Previously in Why fake it? : JMitt inne i en förklaring flög dörren in till salen upp och ljud som skratt och smällar fyllde våra öron. In stormade flickan som hade pratat med mig på lunchen med stora steg och ett skratt som hon hade svårt att tvinga ner i halsen. Något som kändes lika tungt som en sten tyngde plötsligt ner min kropp och jag kände mig illa till mods. Att hon gick på samma skola var okej, men i min klass? Inte hade jag tur i alla fall. ”Oh, Miss Nichols.” utbrast Mr. Ross med ett mjukt leende mot flickan. ”Please, take your seat.” bad han med en mjuk ton och flickan tittade mot platsen han pekade mot. Leendet som jag inte trodde kunde bli större, ökade och hon la huvudet på sned för att granska det hon hade framför sig innan hon satt styr mot bordet. ”Hey you.” Hörde jag plötsligt en ljus röst viska och försiktigt sneglade jag upp. Flickan tittade på mig med ett vackert tandaleende och slog sedan bort håret innan hon sneglade ner i boken jag hade framför mig och drog den mot sig. Hennes ögon drogs fram och tillbaka över texten och jag tittade chockat på henne när hon fortsatte att läsa medan Mr. Ross talade. ”I’m Elorah, by the way.” hälsade hon med ett leende innan hon återgick till att titta ner i boken och fortsätta chocka mig med något jag aldrig trodde hon skulle få för sig.

---

 

Dagarna gick långsamt fram och Nialls envishet om att inte prata med Elorah kvarstod. Han visste att om han gav det minsta lilla vika skulle hon ta vara på den och sopa med hela han i ett svep som om det vore lika lätt att fånga han i en fälla. Om hon lyckades med det skulle han förbli fast och inte kunna ta sig ur allt trassel och krångel, då skulle han förbli hennes lilla leksak som bara hon kunde styra över och aldrig kunna vara sig själv.

Därför förblev han tyst med munnen ihop pressad utan att ge ifrån sig ljud och hastiga rörelser.

Medan Niall fortsatte att ignorera Elorah himlade hon surt på ögonen och mumlade små ord för sig själv och hoppades på att han snart skulle sluta. Att han bara skulle ge upp och tala med henne, men hon såg att envisheten i hans ögon inte blev mindre. Han skulle inte ge sig.

Pressen steg och Elorah blev mer och mer nervös för var dag som gick då förhören med tjejerna på lunchen blev svårare. De flesta tjejerna var förbluffade av Nialls vilja medan Emma satt med ett nöjt flin och njöt av det ögonblick då hon kände sig starkare än Elorah. Det fick Elorah att känna sig svag och maktlös, som att allt skulle glida ur hennes händer om Niall inte började lyssna på henne snart.

Viljan om att få igång spelet och återfå hennes makt blev större för var dag medan den lilla, lilla rädslan som fanns inuti henne växte. Det var en onsdag när den alltid lika tysta kemilektionen slutade och Mr. Ross släppte iväg eleverna utan problem. Niall gled ur stolen och smet förbi Elorah på ett kick, och det var då hon kände att hon höll på att explodera. Känslorna blev för mycket och hon kunde inte kontrollera ilskan som rusade i hennes ådror.

Hon kanske inte var smart, men en sak stod som glasklart i hennes huvud; Niall skulle inte vinna.

 

”Niall!” röt jag med en ilska i rösten som fick mig själv att förvånas och gapa med munnen.

Den stora aggressionen som samlade på sig inuti min kropp höll på att svämma över och känslan av att jag snart skulle koka över gick fram och tillbaka i mitt huvud. Kvickt hoppade jag av den höga, svarta plaststolen och greppade åt mig böckerna samt penna och suddgummi som låg på bänken.

Jag placerade dem i min famn och började sedan med arga steg röra mig ut ur klassrummet i ett hopp om att få tag på Niall på direkten. Mina ben kändes tunga som cement och varje steg kändes jobbigt och kämpigt när jag så fort som möjligt försökte ta mig ur klassrummet.

När jag sedan var ute såg jag en chockad Niall stå framför mig med halvt öppen mun med blicken fäst på mig. Hans ljusblåa ögon träffade mina och utstrålade nyfikenhet innan de ersattes av stark vilja och en hård blick. Han vände sig sedan om och satte fart på benen, bort från mig och iväg från alla mina frågor som irriterat gnagde i mitt huvud. Ilsket skrek jag ännu en gång hans namn och började gå efter honom med beslutsamma steg.

Mitt skrik uppmärksammade en massa elever som gick i korridoren och som undrade vad som hände medan andra intresserade stod och tittade på. Utan att ge åskådarna en ända blick sprang jag fram till Niall och greppade tag i hans arm med min lediga hand. Mina naglar grävde sig in i hans tröjärm och han kved missnöjt och försökte skruva sig loss. Jag himlade på ögonen och drog honom sedan med mig till en av de närmaste dörrarna som inte tillhörde ett klassrum.

Min blick fastnade på en städskrubb som jag snabbt beslutade mig för och med en Niall som protesterade och försökte få sig ur mitt grepp slängde jag in oss i den och stängde dörren. När jag långsamt släppte mitt grepp om hans arm suckade han lättat och jag granskade honom när han försiktigt lät sin hand smeka det stället jag hade tryckt in mina naglar.

”Why’re you doing this?” frågade jag med en hård röst, en röst som inte lät någonting komma i vägen.

 Han tittade oförstående upp på mig och hans panna rynkades en aning. 

”Why can’t you just give me a chance? I know that I’m not the one you think I am.”

Han skakade förtvivlat på huvudet och placerade sina armar över bröstet. Armarna hjälpte till att bära upp varandra och han vände sig hastigt om och försökte gå runt i det lilla utrymmet som fanns medan jag bara stod och tittade på. Ljuset i skrubben var dåligt och jag tittade på honom i väntan på ett svar som aldrig verkade komma.

”Say something!” utbrast jag med en röst som sprack på mitten av min ilska och oro.

Utan en reaktion från honom lät jag min hand glida genom det långa, mjuka håret och skakade på huvudet.

”Niall come on! I just want to prove that I actually can be nice. It’s not like we’re going to get married!”

Han vände sig hastigt om mot mig och tittade in i mina ögon. Den beslutsamma blicken fanns kvar och han tittade allvarligt på mig.

”Give it a chance.” bad jag och höll kvar min blick i hans.

Hans huvud ruskades på direkten och han slickade sig sedan om läpparna för att fukta ner dem från uttorkning.

”No.” svarade han snabbt utan att släppa blicken från mig. ”I don’t want to play this game.” fräste han medan de hårda orden flög genom tänderna.

”What game? There is no game!” utbrast jag hysteriskt och kände hur pannan rynkades mer och mer. ”Give me one good reason that you shouldn’t give me a chance.”

Niall fnyste frustrerat och tittade på mig igen. “Don’t you see? All this is a game for you girls and I don’t want to be your new toy that you drop off when you get bored. This is a fucking game, a game that you don’t see because you’re in it. And do you know what? I’m not going to be that toy.” spottade han aggressivt ur sig och skakade på huvudet.

”Now get out of my way. I’m not going to spend my time on this anymore.” mumlade han tyst och tittade ner i golvet.

Det var som att all den styrkan han hade haft försvann på mindre än en sekund och allt som kvarstod var några små ord som han nästan viskade fram. Som att ilskan och modet steg åt sidan och lät rädslan komma fram.

Sekunden senare tryckte han sig försiktigt förbi mig och öppnade dörren. Ljuset från korridoren bländade mina ögon och jag kisade besvärat medan besvikelsen fyllde min kropp. Sedan, när han hade gått ut ifrån skrubben, stängde han dörren ingen och lät min kropp omfamnas av mörker.

Med en suck som kändes lika högt som ett skrik stängde jag ögonen och satte mig ner på marken med händerna i håret.

Det här var hopplöst.

---

Och där kom kapitel 6! Lite slarvigt tycker jag, men jag är sååååå trött just nu och ville bara bli klar. Jag kände mig tvungen att ge er något, så här har ni något litet att smaska på medan jag fixar inför nästa kapitel! 

 

 

 

Sv: Nu i början är det bara Niall, men yesbox. De andra killarna kommer också in sen! :) xx

15+ :)

IDAG SKA JAG SKRIVA, NO MATTER WHAT IT TAKES. 

Nej men seriöst. Ni har väntat grymt länge på ett kapitel, eller ja, ni är över gränsen och borde fått ett på direkten. Så så fort jag har duschat och gjort klart min dö-dryga läxa som jag vill sticka sönder med en penna, kniv eller något annat vasst föremål, fortsätter jag att skriva på kapitlet! Jag saknar dig får vänta. Någon som vet om den är sevärd? 

