon inte längre hade chansen till att leva och att hennes tid här på jorden var så hemsk när den egentligen kunde vara så bra. Jag visste att hon hade haft otur och att hon inte hade förtjänat den alls, ändå kunde jag inte låta bli att skylla på hennes föräldrar som förvandlat hennes liv till ett helvete.

Om jag nu föll ihop, om jag nu inte kunde ta mig upp - hur mycket jag än försökte - vad skulle flickorna runt om i världen säga då? Vad skulle de säga när den person de såg upp till och älskade plötsligt inte klarade av världen mer och sakta ramlade ihop och förlorade sitt sanna jag? Vad skulle de göra när han försvann in i mörkret och inte kunde finna sin väg ut igen? De var de enda som kunde se mitt riktiga jag och som stannade för att de trodde, älskade och förstod mig, ändå kunde jag inte förmå mig själv till att hålla mig uppe ännu längre. Jag hade varit för svag allt för längre.

“I’ll keep my eyes wide open. I’ll keep my arms wide open. Don’t let me-”

Plötsligt bröts rösten och jag förlorade mitt inre jag. Jag kunde inte längre skilja mellan mardröm och verklighet, för det liv som jag innat älskat hade nu förvandlats till något jag desperat hatade mer än allt annat. Jag fick smärtsamt bevittna när min kropp tappade kontrollen och hur mina kvävda skrik av hjälp släpptes ur min kropp. Tårar strömmade okontrollerat och mina händer attackerade stressat mitt ansikte; gömde och skyddade mig från den skam som plötsligt fyllde min kropp av att inte klara av det enda jag hade kvar att ge till Jamie, det enda tillfället där folk hade chansen att se min äkta kärlek till henne.

“I can’t do this, I can’t do this”, upprepade jag tyst för mig själv samtidigt som mitt huvud förlorade vetandet kring livet och mina ögon klämdes ihop; hoppades på att mitt liv bara var en mardröm jag snart skulle vakna upp ifrån.

Men det var ingen mardröm, det var verklighet. Och hur mycket jag än försökte vakna, hur mycket jag än tog i och försökte få mitt liv på bättre spår, så kunde jag ändå aldrig få tillbaks den enda anledningen för mig att leva. Kroppen skakade, gråten fyllde kyrkan med oro och mitt liv var plötsligt inte värt att leva längre.

För varje dag som gick blev hon svagare, för varje dag som gick blev jag mer rädd över attbli kvarlämnad utan henne. Hennes oro över att en dag behöva ge upp kampen hade blivit allt mer som ett faktum än ett konstaterande, för jag kunde se i hennes ögon hur smärtan steg och allt hon ville var att ge upp. Men hon gjorde det aldrig, hur nära jag än trodde att det var. Jag visste att hon höll sig kvar på grund av folket runt omkring henne - att hon aldrig skulle klara av att vara anledningen till deras sorg. Ändå kunde jag inte låta bli att känna mig medskyldig över hennes handlingar och val genom livet.

Ett skratt lämnade plötsligt Jamies läppar då jag som vanligt satt vid hennes sida i det där vita, sorgbelagda rummet.

“Remember when we stole our parents car and drove away to that beautiful meadow?”

En lugn känsla intog min kropp då ett leende steg upp på mina läppar; fick mig att faktiskt uppskatta den tid vi nu hade tillsammans.

“That was the same day as the storm came. I remember how you stubbornly kissed me, even though I drove in really a bad weather, and never stopped. I got so angry at you”

Ett generat skratt tillsammans med en huvudruskning lämnade min kropp efter att jag nämnt orden. Jamie skrattade hon med. Troligen hade hon insett att det hon i den situationen valt att göra kanske inte var så smart 

Försiktigt sneglade jag upp på henne, osäker om det var värt att ta upp.

“But it don’t mind me now, though. Because if you hadn’t done that, I don’t think we would’ve had that night together”, konstaterade jag med ett kärleksfullt leende.

Jamies kinder fylldes snart av en röd nyans och hennes huvud försökte böjas i skam.

“You were my first one”, berättade hon snart blygt.

Jag log av tanken och hennes ord. Det fick mig att känna mig speciell, även om jag visste att det jag gjort bara någon timme innan  inte hade varit särskilt trevligt. Jag kom ihåg att jag hade använt hårda ord mot henne och snäst då jag blivit arg, ändå hade hon gång på gång förlåtit mig och tillåtit mig att göra om mina misstag. Aldrig förstod jag varför, men kunde ändå inte låta bli att vara tacksam. För ifall hon inte förlåtit mig hade vi inte varit här, och då hade jag aldrig fått chansen att tillbringa min tid med den vackraste flickan jag någonsin mött.

“Rember when we drove to that farm, then?”, utbrast Jamie plötsligt. Återigen log jag då minnen strömmade förbi och känslorna kändes starkare än förut.

“We rode horses, and afterwards we low down in the grass. I remember how you suddenly found those goats and how we then ran away from the farmers”, sa jag i en tillbaka blick, fortfarande oförmögen till att sluta le åt situationen.

“I’ve never been so scared before”, skrattade Jamie med ett ruskande huvud.

Hennes ögon klämdes ihop av ansträngning i skrattet och leendet som täckte hennes läppar fick gåshud att uppstå på min hud. Jag granskade henne då hennes skratt dog ut och när ett vanligt enkelt leende ersatte skrattets plats. Utan att märka det själv föll jag långsamt in i en bubbla där ingen kunde nå mig.

Minnen passerade och mina ögon blev som fastspända på ett föremål, helt enkelt för att jag inte kunde förmå mig själv att bli uppväckt. Plötsligt, bland alla tankar och tillfällen som passerades, föll chocken in över mig och jag insåg de misstag jag tidigare begått.

“Yes you have”

Förvirrad över mina ord sneglade Jamie upp, men lyckades inte förstå deras innebörd. Hon var precis på väg att fråga vad jag menade när jag återigen öppnade munnen och yttrade skavande ord. Fortfarande var min blick fastspänd på ett och samma föremål.

“You were more scared of me when I threw myself over Luke”, konstaterade jag. Jag såg hur Jamie återigen öppnade sin mun för att motsäga mig, men hur min fortsättning fick henne att tysta sig själv. “I’m never going to forget myself for that. I’m not going to lie, that stupid acting of mine held me up for so many nights. I couldn’t sleep, I couldn’t eat. All I could possibly think of was when I made him pass out and the disappointed look you gave me once you had stopped me. I will never forget it”

Tystnade föll över rummet och sorgen intog min kropp. Inte förrän nu hade jag insett vilken idiot jag hade varit och hur jag så lite som ens kunde tänkt tanken på att skada honom. Jag visste inte hur, men på något sätt hade ett mörker fallit över mig så fort han rörde Jamie. Hans handlingar gjorde det omöjligt för mig att kontrollera mig själv och det var inte förrän efter jag gjort vad jag gjort som jag insåg hur det del var.

“Harry…”, försökte Jamie efter en stund, men jag bara skakade mitt huvud och försökte trycka bort hennes kärleksfulla ord.

Jag visste att jag gjorde fel. Ingen behövde komma och berätta för mig att jag inte gjorde det när jag klart och tydligt visste att det jag gjort var oacceptabelt.

