Tidigare i And now we meet again: ”Do you know what?” sa jag efter några meter och vände mig om. Han tittade hoppfullt på mig och jag svalde gråten för några sekunder. ”You’re an ass, Zayn.” sa jag lågt samtidigt som jag skakade på huvudet och vände mig om för att sedan springa iväg.

Jag stod fastklistrad på gatan och tittade efter henne när hon försvann längre och längre bort. Mina ben vägrade röra sig. Jag ville springa ifatt henne. Hålla om henne och låtsas som att vi alltid hade varit tillsammans, att hon aldrig flyttade till London och att det här bråket inte hade hänt. Men det var något som stoppade mig. Kanske var de där orden hon hade sagt till mig, du är en idiot, Zayn. Det kanske var det. Eller så var jag rädd, rädd för att komma nära henne igen. Rädd för att älska någon, rädd för att hålla någon nära sig, någon som alltid fanns där vad som än hände. Jag kliade mig i nacken och suckade, sedan gick jag med tunga steg uppför trappan och in i lägenheten. Jag ångrade mig men hon hade sprungit iväg, jag hade inte hunnit förklara, jag kanske förtjänar det, jag krossade hennes hjärta.

Vi satt i soffan, jag, Eve & killen som jag fick reda på hette Louis. Han såg fantastisk ut. Hans leende, hans perfekta blåa ögon och sättet han hade sitt hår, hela han var fin. Evelina hade fått rätt bra kontakt med honom, dom satt och skrattade rätt mycket, men jag ville inte lägga mig i, jag kände ju inte han. Endå kände jag ett litet sting av avensjuka inuti mig. Dörren öppnades plötsligt och jag såg Zayn komma in.
”Where is Nathalie?” frågade jag och bet mig i läppen. Zayn svarade inte utan stängde lätt dörren och satt sig ner i soffan.  Han lutade huvudet mot väggen bakom honom och slöt ögonen. ”Omg, Zayn what did you do? Where is she?” frågade jag och reste mig snabbt upp från soffan och gick fram till dörren. ”I’m gonna go and look for Nath.” började jag och öppnade dörren. ”I don’t know what you did Zayn, but it’s gotta be bad.” sa jag och skakade på huvudet innan jag gick ut och stängde dörren efter mig. Jag visste inte vart jag skulle börja, hon kunde ha gått överallt. Men mest troligast var nog till stranden eller parken. Nathalie var en sådan person som älskade naturen, så hon skulle säkert sitta under ett träd eller något sånt och äta hallon eller mörkchoklad för att trösta sig själv. Jag började med att gå till stranden. Solen var som varmast just nu och stranden var fullsmockad, så jag tvekade på att hon var där. Men endå trängde jag mig igenom folkmassan och letade i varenda vrå på stranden. Hon syntes inte till någonstans. Jag kände lite att jag fick blickar av några killar på stranden när jag gick där och letade. Antagligen kollade dom in mig eller något sånt. Jag suckade och drog en hand genom håret. Jag skyllde på Zayn, helt klart. Även fast jag inte visste vad han gjorde, men det måste ju ha varit något eftersom hon gömde sig. Jag kände plötsligt något hårt komma mot min fot och jag flyttade min blick ner mot sanden, en boll.
”Ey.” hörde jag någon säga och mötte blicken med en snygg kille. Jag sparkade dit bollen och han tog upp den och satt den mellan armen och sidan samtidigt som han gick mot mig. ”Thanks.” sa han och log ett tandaleende mot mig. Jag log lätt och nickade samtidigt som jag tittade bland folket. När jag flyttade min blick mot klipporna igen såg jag killen stå kvar på samma ställe en meter ifrån mig. Jag tittade frågande på honom och han skrattade lite. ”Hi, I’m Ryan.” sa han och sträckte fram handen.
”Hey.” sa jag tyst och tittade kritiskt mot honom. Han skrattade lite igen och drog tillbaks handen.
”Right, a diva.” sa han och flyttade blicken från mig till havet.
”Uhm, no.” sa jag och han höjde ögonbrynen. ”I’m sorry. It’s just my friend is missing and I can’t find her.” Sa jag med en suck och drog foten under sanden. “I’m Sanna.” fortsatte jag och han log.
”Well, Sanna. Do you want help?” frågade han och jag skrattade lite.
”No thanks.” sa jag och han nickade. ”I think I have to keep looking, bye Ryan.” fortsatte jag och log lätt mot honom.
”Wait, maybe I can get your number?” frågade han och drog upp sin mobil ur badbyxfickan. Jag nickade osäkert innan jag tog emot mobilen och skrev in mitt nummer. ”Great, I’ll call you.” sa han med ett leende och jag nickade. ”Bye.” Jag vände mig om och gick bort från stranden. Nästa försök, parken. Jag sparkade av sanden ur skorna och letade upp närmaste kiosk. När jag hittade en gick jag snabbt in och köpte hallon innan jag gick vidare mot parken.  Jag hittade tillslut en park, en ganska stor med gungor stora träd och bänkar. Det var ganska tomt, bara några enstaka barn som satt och gungade. Jag svängde med påsen i luften och gick mot gungorna, inte där. Bänkarna, inte där. Tillslut fick jag syn på någon sitta i ett träd och gråta. Jag gick försiktigt mot personen och såg att det var Nathalie när jag kom lite närmare. Jag klättrade upp i det stora trädet och satt mig bredvid henne. Det gjorde ont att se henne ledsen.
”Oh honey.” sa jag tyst och tittade på henne. Hon snyftade och en tår ramlade ner på hennes lår. ”Here.” sa jag och tog ur hallonpaketet från påsen och öppnade den, sedan satt jag den emellan oss och Nathalie tog snabbt tag i några hallon och satt på dom på fingrarna.
”I love raspberry.” sa hon tyst och jag skrattade.
”I know.” sa jag och hon tittade upp.
”Thanks.” sa hon och jag nickade.
”No problem. But are you gonna tell me what happend?” Hon suckade och satt en av sina fingrar i munnen och drog av hallonet.
”It’s just to much to see him. And when I asked if I just were one of all girls he didin’t answer me, it hurts.” Sa hon och ytterligare några tårar ramlade ner på hennes lår.
“Oh, Nath. He isn’t worth your tears. You’ll find a wonderful boy who loves you for who you are, I promise.” Sa jag och tittade medlidande på henne.
“But I want Zayn. I want my old Zaynie back.” sa hon tyst och satt händerna för ögonen innan hon brast i gråt.