Love you all. xx

Previously in Why fake it? :  ”So…” började jag och fäste min blick i hans, även om han inte tittade tillbaks. ”How are you?” Han tittade oförstående på mig, som att han inte förstod vad jag sa, som att det bara var en massa skit som fick hans hjärna att kollapsa, innan han oberört tittade ner mot sin tallrik igen. ”Good? Bad? Nervous?” frågade jag igen i ett desperat försök på att få honom att säga något istället för att ge mig en massa kyliga blickar. ”Where do you come from?” Tystnad. ”Is it far away from here?” Ännu mer tystnad. ”Near?” Så tyst så att man kunde höra en knappnål falla, och jag säger bara en sak. Det tar kål på mig. Han bara satt där som ett fån med sin jävla mat i munnen och vägrade att svara på mina frågor. Var han stum eller? Ja, så måste det vara. Varför skulle han annars skita i att svara på mina frågor? ”Ireland.” svarade han snabbt med hans djupa accent som fick mig att rycka till. Sedan, när de orden var sagda, drog han stolen längs golvet, greppade sin bricka och gick bort från mig. Fan också, det här skulle visst bli svårare än jag trott.

---

 

 

Jag skakade oförstående på huvudet medan jag drog mina fötter längs marken och gick ut ur matsalen. Varför hade hon, en av de populäraste på hela skolan, gått fram till mig och försökt att starta en konversation? Det var riskabelt, så varför hon gjorde det blev inte klart i mitt huvud. Jag förstod inte. Varför skulle hon riskera sitt rykte genom att prata med den nya killen, den tysta killen som bara satt för sig själv och jobbade?

Medan tankar och funderingar flög runt i mitt huvud drog jag upp den nya, silvriga nyckeln ur fickan och kramade den i handen. Dess nyckelband som hängde i hålet på nyckeln var svart, och det var precis så jag kände sig nu. Tom, svart och ensam. Antar att det är de sämsta sakerna man kan känna sig som tonåring. Vissa kanske tyckte att det var konstigt att jag inte tog chansen att prata med henne, en tjej som kunde få mig bli populär, skaffa vänner och ha det allmänt bra, men för mig var det bara så det skulle vara. Jag ville inte ha henne till hjälp, jag visste att det bara innebar trubbel.

Röster började fylla mina öron och fick mig att vakna till liv när jag gick igenom den okända korridoren och letade efter det skåp jag för bara någon ynka timme sedan blivit tilldelad. Jag suckade högt för mig själv och drog blicken längs alla nummer som klädde skåpen innan jag tillslut hittade det jag letade efter och stannade vid ett av de gråa, djupa skåpen. Silvernyckeln som hårt kramades i min hand lossades, och flög snart med hjälp av handen upp till låset och öppnade det.

Synen fick mig att sucka högt och plantera en hård smäll i ansiktet, en smäll som stod för idioti och dumhet över att jag ens öppnade det. Skåpet var tomt på både böcker och papper, allt man såg var plåten i sidorna, taket och golvet som utstrålade tomhet och smuts. Såklart fanns där inga böcker, jag hade ju inte hunnit lägga in några än.

Bittert slog jag igen skåpet igen och låste det med svordomar och mumlande för mig själv. En suck for ur mig medan jag drog mig mot lektionen som skulle börja om några få minuter, kemin.

 

Jag var ensam i det stora, tysta klassrummet tillsammans med läraren som skulle hålla i lektionen, Mr. Ross, och tänkte ut vad jag skulle ta mig till. Han hade delat ut en bok till mig och tilldelat mig en plats där jag skulle sitta den senaste tiden, en fönsterplats till vänster som fick mig att le. Åtminstone fick jag en bra plats. Det var i alla fall något.

Med tiden strömmade elever in och Mr. Ross pekade med hjälp av sitt strålande leende och pekande finger ut platserna de skulle sitta på.  Platsen bredvid mig förblev tom och en flod av lättnad sköljde över mig i samma sekund som han satte igång med lektionen. Att behöva sitta bredvid någon jag inte kände var hemskt, och jag var glad om jag slapp det. Konstigt nog förblev klassrummet tyst och de flesta eleverna lyssnade på Mr. Ross när han gick igenom dagens uppgifter.

Mitt inne i en förklaring flög dörren in till salen upp och ljud som skratt och smällar fyllde våra öron. In stormade flickan som hade pratat med mig på lunchen med stora steg och ett skratt som hon hade svårt att tvinga ner i halsen. Något som kändes lika tungt som en sten tyngde plötsligt ner min kropp och jag kände mig illa till mods. Att hon gick på samma skola var okej, men i min klass? Inte hade jag tur i alla fall.

”Oh, Miss Nichols.” utbrast Mr. Ross med ett mjukt leende mot flickan.

Jag spände hårt min blick i hennes och granskade henne när hon drog på ett leende och skrattade mot honom. ”I’m glad that you decided to come.”

”Anything for you, handsome.” flörtade hon med ett leende som snart såg ut att spräckas.

Jag skakade äcklat på huvudet i ett hopp om att återgå till lektionen när äraren brast ut i ett generat skratt. Han ruskade sedan försiktigt på huvudet innan han lät den svarta pennan han hade i handen glida mellan hans två fingrar och peka på platsen bredvid min.

”Please, take your seat.” bad han med en mjuk ton och flickan tittade mot platsen han pekade mot.

Leendet som jag inte trodde kunde bli större, ökade och hon la huvudet på sned för att granska det hon hade framför sig innan hon satt styr mot bordet. Medan skorna pressades mot golvet himlade jag med ögonen och tittade ner i boken, hoppades att den skulle fånga mitt intresse nog för att inte titta upp på henne och göra bort mig.

”Hey you.” Hörde jag plötsligt en ljus röst viska och försiktigt sneglade jag upp.

Flickan tittade på mig med ett vackert tandaleende och slog sedan bort håret innan hon sneglade ner i boken jag hade framför mig och drog den mot sig. Hennes ögon drogs fram och tillbaka över texten och jag tittade chockat på henne när hon fortsatte att läsa medan Mr. Ross talade.

Mina ögon kändes stora som fotbollar och för var sekund kände jag mig mer och mer förvirrad. Hon sneglade sedan upp med ett litet leende gömt i mungipan och tittade på mig, och generat slog jag bort blicken mot fönstret. Jag kunde känna hur mina kinder sakta men säkert började hetta när jag drog blicken över skolgården och tittade ut på de få ungdomarna som befann sig där.

Ett lågt skratt hördes sedan och jag tittade tillbaks till flickan som hade tagit min bok.

”I’m Elorah, by the way.” hälsade hon med ett leende innan hon återgick till att titta ner i boken och fortsätta chocka mig med något jag aldrig trodde hon skulle få för sig.

---

Även om limited inte var hög och ni inte uppnådde den, så får ni det här ändå! Jag vet att den är seg och kanske inte så bra, men jag är säker på att den kommer bi mycket, mycket bättre. Tänkte även avslöja att den faktiskt kommer innehålla mycket kärlek även fast novellen är drama. Och sedan, när ni minst anar det, kommer jag förvirra till det för er. Japp japp. Tror inte någon av er kommer lista ut det..... haha!

10+ till nästa, pretty please? :) 

Helt ärlig, har jag någonsin sagt hur mycket jag älskar er? Om inte, så måste jag verkligen ta mig tid att skriva det här även fast klockan är mycket och jag egentligen måste sova.

 

 

 

Med blicken diskret höjd granskade jag försiktigt tjejerna cirka tjugo meter bort. Dem att vid ett runt bord i mitten av matsalen och babblade med varandra som om det inte fanns någon morgondag. Spänning verkade ligga i luften och två av tjejerna satt och gav varandra blickar genom hela samtalet. Emma, tjejen som försökte få mig att vara med dem, var en av dem. Hon gav tjejen mitt emot henne en hotfull blick innan hon öppnade munnen och fräste ut ord som flög genom hennes tänder.

Hon verkade upprörd över något jag inte förstod mig på, och när hennes ögon plötsligt träffade mina utstrålade de hat, ilska och irritation. Något som fick mig att böja ner blicken i genanthet och ha huvudet i maten. Mina kinder började hetta och jag pillade i den halvt uppätna fisken som låg på min tallrik medan jag löst bet mig i läppen och försökte rensa tankarna.