“I’m not that kind of human. I’m not a monster”

En oroad och djup rynka uppstod i Jamies panna då jag förtvivlat ruskade mitt huvud. Hon gjorde samma sak och skakade sitt medan hon tvingade sig själv att luta sig fram och ta ett försiktigt grepp runt mina kinder. Hennes kalla händer omfamnade och ramade in mitt ansikte samtidigt som kylningar for igenom min kropp av hennes handlingar. Hon var så kall.

“Listen to me, Harry”, sa hon med en skarp röst medan en ensam tår av rädsla föll ner för min kind. Jag visste inte ifall orsaken var för det jag gjort mot Luke eller min rädsla mot Jamie, men jag var rädd. Det fanns det ingen tvekan om.

“Listen to me!”, upprepade hon darrigt då en tår likaså lämnade hennes glansiga ögonglober. “You’re not a horrible person, you’re really not. You’re the most amazing person I know and those things you do to others to make sure that they’re happy - I. I don’t know anyone else who would’ve done that, even less thought about it. The way you interact with your fans and the way you treat everyone you meet with respect makes me speechless because I know that you’re such a better person than me. And when I”

Plötsligt började fler tårar rulla ner från hennes hud och skapa blöta märken längs hennes ansikte. Hon försökte hämta styrka till att fortsätta, men sorgen överbelastade henne med svaghet och en darrande kropp. Smärtan och sorgen hade fått hennes röst att tappa greppet, för tårarna tog över och hennes meningar blev hoppiga och andningen blev mer ojämn ju längre hon pratade.

“When I leave you here, I want to be sure that you’ll be okay. I don’t want to be the reason for you to fall apart because I know that it will destroy you. I don’t want you to spend your tears on me and I want you to try to be happy. P-please try to be happy. I know how lovely you are and I won’t let my death take you away. I won’t let my death make you another person”

Plötsligt, när hennes ord tog slut och hennes tårar hastigt lämnade hennes kropp, föll hennes huvud kraftfullt ner i takten till hennes snyftande. Desperata skrik över att få stanna kvar på jorden lämnade hennes läppar och rädslan stod klart då jag hastigt bestämde mig för att försöka skydda henne. Mina darrande armar omfamnade henne snabbt; försökte vara den som fick henne att lugna ner sig. Men även tårar föll ur mig och jag visste, att hur mycket jag än försökte, så skulle det inte rädda henne. Jag skulle inte få henne tillbaka.

Desperat hyschade jag henne till ro; vaggade hennes kropp fram och tillbaka och viskade tröstande ord. Jag försökte intala henne att allt skulle bli bra, men jag kunde själv höra oron i min röst. Inte ens jag trodde på de ord jag sa och tecken till en lögn spred sig som löpsedlar över mitt ansikte. Jag var minst lika rädd som henne, men vågade fortfarande inte erkänna min sorg och skräck.

“I’m so scared, Harry”, utbrast Jamie plötsligt med en tårfylld röst. “I’m so scared”

Efter ett tag hade jag lyckats lugna ner Jamie, men fortfarande lämnade tårar då och då hennes ögon medan jag höll hårt i hennes hand. Jag vågade inte släppa taget, precis som att jag då aldrig skulle få se henne igen, och rädslan över att faktan kvarstod fick greppet om henne att hårdna i oro.

Plötsligt bestämde jag mig med klumpen i halsen att placera mig själv bredvid henne. Jag släppte kort hennes hand och tog mig upp på sängen medan små ord om att lämna uttrymme föll ut från mina läppar. Jamies reaktion till mina rörelser var en glimt i ögat, och även om det inte syntes, så visste jag att hon försökte lägga in ett leende på sina läppar.

I behov av hennes närhet placerade jag min arm om henne; drog henne så närma mig som möjligt och gav henne möjligheten att andas in min maskulina doft. Jag lät sedan ett lättat leende smyga upp på mina läppar samtidigt som mina fingrar smått lekte med hennes blonda hårslingor. Hennes tillstånd var fortfarande dåligt och även om hon inte trodde jag såg det, så gjorde jag det. Jag märkte varenda liten sak hon gjorde, varende blinkning hon tog. Jag såg hur smärtan passerade hennes iris och hur osäkerheten över livslängden funderade henne, men vågade aldrig konstatera något utan lät henne bara tänka på det. För vad mer kunde jag göra?

Plötsligt började jag tro att sömnen fallit över henne då tystnaden fyllde rummet och tunga andetag kom från kroppen bredvid mig. Jag rättade försiktigt till armen jag hade runt om henne och placerade stelt om min kropp, allt för att inte väcka den prinsessa som fanns vid min sida. Om hon mådde dåligt så ville inte jag vara personen som fick henne att må sämre. Jag ville att hon skulle kunna vila den sista tiden hon hade kvar, och bestämde mig därför för att låta henne sova i min beskyddande, starka famn.

Tankar kring framtiden passerade sedan mitt huvud och genast började jag tänka på hur jag skulle klara mig utan henne. En kort stund fick jag för mig att jag skulle göra något jag aldrig riktigt tänkt på förut och en klar och tydlig text fick mina ögon att glittra och ett hoppfullt leende att placeras på mina läppar. Passande och personliga ord flög sedan förbi inuti mig, och innan jag visste ordet om det kändes allt så klart att hur lite jag än försökte så kunde min hjärna inte sluta levera något så personligt, så fint, men ändå så enkelt till flickan bredvid mig. Jag visste att hon skulle bli glad när den väl var klar.

"I'll keep my eyes wide open, I'll keep my arms wide open"

Min försiktiga och tysta sångröst lämnade min strupe då jag provade mig fram, och det var inte förrän det var försent som jag insåg att Jamie låg och sov bredvid mig.

"You sing beautiful. Was that something of your own?" 

Som att hon aldrig somnat och varit med och vakat över mig hela tiden blickade nu hennes ögon upp på mig. Hon hade ett mjukt leende placerat på läpparna och hennes trötta, tomma ögon blickade in i mina sorgsna. Tungt nickade jag med mitt trötta huvud samtidigt som ett lätt leende riktades mot henne. Jag kysste hennes hjässa i samband till mitt svar, och när hon hon såg min nickning log hon återigen med en viss tveksamhet och riktade ner sitt huvud.

"I'd love to hear the rest of it. Too bad that I won't be here for so long..."

Jag började återigen gråta stillsamt då jag såg hennes nu svårigheter att röra på kroppen och hennes svaga röst yttra orden. Tillståndet försämrades för var dag, och jag visste att det var illa, men när hon inte längre hade det lätt att flytta sina ben, likaså armar, då var det nära. Jag visste att det var närma. Plötsligt såg jag Jamie le mot mig då hennes ögon börjat blicka uppåt. Hon suckade tyst när hon slöt sina ögon, sedan tvingade hon återigen upp dem medan ord flödade ur hennes mun - precis som hon aldrig sagt något om den tunga situationen hon var satt i.

“Do you know what my dream is?” Försiktigt log jag då uppenbarheten passerade mig.

Jag nickade som svar och mina fingrar fortsatte att leka med hennes mjuka hår medan mina tårar föll ner i hennes hårbottnen.

“You want to own your own horse ranch, right?”, försäkrade jag henne, även om jag redan själv visste svaret. Något jag inte förväntat mig hände plötsligt, och Jamie skakade långsamt sitt huvud till svar.

Hon tittade upp i mina gröna ögon med en kärleksfull blick, och även om hennes ögon var tomma och livet ur dem försvunnit, så kunde jag inte hindra mig själv från att förälska mig i henne ännu en gång.

