Tidigare i And now we meet again: Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Allt var hopplöst. Förvirrat satt jag handen för huvudet och borrade ner fingrarna i hårbottnen samtidigt som jag stod och tittade mig omkring. Jag blev förbannad, förbannad och ledsen. Det slutade med att jag satt mig rakt ner på marken med benen i kors och ögonen i händerna fulla med gråt, igen.


Jag skulle möta Ryan vid glassbaren en bit bort från vårt hus. Den låg ungefär vid stranden, vilket var bra för då kunde jag titta till Nathalie. Jag var orolig för henne. Han där Zayn hade förstört henne totalt. Väl framme vid glassbaren fick jag syn på Ryan nästan direkt. Hans solbrända kropp och hans ljusbruna hår fick honom att synas. Han såg bra ut, det gjorde han verkligen. Men det verkade som att han trodde att jag ville vara mer än vänner. Problemet var bara att jag inte hade så lätt att bli förälskad i killar, dom fick kämpa. När han fick syn på mig dök ett leende upp på hans läppar och jag höjde lätt handen som ett hej. Han omfamnade mig i en kram när jag kom fram. Han luktade mint.
”Hi.” sa han i kramen och jag drog honom ifrån mig.
”Hey you.” sa jag med ett leende och vi gick fram till kiosken.
”Which flavor do you want?” frågade han och tog fram sin plånbok. Jag ställde mig på tå och försökte titta in i boxen vad det fanns.
”Vanilla, I think.” sa jag och ställde mig vanligt igen efter värk i fötterna. Han nickade och köpte glass åt mig och åt honom själv. ”Thank you.” sa jag och tog emot glassen. ”Do you wanna take a walk?” frågade jag samtidigt som jag slickade på glassen. Han skrattade lite lätt innan han nickade. Spänningen blev lite spänd mellan oss och vi bara gick där påväg till stranden. Han gjorde ett försök att gå närmare mig några gånger. Den första gången gick jag lite åt sidan, men sen så lät jag honom gå där. Visst, han var super gullig, men jag kunde inte veta vad jag kände nu­.
”So..” sa han plötsligt och stannade. Han vände sig mot mig och satt sin hand på den andra och tryckte ner fingrarna. ”I really want to take you out on a date.” fortsatte han och jag kände hur mina kinder hettade.
”Uhm..” sa jag tyst och slickade lite på glassen jag hade kvar, mest för att dra ut på tiden.
”You don’t want to..” sa han lågt och tittade ner på sina fötter.
”No,no,no. Don’t think that, Ryan. I want.” sa jag snabbt. Jag visste inte om jag ville, men han såg så ledsen ut.
”Do you?” frågade han och tittade långsamt upp.
”Yeah, I want. Promise.” sa jag snabbt och han sken upp. Jag log osäkert innan vi började gå igen. ”Oh my…” sa jag plötsligt och slängde ner glassen på marken. Ryan kollade oförstående på mig medan jag sprang fram till tjejen som satt på marken.
”Nathalie?” sa jag mjukt och strök hennes hår. ”Come on, honey.” fortsatte jag tyst och hon la sina armar runt min hals. Hon grät hackigt. Det var säkert något med Zayn igen. Jag hjälpte henne upp och hon lutade sig mot mitt bröst fortfarande gråtandes. ”Sweetie?” frågade jag lugnt och drog min hand i hennes hår. Hon nickade samtidigt som hon snyftade och jag strök min hand på hennes rygg. ”Something with Zayn?” frågade jag och hon nickade igen innan hon började gråta ännu mer. Ryan kom försiktigt fram till oss och jag skakade på huvudet. ”I’m sorry. Can we take this another time?” frågade jag och han nickade.
”Yeah, sure.” Sa han tyst innan han vände sig om och gick sin väg. ”Come on honey. Let’s take you home.” sa jag tyst innan jag försökte styra både hon och mig mot vår lägenhet.
”But I got no key.” snyftade hon fram och jag stannade.
”Me neither. I have to call Eve, she’s with Louis. I’m sure that we can stay there.” Sa jag och drog upp mobilen.

Min mobil började plötsligt vibrera mitt i fifa turneringen. Jag mötte Harry och han låg ganska risigt till. Jag klickade på paus och drog upp mobilen ur fickan.
”Hey, Eve! You can’t just stop the game!” skrek han och tittade på mig. Jag skrattade lite och klickade på den gröna luren.
”Hello?” sa jag och räckte kontrollen till Liam.
”Hi, It’s me.” hörde jag Sanna säga. I bakgrunden hörde man någon gråta. ”Can you and Louis maybe pick us up by the beach?”
“Yeah, sure. I don’t think he mind. Why?” frågade jag och reste mig upp för att gå till hallen.
”It’s Nath. Again.” sa hon lågt och jag vinkade till mig Louis.
”We'll be there in ten."
Vi la på och Louis reste sig från soffan och gick fram till mig. ”I’m sorry for this, but is it okay if we pick up two friends of mine? It’s a guy who… Yeah you know, and she’s destroyed.” Han nickade och tog upp bilnyckeln från bänken bredvid skorna.
”Yeah sure. Where?” frågade han och böjde sig ner för att ta på sig ett par Toms.
”The beach.” sa jag samtidigt som jag klev i mina ballerina skor. Vi sprang ut till Louis bil och började köra mot stranden. När vi började närma oss såg jag två tjejer stå mitt på gatan. Den ena höll om den andra som grät kraftigt, det var säkert Sanna och Nathalie.Jag hoppade snabbt ur bilen och sprang fram till dom.
”Honey, are you okay?” frågade jag Nathalie tyst medan vi gick mot bilen. Hon nickade lite samtidigt som hon hoppade in i baksätet.
”I miss him. I have missed his him in three years, but now… It’s so much harder.” Sa hon lågt och jag nickade.
“Can they stay at your house for a while?” frågade jag Louis och han nickade.
“Sure, anything for your friends.” Sa han med ett leende och jag log tacksamt tillbaks.