Varför frågade hon mig från första början? Och om hon nu var sur på mig, varför tittade hon då på mig? Frågorna gjorde mig förvirrad och jag ruskade sakta på huvudet i ett försök att avleda dem och få rätt svar. Allt som hände fick mig att bli snurrig.

Plötsligt hörde jag ett hårt ljud som fyllde mina öron. Ett par klackarskor trycktes mot golvet och för varje sekund blev ljudet högre och oron större.

Försiktigt lyfte jag min blick för att granska vad som höll på att hända, men när jag sedan såg vem det var flög den ner och fick tankarna att explodera igen.

Vad gjorde hon här?  

 

Med ben som styrde mig mot den nya killens bord och en blick bakåt till Emma där ett fuck you finger ingick, lät jag mitt självförtroende öka och få mig själv att tro på det. Hur svårt kunde det vara? Jag menar, kom igen, det var mig det handlade om. Såklart han inte skulle kunna säga nej till det, det var för bra.

Jag slog fram blicken igen och lät mina händer flyga upp mot brösten för att trycka upp dem, sedan drog jag på ett leende och tog de sista stegen mot bordet. Med min vänsterhand drog jag med fart ut den ljust träfärgade stolen och böjde mig ned för att sätta mig på den.

Den blonda killen som satt framför mig hade blicken nedslagen i tallriken och vägrade möta min. Det var som att hans rädsla tog över honom och fick honom att tveka, vilket fick mig att bli nöjd inombords och le. Försiktigt tog jag stöd med armbågen genom att placera den på det vita, rena bordet och tittade sedan upp på honom igen. Hans kinder hade snabbt reagerat och ändrat ton till svag röd och hans ena mungipa ryckte lätt när han rörde med gaffeln i den matfyllda tallriken.

Mina armar föll ner mot bordet och snabbt började min högra hand dansa mot trädet så att naglarnas ljud skrapade i mina öron. Han verkade störa sig lite på det och hans ögonbryn rynkades besvärat medan jag granskade hans beteende och utseende. Försökte komma på hur han var som person, om han var glad eller arg, lätt eller svår, sårbar eller stark, innan jag suckade och flyttade ner min blick till fingrarna som skapade någon slags dövande musik.

Arga, nyfikna och desperata blickar som slogs mot min nacke och fick mig att tappa tålamodet, och helst av allt ville jag ta gaffeln ur handen på killen och kasta bak den mot tjejerna så de slutade stirra. Pressen ökade och jag suckade ännu en gång innan jag slog bort håret från ögonen och tittade upp.

”So…” började jag och fäste min blick i hans, även om han inte tittade tillbaks. ”How are you?”

Frågan slängdes ur min mun och så snabbt den var ute ångrade jag den. Det var det töntigaste man någonsin kunde säga och jag knep ihop ögonen i ånger för en sekund innan jag var tvungen att öppna dem igen för att möta hans blick.

Han tittade oförstående på mig, som att han inte förstod vad jag sa, som att det bara var en massa skit som fick hans hjärna att kollapsa, innan han oberört tittade ner mot sin tallrik igen. Hade han svårt att prata eller?

”Good? Bad? Nervous?” frågade jag igen i ett desperat försök på att få honom att säga något istället för att ge mig en massa kyliga blickar. ”Where do you come from?”

Tystnad.

”Is it far away from here?”

Ännu mer tystnad.

”Near?

Så tyst så att man kunde höra en knappnål falla, och jag säger bara en sak. Det tar kål på mig. Han bara satt där som ett fån med sin jävla mat i munnen och vägrade att svara på mina frågor. Var han stum eller? Ja, så måste det vara. Varför skulle han annars skita i att svara på mina frågor?

”Ireland.” svarade han snabbt med hans djupa accent som fick mig att rycka till. Han hade visst inte tappat talförmågan.

Sedan, när de orden var sagda, drog han stolen längs golvet, greppade sin bricka och gick bort från mig. Chocken fyllde snabbt min kropp innan besvikelsen och irritationen tog över och fick mig att stöna högt. Jag placerade surt huvudet i bänken och stängde ögonen.

Gick han precis från mig, bara sådär? Ja, ja det gjorde han.

Fan också, det här skulle visst bli svårare än jag trott. 

---

Wihooo, kapitel 4! Vad tycker ni? Själv tycker jag att det går ganska bra, faktiskt! Slängde in ett sådant previously som de flesta ville, så det hoppas jag ni är nöja med - och kapitelt förstås.

Obs, mycket mer kommentarer behövs för att få nästa kapitel. Är det så dåligt, är det därför ni inte kommenterar? 
I alla fall, som ni kanske vet så har uppdateringen innan och på sommarlovet varit usel av personliga anledningar som har fått mig att må riktigt dåligt, och på grund av det så tappade jag fruktansvärt många läsare. Närmare 150st på ett ungefär. Jag vet att det är mitt egna fel och att jag borde uppdatera oftare, men det kommer bli bättre nu när skolan har börjat. Lovar. Saker kommer förmodligen bli bättre i min omgivning och jag kommer nog själv må bättre snart, vilket får mig att gör allt för er och uppdatera så ofta jag kan. Som sagt, så är jag hemskt ledsen över att så många har slutat läsa, men jag vill även försöka få tillbaks dem eller några nya. Känner att jag har sviktit er, så förlåt för det. Men då till saken jag hade tänkt på från första början.

Ta det inte som att jag är beronde av att ha många läsare eller något sånt, men förhoppningsvis så hittar någon tillbaks om jag lyckas göra ett länkbyte med någon av er. 

Så, är någon intresserad? Puss på er, änglar. Nästa kapitel kommer när ni har uppnått 'målet'.

Den välbekanta lukten av den gamla, slitna matsalen blandat med mat fyllde mitt luktsinne och fick min näsa att rynkas.

Fiskpinnar.

Ett kräkljud flög ostoppbart ur min mun och sedan fylldes mina öron med skratt från tjejerna som gick bredvid mig. I ett försök att dölja leendet som gömdes i mina mingipor harklade jag mig lite och tittade kritiskt på maten till höger om mig.

”I think I’m just gonna grab a glass of water. No way in hell that I’m going to touch that shit.” klagade jag med en ryckning på munnen och ruskade på mitt bruna, långa hår.

Medan tjejerna försvarade sig själva och svarade på varför dem ville ha styrde jag mina steg bort från den korta matkön och vidare mot den stora vattenautomaten som fanns intryckt mot väggen några meter därifrån. Bredvid automaten stod där ett ställ fyllt med gamla, slitna glas i en grå hylla med många olika plan och lådor. Jag drog suckandes min högra hand över det mellersta lagret och letade desperat efter ett glas som såg någorlunda rent ut, sedan ryckte jag upp det och granskade det i min manikyrerade, smala hand.

Märken och repor från tusentals olika munnar och diskningar i maskiner som klädde glaset fångade min uppmärksamhet en kort sekund och på den lilla biten hann jag bli äcklad. Hela mitt ansikte kändes som ett russin av alla missnöjda rynkningar och besvärade tankar som dök upp i min hjärna.

Diskret skakade jag på huvudet i ett försök att avleda de dåliga tankarna och tryckte sedan glaset mot spaken så det fylldes med nytt, fräscht vatten. Jag drog bort glaset från den hårda plast spaken och lyfte den sedan mot munnen samtidigt som jag styrde stegen mot det vanliga bord vi brukade sitta vid.

Eller ja, det bordet vi hade suttit vid när jag hade varit här. Saker hade ju trotts allt förändrats, även fast jag inte ville erkänna det. När mina höga klackarskor pressades mot det kalla golvet och gav ifrån sig ljud tittade jag upp och lät blicken glida över bordet.

Chockat och besvärat satte jag vattnet jag precis fyllt munnen med i halsen och gömde sedan munnen med handen för att inte hosta upp det igen. Halsen kändes irriterad och känslan var hemsk. Jag fick tvinga mig själv att hålla hostan nere medan jag panikartat stirrade på bordet.

Framför mig satt killar i en mindre placerad grupp. De flesta hade glasögon, omoderna kläder och klassades som lärarnas gullegrisar. Att de ens hade haft mage att ta bordet äcklade mig och jag kände hur rynkan i min panna fördubblades.

”Excuse me?” fräste jag surt och möttes av oroliga, rädd ögon. ”Get the fuck off my table. Now.”

De rädda pojkarna gav varandra blickar och mumlade små ord till varandra innan dem hastigt plockade ihop deras brickor och flyttade sig, försvann som små rädda råttor.

Äcklat gav jag ifrån mig ett missnöjt ljud och skakade sedan på huvudet. Jag böjde mig efteråt nedåt och borstade på stolen, som att där skulle finnas baciller eller något liknande från killarna, innan jag försiktigt satte mig ner på den.