“No. That’s what I used to”, berättade hon sedan med ett enkelt leende. “Now I just want to live my life together with you”

---

Hennes trötta ögon var fokuserade på den lilla tv-skärmen framför henne då jag granskade både hennes kropp och beteende. Smärtan inom henne syntes tydligt när hon då och då vred på sin kropp och gned av obehag, något som fick min mun att missnöjt rycka och mina ögonbryn att rynkas.

Jag skakade mitt huvud, precis som att jag inte trodde på att den situation vi befann oss i var verklig, sedan suckade jag och försökte locka till mig den fortfarande vackra flickans blick. Förvirringen var stor inom mig och allt jag ville var att ha svar på de frågor som gnagde och hårt arbetade inom mig för att få alla hennes val att bli kloka och förståeliga.

“I just don’t get it”, utbrast jag frustrerat medan mitt huvud sakta skakades i protest. “Why didn’t you do radiations and… You know, treatments? That could’ve saved you, Jamie. It really could’ve saved you”

Min desperata blick efter att inte bli kvarlämnad nådde hennes ögon, och som om hon inte alls märkt det, som om jag tittade på henne med all kärlek i världen, log hon varmt åt mina ord och ruskade sitt huvud på samma sätt som jag tidigare gjort.

Hon fattade tag i min blick och vägrade att släppa taget, även om nervositeten och oron steg inom mig ju längre vi befann oss på sjukhuset. Sjukhus var aldrig bra, och ju längre vi var här ju sämre betydde det för Jamies hälsa.

“My body wouldn't respond to them, how much the doctor's even tried. And I didn’t want to live the rest of my life like a walking sign to make people feel sorry for me. I knew that they were going to judge me if I lost all my hair and I knew that they were going to judge me if I lost or gained weight, so I just figured that I’d be the best to live my life as long as I could. I already knew that it was over when they found it, I knew that I was going to lose the fight”

Irriterad över de ord som lämnat hennes strupe skrattade jag bittert och skakade mitt huvud i missnöje. Varför gjorde hon sådär mot sig själv?

“Can you please stop acting like that? Nobody said that you’re going to die, nobody said that you can’t live a normal life after this”

Min panna rynkades och jag tog ett djupt andetag för att samla upp mer mod, men min styrka var utom räckhåll och jag visste inte längre vad jag skulle göra för att kunna hålla uppe hoppet. “So can you please stop pulling yourself down? You don’t deserve to feel this bad”

Ett par axlar rycktes oberört och Jamies ögon vilade lugnt på mina, men jag var fortfarande osäker över hennes tankar. Jag visste inte vad hon höll på med längre, ännu mindre vilka tankar och viljor som vandrade i hennes huvud.

“Maybe I don’t, but there’s so many people all around the world who suffers even though they don’t deserve it. I’m just one of them”

Återigen ruskade jag mitt huvud i protesterande, men valde att bita ihop och inte kommentera hennes konstiga val av ord. Hon var precis på väg att säga något återigen, men jag hindrade henne i brist på tro och oro av hennes neddämpande självkänsla.

“I didn’t really want to give it to you like this, but I guess we have to break the ice somehow”

Jag ryckte på axlarna med ett enkelt leende, sedan böjde jag mig ned för att få upp den påse som var placerad bredvid mig. I ögonvrån kunde jag se hur Jamie försökte kämpa tillbaks för att vara stark, men hur hon långsamt föll samman och smärtan tog över henne.

En våldsam hostattack anföll henne och fick henne att lätt böja sig fram med handen täckandes över den kämpande munnen. Jag försökte att bita samman och hålla emot det skrik och sorg som egentligen intog mig, mest för hennes egna skull. När hon var svag och utom hopp ville jag vara där för att dra upp henne, inte raka motsatsen som fick henne att ge upp.

Hostattackerna började så småningom avta och jag kämpade tappert för att sätta mig rakryggad med mod inom mig. Påsen var placerad i min näve när jag återigen fick upp min överkropp. Ett litet leende var placerat på mina läppar då jag försökte få Jamie att sluta tänka på dåliga tankar och val och fick henne att olyckligt rikta ett leende mot mig. Jag visste att hon försökte få det till så äkta som möjligt, även om smärtan fanns inom henne, men det hon inte visste var att jag under alla dessa år lärt mig hur hon betedde sig, agerade och var under olika omständigheter. Och just nu, nu när smärtan och oron var det enda som höll henne fast, visste jag att hon inte mådde bra. Jag ville vara den som ändrade på det och fick henne att ha kvar hoppet, men för att vara ärlig hade jag inte en blekaste aning om hur jag skulle fixa det, ännu mindre hur jag skulle få min vackra flicka att tro på mina ord och egna förhoppningar.

Efter att Jamie fått syn på presentpåsen rynkades lätt hennes panna och hennes blick granskade nyfiket dess yttre i hopp om att få blicka in på innehållet.

“What do you got in there?”, frågade Jamie osäkert samtidigt som ett äkta, smygaktigt leende satt fastklistrat på mina läppar.

Jag ryckte mina axlar då jag sakta öppnade överraskningens yttret och tillät henne att få små glimtar om innehållet, sedan fumlade mina händer ner sig i det blank pappret och trasslade bland materialen. Mina nu darriga och oroliga händer greppade tag i den mörka nallebjörnen och dess mjuka päls; fick försök till lugn att spridas över min kropp.

Jag kunde inte förmå mig själv att slita blicken från nallen medan den ömtåligt pressades och mosades under mitt grepp. Fingrar klämde mot dess yttre och fick det bruna tyget att studsa upp och över min hud. Ett leende placerades på mina läppar. Jag tvingade sedan mig själv att förflytta blicken mot Jamie med ett smil och tankar kring åren tidigare då jag gett en annan nallebjörn till Jamie - i precis samma stil. I mina ögon gick de inte att skilja på, men jag visste att Jamie hade ett bättre öga än jag. Förmodligen skulle hon se stor skillnad, men när jag sett den i skyltfönstret hade jag inte kunnat slita blicken ifrån den.

Det var som att jag försökte hålla mig fast i det förflutna, för så fort någon så lite som nämnde framtiden ville jag inget annat hellre än att sätta fingrarna i öronen och knipa ihop ögonen för att inte lyssna.

“It made me think of that teddybear I once gave you. It’s almost quite the same”

Jag blickade återigen ner på nallen när jag yttrade orden, som om jag inte klarade av att se hennes blick, och kände hur halsen brände när minnen fyllde mitt bakhuvud och kropp med smärta. Hårt pressade jag samman mina läppar i brist på andra valmöjligheter, sedan kände jag hur bitterheten fyllde min kropp och fick mig att inse hur otroligt korkad jag var.

Ett trött och elakt skratt föll ur min strupe; bevisade mitt hat mot mig själv och fick mig att skaka mitt huvud med sammanbitna tänder.

“It just made me think of our good memories…”, mumlade jag generat, nu med mindre smärta då sorgen börjat inta mig. “I know it’s stupid, I know that I shouldn’t keep thinking in the past and hope that the world never changes, but I don’t want to let it go. Not now, not ever”

Tårar började plötsligt fylla mina ögonglober och fick mig att hastigt blinka för att återfå synen. Ett leende fanns nu på mina läppar, endast i hopp om att Jamie skulle godta min gåva, och jag sträckte tappert ut min darrande hand med nallen i den. Chockat tog Jamie emot den då förvåning spreds över hennes iris och hennes mun öppnades på glänt.

