FÖRFATTARENS PERSPEKTIV

De senaste veckorna hade varit som en mardröm för den lockiga pojken. Hans underbara liv hade omedelbart tagit en djup vändning och plötsligt var hans värld som förstörd. Han insåg fortfarande inte att hon faktiskt aldrig mer skulle återvända, utan chocken satt fastklistrad hos honom och förvirringen över hennes försvinnande hade stigit honom åt huvudet.

När Harry på dödsdagen insett att flickan framför honom inte längre var vid liv släpptes ett upprört skrik ut över hans lungor. Den skärande, djupa rösten och tonen som fick halsen att ömma gjorde att sjuksköterskor genast kommit inspringades för att se vad fel var. Tårar hade vägrat att sluta falla och hans kropp var okontrollerbar då han desperat smekte flickans hud i hopp om värme och liv. Oförstådda ord hade lämnat hans läppar och kärleksfulla mimningar hade riktats åt flickan, även om hon inte kunde höra det i tillståndet hon nu försvunnit iväg till. Hastigt hade han blivit iväg schasad ifrån rummet där sjuksköterna senare lade en vit filt över kroppen, allt för att dölja spåren ifrån den flicka som tillslut lämnat jorden och funnit sin plats i himmelriket.

Händelsen med Jamie hade fått Harry att falla till bottnen. Hans liv kändes inte längre som förut och en plötslig tomhet i bröstet fick hela hans kropp att värka av saknad. Styrkan var som bortslagen ifrån både hans kropp och själ, vilket orsakade darrningar och svårigheter till att röra på sig. Depressionen han så småningom föll in i ledde även till perioder där han varken åt, sov, eller pratade. Allt han kunde göra var att stirra ut i den tomhet som nu tycktes omringa och kväva honom som en livshotande rök.

Planeringen av begravningen sköttes utav Jamies nära och kära. Harry var med, men han öppnade aldrig munnen för att tala. För var dag som gick försökte han låta ord förklara hans sorg, men så fort han försökte föll tårar ner från hans ögonglober och huvudet ruskades i brist på ork och i svaghet. Tillslut visste han inte längre hur man skulle bete sig och tystnaden blev uppenbar för alla människor runt omkring honom.

Pojkarna i hans band tog ett beslut om att låta karriären ligga på is medan Harry fick sin tid att sörja. Var och en av pojkarna turades om att ta hand om den hjärtkrossade pojkvännen; vakade över honom som en mamma vars barn var hennes dyraste ägodel. De hatade att se honom så han nu hade förvandlats till, men visste inte heller vad som kunde göras för att få honom att återigen bli den han en gång varit.

Det var inte förrän Harry flyttat in i Louis hus, precis som på de gamla dagarna, som han återigen gjorde ett försök till att tala. Tårarna var då som slut efter hans ständiga rop på hjälp och haven av tårar som lämnat honom när han var natt fått gråta sig till sömns. Hans röst hade varit låg och Louis hade fått stannat upp ett tag och lyssna efteråt då Harry öppnat munnen; precis som att han inte trott hans ögon. Harry hade lågt yttrat att han ville hålla ett tal på Jamies begravning då han satt på barstolen i köket. Efter han sagt hans mening slängde han ifrån sig skeden i hans hand på bordet, återgick till hans tystnad och vandrade iväg från hans bästavän i köket.

Harry var förkrossad, hjärtat värkte och sorgen tycktes aldrig få honom att sluta må dåligt. Men även om han inte insåg det, så vakade Jamie varje dag över honom ifrån himeln utan en sekund av tvekan. Hon visste att det var hennes fel att Harry var som han nu var, och hon klandrade sig själv för det, men kunde ändå inte sluta hoppas på att hennes vackra, brunlockiga pojke skulle förvandlas till sitt vanliga jag någon dag och låta sorgen passera honom. För det var det ända Jamie ville; se honom lycklig.

Smärta.

Jag hörde mitt namn yttras medan min kropp arbetade för att få synen att fungera återigen. Tillslut fick jag makten av att se konturer och försiktigt blinkade jag ett fåtal gånger för att få synen till perfektion. Efter det höjde jag tveksamt mitt huvud, precis som att jag inte visste ifall jag skulle orka det jag nu gett mig in på.