”I see you found your table.” sa plötsligt en röst som jag gott och väl kände igen och jag vände mig hastigt om. Julia.

”Yeah.” mumlade jag och granskade när dem satte sig ner vid de lediga platserna. ”How the fuck did they even get this table? Like seriously. Those boys? Ew.” klagade jag och tjejerna gav ifrån sig lite skratt.

Julia tog fram en vit, ren servett och torkade lätt bordet från smuts innan hon placerade sina armbågar på det och tittade på mig.

”When you left they lost their fear. We wasn’t those scary bitches anymore.” sa hon allvarligt innan hennes ansikte lös upp i ett lätt leende och blinkade mot mig med ett skratt.

”Well, now I’m back and everything will be as it used to be.” log jag mjukt mot henne innan jag vände på huvudet och tittade på Emma som satt mitt emot mig. ”What do you think, Em? Was it as terrible as Julia said it was when I wasn’t here?”

Emma ryckte på axlarna och jag tittade allvarligt på henne. Min blick var stark utan vänskap och glädje, istället var den fylld med vilja. Viljan över att få tillbaks min position som ledare bland tjejerna. Den titeln Emma hade ryckt ifrån mig.

”Well, that doesn’t matter.” började jag och drog min blick från hennes och lät den glida över bordet istället. ”You should’ve seen the boys at that place I was at. They were smoking hot!” skröt jag med ett leende och snabbt överfölls jag med frågor över hur det var.

De andra tjejerna var intresserade över hur det hade varit och jag gav Emma ett självsäkert leende innan jag svarade dem glatt i ett försök om att få tillbaks deras förtroende.

”You know, it won’t be as it used to.” utbrast plötsligt Emma och tittade allvarligt på mig.

Letade sig in i mina ögon och höll kvar den där, en blick full med ilska. Chocken över att hon hade sagt något fick mig och alla andra tjejer att först bli stumma, sedan brast jag ut i ett lätt skratt och höjde ögonbrynen.

”It won’t?”

”No. You have to prove that you’re worth it. How can we know that we can count on you when you’ve been on such a disgusting and weird place for this long?”

Jag tittade överraskat på henne innan jag svagt nickade med ett imponerande leende.

”Wow, how long have you been working on that line?” frågade jag henne skämtsamt innan något svartnade i hennes ögon.

Hon tog det inte som ett skämt, det kan jag direkt säga. Men vem sa att jag faktiskt inte menade det? ”But sure. What do you want me to do?”

Hon drog snabbt bak huvudet och granskade matsalen i ett svep. Min blick följde nyfiket hennes innan den flög tillbaks och landade på mig.

”Do you see that guy over there?” frågade hon och nickade bakåt mot en pojke som satt ensam vid ett bord och åt. Helt okej snygg med blont hår och blåa ögon och vad jag såg, ögon för mat.

Jag nickade avvaktande och försökte lista ut vad hon tänkte på innan hon log mot mig och självsäkert tittade in i mina ögon.

”That's the bet.” började hon och jag tittade chockat på henne. Vad sa hon nyss? ”Make that guy fall for you and then, when he loves as most, dump him. Break his heart.” utmanade hon och chocken satt kvar i min hals.

Va?

”Emma, I have a boyfriend.” sa jag stelt och tittade oförstående på henne. Ett skratt for ur henne innan hon diskret skakade på huvudet.

”Do you?” frågade hon och jag tittade på henne och lät sedan min blick glida över matsalen medan hon fortsatte. ”Because it seems like he’s over you. He have found a new pretty girl.” berättade hon och just då landade min blick på en pojke med en blond tjej i knät.

Mike. Rosalie. Fuck. Det var som att något föll på mitt hjärta, krossade det och fick mig att ramla baklänges även fast jag satt kvar rakryggad i stolen. Jag kände mig som fastfrusen.

”So what are you saying?”

Jag skakade av mig känslorna och tittade ner i bordet. Chocken av att han ens gjorde något sådant fick mig att vilja gråta samtidigt som inga tårar kom ut. Jag var inte en sådan som grät, men ändå. På något sätt kände jag mig gråtfärdig. Skakig av händelsen stängde jag ögonen, drog tungan längs undertänderna och öppnade sedan dem igen.

”Game on, bitch.” fräste jag med ett surt leende innan jag drog ut stolen från bordet och reste mig upp.

Sedan gav jag Emma en blick medan jag styrde mina steg mot den ensamt sittande pojken längst in i matsalen.

---

Förstår ni mer nu, eller åtminstone en liten bit? Hoppas det!
Det var även en tjej som undrade om jag kunde skriva en liten bit av kapitlet i det nya, så jag tänkte att ni får bestämma! Ska jag ha det? Ja/Nej? 

En knackning som gott och väl hördes över hela klassrummet men som inte uppmärksammades av eleverna ekade i rummet. Någon enstaka elev lyfte huvudet i nyfikenhet på vem det var som knackade på, men de flesta satt som innan ointresserade av lektionen och pratade med någon av deras vänner.

Bakom den tjocka trädörren stod den blonda pojken och kliade sig nervöst i sitt kalufs samtidigt som han tog djupa andetag i ett försök att hålla lugnet. Dåliga tankar om vad som kunde hända snurrade runt i pojkens huvud samtidigt som nervositeten flög runt i magen och fick honom att må illa.

Den smått runda och halvt flintskalliga Mr. Fields som höll i lektionen suckade högt och mumlade tröstande ord till sig själv medan han gick fram till dörren och öppnade den. Pojken blev förvånad av synen framför sig och backade ett steg när Mr. Fields ilsket klev ut ur klassrummet.

”What do you want?” frågade han hektiskt och skakade på huvudet i ilska.

”Uhm… I… think this is the classroom I shall be in… You’re Mr. Fields, right?” sa pojken smått förvirrad och en aning skrämd av lärarens ilska.

Mr. Fields kinder ändrade snabbt färg till röd nyans innan han slog bort ilskan som en fluga och log mot eleven framför sig.

”Oh well… Welcome! välkomnade han i ett försök att gottgöra hans ilska och harklade sig sedan. ”You can go after me, Mr…?”

”Horan.” fyllde pojken snabbt i och Fields stelnade till och stirrade storögt på pojken framför sig.

Den röda nyansen som låg på hans kinder fördubblades och han nickade stelt innan de båda klev in i klassrummet och gick fram mot katedern som stod framför den stora, vita White board tavlan. Pojken suckade tungt för sig själv när läraren hade reagerat på det sättet och då förstod han att rektorn hade berättat om honom.

Berättat om hans perfekta betyg och närvaro, något som har varit fläckfritt ända sedan barnsben då skolan alltid hade haft stor betydelse i hans liv. Även fast en ny elev hade kommit in i klassrummet och ställt sig framför näsorna på de andra eleverna riktades inte uppmärksamheten ditåt.

I ett försök att få alla att tystna och lyssna harklade sig Fields några gånger i hopp om att det skulle fungera, men när ingen regerade öppnade han surt munnen och röt åt eleverna att knipa igen. Den nya eleven ryckte till och tittade förskräckt på läraren samtidigt som de andra eleverna hade tittat upp och börjat granska pojken från topp till tå. Letade reda på hans brister och efter de hemligheter som någonstans gömde sig i honom. 

”I’m honored to tell you…” Mr. Fields harklade sig och verkade äcklad av att behöva uttala ordet. ”-Good students that this boy have flown all the way from Ireland to here. Please welcome Niall Horan to this school!” log han och placerade en lätt hand på Nialls axel.

En obehaglig känsla ilade genom hans kropp och han gjorde ett försök att le mot Mr. Fields.

I en av de bakre raderna, två snäpp från fönstret, satt två av skolans mest populäraste tjejer, Emma och Alison, och granskade den nya eleven som stod bredvid den lärare de minst brydde sig om på denna skola. Emma knackade nöjt med sin penna ner i bänken samtidigt som Alison hade höjda ögonbryn över hans häpnadsväckande bra utseende.

De båda satt och viskade små saker till varandra medan pojken tog åt sig lärarens ord och började gå längs klassrummet i jakt på den lediga platsen långt bak. När han sedan var på väg att gå förbi Emma och Alison höll Alison fram armen framför honom och drog på ett leende.

”Hi cutie.” hälsade hon flörtigt medan pojkens kinder började hetta.