Det mjuka materialet smekte de numera beniga händerna och hon ruskade huvudet så fort nallebjörnen tagit kontakt med hennes kropp. Jag såg hur hon försökte ta sats och likadant som mig - få tårarna att hållas inne - sedan släpptes ett skakigt och tungt andetag ut ur hennes mun och ögonen träffade mina.

“This is not stupid, Harry. You’re not stupid”, påstod hon allvarligt.

Jag skakade mitt huvud då orden nådde mina öron, nu med allvarlighet över mitt ansikte.

“No, Jamie. You don’t have to be kind to me - I know it’s stupid. I know that I should move on and try to think positive, but I can’t. I can’t stop thinking of the time when you where healthy - when you and I lived happily and nothing could break us. I just can’t stand the thought of you feeling bad, I can’t”

Ett okontrollerbart snyftande fyllde plötsligt rummets ljusa väggar och bröt den tystnad som länge pågått som en plåga. Tårar föll hejdlöst från mina ögon innan jag fann kraften att gömma mig själv i händernas famn. De darrande kroppsdelarna rörde sig konstant framför mina tårfyllda ögon och fick svagheten inom mig att visas.

“I’m sorry, Jamie. I’m sorry”, stammade jag svagt fram mellan de kraftiga snyftattackerna, ruskade mitt huvud och försökte ta bort de tårar som fyllde min kropp med osäkerhet. Jag kände mig frusen, ensam och instabil, något som aldrig annars brukade finnas inom mig. Men även om jag inte var mig själv, även om jag var den som nu var utom kontroll, kunde jag inte sluta klandra mig själv för att vara självisk och gråta när Jamie var den som var sjuk.

Bestämt tvingade jag tårarna att få ett lugnare fall och min kropp att återfå sin styrka. Jag tog sedan ett djupt andetag och försökte mig till ett leende samtidigt som jag sträckte mig efter Jamies hand. Hennes kropp utstrålade kyla och värme fanns inte längre inom räckhåll, något som fick mig att skrämmas och oroligt tveka. Jag försökte stöta bort reaktionen då jag tittade upp på henne, men blev inte besvarad med hennes blick och kunde därför inte avslöja mina tankar.

Oroligt tittade jag på henne då hennes ögon nedstämt befann sig riktade mot knäna; sorg var skrivet över hela hennes ansikte. Ett tunt streck föreställde hennes innan så fylliga mun och den skräckinjagande bleka färgen hade nu intagit en större del av hennes yttre, tillsammans med kylan.

“Jamie?”, frågade jag tveksamt. “Jamie, what’s wrong?”

Tystnaden föll återigen över rummet då det nu inte fanns några tecken på levnad. Mina snyftande hade avtagit och ersatts med oro och andetagen var såpass tysta att ingen kunnat förstå att där fanns människor ifall ljuset var avslaget.

“I’m going to lose the fight, Harry”, hördes sedan en viskning.

En förvirrad rynka uppstod i min panna, och även om jag granskat hennes läppar medan orden yttades, kunde jag inte förmå mig själv att förstå vad hon menade.

“W...what? Jamie-”

“I’m going to lose the fight”, upprepade hon igen.

Jag antog att det var i hopp om att orden skulle dras mot mina öron, men mitt hjärta var allt för krossat för att kunna förstå. Plötsligt kände jag mig kall som is och ingenting i världen skulle någonsin kunna värma mig. Jag öppnade munnen för att säga något smart, något som bevisade min tro. Men jag kunde inget annat göra än att återigen försöka hindra de tårar som ville falla och säga något så patetiskt och så otrovärdigt att inte ens jag trodde på det.

“Don’t say that…”, konstaterade jag medan mitt huvud ruskades och tårar ännu en gång visades.

Ett försök till att le kom nu från Jamies sida då hon äntligen vågade se upp på mitt ansikte. Hennes vackra konturer skymdes bakom de lätta sjukhuskläderna och den bleka färgen och fick mig att på något sätt inte känna igen henne. Ett axelryck föll från Jamies axlar då leendet satt på läpparna, snyftande hördes från hennes håll och den värme som inte längre fanns i hennes kropp, syntes i ögonen.

“I know that you don’t want to hear it like this, but Harry, it’s over. It’s time for me to go”

“Harry, what on earth are we supposed to do?”

Min förvirring stod klart då jag yttrade orden, ändå kunde jag inte förmå mig själv att bli ännu mer frustrerad av min lilla omfattning av situationen då Harry skrockade åt mina ord. Jag kunde se hur ett huvud ruskades ovanför mig, även hur ett smil skapades på hans fylliga läppar och avslöjade hans ro.

“You and I are going to have a laugh. I know that it has to be boring to be in a white room all day, so I figured that we at least could get you out of it”

Orden som föll ur hans mun for in i mitt huvud, men fick inte hans rörelser att klarna eller en chans att så lite som förklara för mig vad som försegick. Oförstådd kände jag hur en rynka skapades i min panna medan hans röst fyllde min hörsel, samtidigt som min blick for över golvet framför mig och stolen jag befann mig i. Dess svarta material höll min kropp ovanför marken och hjulen under mig gjorde det möjligt för min kropp att förflytta sig utan några allt för stora ansträngningar. Det gjorde ont inom mig då jag insett att jag var så mycket svagare än jag någonsin kunnat ana, ändå kunde jag inte låta bli att försöka le och njuta av Harrys försökt till att få mig på bättre humör.

Jag kunde inte sitta och deppa och låta de sista dagarna i mitt liv vara en katastrof, även om de endast innehöll boende på ett sjukhus. Jag var helt enkelt bara tvungen att stå ut och låta smärtan i mitt bröst ignoreras, precis som att jag aldrig upptäckt att den befunnit sig där.

“So, are you ready?”

Hans plötsliga mening fick min kropp att ryckas upp ur den instängda bubblan jag befann mig i och alla mina sinnen att kopplas samman; försökte få hans ord att finna sin betydelse i mitt huvud och och andra meningar att memoreras för framtida situationer.

“Ready for what?”, frågade jag förvånat, fortfarande omedveten om vad vi skulle göra och med ett lätt förvirrat sinne.

“This”

Farten som tog över hjulen under mig orsakade flygande från mitt långa, blonda hår, men även att kalla vindar slog mot mitt ansikte och chockerade min osäkra kropp. Ett leende for över mina läppar och ett skratt lämnade min strupe då jag insåg vad det var han försökte göra - tävla genom korridorerna med en så hög fart som möjligt.

Förvånade personer höjde sina ögonbryn åt våra plötsliga försök till att lätta upp stämningen, samt att läkare ropade varnande ord till oss om att sakta ner farten. Som om orden aldrig blivit nämda, varken för mig eller Harry, fortsatte han att köra samtidigt som farten för var sekund ökade.

Luften pressades förbi min kropp och de snabba rörelserna fick mig att känna mig levande, något som inte funnits i min kropp på flera veckors lång tid. Det var en befriande känsla som fick mig att vilja sluta ögonen och njuta, samtidigt som jag inte vågade sluta dem i rädsla av att missa något jag visste att jag senare skulle ångra.

“Watch out!”, hörde jag Harry ropa över min axel och vidare mot människorna i gångarna. “This is a hospital race! I repeat; this is a hospital race. Moooove!”