Blickar brände i min nacke och pressen var hög, men det var något jag ignorerade på då jag ensamt ställde mig upp från främre raden och vandrade ut från bänken. Mina tankar var endast riktade på Jamie och inget annat än hennes närhet fanns inom jag. Hennes kyssar, hennes kramar, hennes leende. Det var allt jag kunde se. Det var som att min syn blockerats utav allt annat, för när jag faktiskt lyckats ta mig fram till mikrofonen insåg jag vart jag befann mig och vad det var jag skulle göra. Hennes begravning. Hennes sång.

Jag öppnade långsamt ögonen efter min korta återfuktning, sedan tog jag ett darrande andetag och blickade ut över församlingen. Den osäkra och svaga utandningen fyllde mikrofonen med ljud och fick hela kyrkan att beröras utav mitt desperata rop på hjälp. Jag gjorde sedan ett försök till att svälja bort den enorma klumpen i min hals, och som om jag återigen fallit in i min bubbla där endast hon existerade, placerade jag handen på mikrofonstativet i behov av stöd och lät min röst eka över väggarna i salen.

“I know that we all have gathered here today to say goodbye to Jamie, an amazing daughter, friend and girlfriend. I also know that what I'm doing right now is supposed to be something memorable and romantic to describe my love for her, but words will never be able to explain how truly beautiful and perfect she was to me. Nothing will ever compare to her and I’ll love her until I take my last breath”

Skakigt gjorde jag ett försök till att hålla min röst stark och hindra tårarna från att falla, men min styrka var fortfarande allt för låg och min vilja var det enda som höll mig vid liv.

“Jamie was an incredibly strong person, we all know she was. She never let anything bring her down, and even when things were tough and people said stuff, she held herself up and refused to complain or show weakness - just because she knew that it was people out there who had it worse. She fought against this crazy disease for so long and really held against it, and to me, that’s the most inspiring thing I’ll ever hear. That she actually tried to stick around, even when she wanted nothing more than to fall apart, just for us, that’s just what true heroism is like. This amazing girl also gave me the love everyone is talking about; the love you only can find in stories and fairytales. The love that makes you feel special whenever the love of your life is looking at you and the butterflies it gives you when she’s around. She learned me how to love, but also how to cry. She showed me the good things in life, but also let me realise that bad things comes along and you have to live through them as well. I never thought that I’d find anything like her, and even if she’s not around anymore, she still gives me goosebump by just thinking of her or hearing her name. I know that Jamie won’t be able to be here with me and that the world won’t give me a chance to live my life with the person I love, but I know that she’s up there watching me. And no matter what happens, I’ll be the one who loves her with every piece of my heart”

Återigen tog jag ett djupt andetag, men nu för att klara av att hålla mina fötter på marken och för att inte falla samman. Jag visste inte hur jag skulle klara av det, men jag var tvungen att försöka. Jag var tvungen att göra det för Jamie.

Högt harklade jag mig medan jag tveksamt vände mig om mot kistan bakom mig. Ett enkelt leende var placerade på mina läppar och jag försökte tappert samla mod när jag tog loss mikrofonen och drog den närmare min mun. Jag försökte le medan jag sa orden, men insåg snart att leendet endast fanns för att hålla undan tårarna och försöka trycka bort den ondska som ständigt stod och tryckte på för att få mig att falla samman.

“Do you remember when I sang a bit of this song to you for not so long ago? Well, it’s done now, baby. And it’s all dedicated to you”

Snyftande föll ur min mun medan jag sa orden och jag försökte starkt le igenom meningen, men vände mig bestämt om då jag insåg att jag inte skulle klara av att sjunga låten om jag stod och stirrade på hennes porträtt på kistan. Smärtan skulle bara bli för mycket.

Ackorden bakom låten började en stund senare spelas och strängt pressade jag mig själv att klara av den stund jag så länge tänkt på. Mitt farväl till henne var tvungen att vara bra, vara välformat, för om den låt jag så länge förberett ändå inte skulle vara bra, vad för mening fanns det då?