Mr. Fields fick sedan syn på Alisons påhitt och drog snabbt på en utskällning till henne och sa åt pojken att gå vidare till sin plats. Alison bara himlade med ögonen åt lärarens ord innan hon tog in armen och lät pojken passera. Hans kinder blossade i högsta grad och han slog sig generat ner på den lediga bänken två rader bakom Alison och Emma.

Med ett litet skratt som hotade med att åka upp ur hans mun skakade han på huvudet med generat leende och blossande kinder.

 

Cirka två timmar senare släppte Mr. Fields eleverna och avslutade lektionen för en tidig lunch. Under den tiden hade Alison och Emma gjort allt för att få Nialls uppmärksamhet och få honom att le, men han hade suttit och ignorerat tjejerna och lyssnat så gott det gick på Mr. Fields i allt oväsen.

Tjejerna blev då irriterade och tog avvisningarna som ett tecken på att han inte mådde bra, eller helt enkelt att han inte var intresserade av tjejer. Ingen hade någonsin sopat bort komplimanger från de två tjejerna som att de var damm och fokuserat på lektionen. Reaktionen gjorde dem arga, och så fort Mr. Fields sa åt dem att de kunde gå gav de varandra en allvarlig blick innan de drog ihop böckerna och gick back till pojken i ett hopp om att kunna övertala honom.

När Niall hörde skor som pressades mot golvet i hans närhet tittade han nervöst ner i golvet och granskade skorna istället för ansiktena. Direkt märkte han att det var dem två tjejerna som hade suttit framför honom på lektionen som stod och väntade på honom. Pulsen steg hastigt i hans kropp och han svalde nervöst. I hans huvud gick svar och tankar på vad dem ville runt och han knep besvärat ihop ögonen. Han ville inte ha några bekymmer eller bråk. Inte första dagen.

Ett harklandes hördes från tjejerna och Niall fortsatte att hålla ögonen stängda samtidigt som hans hårt dunkande hjärta fyllde hans hörsel.

”Uhm.” sa en av de två tjejerna med en ljus och nyfiken röst. Niall gav ifrån sig en ljudlös suck innan han öppnade ögonen och riktade blicken åt tjejerna.

Utan att ge ifrån sig ett ljud fortsatte han att titta på dem och förväntade sig att de så småningom skulle börja prata.

”Hi.” började flickan till höger som hade kork skruvat, blont hår och kläder som satt åt på hennes lilla, smala kropp. ”Do you have someone to sit with on the lunch?” frågade hon sedan och Niall skakade avvaktande på huvudet.

Hans blick var fast i Emmas ögon och han tvekade inte en sekund på att ha kvar den medan hon fortsatte att prata. Emma blev smått nervös när hans blick var så påträngande i hennes och hon gjorde ett försök att le till honom innan hon skakade av det och drog på sitt självsäkra, själviska jag.

”Sit with us then!” utbrast hon med ett av hennes bästa leenden och i ett försök att skaka av sig Nialls blick.

Han tittade osäkert på henne och överlade förslaget innan han skakade på huvudet och tog upp boken som låg på träbänken. Sedan började han gå förbi tjejerna som stod förstelnade med förvånade ansiktsuttryck. De försökte förstå vad han precis hade sagt och få in det i hjärnan innan Emma chockat skakade på huvudet och sedan högg efter Nialls arm.

Hon spände sina fingrar runt hans handled och stoppade honom från att fortsätta.

”Uhm, Niall?” sa hon och övervägde om det var rätt namn eller inte innan hon skakade på huvudet och gav honom en allvarlig blick. ”I’m not giving you a choice. Either you’re in or out, I’m giving you a free ticket to the popular people on your first fucking day! You can’t just say no to that.” fräste hon förvånat med en röst fylld med chock.

”I’m sorry.” mumlade Niall knappt hörligt innan han ryckte lite på munnen och drog åt sig sin handled. Sedan styrde han sina ben mot matsalen med händerna i fickorna och mumlade sina tankar lågt för sig själv.

Han skulle inte låta dem ge honom en ingång till populäriteten så de sedan kunde slänga iväg honom som sopor när han inte var rolig längre. Han skulle inte låta de populära personerna komma åt hans inre, han visste redan vad han då skulle sluta som.

En jävla wannabe som ingen ville vara med.

---

Kapitel två, mina fina läsare! Känner att allt flyter på som det ska, faktiskt. - Även fast den inte har varit igång länge. 

Så, vad tycker ni? Okej, va? I nästa kapitel får man reda på själva handligen, så jag antar att ni vill ha den? :) 

15-20+ till nästa.

St James School of central London.

 

En skola full med töntar, sportfånar, bimbos, musiker, och alla andra sorter av människor som var indelade i grupper.Skolan där den pojke som aldrig velat lämna sitt hem skulle börja.

Egentligen var det mot hans vilja och han protesterade och bad om att få åka tillbaks till sin hemstad, men hans föräldrar höll hårt i beslutet och fick pojken att ge sig. Det var en gammeldags skola där de flesta lärarna var hatade av eleverna och där gruppen man tillhörde spelade stor roll.

Om du någonsin hade varit en tönt kom du aldrig därifrån, och du fick aldrig heller respekt från andra som var i en högre placerad grupp. Första intrycket var viktigt, och det var sällan en ny elev fick uppmärksamhet av en mer populär elev – de gav en inte ens blickar, låtsades som att dem var luft.

Folk som var mindre bra placerade var som damm för de populära eleverna. Och det var bara dem allt handlade om, själviska var dem med andra tanke.

Kanske var det att de var rädda att bli som de mindre placerade eleverna om de pratade med dem då åsikter och popularitet i stort sätt var hela världen för ungdomarna.

St James School of central London var alltså en normal skola, en skola som alla andra.

 

”Don’t forget your bag, honey! Your lunch is in it.” Pojken himlade irriterat med ögonen av de ord hans mor slängde ur sig ur sovrummets vrå.

Där gjorde hon sig klar för jobbintervjun hon skulle till som befann sig i den stora byggnaden tjugo minuter från deras nya, fräscha hus i London. Pojken mumlade några irriterade ord och svordomar för sig själv samtidigt som han drog åt sig den stora, blåa tygväskan som stod placerad på det ljusa träbordet i köket.

Han började släpa fötterna längs golvet med blicken farandes runt i rummen utforskandes efter att hitta alla små brister i huset. Om han hittade alla dåliga synpunkter med huset kunde han överklaga hos sina föräldrar och övertala dem om att åka hem igen, eller det var i alla fall vad han hoppades på.

Uppe i sovrummet blev snart hans mor klar och stängde lätt igen dörren innan hon lät de smått höga klackarskorna fylla rummet med ljud när hon gick ned från den nya trappan. Pojken lät inte sin uppmärksamhet riktas åt sin mor, utan han fortsatte att leta runt i den stora, vita hallen de nu befann sig i.

”Oh, look mum. There’s a crack on the door.” mumlade han surt och tittade på den lilla, lilla sprickan som hade letat sig upp ur den vitmålade dörren.

Hans mamma gav ifrån sig en suck innan hon drog åt sig sin sons huvud och kysste honom på hjässan med höga pussljud.

”Darling, stop with all this complaining. This house is much better than our old one!” uppmuntrade hon och rufsade till sonens blonda hår.

“I liked our old one.” viskade han tyst för sig själv när hans mamma ännu en gång gav honom en blick som visade att han skulle visa respekt.

Hon gav ifrån sig ännu en suck innan hon skakade på huvudet och öppnade ytterdörren.

”I’m going to the interview now. Don’t be late to school, Ni! It’s your first day.” Pojken suckade åt hans mors ord och viftade iväg dem så snabbt de hade kommit in i hans tankar. ”Okay, I think that’s all. Goodbye, my boy. Mum loves you.” sa hon med ett snabbt leende innan hon rusade ut ur huset och stängde dörren efter sig.

Så fort låsets klickande hördes stönade pojken högt och lutade huvudet bakåt så mycket han kunde medan alla irriterande åsikter om flytten dök upp i hans huvud. Någon sekund senare tog han upp det igen och blev en aning chockad när han på direkten möttes av sin egen spegelbild.

Spegelbilden som visade en pojke med tillrufsat hår, klarblåa ögon och ett litet snett leende som fick vilken tjej som helst att le. Han granskade missnöjt sin spegelbild och gjorde ett försök med att få håret att ligga på plats, men när det sedan var fixat såg han lika onöjt på spegeln igen.

En liten klump dök upp i pojkens mage och han rynkade på munnen åt oron som plötsligt fyllde honom.

Första intrycket var viktigt, det visste han mycket gott och väl. Och även fast hans mamma hade försökt övertala honom om att det skulle gå bra så försvann inte klumpen i magen.