Ett nöjt skratt föll ut och bort från mina läppar medan vinden tog tag i mitt hår och omfamnade min kropp. De plötsliga rörelserna fick mig att må bra inombords och lyckan i mig att stiga, särskilt när det var den pojke som jag älskade mest av allt annat som styrde mig. Jag skulle aldrig kunna förklara min kärlek för honom, hur mycket jag än försökte. Orden skulle helt enkelt aldrig räcka till för att kunna beskriva det sätt som han fick mig att känna mig.

Skrik från övriga delar av de vita salarna fördes genom mina öron och fick mitt huvud att reagera precis i rättan tid till att Harry svängde av och bort från de jagande fötterna. Hjulen slets hårt mot det ljusa golvet och fick oss att ändra riktning innan vi kolliderade in i den hårda väggen, något som fick mitt hjärta att hårt pumpa och adrenalinet i min kropp att växa.

“Ms Johnson, you shall not leave your room! Get back here immediately!”

Som om min kropp stretade emot alla de rätta svaren i hopp om att mitt liv då skulle bli mer spännande, ignorerade jag de ord som blivit sagda och sa till mig själv att fokuserade på att ha kul och njuta av de få situationer som fanns kvar i mitt liv. Harrys lekfulla, pojkaktiga skratt anslöt sig till mitt fnitter och ekade genom de ensamma väggarna samtidigt som vi åkte igenom den nu tomma korridoren.

“You know, maybe we shoud turn back. I don’t want them to throw me out…”

Harrys tveksamma röst fyllde min hörsel och fick mig att på samma sätt som honom att tveka, men på något annat än vad läkarna skulle säga. Jag förstod att han var orolig på att inte kunna besöka mig, men jag skulle aldrig tro att de skulle sparka ut någon bara för att de gjorde ett försök till att uppmuntra en av patienterna.

Farten hade börjat sakta ned och hans ben sprang inte längre för att hålla oss båda undan från tillsägande ord och springande läkare. Hjulen mot golvet vandrade nu lugnt över ytan och skapade en lugn takt att gå i, även om jag hellre hade föredragit den exalterade, höga farten vi innan bevittnat.

Harrys andfådda andetag for igenom mina öron medan han tog mig över golvet, något som fick mig att enbart fokusera och lyssna på hans andning. Man kunde tydligt höra att han ansträngt sig i körningen, samt att farten tagit på hans krafter och fått benen till hans kropp att utmattas.

Ett leende smög sig upp på mitt leende när alla andra tankar var som bortslagna och hans ord var det enda som existerade i min hjärna. Lömskt vände jag mig om mot honom med ett lekfullt leende innan jag lätt ryckte mina axlar och försökte se in i hans gröna, tilltalande ögon.

“Or we could not”

Harrys osäkra skratt började återigen eka över salen samtidigt som hans frågande ögon sökte sig bort från min syn, inte villig på att gå in på det samtal vi just mött. Jag märkte att han inte ville ta några risker och att det helt enkelt var slut på racet, ändå kunde jag inte förmå mig själv att sluta bli besviken på hans val.

“Fine”, suckade jag tungt ut. Jag vände mig bort från hans närhet och himlade lätt med mina ögon medan Harry öppnade munnen och leendet på mina läppar roat vilade kvar i mitt ansikte. “But only because it’s you, sweetcheeks”

“Don’t you think it’s strange that your life can turn any second, every day? It’s not like you’ve got a choice of which direction it’s going in, it just happens”

Frågande tittade jag på honom då han utbrast orden, precis som att jag inte förstått vad han precis yttrat. Mina ögon smalnade försiktigt och förblev i en kisande position då jag granskade hans utseende och försökte se igenom hans underliga, plötsliga fasad.

“What made you think of that?”, följdfrågade jag, även om jag visste att mina ord var lönlösa och att hans oro inte skulle försvinna - hur mycket jag än försökte.

En utmattad suck föll ur hans läppar då han rymde med blicken, sedan vände han den långsamt mot mig med en osäker blick och ett ytterst försiktigt leende.

“It’s because of this, isn’t it?”

Han tog ett djupt andetag för att protestera på mina ord, men även om han så mycket som gjorde motstånd så visste jag att mitt påstående var sant. Han tänkte på att jag var sjuk och på att mitt liv tog en vändning, precis så som han påstod att det gjort.

“Look, Harry. I know that this must be hard for you, but there’s nothing to do about it”

Jag ryckte på mina axlar, som om ord fortfarande inte kunde förklara hur lite det fanns att göra om situationen. Varken läkarnas hjälp eller min vilja kunde få saker och ting att ändras. Harry skakade sitt huvud när han fick höra mitt påstående och protesterade åt ord som förklarade mitt liv s om över.

“Stop it, Jamie. Just stop it. You’re going to be healthy again, no matter what you’re saying”

Jag smekte mina läppar med hjälp av min tunga i hopp om att de skulle återfå sin fuktighet. Tårar hade börjat samlats i mina ögon då jag insåg att jag var tvungen att berätta för honom. Ett högt andetag hördes återigen och fick mig att blicka upp. Jag blev bemött av hans ljusa, gröna ögonen som gång på gång fick mig att tappa andan.

“How are you feeling, anyway?”

Jag skakade mitt huvud då ljuden nådde min hörsel och fick mig att sluta mina trötta ögon. Smärtan fanns fortfarande kvar i min kropp, det var något jag inte kunde bestrida, men jag kunde bara inte sluta hoppas på att den skulle försvinna. Bara sådär.

“I’m not going to lie to you”, förklarade jag generat när jag återigen öppnat mina sega ögon.

Jag försökte få mig själv att möta hans blick, men jag var allt för svag och allt för osäker för att ens så lite som snegla över på honom.

“My head hurts, it feels like I’m going to collapse any second and my brain does simply not work. I feels like I’m trapped in this heat that’s impossible to get out of, because everytime I as much as close my eyes, it feels like I’m going to explode”

Jag tog ett djupt andetag för att fortsätta min mening och i ett försök till att samla kraft, men så fort jag så lite som öppnade min mun och försökte yttra några ord, så föll all styrka bort från mig och mina ord tappades.

“I’m just broken, Harry. My soul is broken”

Ljusets skinande strålar lyste starkt igenom de de tunna persiennerna längre in i rummet. Lågt stönade jag åt dess störande reflektioner som hindrade mig att återgå till min sömn medan jag smått irriterad vände riktning på min kropp. I hopp om värme som skulle kunna värma min kropp lät jag min vänstra kind vila mot kuddens mjuka material samtidigt som min ena arm sträckte ut mot andra delen av sängens madrass; sökte efter närhet av den person jag behövde allra mest. Men när jag inte fann den kropp jag egentligen förväntat mig och min handflata endast blev bemött av kalla lakan och tomhet, rynkade jag oförstående mina ögonbryn och öppnade mina ögon.

Solens starka strålar sken rakt in i mina ögon och fick mig att frustrerat kisa samtidigt som ett lågt suckande rymde sin väg utifrån mina läppar. Bestämt vände jag på min slöa kropp så att jag befann mig med ryggen pressad mot madrassen, sedan blickade jag nyfiket ut i rummet och sökte efter den pojke jag längtade efter så mycket, även om jag bara för en liten stund sedan befunnit mig bredvid honom.

Jag fann honom stående vid sänggaveln där han lugnt trädde på kläder över hans muskelösa kropp; gömde alla de märken och spår från kriget vi haft kvällen innan. Då jag faktiskt funnit honom log jag lätt, men hans oberörda rörelser och handlingar fick mig att förvirrat undra vad han skulle göra.

