“Harry, what on earth are we supposed to do?”

Min förvirring stod klart då jag yttrade orden, ändå kunde jag inte förmå mig själv att bli ännu mer frustrerad av min lilla omfattning av situationen då Harry skrockade åt mina ord. Jag kunde se hur ett huvud ruskades ovanför mig, även hur ett smil skapades på hans fylliga läppar och avslöjade hans ro.

“You and I are going to have a laugh. I know that it has to be boring to be in a white room all day, so I figured that we at least could get you out of it”

Orden som föll ur hans mun for in i mitt huvud, men fick inte hans rörelser att klarna eller en chans att så lite som förklara för mig vad som försegick. Oförstådd kände jag hur en rynka skapades i min panna medan hans röst fyllde min hörsel, samtidigt som min blick for över golvet framför mig och stolen jag befann mig i. Dess svarta material höll min kropp ovanför marken och hjulen under mig gjorde det möjligt för min kropp att förflytta sig utan några allt för stora ansträngningar. Det gjorde ont inom mig då jag insett att jag var så mycket svagare än jag någonsin kunnat ana, ändå kunde jag inte låta bli att försöka le och njuta av Harrys försökt till att få mig på bättre humör.

Jag kunde inte sitta och deppa och låta de sista dagarna i mitt liv vara en katastrof, även om de endast innehöll boende på ett sjukhus. Jag var helt enkelt bara tvungen att stå ut och låta smärtan i mitt bröst ignoreras, precis som att jag aldrig upptäckt att den befunnit sig där.

“So, are you ready?”

Hans plötsliga mening fick min kropp att ryckas upp ur den instängda bubblan jag befann mig i och alla mina sinnen att kopplas samman; försökte få hans ord att finna sin betydelse i mitt huvud och och andra meningar att memoreras för framtida situationer.

“Ready for what?”, frågade jag förvånat, fortfarande omedveten om vad vi skulle göra och med ett lätt förvirrat sinne.

“This”

Farten som tog över hjulen under mig orsakade flygande från mitt långa, blonda hår, men även att kalla vindar slog mot mitt ansikte och chockerade min osäkra kropp. Ett leende for över mina läppar och ett skratt lämnade min strupe då jag insåg vad det var han försökte göra - tävla genom korridorerna med en så hög fart som möjligt.

Förvånade personer höjde sina ögonbryn åt våra plötsliga försök till att lätta upp stämningen, samt att läkare ropade varnande ord till oss om att sakta ner farten. Som om orden aldrig blivit nämda, varken för mig eller Harry, fortsatte han att köra samtidigt som farten för var sekund ökade.

Luften pressades förbi min kropp och de snabba rörelserna fick mig att känna mig levande, något som inte funnits i min kropp på flera veckors lång tid. Det var en befriande känsla som fick mig att vilja sluta ögonen och njuta, samtidigt som jag inte vågade sluta dem i rädsla av att missa något jag visste att jag senare skulle ångra.

“Watch out!”, hörde jag Harry ropa över min axel och vidare mot människorna i gångarna. “This is a hospital race! I repeat; this is a hospital race. Moooove!”

Ett nöjt skratt föll ut och bort från mina läppar medan vinden tog tag i mitt hår och omfamnade min kropp. De plötsliga rörelserna fick mig att må bra inombords och lyckan i mig att stiga, särskilt när det var den pojke som jag älskade mest av allt annat som styrde mig. Jag skulle aldrig kunna förklara min kärlek för honom, hur mycket jag än försökte. Orden skulle helt enkelt aldrig räcka till för att kunna beskriva det sätt som han fick mig att känna mig.

Skrik från övriga delar av de vita salarna fördes genom mina öron och fick mitt huvud att reagera precis i rättan tid till att Harry svängde av och bort från de jagande fötterna. Hjulen slets hårt mot det ljusa golvet och fick oss att ändra riktning innan vi kolliderade in i den hårda väggen, något som fick mitt hjärta att hårt pumpa och adrenalinet i min kropp att växa.

“Ms Johnson, you shall not leave your room! Get back here immediately!”

Som om min kropp stretade emot alla de rätta svaren i hopp om att mitt liv då skulle bli mer spännande, ignorerade jag de ord som blivit sagda och sa till mig själv att fokuserade på att ha kul och njuta av de få situationer som fanns kvar i mitt liv. Harrys lekfulla, pojkaktiga skratt anslöt sig till mitt fnitter och ekade genom de ensamma väggarna samtidigt som vi åkte igenom den nu tomma korridoren.