Hans mamma visste inget om hur det var att vara tonåring. Det var stor skillnad på att vara det på hennes tid och nuförtiden. Allt hade blivit så mycket svårare nu och ungdomarna accepteras inte längre för den dem är, det är inte det viktiga. Det viktiga är utseende och image, något som fick pojken att skaka av rädsla på att han skulle bli en av de utstötta killarna som ingen någonsin skulle bry sig om.

Med ett ruskande huvudet skakade han av sig de obehagliga tankarna och bröt kontakten i spegeln. Allt skulle gå bra. Han skulle hitta vänner och få en bra skola, ingen skulle någonsin göra honom något illa och få honom att må dåligt.

Med de tankarna och ett svagt leende på läpparna drog han upp den blåa huvan över huvudet och öppnade ytterdörren, sedan gav han sig iväg mot den skola som inte skulle lyckas knäcka honom.

---

Chapter 1, everybody! Förvirrande? Förlåt i så fall. Någon sa i alla fall det, men det ända jag kan säga är att ni kommer förstå. Jag lovar. Vill också påstå att mitt ynka krav var 15 kommentarer och det tog en väldans tid när det egentligen ska vara en BARNLEK för er. Men det spelar ingen roll. Nu är första kapitlet uppe!
Vill även fråga om designen är konstig hos er? Kanske är det bara på min dator, jag vet inte. Men om det är konstigt hos er, snälla berätta det. 

10+ till nästa och det kommer snarast. Kapitlet är redan klart, förstår ni!

Nu är den nya designen inlagd och det ser ut som allt sitter somd det ska! :) Designen är gjord av mig Isabelle. Hoppas ni gillar den!

Klicka F5 för den nya uppdateringen. 
Kram / xx

 

Den snart fullvuxna pojken satt sig ner i den obäddade sängen med en djup suck och gömde ansiktet i de stora händerna. Han lät sina ögon lätt stängas så att hans ögonfransar slog mot handflatorna som var tryckta mot hans ansikte. Frågor om vad som hände och varför snurrade irriterat runt i hans blonda huvud och fick honom att bli en aning yr. Det här var inte vad han ville, allt han ville var att stanna i sin kära hemstad och låta allt vara som vanligt. Inte skiljas från alla vänner och släkt och flytta till en okänd stad, han ville stanna där han var.

Tillslut öppnade han ögonen och kände ljuset från lampan hängandes i taket. Ljuset var starkt och chockerade hans klarblåa ögon innan de äntligen släppte in ljuset och ögonen hölls öppna. Då reste han sig upp med ännu en suck och gick mot dörren som ledde han ut till övervåningens hall.

Hans fötter drogs snabbt över golvet och hans lungor kippade efter luft då paniken från att lämna allt blev större i hans kropp. Benen styrde sig själva och rörde sig snabbt över golvet och sedan ner från den stora trätrappan.

Ljudet från när fötterna pressades mot dem slita trappstegen ekade mellan väggarna och pojken stängde bestämt ögonen och försökte stänga ute alla känslor som bubblade inuti honom.

”Honey, where are you going?” ropade hans mamma oroat från köket och stack fram huvudet i ett försök att få syn på sin lilla besvikna pojke.

”Out.” svarade han henne snabbt, och innan hans mamma hade hunnit protestera hade han ryckt åt sig en jacka och slängt sig ut ur huset för att försöka hämta luft.

Hans lungor vägrade att dra in den rena luften som erbjöds, och han kippade besvärat för att få lungorna att fungera och inte bryta ihop. Ute var det kallt och regn hängde tungt i luften. Fuktigheten som trängde sig in på hans kropp fick han att med darriga ben börja röra på sig. Han slängde sig ner från de knappt fem stegen till yttertrappa och fortsatte sedan längs den hårda asfalterade stigen bredvid honom.

Hans händer for upp mot hans huvud medan han ramlade fram på stigen och drog hårt i det blonda håret som nästan nyduschat låg mot hårbottnen. Paniken i hans kropp växte för varje sekund och frågorna om varför det som hände, hände snurrade irriterat runt i hans huvud. Varför var det han som skulle behöva lämna allt han älskade? Allt som någonsin betytt något fanns här och att lämna allt fick han att vilja göra saker som han aldrig någonsin velat förut. Ilskan var så stor att han inte visste vad han skulle göra av den.

I ett försök att få bort smärtan i bröstet och ilskan som bubblade inuti honom pressade han hårt ner de smått sneda tänderna i underläppen och så hårt det gick tryckte han ihop ögonen. Smärtan som uppstod i ögonen och läppen var svag och täckte inte ens en tiondel av smärtan i bröstet, så pojken öppnade med en suck ögonen och lossade tänderna från läppen. Istället för att lägga tid på att försöka få en smärta som aldrig skulle försvinna, försvinna, så fortsatte han istället att gå längs trottoaren.

Staden stod som tom och inte en enda själ förutom hans egna verkade yra runt. Allt var öde och knäpptyst, förmodligen satt alla familjer inne just nu och myste framför brasan istället för att vara ute i den kalla vintern. Snön hade dock inte kommit tillbaka, men kylan bestod helt klart och fick de mesta folket att hålla sig inomhus. Den snart fullvuxna pojkens fingrar började domna bort och hela hans kropp blev kallare och kallare för tiden som gick. Tillslut stannade han och lät sina ben vila mot en tegelvägg som stod tätt intill trottoaren.

Han lät sina fingrar glida längs väggen och stängde mjukt ögonen i ett försök att ta vara på tiden han hade kvar och få alla minnen att stanna i hans huvud. Teglet var kallt och på många ställen hoppigt, men han tillät sina fingrar att fortsätta smeka den mörka väggen. Känseln i hans fingrar höll på att försvinna helt och han kände själv hur huvudet började få svårt att sortera alla frågor och funderingar.

Hans kropp kändes som is och inte en ända centimeter i hans kropp kändes varm och trygg. Besvärat och med sorg i sig lät han kroppen falla längs väggen och sedan sitta på den frusna marken. Hans bakdel blev snabbt lika kall som alla andra kroppsdelar och en liten stund senare kände han hur kroppen lätt började darra. Även hans andetag blev ojämna och hackiga medan han la sina armbågar mot knäna och händerna på huvudet. Han ville inte att det skulle bli såhär, varför blev det såhär? Allt han ville var att stanna kvar.

Han skulle aldrig mer kunna återvända, han kommer tvingas att lämna allt bakom sig och se allt positivt i den nya staden.

Den nya staden som han inget hellre ville än bränna ner så han och hans familj slipper lämna det här stället. Stället kallat hans hem. Att inte få ha det hos sig och behöva lämna det gjorde ont i bröstet på honom och fick den smärta som redan var stor, att bli ännu större.

 

 

Ett högt, pipande ljud som varade i cirka tre sekunder fyllde människornas öron. Den höga metallgrinden på cirka 2,5 meter öppnades långsamt och lät den svaga solen smeka människokroppen som för var sekund visades mer och mer. Bakom den snart halvöppna grinden stod en flicka på cirka hundrasextiofem centimeter med mörkbrunt hår och smal kropp. Hon stod några meter från passerande poliser som antigen sprang, höll en annan människa i handbojor eller vakade hennes beteende.

Hennes svarta byxor, vita linne och mörka skinnjacka satt tajt åt på hennes fettfria kropp och fick den att framstå som perfekt. Utan brister och en sådan kropp de flesta flickor i hennes ålder ville ha. Flickans mungipor åkte nöjt upp och hon lät grinden öppnas helt innan ännu ett pipande läte fyllde hennes öron och lät henne gå ut ifrån den hemska lokal där hon tillbringat sin senaste tid. Det hon hade gjort var dumt, det visste hon. Men hon kunde bara inte låta bli att vara stolt istället för att skämmas och ångra sig, för det gjorde hon inte.

Hon hade gjort vad som behövdes.

Leendet vilade kvar på hennes läppar när hon sedan med nöjda steg började gå ut från innergården. Hennes steg var små och långsamma och gav henne tid att granska den utemiljön hon inte sett på senaste tid. Träden var mörkare och utan löv medan marken var frusen och fick hennes klackaskor att bli en aning mer ostabila. Den sol som en gång hade lyst så starkt hade börjat avta och kylan hade tagit över. En kall vind tog tag i flickans hår och kläder och fick det att flyga i en fasans fart.

Delarna av hennes nakna kropp började lätt darra medan de också började knottra sig när vinden gled förbi. Hon gav ifrån sig en huttring innan hon stannade utanför den höga grinden och blickade ut över gatan. Den höga grinden gav ifrån sig ett pip innan den lika långsamt som den öppnades, stängdes. Flickan drog sin högra tumme mot de få punden hon hade i handen och räknade högt antalet.

