Jag sparkade lite på gruset med min högersko samtidigt som jag höll mina händer stadigt runt metallkedjorna. Det var sommar och solen var nästan helt nere från himlen, man kunde knappt se något. Jag var förstörd. Det här var det sista jag ville.
”Hey.” sa han plötsligt och reste sig upp från sin gunga för sätta sig på huk framför mig och stanna gungan jag satt på. ”We’re gonna fix this.” viskade han samtidigt som han drog sin tumme under mitt öga för att torka bort en rinnande tår. Jag snyftade lätt och lyfte mitt huvud så jag kunde se rakt in i hans ögon.
”I don’t want this.” sa jag lågt och kände tårar komma ur mitt vänstra öga.
”Me neither, but what can we do?” sa han hest och reste sig upp. Han sträckte ut sin hand mot mig och jag la mjukt dit min. Jag ställde mig upp och han la sina armar runt min kropp medan jag lutade mig mot hans bröst och andades in hans doft. Den där fantastiska doften, jag skulle sakna den något otroligt. Försiktigt tog han tag i min haka med tummen och pekfingret och lyfte upp den så mina läppar bara var några centimetrar ifrån hans. Jag ställde mig på tå så jag kunde nå hans läppar och vi möttes i en perfekt kyss. Gud vad jag skulle sakna dom. Han släppte mina läppar och tog upp sin mobil.
”Crap, the clock is ten. Mom will kill me if I don’t go home now.”  Suckade han och la ner sin mobil igen.
“Don’t go, babe. Please stay.” bad jag honom och tog tag i hans hand. Han drog sin tumme längs min kind och log det där lilla leendet som bara han kunde.
”I wish I could. I’m coming before you leave tomorrow, I promise.” sa han och gav mig en kyss innan han släppte min hand och gick bort från gungorna. Bort från mitt hus. Nästan som att han gick bort från mitt liv. Det var som en kniv i hjärtat. Jag stod kvar vid gungorna ett tag, bara tänkte på honom. Tillslut suckade jag och drog av ett blad från trädet bredvid och började pilla på det medan jag gick mot dörren. När jag kom fram slängde jag det sönderpillade bladet utanför huset och gick sedan in.
”Are you done with the packing?” hörde jag pappa ropa från köket. Jag tog min hand drog den genom håret medan jag tog ett djupt andetag för att inte bryta ihop.
”Yeah.” ropade jag tillbaks. Rösten sprack lite och jag kände tårarna som började rinna längs mina kinder. Irriterat torkade jag bort dom med armen och sprang uppför trappan och sedan vidare till mitt rum. Jag tittade mig lite omkring och kände ilskan som bubblade inuti mig. Rummet var tömt, det var bara sängen som stod kvar. Jag gick tätt intill väggen och drog min hand längs den. Det hade hänt så mycket i detta rummet, i hela huset, jag hade alla våra minnen här. Jag satt båda mina händer mot väggen och la sedan dit min panna. Varför skulle vi flytta till London? Jag trivdes så bra här, det kändes som att mina föräldrar ville flytta bara för att göra livet surt för mig. Dom påstod att dom hade fått bra jobb i London och att vi skulle få det jättebra där, men det tvivlade jag på. Med en snyftning förflyttade jag mig till sängen. Jag satt mig i skräddarställning och kramade hårt om en kudde. Tårarna kom rinnandes och jag ville bara försvinna. Jag ville inte lämna honom, jag skulle inte klara en dag utan honom i London. Jag pressade kudden mot ansiktet och lät de salta tårarna blöta ner kudden.
”Honey?” det var en mild röst som lät utanför min dörr. Någon sekund senare öppnades dörren försiktigt och pappa kom in. Han tittade oroligt på mig innan han satt sig bredvid mig på sängen och la sin hand mjukt på mitt ben. ”I’m sorry for this. I know how much you love this place.” sa han och tittade på mig med dom där sorgsna ögonen. Jag nickade samtidigt som jag snyftade men tog inte väck kudden från mitt bröst.
”Dad.” började jag tyst, tystare än vad jag hade tänkt mig. ”Can I just be alone right now? I’m tired and I’m pissed off. I know that you feel sorry for me, but that actually doesn’t matter right now.” Han nickade och reste sig långsamt upp innan han försvann ut ur rummet. Jag fick se dom där sorgsna ögonen ännu en gång. Dom där ögonen han hade haft så ofta nu för tiden. Det stack till inuti mig, jag hatade att såra honom, han var min bästa vän. Jag suckade och klev långsamt ur sängen. Det snurrade till en aning i huvudet så jag fick ta stöd av sängens ram för att inte ramla omkull. När jag återigen kunde se klart gick jag fram till garderoben för att ta fram pyjamas, och sedan vidare till badrummet där jag tog en snabb dusch, fixade mig inför natten och tog på mig pyjamasen. När allt det var fixat kröp jag ner i min kalla säng och tittade ut över rummet. Det var inte mitt rum längre, jag kände inte igen det alls.

