Tidigare i And now we meet again: Direkt när jag kom in slängde jag mig i sängen och kände gråten komma tillbaks. Få mig att försvinna. Om jag inte betyder något för han spelar ingenting någon roll längre.
 

---

Jag fick lite dåligt samvete för att jag lämnade Nathalie, men jag försökte att inte tänka på det.  Hon ville trots allt att jag skulle gå, även fast hon mådde uselt tänkte hon på mig. Jag gick över gatan och tittade mig omkring. Vi, jag, Louis och en vän han skulle ta med sig skulle träffas i parken inte långt från vår lägenhet. Jag tvekade lite på om det var rätt park jag var i eftersom den verkade ganska mörk och dyster, men jag chansade. Mitt i parken fanns det ett stort gammalt träd som jag fick sådan stor lust att klättra upp i. Jag har ganska mycket energi av mig, jag tyckte om att göra saker hela tiden, så jag kan få mig själv att göra ganska galna saker. Jag gick närmare och kände lite på de tjockaste grenarna för att se att dom höll. När jag hade känt på dom lite satt jag båda mina händer på en tjock gren och pressade mig sedan uppåt. Det var lite kämpigt, men när jag väll kom upp på första grenen var det lätt att klättra vidare. Jag klättrade en liten bit upp innan jag bestämde mig för att stanna. Jag lät benen dingla i luften och tittade ut över parken. Den var mycket vackrare uppifrån. Plötsligt hörde jag några röster nerifrån. Jag flyttade ner min blick och fick syn på Louis och hans kompis stå och prata under trädet. Jag blev sugen på att skrämmas, så försiktigt och så tyst som möjligt försökte jag klättra en bit för att var närmare dom. När jag var tillräckligt nära marken, men endå tillräckligt högt upp för att dom inte skulle se mig, tryckte jag mina armar mot den tjocka grenen och kastade mig neråt.  Jag kom flygandes och landade precis bakom dom på fötterna, en perfekt landning. Louis och hans kompis skrek av förvåning och jag började skratta.
”Oh my god, that was so fun.” klämde jag fram. Jag kunde inte sluta skratta, deras ansiktsuttryck var värt miljoner. ”You should see your faces, haha priceless!” fortsatte jag och klappade ihop händerna. Louis tittade upp på mig och skakade på huvudet innan han började skratta.
”Hi, I’m Liam.” sa plötsligt hans kompis och sträckte fram handen. Jag tog tag i den och skakade innan jag tog ett djupt andetag till ett försök att sluta skratta.
”Hi, I’m Evelina.” sa jag så allvarligt jag kunde innan jag brast i skratt igen.