När hon sedan hade gjort det log hon för sig själv innan hon vek ihop dem och tryckte ner sedlarna i den vänstra bysthållaren. Några meter framför henne på den asfalterade vägen stannade en röd porsche tvärt och musiken som för en kort stund sedan hade dunkat ur bilens högtalare, tystnade och försvann helt. Ut ur bilen flög en ungdom i samma ålder som flickan.

 Flickan vid namn Alison, även känd som en av Elorahs bästa vänner, smällde bestämt igen bildörren innan hon på de höga klackarna ostadigt började kämpa sig fram med snabba steg. Hon hade en handväska i högra armvecket samtidigt som hennes hår flög med vinden och studsade mot hennes axlar.

Ett tjut for ur henne när hon fick syn på sin vän, och hon ökade farten ännu en bit. Den frusna marken gjorde att det blev svårare för Alison att springa, men hon gav inte upp även fast hon då och då snubblade till och tappade balansen. När hon tillslut kom fram slängde hon sig i famnen på Elorah och båda fnittrade nöjt. Efter en snabb och hård kram släppte de varandra och båda gav ifrån sig nöjda leenden.

”Welcome back, El!” välkomnade Alison samtidigt som de styrde stegen mot porschen som dåligt stod parkerat rakt framför dem.

”It’s good to be back.” svarade Elorah med en suck när de nådde fram till bilen.

De båda flickorna hoppade in i bilen och satt sig i de svarta skinnsätena innan dem vände ansiktena mot varandra och gav ifrån sig nöja leenden båda två.

---

Så, här var då prologen till WFI! Jag vet, bilden är konstig och inledningen var inte den bästa, men man måste börja någonstans och jag kunde helt enkelt inte få till det bättre än såhär. Om jag har fått några nya läsare, hej på dig och jag hoppas att du stannar!

Som sagt så vill jag att ni ger denna novell lite tid då jag vet att det kommer ta några kapitel innan jag får igång det hela, men när jag är igång så är jag säker på att det här kommer bli fantastiskt bra!

15+ till nästa? x

Hej alla fina! Jag har supertråkigt och antar att jag kommer skriva mestadels ikväll, och därför tänkte jag att jag kunde ge er prologen ikväll även fast designen inte är uppe. Vad sägs om det?Känns som att jag gav er ett kapitel för way too long ago, och därför erbjuder jag er detta alternativet. So, what are you saying?! :) 

x

Hej på er! Tänkte bara ge er lite information om nästa novell, vad sägs om det? 

Okej, denna novell kommer heta Why fake it? , vilket en av mina otroligt fina läsare har tipsat om. Hur toppen är inte det?!

Den kommer i alla fall komma ut ganska snart. Jag hoppas på att den kommer ut innan jag börjar skolan, vilket är nästa vecka, men om den inte gör det så ber jag om ursäkt. Jag har pratat med hon som håller på med designen och vi har allt under kontroll. Så tyvärr, ni får vänta tills den är klar. För er som vill ha en liten sneak-peak på den, här är en bild! 

Nej men vadå suddig? Haha, nej men det är meningen. Bara för att vara lite elak. :) 

 

Här är då wordprogramet jag skriver novellen i. För att inte avslöja något så täckte jag över texten, men såhär ser det i alla fall ut när jag skriver! Och HÄR kommer då snabb info om den! 

 

Dagen då en av skolans mest populäraste elev, ”El”, återvänder från något lärarna har valt att kalla semester ifrågasätts snabbt vänskapen mellan hon och hennes vänner. Ingen av dem är säker på att det hon gjorde var rätt när hon egentligen borde ha gjort något annat samtidigt som frågan om att hon har glömt dem ställs. I ett försök att bevisa hennes lojalitet hos tjejerna och allt omkring dem kom en av tjejerna på idéen som vänder hela El's värld upp och ned. Hon blir utmanad att göra något grymt, elakt och lågt mot en av de personerna som är svagast på skolan. Och offret blir ingen mindre än den ensamma killen som precis flyttat dit, killen som helst håller sig för sig själv och inte lägger ner tid på att försöka övertala andra om att bli populär. I början känns allt bra och El gör vad som helst för att återfå tjejernas förtroende, men vad händer när man senare inte vill vara med på den lek som spelas och känslorna ändras? Why fake it? är en novell fylld med drama, tårar och i frågesättningar på vilka som är ens riktiga vänner och vad som är sant. 

Så, vad tror ni? Blir den bra? Är såååååå spend över att få höra era åsikter! Har redan börjat skriva på den och har hunnit några kapitel, hehe. Dock ber jag er att ge den en chans istället för att dömma den på direkten. Jag vet att den kanske kommer vara lite seg i början, men vilka noveller är inte det? Men jag ber er, vänta några kapitel innan ni slutar läsa och bestäm er DÅ om den är bra eller inte.

Så, här var då en snabb update! Jag hoppas att ni alla fina människor har det bra där ute och att ni har haft ett bra sommarlov! Det har i alla fall jag. Och gissa vad som gjorde det bra? Alla era fantastiska kommentarer som alltid uppmuntrar mig och får mig att känna mig speciell. Vet inte hur jag ska kunna tacka er, ni är helt fantastiska. Puss på er! 

Tidigare i kapitel 44:

”That went well.” sa Louis med ett leende som dolde det skratt som retades med att slingra ur hans mun.

Min panna rynkade sig besvärat när orden nådde mina öron och jag reste mig hastigt upp. Jag stödde upp min kropp med hjälp av armbågarna och blängde på Louis som satt på den svarta kontorsstolen tvärs över rummet.

”You’re kidding, right? She was terrible! Such a asslicker!” klagade jag surt och himlade med ögonen då Louis’ skratt fyllde rummet.

”I think she was nice.” sa han med en ryckning på axlarna och tittade på mig.

Snabbt ruskade jag på huvudet och tittade desperat på honom.

”Please, didn’t you hear her? She didn’t gave me any punishment at all. When she saw you she just smiled and told me that it was good that I was home and then it was end with that.” Louis skrattade ännu en gång och skakade på huvudet medan jag granskade hans kropp.

Mina ögon följde varje rörelse han gjorde och han märkte tydligen att jag tittade på honom, för plötsligt harklade han sig i ett försök att få min uppmärksamhet.

”So it wasn’t good that she didn’t gave you any punishment?” frågade han med en mindre glad ton på rösten innan han löst tryckte ner sina tänder i underläppen.

En suck for ur min kropp och jag bet mig lätt i innerkinden innan jag tittade på honom igen.

”Of course it was, but you don’t have to like her. I don’t.” sa jag med en ryckning på axlarna och Louis tittade på mig med en blick som visade att han var allt annat än övertygad. ”Okay, I do. But just because she’s my mother! I mean, she never spend time with me and seems to think that I’m just in the way for her.” erkände jag och bröt ögonkontakten jag och Louis hade.

Plötsligt blev allt mycket dystrare och en obehaglig känsla dök upp i mitt bröst. Även fast jag inte kunde veta om det var sant eller inte så försvann inte den otäcka känslan och inte heller tankarna. Louis måste märkt att jag började tänka efter och snabbt drog han sig upp från stolen och viskade mitt namn medan han gick fram till sängen jag satt på.

”Hey, look at me. Okay? My angel, look at me.” uppmanade han mig när han hade hoppat upp i sängen och lutat sig fram mot mig.

Hans armar höll honom uppe och hans ansikte var så närma mitt att jag kunde känna hans andedräkt som slog mot min högra kind. Tveksamt men med en förståelse av att han inte skulle ge sig, vände jag mitt huvud rakt mot honom och tittade in i hans ögon.

De ögonen som fick mig att drunkna.

”That’s not true, you know that. She loves you more than anything, but it was hard for her too when your father died. She can’t help it, April. I’m sure that if you just give her some time and make it easy for her she’ll be as she used to be in no time at all.” Han tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka en aning. ”Don’t ever believe that she doesn’t love you, because she does. She loves you as much as you love her, even if you don’t admit it.”

Orden cirkulerade runt och runt inom mig och jag fortsatte att titta in i hans bländande ögon medan jag funderade. Djupt inuti mig visste jag att vet var sant, allt det där med att älska henne och så. Det var bara det att jag inte visade det även om jag egentligen ville det mest av allt. Orden han hade sagt gick in för mig mer och mer för varje sekund och snart insåg jag sanningen och hans omtanke.