Nästa morgon vaknade jag av att alarmet på min mobil ringde. Det var dags, det var idag det hände. Det jag ville minst av allt på hela jorden hände, jag skulle bli tvungen att lämna honom. Flyttbilen skulle komma om cirka 1 timme. Jag satt på min säng ett litet tag och bara tänkte, men tillslut blev jag tvungen att gå upp. Jag tog på mig, fixade håret och åt frukost. Sedan tog jag mitt handbagage och gick ut ur huset. Flyttbilen stod redo och mamma och pappa satt redan i den. Jag tittade mig omkring, men fick inte syn på honom. Han lovade att komma.
”Sweetie, we have to go!” hörde jag min mamma ropa inifrån bilen.
”I’m coming!” skrek jag surt och tittade mig omkring en gång till, jag såg honom inte nu heller.
”Honey, no-”
”Mother I’m coming!” avbröt jag henne och kände hur ögonen vattnades. Han hade glömt det, han var inte här. Med tunga steg släpade jag väskan i marken samtidigt som jag gick mot flyttbilen.  Motvilligt satt jag handen på dörrens handtag och öppnade den. Jag var precis på väg att hoppa in i bilen när jag hörde någon ropa mitt namn. Med ett leende på läpparna stängde jag igen bildörren och hoppade in i hans famn. Jag brydde mig inte om att tårarna kom rinnandes, just nu fick dom göra som dom ville. Han skrattade lite när jag var där i hans famn. Jag vet inte om det var lyckoskratt av att få se mig eller om det var ett olyckligt, jag kunde inte skilja på dom.
”I’ve got something for you.” sa han plötsligt och släppte mig. Jag skrattade lite och han tog upp en ask ur fickan. ”Open.” sa han lugnt och jag gjorde som han sa. Jag satt handen för munnen och log. ”In this way you’ll always have me with you.”
”I love you.” Sa jag glatt och kysste han lätt. “Can you help me but it on?” frågade jag och gav honom halsbandet. Han nickade och jag vände mig om samtidigt som jag tog bort hår från nacken. Efter han satt på det vände jag mig om och tog tag i smycket format som ett Z med min tumme och pekfinger. ”I love it.” sa jag med ett leende samtidigt som jag kramade honom. Jag backade sedan lite så mitt ansikte var några centimetrar från hans och tittade in i hans ögon innan han kysste mig lätt på läpparna.
”Call me when you get there.” sa han lugnt och jag nickade samtidigt som jag kände en tår rinna ner längs ansiktet. Han tog tag i min hand och jag backade ett steg samtidigt som jag kände tårarna rinna längs mina kinder. Jag backade ännu ett steg och våra armar blev spändare. Tårarna bara forsade jag jag snyftade lätt, jag kunde inte stoppa dom.
”I love you.” viskade han tyst och jag nickade samtidigt som jag tog ett steg bakåt och våra armar släppte varandra.
”I love you too.” mimade jag tyst och vände mig om. Jag kunde inte prata, jag grät för mycket. Mina steg var snabba och jag satt upp handen för munnen och försökte sluta snyfta. När jag kom fram till bilen tvekade jag lite innan jag öppnade dörren och hoppade in. Jag satt mig i baksätet och drog upp benen till brösten. Bilen började rulla och jag flyttade mitt ansikte så jag kunde se ut genom fönstret. Han stod där med dom där sorgsna ögonen och händerna i fickorna. Jag kände plötsligt att jag började skaka och satt händerna för ögonen, det här var för mycket för mig.

---

Så! Det där var prologen av And now we meet again! Har än så länge fått in många bra beskrivningar av er själva, kul kul! :)
Kommentera myyyyycket nudå! :D
Jag vill ha minst 10 kommentarer innan jag utser vinnaren, alltså på onsdag, så kom igen nu! :)