Jag vaknade dagen efter med ett ryck i min säng med samma kläder på. Alltså hade jag somnat igår direkt när jag gick upp på mitt rum. Men inget hade förändrats, jag mådde fortfarande skit. Det gjorde ont att det stod så i häftet. Jag ställde frågan tusen gånger om. Betydde jag ingenting för honom längre? Den känslan fick mig att vilja spy. Men jag var inte lika ledsen längre, utan jag var arg, jag var sjukt arg. Hade jag verkligen spenderat så mycket tid med honom för att få det tillbaks? Tack som fan. Jag blev plötsligt på dåligt humör och suckade djupt. Jag skulle skita i honom, han spelade ingen roll längre. Betydde inte jag något för honom? Fine, då betyder inte han något för mig. Jag ville inte se honom igen. Jag skulle ta tag i mig själv, inte ligga och gråta för en kille, och jag började med en dusch. Jag duschade länge och när jag tillslut gick ur virade jag en handduk runt kroppen och en runt huvudet, sedan smörjde jag in mig och klädde på mig. Håret satt jag upp i en tofs och gick sedan ner för trappan. Jag mötte Evelina och Sanna i köket, dom satt och åt frukost.
”What’s the clock?” frågade jag och tog fram flingorna.
”Twelve.” sa Sanna och jag nickade.
”A friend to mine and his friend are coming soon, just so you know.” sa Evelina och stoppade in en sked fil i munnen.
”Okay, I don’t gonna bother. I’m just gonna sit on my room and shoot darts on a picture with Zayn’s face on it.” Sa jag surt och log minst lika surt mot henne. Sanna och Evelina brast i skratt och kunde inte sluta.
”Oh god.” sa Evelina och torkade sig under ögonen efter att ha skrattat så mycket att hon fick tårar i ögonen. ”I’m gonna go and fix my hair, Sanna, can you help me?” frågade hon och Sanna nickade. ”Oh, Nathalie? If someone is knocking on the door you have to open, okay?” sa hon och jag nickade.
“Yeah, yeah.” Sa jag och viftade bort henne samtidigt som jag stoppade in en sked i munnen och dom försvann in på Sannas rum.Jag åt upp och ställde sedan tallriken i diskhon. Där hade blivit en liten hög med tallrikar nu, men jag var inte på diskhumör precis, så jag gjorde som dom andra och sket i det. Istället nynnade jag på en sång och gick mot trappan för att fortsätta upp på mitt rum. Jag la min hand på räcket och drog den längs den medan jag gick upp för trappan. Plötsligt knackade det på dörren och jag suckade. Jag gjorde ett försök att smita upp så ljudlöst som möjligt och strunta i att öppna, men Evelina stoppade mig.
”Nath, open the door, please!” ropade hon från Sannas rum och jag suckade. Med tunga steg gick jag ner för trappan igen och öppnade dörren. Jag tittade inte upp förens jag hörde någon prata.
”Hi, I’m L-” sa någon och jag smällde snabbt igen dörren framför näsan på dom. Jag gled längs dörren och grävde mer mina fingrar i hårbottnen. Vad gjorde han här? Hur kunde han veta att jag bor här? Dom knackade hårt så det hördes i hela lägenheten men jag satt kvar som fastfrusen. Vad skulle jag göra?
”Nath, why don’t you open?” frågade Sanna när hon och Evelina kom ut ur rummet.
”Shh!” sa jag snabbt och satt fingret framför munnen. ”If I’m quiet they maybe think I went away.” viskade jag ganska högt och Evelina höjde ögonbrynen mot mig.
”Uhm, we can hear you.” hörde jag någon säga utanför dörren och jag slog handen på pannan.
”What is it, Nath?” frågade Evelina och jag ställde mig upp och drog henne i armen mot trappan.
”Zayn is out there.” sa jag surt och la armarna i kors medan jag nickade mot dörren. Hon öppnade förvånat munnen och pekade på dörren.
”Out there?” frågade hon och jag nickade. ”Wow..” fortsatte hon och jag nickade igen. ”Well, what can we do? It’s just to let them in.” sa hon och ryckte på axlarna samtidigt som hon började gå mot dörren.
”No, Ev-”sa jag högt men avbröt mig själv när hon öppnade dörren.
”Hi…” sa en kille i brunt hår osäkert och Evelina höjde handen.
”Sorry for that.” sa hon och flyttade sig från dörren så dom kunde komma in. Jag lutade mig mot trappans räcke och la armarna i kors. Den brunhåriga killen och Zayn kom innanför dörren och tittade sig omkring. Jag tror inte han såg att det var jag. Han kommer inte ens ihåg mig, patetiskt. Jag fnös samtidigt som jag skakade på huvudet och märkte att hans blick flyttades från hans kompis till mig. Hans ögon var stora som tefat och han granskade mig upp och ned, men fastnade på halsen. Försiktigt gick han fram till mig med huvudet på sne.
”Nathalie?” frågade han osäkert och jag tittade upp på honom. Han log och tittade mig rakt in i ögonen. ”I can recognize those wonderful blue eyes anywhere.” fortsatte han och jag kände hur jag plötsligt ändrades från sur till känslig. Han tog ett steg närmare och jag skakade på huvudet.
”No Zayn. Stop it.” sa jag bestämt och rusade ut genom dörren. Jag gick ut genom dörren och fortsatt ner för trappan.
”Nathalie?” ropade han och sprang efter mig. ”Nathalie!” Han tog tag i min handled och drog mig mot honom så han kunde se på mig.
”What?” frågade jag, nästan påväg att brista i gråt.
”I like that you’re still wearing that.” sa han lugnt, men ganska glatt och nickade mot min hals. Jag satt försiktigt dit handen och kände på min hals innan jag blundade och tog ett djupt andetag. ”I didn’t know that you moved here, why didn’t you tell me?” frågade han lugnt och jag fnös.
”Why didn’t you tell me that you’re famous?” frågade jag och såg hur han stelnade till. Även greppet ur min handled blev stelare. ”Why Zayn?” frågade jag lugnt och kände tårarna bränna innanför ögonlocken."I loved you, I loved you so much that it hurt. You can't imagine how much I cried when you broke up with me, you broke my heart, Zayn.I still feel the pain." Han tittade ner i marken med dom där sorgliga ögonen, men om jag ska vara ärlig brydde jag mig inte ett skit längre. ”You know. Eve bought your album yesterday. And I thought you were good, then she read to me ’Zayn Malik comes from Bradford. Before he got famous he never thought that he would be this popular with the girls.’ What does that even mean Zayn? Am I just another girl for you?” Jag kände en tår blöta min kind och jag tittade på Zayn väntandes på ett svar, men han undvek min blick. Ännu mer patetiskt. ”Well, that’s what I thought.” sa jag tyst innan jag långsamt vände mig om och började gå bort från honom. ”Do you know what?” sa jag efter några meter och vände mig om. Han tittade hoppfullt på mig och jag svalde gråten för några sekunder. ”You’re an ass, Zayn.” sa jag lågt samtidigt som jag skakade på huvudet och vände mig om för att sedan springa iväg.