Tidigare i And now we meet again: Ryan satt i sin svarta Connaught med ena handen runt ratten och huvudet vänt mot vår lägenhet. Han bet sig lite i läppen när jag öppnade dörren och hoppade in. Jag log lätt mot honom men fick ingenting tillbaks förutom ett brummande ljud från bilens motor.

Han körde oss till ett ställe i utkanten av staden. Det var ganska litet och såg inte särskilt välkomnande ut. Det började bli mer ganster folk istället för vanliga ungdomar som var på dejt, mycket mer obekvämare helt enkelt.
”Is this the place we’re going to eat at?” frågade jag osäkert och satt fingret mot rutan för att visa Ryan vart jag menade. Han nickade och jag tog ner handen. Restaurangen såg inte särskilt fin ut. Ganska gammal och flottig. Man tycker ju att han kunde ta en till ett finare ställe när man tänker efter. Han stannade bilen utanför och gick mot restaurangens ingång – utan att vänta på mig kan jag på peka. Lite surt gick jag ur bilen och följde med honom in. Restaurangen var finare inuti, men fortfarande ganska risig. Han hade fixat ett bord längs väggen, vilket jag inte alls var nöjd med men gav mig endå. Jag tyckte att väggen var ganska skabbig, så jag försökte att sitta så långt ifrån den som möjligt. Ryan hade inte tagit ögonkontakt med mig än. Vi satt och åt maten och han vägrade möta mina ögon. Något var fel. Han var sur över något och det var det sista jag ville.
”Ryan?” frågade jag under måltiden och stack fram min hand för ett försök att nudda hans. Han mm:ade som svar, utan att möta min blick igen och tog ner sin hand mot låret så jag inte skulle kunna ta den. Med en ljudlös suck drog jag försiktigt tillbaks handen och åt lite av maten. Den var inte god. Den var flottig och inte färdigstekt, usch. Min matlust försvann helt. Med en äcklad min la jag ner besticken på tallriken och drack lite av vattnet i glaset. Ryan tittade upp på mig och verkade inte särskilt glad.
”Didn’t you like the food?” frågade han helt känslokall.
”I do, but I’m full.” sa jag tveksamt och han nickade innan han flyttade sin blick från mig till tallriken igen. Jag hoppades att lögnen hade gått hem. En liten stund senare gick vi ur restaurangen och fortsatte längs vägen. Efter ett tag kom vi fram till någon slags park där Ryan plötslig stannade och tittade tomt på mig.
”I’m sorry.” sa han lågt och satt händerna i fickorna. ”I was just jealous. You seems to be in love with that Louis guy.” Jag stelnade till lite. Syntes det? Nej, nej, nej, nej. Vad sa jag nu? Jag gillar inte honom. Nej det gör jag inte. Du har inga känslor för honom Sanna, tyst nu. Seriöst, jag hade inte det.
”I’m not Ryan! I promise.” sa jag och tittade han i ögonen. Han log svagt och tog ett steg närmare. Mitt hjärta tryckte hårt i bröstet och han tog ett steg närmare. Tillslut var han så nära att om jag skulle räcka ut tungan skulle jag kunna nudda hans nästipp. Han tog det sista lila steget som fanns kvar och tryckte sina läppar mot mina. Det var en obehaglig kyss. Mina läppar var hårt sammanpressade och jag tittade mig förvirrat omkring. Han hand letade sig upp för min rygg och jag rös av obehag. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag backade, men han följde efter med sina läppar trycka mot mina. Han släppte inte taget även fast jag backade. Jag backade ännu några steg tills jag stötte i någonting. Mina händer satt jag mot det jag hade stött i, ett staket.
”Ryan, no.” sa jag tyst till honom med hans läppar tryckta mot mina. ”No.” upprepade jag igen och han flyttade sina läppar från min mun till min hals. ”Ryan.” sa jag tyst och tittade mig omkring. ”Stop it, Ryan.” sa jag igen och kände hur paniken började stiga inuti mig. ”Ryan stop it. I don’t want to!” sa jag lite högre och försökte putta väck honom. Han tog bort sina läppar och drämde till mig hårt på kinden.  Jag flyttade långsamt min hand till kinden och kände hur den bultade. Tårarna brände innanför mina ögon och han tittade hotfullt mot mig.
”Don’t you see?” frågade han och skakade på huvudet. Jag var förrvirrad, förstod inte vad han pratade om.
”Don’t you see that I like you?” fortsatte han och jag ryckte nervöst på axlarna. Jag började skaka. Jag var livrädd. ”How can you not see?!” skrek han och jag försökte trycka mig ut ur stängslet även fast det inte var möjligt.
”I…I see.” sa jag lågt och han gick närmare. Hans läppar formade sig till onskefullt leende och han började kyssa min hals igen. ”Please. Ryan, please stop.” viskade jag tyst och kände hur en tår rann ner längs min kind.
”Stop it!” skrek han och slog till mig precis under ögat. Jag skakade dubbelt så mycket som innan och jag tittade förskräckt på honom. Han hade träffat mig en bit över kinden, precis under ögat . Det gjorde rysligt ont. ”Let’s go home.” sa han och började gå mot bilen. Jag stannade kvar, tryckt mot staketet. Livrädd. ”Are you coming or what?!” skrek han hotfullt till mig och slog ut med armarna i luften. Jag tog ett djupt andetag, svalde tårarna och gick mot honom. Resan hem var hemsk. Jag var fruktansvärt rädd. Hur kunde han göra så? Han släppte av mig utanför och tog tag i min hand när jag skulle kliva ut. ”I’ll call you tomorrow.” sa han tydligt och jag nickade samtidigt som jag steg ur bilen. Klockan var ganska mycket, kanske 11. Nathalie och Evelina var förmodligen kvar hos killarna eller så sov dom. Vilket betydde att jag kunde gå in som ingenting har hänt, gråta mig till sömns och täcka märkerna med smink imorgon. Dom kommer aldrig få reda på någonting. Det blir bäst så.