“You know, maybe we shoud turn back. I don’t want them to throw me out…”

Harrys tveksamma röst fyllde min hörsel och fick mig att på samma sätt som honom att tveka, men på något annat än vad läkarna skulle säga. Jag förstod att han var orolig på att inte kunna besöka mig, men jag skulle aldrig tro att de skulle sparka ut någon bara för att de gjorde ett försök till att uppmuntra en av patienterna.

Farten hade börjat sakta ned och hans ben sprang inte längre för att hålla oss båda undan från tillsägande ord och springande läkare. Hjulen mot golvet vandrade nu lugnt över ytan och skapade en lugn takt att gå i, även om jag hellre hade föredragit den exalterade, höga farten vi innan bevittnat.

Harrys andfådda andetag for igenom mina öron medan han tog mig över golvet, något som fick mig att enbart fokusera och lyssna på hans andning. Man kunde tydligt höra att han ansträngt sig i körningen, samt att farten tagit på hans krafter och fått benen till hans kropp att utmattas.

Ett leende smög sig upp på mitt leende när alla andra tankar var som bortslagna och hans ord var det enda som existerade i min hjärna. Lömskt vände jag mig om mot honom med ett lekfullt leende innan jag lätt ryckte mina axlar och försökte se in i hans gröna, tilltalande ögon.

“Or we could not”

Harrys osäkra skratt började återigen eka över salen samtidigt som hans frågande ögon sökte sig bort från min syn, inte villig på att gå in på det samtal vi just mött. Jag märkte att han inte ville ta några risker och att det helt enkelt var slut på racet, ändå kunde jag inte förmå mig själv att sluta bli besviken på hans val.

“Fine”, suckade jag tungt ut. Jag vände mig bort från hans närhet och himlade lätt med mina ögon medan Harry öppnade munnen och leendet på mina läppar roat vilade kvar i mitt ansikte. “But only because it’s you, sweetcheeks”

“Don’t you think it’s strange that your life can turn any second, every day? It’s not like you’ve got a choice of which direction it’s going in, it just happens”

Frågande tittade jag på honom då han utbrast orden, precis som att jag inte förstått vad han precis yttrat. Mina ögon smalnade försiktigt och förblev i en kisande position då jag granskade hans utseende och försökte se igenom hans underliga, plötsliga fasad.

“What made you think of that?”, följdfrågade jag, även om jag visste att mina ord var lönlösa och att hans oro inte skulle försvinna - hur mycket jag än försökte.

En utmattad suck föll ur hans läppar då han rymde med blicken, sedan vände han den långsamt mot mig med en osäker blick och ett ytterst försiktigt leende.

“It’s because of this, isn’t it?”

Han tog ett djupt andetag för att protestera på mina ord, men även om han så mycket som gjorde motstånd så visste jag att mitt påstående var sant. Han tänkte på att jag var sjuk och på att mitt liv tog en vändning, precis så som han påstod att det gjort.

“Look, Harry. I know that this must be hard for you, but there’s nothing to do about it”

Jag ryckte på mina axlar, som om ord fortfarande inte kunde förklara hur lite det fanns att göra om situationen. Varken läkarnas hjälp eller min vilja kunde få saker och ting att ändras. Harry skakade sitt huvud när han fick höra mitt påstående och protesterade åt ord som förklarade mitt liv s om över.

“Stop it, Jamie. Just stop it. You’re going to be healthy again, no matter what you’re saying”

Jag smekte mina läppar med hjälp av min tunga i hopp om att de skulle återfå sin fuktighet. Tårar hade börjat samlats i mina ögon då jag insåg att jag var tvungen att berätta för honom. Ett högt andetag hördes återigen och fick mig att blicka upp. Jag blev bemött av hans ljusa, gröna ögonen som gång på gång fick mig att tappa andan.

“How are you feeling, anyway?”

Jag skakade mitt huvud då ljuden nådde min hörsel och fick mig att sluta mina trötta ögon. Smärtan fanns fortfarande kvar i min kropp, det var något jag inte kunde bestrida, men jag kunde bara inte sluta hoppas på att den skulle försvinna. Bara sådär.

“I’m not going to lie to you”, förklarade jag generat när jag återigen öppnat mina sega ögon.

Jag försökte få mig själv att möta hans blick, men jag var allt för svag och allt för osäker för att ens så lite som snegla över på honom.

“My head hurts, it feels like I’m going to collapse any second and my brain does simply not work. I feels like I’m trapped in this heat that’s impossible to get out of, because everytime I as much as close my eyes, it feels like I’m going to explode”

Jag tog ett djupt andetag för att fortsätta min mening och i ett försök till att samla kraft, men så fort jag så lite som öppnade min mun och försökte yttra några ord, så föll all styrka bort från mig och mina ord tappades.

“I’m just broken, Harry. My soul is broken”