Plötsligt ändrades min kalla, oroliga mage till varm och trygg från kärleken Louis gav ifrån sig. Ett leende smög sig upp på mina läppar och jag suckade i ett försök att låta sur när jag la armarna om honom.

”Stop being so adorable!” skrattade jag och drog honom ner mot min kropp.

Louis skrattade nöjt med mig och lyfte försiktigt huvudet som jag hade tryckt ner. Lätt lät jag hans huvud glida upp och hans ögon träffa mina och sedan var våra andetag och hjärtslag det enda som hördes. Vi var djupt fokuserade i varandra och allt annat kvittade, båda var fångade i varandras ögon. Hans smått torra läppar fuktades lätt av hans tunga när han desperat lät den massera hans läppar. Min blick var fast på hans läppar och tunga medan hans ögon var spända på mig.

Tillslut slutade hans tunga fukta ner läpparna och stängde munnen. Istället böjde han sig långsamt ner med blicken växlandes mellan mina läppar och ögon. Jag hjälpte han ned med hjälp av händerna jag mjukt hade liggandes i hans nacke och när hans läppar var så närma mina att jag skulle kunna slicka dem med hjälp av min tunga, lyfte jag snabbt och desperat på huvudet och hans läppar kraschade mot mina.

De makalöst mjuka läpparna trycktes slarvigt mot mina innan hans mun jobbade sig neråt och kysste min hals. Jag stängde långsamt ögonen och lät min hand ligga kvar i hans nacke medan han fortsatte att kyssa mig. Tankar på hur bra jag faktiskt hade det även fast jag hade mina upp och ned gångar och frågor om hur det kunde vara möjligt att det var jag som hade Louis började fylla min hjärna och fick mig att tänka. Varför fick jag honom när jag egentligen var den som förtjänade honom minst?

Jag avbröts i mitt grubblande av att två läppar hittade mina och fick mig att vakna till liv. Så fort jag insåg att de fanns där kysste jag honom tillbaks och öppnade ögonen. Hans läppar lämnade mina och istället tittade han allvarligt in i mina ögon med flämtande andetag och en blick full med vilja. Den mintiga andedräkten slog mot mitt ansikte och hans andfådda andning gav ifrån sig höga läten när jag fäste min blick på hans mun.

Snabbt nickade jag utan någon som helst fundering och drog ner honom mot mina läppar igen. Hans händer letade sig fram längs min kropp och stannade sedan vid mina höfter där han lätt trummade på det simpla linnet jag hade på mig. Jag hade slitit mig från hans läppar och låtit min blick leta upp hans fingrar som dansade på en del av min kropp. Det fick mig att rysa. Ännu en gång rycktes mitt huvud upp och ned som ett svar på hans fråga innan han tog tag i linnets kant och försiktigt började dra av det från min kropp.

Han drog det långsamt och försiktigt över mitt huvud, som att han var rädd för att skada mig, innan han med ett leende slängde bort det till andra sidan rummet och kysste mig igen. Hans läppar gav mig slarviga kyssar som arbetade sig neråt och kysste mig över halsen, bröstspringan och sedan mot magen. Läpparna som lämnade avtryck på min mage fick mig att skratta åt kittligheten som uppstod och kyssarna kändes annorlunda när ett leende dök upp på Louis’ läppar.

Jag drog placerade sedan mina händer vid hans käkar och drog försiktigt upp hans ansikte mot mitt så jag kunde kyssa hans läppar. Han hade ett mjukt leende på läpparna som smittade av sig och fick mig att skratta mitt i kyssen.

”You don’t think you should take this off?” frågade jag sedan och släppte hans ansikte.

Istället lät jag min ena hands pekfinger cirkla runt på hans t-shirt och le retligt mot honom. Han skrattade lågt innan han lätt kysste mina läppar och reste sig upp. Den vita t-shirten han hade på sig spände perfekt på de rätta ställena och visade de svaga musklerna som fanns under tröjan. Jag kunde inte slita min blick från hans mage även fast tröjan var på, och när han sedan hastigt drog den över huvudet bet jag mig i underläppen för att inte släppa ur mig ett svagt pipande.

Louis gav mig ett mjukt leende innan han böjde sig ner igen och kysste mina läppar, sedan lyckades han på något sätt rulla runt så att vi bytade position. Alltså satt jag på honom, alltså hade jag kommandot och kunde göra vad jag ville. Med ett retligt flin på läpparna böjde jag mig ner mot Louis’ ansikte och lät mitt hår följa med. Det låg retligt i hans ansikte och fick honom att nästan spotta för att få ut det ur hans mun. Ett skratt for ur min mun och Louis mumlade någon svordom åt mitt hår samtidigt som han skrattade åt mig. Sedan placerade han lätt sina händer vid min svank och drog sedan händerna uppåt längs min rygg.

Han drog händerna längs min rygg några gånger innan han sedan gick upp mot den vita spetsbehån jag hade på mig. Där stannade hans händer och fumlade lite med spännet samtidigt som hans tunga hängde utanför munnen av koncentration. Jag tittade roat på hans min medan han försökte knäppa upp behån, men det tog på en väldans tid. Aldrig har jag mött någon som var så långsam på att knäppa upp en behå. Tillslut lyckades han och nöjt tittade han in i mina ögon. Banden föll längs mina sidor medan jag höll uppe den hängande behån med axelbanden som fortfarande satt på mina axlar.

”And then we take these…” berättade Louis med en menande blick på banden och jag flinade åt honom.

”Why? Don’t you like them?”

Som svar skakade han på huvudet och drog bestämt av banden innan han slängde iväg den som alla andra plagg. Han bytte sedan position igen då han återigen fick kommandot och började kyssa mig med händerna i mitt hår. Helt koncentrerade på varandra och alla kyssar hörde vi inte när dörren lät knarrade till.

”I just wonder- oh God!” plötsligt dök en bekymrad mamma upp i dörröppningen med blicken spänd på sängen.

Hennes panna skapade en rynka och hennes mun ryckte besvärat. Jag kände hur kinderna plötsligt började hetta och jag slår vad om att mitt huvud just nu var illrött. Louis böjde sig snabbt ner för att täcka mina bröst och säkert hans huvud som var lika rött som mitt. Jag knep generat ihop ögonen och placerade sedan händerna över dem.

”I…you…Uhm… I… was just going to ask you if you-” stammade hon förtvivlat och jag skakade på huvudet.

”Mom, go. Now.” befallde jag och hon mumlade tyst.

”Uhm… yes. You’ve probably right… Have fun with your little… game.” sa hon generat och gick mot dörren igen.

Hon var precis på väg att stänga dörren bakom sig när hon stack fram huvudet igen och återigen tittade mot sängen. ”But don’t forget to use protection!”

”Yes mom…” svarade jag henne med en suck innan hon nickade tom på ord och försvann ut ur rummet.

När dörren stängdes bakom henne och ett klickande ljud hördes brast Louis i skratt och tittade på mig. Jag lär händerna ligga kvar i skydd mot att han skulle se mitt röda ansikte medan jag skakade på huvudet.

”That was so not funny!” skrattade jag och tog hastigt bort händerna från ansiktet.

Louis ryckte på axlarna och reste sig sakta upp för att luta sig mot väggen, samtidigt la jag armarna i kors över brösten och tittade på honom.

”Well, now when she knows what I’m doing to you maybe I can do the same with her? I’m sure that she’d love it!” skröt han med ett flin och tittade på mig.

Jag slog honom snabbt med kraft på överarmen innan jag drog täcket över kroppen och hörde Lous’ skratt.

”You’re the one I love, though.” log han svagt och tittade på mig med glittrande ögon.

Jag kände hur kinderna blossade ännu lite till och jag tittade generat ner i täcket. Mina fingrar fumlade med överkastet innan jag vågade titta upp i hans ögon och le.

”I love you too, more than you imagine.” erkände jag tyst innan jag kände ett par mjuka läppar som masserade mina.

Hans läppar gav mig gåshud och jag log mot dem samtidigt som jag la armarna runt hans nacke. Såhär kunde jag leva föralltid. Jag och han, han och jag.

Vi förevigt.

---

Och där var det slut! Tusen tack för alla kommentarer, ni är helt seriöst underbara.

Och ni skulle bli ännu bättre om alla la ner någon minut på att kommentera, just sayin'. Hehe.

Så, vad har ni tyckt om denna novellen? Själv är jag ganska nöjd. Min bästa hitills tror jag! Dock tror jag att nästa novell också kommer bli bra, vi får hålla tummarna!

Ännu en gång, tusen tack. Ni får jätte, jätte gärna kommentera här också. Älskar er alla. ♥