Jag grät igen. Igen över Zayn. Hur mycket jag än ville släppa honom så var det något inom mig som sa ifrån. Som sa nej. Han fanns fortfarande kvar där, inte redo att lämna mig. Bilen stannade och jag hörde bildörrar öppnas.
”Honey, we’re here.” hörde jag Evelina viska och jag nickade svagt. Försiktigt och med långsamma kliv klev jag ur bilen och fördes in genom en stor port och genom en stor trädgård. När dörren öppnades hörde jag killskrik och en tv på hög volym. Jag såg också att Evelina kastade en kudde på killarna och shh:ade dom. Hon satt sina armar runt mig och förde mig till soffan. Killarna blev plötsligt riktigt tysta när dom såg mig. Jag såg säkert ut som ett spöke eller något. Sanna och Evelina satt sig bredvid mig och jag förde upp mina ben till bröstet. Jag kände en blick som borrades in på min hals.
”Uhm, I’m sorry for asking this but… What’s your name?” frågade plötsligt en kille med brunt fluffigt hår.

”Nathalie.” viskade jag lågt och jag såg hur han nervöst tittade på killen bredvid honom. Plötsligt öppnades ytterdörren och man hörde två killar viska med varandra.
”We’re home!” skrek en av dom och rusade in i vardagsrummet, men tvärnitade när dom såg mig. Med stora ögon tittade jag på killarna framför mig. Zayn. Jag skakade på huvudet och gömde mina ögon i händerna. Tårarna började falla igen. Snabbt kände jag två snabba armar runt mig som försökte lyfta på mig.
”Come on, let’s take you home.” hörde jag Sanna viska och jag skakade snabbt på huvudet.
”No.” sa jag tyst men tog inte väck händerna från ögonen.
”Honey, come on.” sa Evelina och tog tag i mina axlar.
”No, I said! I can do this. Just…. Just let me calm down first!” sa jag högt, nästsan som ett skrik och tog bort mina händer från ögonen. Alla blev tysta i rummet. Evelina och Sanna tittade förvånat på varandra och jag tog djupa andetag.
”Zayn. We have to talk. Now.” sa jag högt med stängda ögon.
”Okay…” hörde jag hans osäkra röst säga och jag reste mig upp.Jag tog ett stadigt grepp runt hans handled och drog med honom upp på övervåningen och sedan vidare mot balkongen. Där släppte jag hans handled och satt mig ner mitt på det kalla stengolvet. Jag satt armarna runt mina ben och stirrade ut över trädgården. Zayn, han bara satt där. Det störde jag mig mycket på. Han hade chansen att förklara, varför tog han den inte? Jag suckade högt och jag fick äntligen hans uppmärksamhet.
”Well?” frågade jag honom och han tittade bort igen. Den där sorgsna mysteriska blicken fanns återigen i hans ögon. Jag hade varit borta för länge, jag visste inte vad den betydde längre. ”Why are you not saying anything?!” frågade jag irriterat och försökte fånga hans blick. ”Zayn you have the chance! Explain to me, cause I don’t know what I’m going to do.” Han suckade ljudlöst och flyttade sitt huvud så hans blick träffade min.
”I’m sorry.” sa han tyst och tittade in i mina ögon. Jag höjde mina ögonbryn och tittade förvånat på honom. Var det allt han hade och säga? ”I’m sorry for not telling you. I’m sorry for that I broke up with you. I’m sorry for everyting.” Fortsatte han och jag tittade ut bland trädgården. Jag visste inte vad jag skulle göra. ”I…I broke up with you because I couldn’t handle to be away from you. I thought it would make everything better.” Jag skakade på huvudet och drog mitt finger under ögat. ”I was stupid.” fortsatte han och tog löst tag i min arm och vände mig mot honom så han kunde se mig i ögonen. ”And I regret everything. I remember how wrong I had. It didn’t make everything better, it made it worse. I was on my room for days and refused to talk to anyone. I was a mess.” Jag bet mig I läppen och såg hur han skakade på huvudet och log lite. ”I think about it sometimes, how it could be if I didn’t dump you. Sometimes I even dream about it.” Jag bröt ögonkontakten och stirrade rakt ut.
”I forgive you.” sa jag lågt, men vägrade att flytta min blick. Endå kunde jag se hur hans läppar for upp. ”I don’t know if I can come close to you again. We have to give it time. But I forgive you.” Jag tog tag lite I halsbandet och fingrade på det. “When you dumped me I was ruined. But this necklace made me feel stronger even if it was you who gave it to me. It always make me feel safe.” Sa jag lågt och log lite för mig själv.
”Thanks Nath.” sa han lågt och log ett litet snett leende mot mig. Jag nickade lite och mötte hans blick.
”It’s okay. But I’m not gonna let you broke my heart again Zayn. It hurt too much last time.”

---

TACK FÖR DOM 15 KOMMENTARERNA! Se till att kommentera massor på detta också. Säg vad ni tycker. Var det bra att Nathalie förlät Zayn? Hur tror ni att det kommer bli mellan Sanna och Ryan? Och vem tror ni Evelina faller för? KOMMENTERA, KOMMENTERA, KOMMENTERA! :D
Glad påsk, btw ^.^