“Now you were standing there right in front of me. I hold on it’s getting harder to breathe”

Jag började tänka då jag sjöng de första raderna; tänkte på mina första minnen tillsammans med den flicka jag älskade mest av allt. Och det som smärtade mest, det som höll mig uppe på nätterna och fick skräcken att vandra fritt inom mig, var att jag aldrig mer skulle få se henne. Hon skulle aldrig få vara den jag vaknade upp till eller den jag bildade familj med. Hon var borta, och hur lite jag än ville erkänna det, så skrämde det livet ur mig att hon inte längre kunde vara där för att älska mig. För om hon var den enda som älskade mig för mitt sanna jag, vem skulle då tycka om mig när hon inte längre kunde göra det?

“All of a sudden these lights are blinding me. I never noticed how bright they would be”

Tårarna började falla, rösten blev instabil och hela jag var nära på att kollapsa. Att inse att ingen längre kunde se och förstå ens riktiga jag skrämde mig, men det som skrämde mig allra mest var att Jamie var den flicka som förstått sig på mig, men som ändå var tvungen att tas ifrån mig och hindra henne från att leva. Jag kanske förtjänade smärtan, det var inte det som bekymrade mig. Det som frustrerade mig var att den mest underbara flickan på hela jorden var tvungen att bli bortkörd - att hon varken hade valet eller makten till att bestämma sitt egna öde. Hon hade redan haft det tufft i livet med en far som inte älskade henne och en mor som inte kunde ta hand om henne. Varför var hon då tvungen att bli tilldelad en tidig och smärtsam död istället för chansen till ett riktigt friskt, långt liv tillsammans med hennes riktiga kärek?

“I saw in the corner there is a photograph, no doubt in my mind it’s a picture of you. It lies there alone in it’s bed of broken glas. This bed was never made for two”

Och det som smärtade mest, det som gjorde att jag föll ihop på det sättet jag strängt stretat emot, var att livet hade tagits ifrån henne utan hennes godkännande. Att hon inte längre hade chansen till att leva och att hennes tid här på jorden var så hemsk när den egentligen kunde vara så bra. Jag visste att hon hade haft otur och att hon inte hade förtjänat den alls, ändå kunde jag inte låta bli att skylla på hennes föräldrar som förvandlat hennes liv till ett helvete.

Om jag nu föll ihop, om jag nu inte kunde ta mig upp - hur mycket jag än försökte - vad skulle flickorna runt om i världen säga då? Vad skulle de säga när den person de såg upp till och älskade plötsligt inte klarade av världen mer och sakta ramlade ihop och förlorade sitt sanna jag? Vad skulle de göra när han försvann in i mörkret och inte kunde finna sin väg ut igen? De var de enda som kunde se mitt riktiga jag och som stannade för att de trodde, älskade och förstod mig, ändå kunde jag inte förmå mig själv till att hålla mig uppe ännu längre. Jag hade varit för svag allt för längre.

“I’ll keep my eyes wide open. I’ll keep my arms wide open. Don’t let me-”

Plötsligt bröts rösten och jag förlorade mitt inre jag. Jag kunde inte längre skilja mellan mardröm och verklighet, för det liv som jag innat älskat hade nu förvandlats till något jag desperat hatade mer än allt annat. Jag fick smärtsamt bevittna när min kropp tappade kontrollen och hur mina kvävda skrik av hjälp släpptes ur min kropp. Tårar strömmade okontrollerat och mina händer attackerade stressat mitt ansikte; gömde och skyddade mig från den skam som plötsligt fyllde min kropp av att inte klara av det enda jag hade kvar att ge till Jamie, det enda tillfället där folk hade chansen att se min äkta kärlek till henne.

“I can’t do this, I can’t do this”, upprepade jag tyst för mig själv samtidigt som mitt huvud förlorade vetandet kring livet och mina ögon klämdes ihop; hoppades på att mitt liv bara var en mardröm jag snart skulle vakna upp ifrån.

Men det var ingen mardröm, det var verklighet. Och hur mycket jag än försökte vakna, hur mycket jag än tog i och försökte få mitt liv på bättre spår, så kunde jag ändå aldrig få tillbaks den enda anledningen för mig att leva. Kroppen skakade, gråten fyllde kyrkan med oro och mitt liv var plötsligt inte värt att leva längre.