“Hey...”, hälsade jag tyst med min morgontrötta röst.

Tonläget var inte hög och rösten lät sliten, ändå lyckades den väcka till sig Harrys uppmärksamhet så att han vände huvudet mot mitt håll.

“Hey”, svarade han mjukt med ett försiktigt leende, sedan återgick han till att knäppa knapparna på sina byxor och vandrade bort mot garderoben.

“Have you thought about the question I asked you yesterday?”

Tungt suckade jag för mig själv och slöt mina ögon. Frågan Harry ställt mig igår hade tagit mig med storm, men även gjort mig oförmågen till att svara. Min talförmåga hade varit som stulen och bara tanken av att få träffa min far igen fick mig att vilja gömma mig i ett hörn och aldrig komma fram.

“Uhm, yeah, sort of...”, tvingade jag desperat fram ur min mun medan rynkan i min panna ökade.

Tveksamheten sköljdes över min kropp då jag ruskade mitt huvud, allt för att få bort samtalsämnet.

“Where are you going anyway?”

“I”, började Harry med en suck då han slarvigt lät sina händer flyga i lådorna och leta efter något speciellt som tydligen distraherade honom. “I’ve got some errends that I have to take care of, nothing too special. It won’t take long”

I brist på information öppnade jag min mun för att protestera, men hindrades av Harry som omtänksamt tittade upp på mig med ett ytterst litet leende.

“Go back to sleep, baby”

Återigen fördjupades rynkan i min panna, men denna gång mer av förvirring åt hans beteende.

“What, so I can’t come with you?”

Återigen suckade Harry då han ställde sig upp rakryggad, sedan ruskade han sitt huvud och tittade på mig. Jag förväntade mig en ledsen och osäker blick som berättade att han egentligen ville ha med mig, men det ansiktsuttryck jag möttes av var hårt och bara... Kallt.

“No. I’m sorry”

“Why?”, fortsatte jag nyfiken; besatt av att försöka komma på vad det var han försökte säga.

“Because I said so”, svarade Harry torrt. Hans blick var bortförd och han ägnade mig inte en enda sekund, något som fick mig att lågt fnysa och skaka mitt huvud av besvikelse.

“That was a bad excuse”

“I want you to stay inside”, fortsatte sedan Harry, precis som att han aldrig hört vad jag tidigare sagt. “Do not go anywhere without me and if you want something, call me first”

Chockad över beordringarna han gett mig kände jag hur min mun öppnades och hur min hjärna sa till mig att tala, men mina ord var som stulna och jag kunde inget annat göra än att stirra på honom. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle svara på de orden.

“Why won’t you let me come with you?”, viskade jag tillslut.

Jag hade äntligen fått tillbaka mitt mod och min förmåga att tala, och även om orden var korta och tysta, så var de fortfarande ord som Harry kunde uppfatta.

“The world is not a safe place, Jamie”

Jag ruskade mitt huvud åt hans ord som om det var det mest barnsliga jag någonsin hört.

“I can take care of myself, thank you”, klargjorde jag surt. 

Plötsligt fann jag kontakt med de ögon jag älskade så mycket, något som chockade mig och fick mig att bli osäker på att hålla kvar blicken. Hans ögon var på samma sätt som mina osäkra och man kunde på långa vägar se att han tänkte över de ord jag precis yttrat.

Något som kändes som en evighet senare ruskade Harry sitt huvud så att de mörka lockarna bytte plats på hans vackra huvud, sedan avbröt han vår ögonkontakt och bet sig i underläppen av ren frustration.

“No, not in this case”

I en kort sekund hade jag faktiskt trott att jag haft honom, att han skulle förklara, men spåren var nu som bortsopade och jag förstod att han inte tänkte ge sig. Besviket tittade jag bort mot hans riktning, men lyckades aldrig fånga upp de mossgröna ögonen.

“Can you at least tell my why? Because as I see it, to just tell me to stay inside is not a very good explanation”

“They can hurt you, Jamie. People can hurt you so bad”, skyndade han sig plötsligt.

Inte beredd på de ord han yttrat rynkades mina ögonbryn, likaså min näsa, både i förvirring och undran över vad han menade.

“Who?”, frågade jag förvirrat.

“I saw your fear, Jamie, I saw how terrified you were. And I know that they just want to protect me, but it hurts me when they hurt you”

Hans stressade och förklarande ord fick inte situationen att lätta i min hjärna och jag kände mig fortfarande oförstådd och kvarlämnad. Plötsligt insåg jag vad han menade, men chockades enormt av att han ens skulle ta upp det.

“The fans?”, frågade jag sedan när jag efter ett tag funderat på hans ord.

Harry svarade inte, utan undvek bara min ögonkontakt och pillade på den jackan som befann sig i hans starka armar.

“I’m not afraid of them”, försäkrade jag honom protesterande.

Ett litet, otrovärt skratt föll ut ur Harrys kropp i samband med att hans huvud ruskades. Min förvirring förstorades och jag kände mig allt mer förolämpad när Harrys skratt lämnat hans strupe.

“You should be. They can do things you’re not aware of”

Återigen öppnade jag min mun för att protestera, men hindrades av Harrys stampande fötter och plötsliga närhet.

“I’ll be home in a couple of hours”, förklarade hans snabbt, sedan pressades ett par mjuka läppar mot min kind och tog bort all den frustration som fyllt min kropp.

Jag var fortfarande arg över att han vägrade ge mig information, men jag fann det lönlöst att kämpa emot honom då jag visste att det aldrig skulle leda till något gott. Hans röst fyllde återigen upp rummet några sekunder senare och fick mig att återupplevas från en bubbla jag inte ens insett att jag fastnat i. Hans kropp befann sig nu vid den stora, vita dörren ut från rummet och hans mörka, bestämda ögon borrade sig utmanade in i mina.

“And Jamie, please do as I say. You don’t know this world as good as I do”

Ljudet av en dörr som öppnades fick mina ögon att hastigt vidgas. Exalterad över att inte längre behöva vara ensam rusade jag upp från den fåtölj jag låg liggandes i och lät mina fötter ta mig över golvet och vidare till hallen. Ett leende växte sig upp på mina läppar då jag såg den lockhåriga pojken stå i dörröppningen, men hans långa hårstrån till kalufs gömde det vackra ansiktet och hindrade mig från att beundra hans oemotståndliga linjer.

“You can’t imagine how much I’ve missed you”, började jag plötsligt upphetsat i en utandning medan jag granskade hans långsamma rörelser. “It’s been so lonley here and all I’ve been doing is waiting on you to get home but you never did and-”

“Is there something that you want to tell me, Jamie?”, avbröt Harry mig och överröstade mig med den höga rösten.

Förvånad över hans ord höll jag min mun tyst och stirrade på honom i förvirring.

“Is there something that you want to tell me?”, upprepade han ännu en gång, denna gången med en så mycket hotfullare och varnande röst.

Fundersam över varför hans reaktion blev som den blev skakade jag stelt mitt huvud då jag fortfarande var i oförmåga till att förstå hans handlingar. Hans känslolösa ansikte vändes plötsligt mot mig, full med kyla och tom på reaktioner. De innan så glittrande ögon hade allt annat än livskraft och det fanns bara ett ord som skulle kunna förklara dess utstrålning; ensamhet.

“Are you sure?”

Jag nickade stumt åt hans fråga medan jag så gott som det gick försökte undvika hans påträngande blick. Mina händer fumlades stressat samman och jag klämde hårt på dem, allt för att inte avslöja den hemlighet jag visste att han en dag skulle hata mig för att jag inte berättade.

“Are you absolutely fucking sure? Don’t you dare to lie to me right now, Jamie. I’m already pissed as it is”

Darrigt tog jag mig samman och gjorde ett försök till att svälja den enorma klumpen i min hals, men lyckades inte då dess smärta enbart växte och skavde allt ju mer jag försökte. Återigen nickade jag som svar och öppnade min mun.

“Yes”

Så fort orden lämnat min strupe hörde jag ett djupt suckande flödas genom min hörsel; ett suckande så fullt med frustration att jag började tvinga ned min blick på marken för att inte skrämmas. En duns hördes plötsligt genom mina öron och fick mig att reagera, men jag flyttade inte blicken längre än nödvändigt för att förstå vad det var han menade.

“Then can you please explain to me what this is?”, frågade han kallt.

Den varma röst som förut skyddat och värmt mig var nu som bortblåst och övertäckt med besvikelse, för när de gick igenom mina öron så kunde jag inte låta bli att rysa och läsa den lockande titeln på uppslaget.

Ännu en gång svalde jag i hopp om att smärtan inom mig skulle försvinna, men det var förgäves.

“Why are you in a newspaper, Jamie? And why the fuck does it say that you’ve been visiting the hospital?”

Min talförmåga kändes som stulen när jag gjorde ett försök att öppna min mun, för allt som kom ut var luft som vägrade att bildas till luft. Jag gjorde ännu ett försök tala, men återigen förlorade jag kampen och tvingade mig själv att stänga munnen för att inte se dum ut.

Lågt suckade jag för mig själv i hopp om att Harry inte skulle höra det, sedan slöt jag mina ögon för en kort sekund innan jag blickade upp och tvingade mig själv att bilda en ögonkontakt.

“Harry, there’s nothing to worry about...”, försäkrade jag honom tyst.

“Nothing to worry about?!”, utbrast han plötsligt. “Jamie, you were at a freaking hospital!”

“Harry calm down”, försökte jag så sansatt som jag kunde, men var tvungen att stänga mina ögon för en kort sekund för att samla kraft.

Jag återkopplade sedan vår ögonkontakt och gjorde det klart för mig själv att jag var tvungen att vara stark, annars var det slutet till alltihopa. Jag kunde inte låta det hända.

“It was just an health examination, nothing else”

Han undvek plötsligt min blick, precis som att han blivit sårad. Spår av ilska var som bortrövade och inget annat än sorg kunde visas i de gröna, vackra ögonen. Försiktigt försökte jag le mot honom för att förklara situationen, men min lögn fick svårigheterna att fördubblas och leendet att verka falskt.

Plötsligt föll Harry mot golvet med en smäll, något som fick mig att chockat dra efter andan och förvånas över hans drag.

“How can I know that you’re telling me the truth?”

Hans röst kändes plötsligt så osäker och sårad, precis som att han visste precis allt som försegick. Tonläget i hans röst och sorgen som visades fick mina skuldkänslor att väckas och oron att skapas då jag visste att jag var orsaken till hans plötsliga förändring.

Jag suckade åt hans ord, men bestämde mig för att låta honom säga vad han ville då det faktiskt var jag som var skurken här. Ingenting skulle någonsin ändra på det. Jag gav mig sedan efter Harry och satte mig ned på golvet bredvid honom. Mina ben placerade sig själva i skräddarställning medan mina armar föll in i fällan mellan dem, efter det granskade jag Harry med ett enkelt ansiktsuttryck och ryckte på mina axlar.

Sorgen och osäkerheten lyste igenom hans ögon och jag visste att det helt enkelt var mitt fel. Det var någonting jag absolut inte var stolt av, men jag gjorde det enbart för hans skull och det var det som räknades.

“You don’t”, avslöjade jag tungt. “You simply just have to trust me”

Återigen gjorde jag ett försök till att se in i hans ögon, men lyckades denna gången i samband med att jag lade in ett försiktigt leende. Han suckade djupt då han såg på mig, sedan lutade han sin panna mot min och ruskade sitt huvud.

“I could never live with myself if I knew that something was happening to you and I couldn’t be there to save you”, viskade han tyst och slöt sina ögon.

Tappert svalde jag och försökte dölja den skuld och sorg som fanns inom mig, sedan nickade jag med hans hud mot min och försökte le igenom smärtan.

“I know, baby”, viskade jag tillbaks.

En kall tår föll plötsligt ur min ögonglob och ned för mina kinder; orsakade darrande och osäkerhet som lades över min kropp.

“I know”

Skriken blev högre och pressen ökade. Förvirrat tittade jag mig omkring då en hand stressat placerats mot mina skulderblad; undrade vart min räddare i nöden tagit vägen och varför min puls var uppe och svävade i det blå.

Tungt svalde jag i ett försök att återfå mina rätta tankar och få benen att ta emot det tryck som min kropp utstrålade, men lyckades inte finna den talförmåga som även förlorats på vägen. Allt var suddigt och min hörsel blev sämre då det enda som kretsade inom mig var skriken från de tjejer som befann sig utanför; tvingade sig själva att pressas mot det tunna glaset och skrik att lämna de ljusa struparna.

“Babe, are you alright?”

Förvånad tittade jag upp, inte medveten av att vi plötsligt stannat och att vakten blivit ersatt av den pojke som i alla tillfällen kunde få mig att må bra. Strikt ruskade jag mitt huvud och slöt mina ögon för en kort, sedan tvingade jag mig själv att le ett falskt leende och titta lugnande på honom.

“Mm, I just want to get out of here as soon as possible. This is really freaking me out”

Ett ljust skratt lämnade den vackra pojkens läppar då han underlättat tittade ned på mig, sedan planterade han en enkel kyss på min hjässa innan han lade ena handen vid min svank och tog mig längre fram mot glasdörren.

“Don’t you worry, love. We’ve got people here to make it happen”

Män passerade både mig och Harry och gav oss lite snabb information direkt efter att han yttrat de enkla orden. Förvirrat tittade jag på medan jag lät orden flöda in genom ena örat och ut genom andra; inte alls medveten om att informationen kunde vara viktig och att det skulle försvåra männens arbeten.

När det kändes som att männen hade pratat i en evighet och att det aldrig skulle ta slut, öppnades plötsligt portarna ut och männen täckte upp gången. Chocken som intog min kropp tog mig med storm och blixtarna som träffade mina ögon skar och hotade mot min hud. Irriterat kisade jag av den plötsliga omväxlingen, men hann inte mer än tänka på det innan min hand hårt blev intrasslad i Harrys och våra kroppar styrdes genom folkmassan.

Jag fokuserade enbart på att hålla mig instängd i min egna bubbla och att hålla ute alla de onda kommentarer jag visste sades om mig samtidigt som min blick låstes i marken och mina ben togs över asfalten. Min hörsel var så gott som bortglömd, ändå hackade mitt huvud upp sig på de plötsliga glåporden som kom förandes genom den hårda vinden.

Det var inte alla meningar och ord i sig som fansen sagt, utan en specifik, enkel mening som varje människa skulle kunna säga, men som bara skadade de människor som blivit drabbade.

“I hope you get cancer!”

Tvärt stannade jag, inte medveten av de steg min kropp utförde och på reaktionsförmågorna som utlöstes. Sårat tittade jag bak då min hals börjat svida och ögonen lätt vattnats. Jag försökte finna det ansikte som röt de ord jag fruktat mest i hela mitt liv, men som även blivit sant och blivit en del av den mardrömmen jag levde i.

En förvånansvärt mjuk hand vilade runt min midja och en förvånad, men fortfarande försiktig, röst fyllde mitt sinne och bad mig att fortsätta, men lyckades bara få med min fysiska del medan sinnet stannade kvar hos folkmassan. Under turen till bilen fanns inget annat i mitt sinne än de sårande ord som kommit till mitt huvud för att stanna.

Jag hade lovat mig själv att aldrig ta åt mig av de ord som fansen sa, men den speciella mening som de på något sätt lyckats ropa i min närhet var ett undantag och det enda som någonsin skulle kunna få mig att falla.

När jag som minst anade det kände jag hur allt ljud sopades undan och hur marken under mig började röra på sig. Förvirrad tittade jag upp för att sedan märka att vi befann oss i en bil medan min kropp intensivt vakades av den oroliga pojken vid min sida.

Halsen ömmade fortfarande i min kropp och jag ruskade hastigt mitt huvud; allt för att få bort de onda tankar som nu befann sig inom mig.

“What happened out there? Are you okay?”

Hastigt nickade jag som svar och slöt mina ögon utan någon som helst kraft kvar till att tala.

“Yeah, I’m fine”, försökte jag mig desperat på, men misslyckades med de viktiga orden och bröt samman på mitten. “I just...”

Jag försökte samla mig själv och ta ett djupt andetag medan jag kände Harrys skarpa blick spänd på mig, men att lyckas var svårt och mina tankar störde mig i mitt försök till återhämtning.

“I have some things I have to sort out at home”, utbrast jag plötsligt. “Can you please drop me off there?”

Jag försökte lyfta blicken och tittade så normalt som möjligt in i de vackra, gröna ögonen jag älskade så, innan jag slog på ett leende och försökte få honom att gå på den vita lögn jag just kommit på. Misstänksamheten visades och lyste igenom Harrys ansikte, men var något han avstod ifrån att ifrågasätta då han nickade sitt huvud och tittade tillbaks på mig med en djup rynka fastklistrad i pannan.

“Sure. Andy, can you please stop by Jamie’s flat?”

“Of course, Harry”

Hans svar kom snabbt och mörkt medan Harry fortsatte sin färd längs mitt ansikte; försökte hitta de brister han visste fanns och trycka de knappar för att få mig att avslöja den sanning till lögnen som fanns inom mig. Jag försökte att avbryta hans sökande och vika bort från vår intensiva ögonkontakt, men det var som att hans bestämda vilja höll kvar mig och vägrade låta mig gå.

“But you’re still up for Thursday, right?”

Frågor började fylla mitt huvud då han ställt sin fråga och jag panikartat seglade med blicken ifrån hans egna. Jag knep kort ihop mina ögon, sedan tvingade jag dem öppna och möttes av Harrys fortfarande så intensiva blick.

“Thursday?”, frågade jag tveksamt.

“You were going to help me recolor a room in my new house”

Mentalt slöt jag återigen mina ögon och suckade högljutt, men lät ljuden hållas inne då jag tvingade mig själv till en nickning.

“Yes, of course. Thursday it is”, viskade jag fram, fortfarande utmattad av de ord och spänning min kropp utsatts för den senaste timmen.

Jag kämpade tappert för att hålla kvar tårarna i halsen och få smärtan att stanna inne, men kampen var hård och det kändes som att bilturen aldrig skulle ta slut. Tillslut lät jag äntligen min blick segla utanför fönstret och förbi de gator som blev tydliga i mitt synfält, väl medveten om att bilen snart skulle stanna och att mina känslor kunde få löpa fritt.

“Well, this is my place”, viskade jag plötsligt fram, bestämd över att lämna bilen så fort som möjligt.

Försiktigt planterade jag en kyss vid Harrys vänstra kind, precis där smilgropen brukade befinna sig, innan jag återigen lutade mig tillbaks och klev ur bilen. Jag gav honom ingen tid att besvara min beröring eller tala åt mig, utan försvann direkt upp för de långa trapporna och vidare in i lägenheten.

Vid det laget hade min kropp redan börjat darra och den stora klumpen i min hals hade irriterande nog förstorats. Jag gjorde allt i min makt för att försöka få bort det eller åtminstone ignorera det, men så fort dörren stängts bakom mig och tystnaden föll över atmosfären, föll allting samman och barriären inom mig revs ännu en gång.

Hjälplöst föll jag mot marken medan min rygg slogs ihop med trämaterialet bakom mig. Skavande märken pressades mot min hud samtidigt som min ända kolliderade med golvet under mig. Tårar sprutade hejdlöst ut från mina ögon och ned för min ömtåliga hud; orsakade köld och oroligt darrande inom mig.

Snyftande föll över lägenheten och mina desperata skrik av tröst ekade mellan de tomma väggarna. Jag försökte resa mig upp, men kunde inte förmå mig själv att varken röra mig eller tala. Allt som befann sig i mitt huvud var tankar på min dödsdömda framtid och på hur jag faktiskt skulle lämna Harry helt ensam utan någon som helst förmåga till återvändo. Skuldkänslorna byggdes upp och paniken över att lämna allting kom krypandes utan någon som helst försiktighet.

Desperat av både värme och tröst försökte jag få mina nästintill okontrollerbara händer att gömma och skydda mitt ansikte medan tårar blötte ner och gjorde avtryck längs mina mjuka kinder. Smärtan som fanns inom mig var olidlig och skaven som pressades mot mitt hjärta fick mig att gråta ännu mer, även om jag visste vad det berodde på.

Som om allting var förlorat och min kamp var slut lät jag sorgen ta över mig och bära bort mig längs de otäcka dalarna av smärta.

“Royal London Hospital, Helene’s speaking. How may I help you?”

Högt harklade jag mig då jag sträckte ut mina stela, kraftlösa ben. Min ena handrygg for genast över mitt vänstra öga; försökte sopa bort alla spår av tårar som lämnat avtryck på min hud. Jag försökte lägga in ett leende medan jag väntade ytterligare på att min kropp skulle lugna ner sig, men insåg snart att väntan redan varit alldeles för lång och försökte lita på att minst röst skulle klar av pressen.

“Hi, this is Jamie Johnson”, började jag sedan.

Jag tittade mig oroligt omkring innan jag kände ena delen av min mungipa misstänksamt rycka och klämde hårt samman mina läppar. Smärtan hade fortfarande inte försvunnit från mitt bröst och rädslan var större nu än vad den varit på flera månader.

“I’d like to rebook my appointment with Dr. Brown now on Thursday afternoon to an earlier time. Is that possible?”

Jag slickade mig lätt om mina läppar medan hjärtat i mitt bröst hårt pumpade utav rädsla. Klumpen som fastnat i min hals vägrade att minska i sin storlek och gjorde även att jag kände mig skärrad och förråd utan några som helst chanser till att få hjälp av folk i min omgivning.

“Yes, it is. What’s the case?”

Återigen gjorde jag ett försök till att svälja ner den stora klumpen, men misslyckades då en ensam, kall tår föll ner från mitt vänsteröga och fick mina rosa, oroliga läppar att hysteriskt darra.

“Cancer”