Tidigare i kapitel 14:

Försiktigt öppnade jag den och ställde mig i dörröppningen och tittade på Louis när han låg där sovandes. I hans mungipor gömdes ett litet leende och hans andetag var djupa. Hans leende smittade av sig på mig en aning och fick mig själv att le ett litet leende. Jag tog ett djupt andetag, torkade bort tårarna från ögonen och vände mig om. Gick ut ur rummet och genom huset. I farten tog jag på mig mina kläder och drog några händer genom håret. Mina ögon var täckta med tårar och min näsa var täppt. Vad hade jag gjort? Jag hade vikit mig, det var vad jag hade. Gett efter och låtit de jag absolut inte ville skulle hända, hända. Fan. Det spelar ingen roll om jag ångrar mig, det kommer inte att få det ogjort ändå.

Nästa dag vaknade jag långsamt av att täcket hade åkt av min nakna kropp. Utan att öppna ögonen sträckte jag ut högerarmen och la den på madrassen i ett hopp om att hon faktiskt skulle ligga kvar, men det gjorde hon inte. Madrassbiten bredvid mig var tom och kall, något jag inte hoppades på att den skulle vara, men samtidigt var det en lättnad. Vi slapp vara med om de plågsamma blickarna och den pinsamma tystnaden. Med en suck lyfte jag på huvudet och vände mig om så jag låg på ryggen och tittade upp i taket. Inte trodde jag att hon skulle ge sig så lätt, inte. Jag trodde att det skulle vara mer motgång och kämpigare, men hon hade gett sig lätt, lättare än vad jag hade trott. När Niall får reda på det kommer han nog bli ganska sur. Jag såg hans blick på henne och hur hårt han bet sig i läppen när hon gick förbi, men skit samma. Det var jag som hade haft första tjing, inte han. Han fick tycka som han ville.

Solens starka strålar lös in genom mitt stora öppna fönster samtidigt som min mamma raskt ryckte upp dörren. Förskräckt hoppade jag till och satt mig upp i sängen, det kändes som att hjärtat satt uppe i halsen på mig och huvudet dunkade förskräckt. Jag ångrade mig alltid dagen efter jag hade festat men ändå fick det mig aldrig att sluta. Dörren träffade hårt väggen och en hög smäll ekade i vårt hus. Mammas ansikte var spänt och hennes ögon var rödsprängda.

”Where the hell have you been?!” röt hon högt, ett rytande som fick mig att bli förvånad och samtidigt lite rädd. Aldrig hade jag hört min mamma svära förut och aldrig hade jag hört henne såhär sur. ”You said that you would come home at the night, but instead you come home early on the morning, do you understand how worried I was? I thought that you were kidnapped or even raped!” skrek hon förskräckt innan hon satt handen på halsen och harklade sig. Det knöt sig i magen när hon sa våldtagen. Fan, vad hade jag gjort med Louis? Fan, fan, fan. Mamma tog ett djupt andetag innan hon mötte min blick och öppnade långsamt munnen. Mitt hjärta dunkade i hundraåttio och rädslan var stor, hon fick inte komma på vad jag hade gjort. Då skulle hon döda mig.

”I don’t want you to meet this guy if you don’t come home when we make a deal. You could have called me!” Mina ögon blev plötsligt stora som golfbollar och det knöt sig i min mage. Nej, jag glömde höra av mig till Liam. Nej, nej, nej. Vad skulle jag göra nu? En klump dök upp i min hals och mammas blick borrade hål i mig.

”Mom, It wasn’t his fault! I wasn’t even th..” jag stoppade mig själv och bet mig i läppen. Jag skulle inte avslöja mig själv.

”You wasn’t what?” frågade hon med höjda ögonbryn medan hon la armarna i kors. Jag fortsatte att bita mig i läppen samtidigt som jag tittade ner i sängen, jag teg. ”That’s right. April, you’re grounded. If you even thinking of meeting this boy again I’ll make things you don’t want. Okay?”

“But mom, please! I-“

“No, April! I’m not going to change my mind. Your grounded and I don’t want you to meet this boy.” förklarade hon för mig innan hon började gå mot dörren igen. Med ett stön drog jag upp en kudde mot ansiktet och skrek. Skrek ut ilskan av att mammor inte förstod, att hon inte bara kunde ge mig utegångsförbud utan anledning.

”This is fucking unbelieveble. Fuck, fuck fuck!” skrek jag med ansiktet tryckt mot kudden innan jag av ilska slet bort den från ansiktet och kastade den mot väggen. Ett krossande ljud hördes innan något hårt föll ner mot marken. Plötsligt försvann min ilska och av oro kröp jag ner från sängen och drog upp det som hade ramlat ner från väggen. Mina händer plockade upp den nerfallna ramen och vände långsamt på den innan jag kände hur lungorna tömdes på luft. Andetagen blev små och hackiga samtidigt som jag pressade ramen mot bröstet även fast den var full med vassa glasskivor som kunde göra mig illa. De söndriga glasskivorna skar snabbt igenom mitt tunna nattlinne samtidigt som jag föll ner på marken och böjde ner huvudet mot golvet innan jag brast i gråt. I den söndriga ramen tryckt mot mitt blodiga bröst fanns en inramad bild på mig och pappa när jag var liten, en bild som nu var helt söndrig av alla glasbitar. Mitt hopp av att äntligen släppa pappa sjönk ännu en gång och den lilla, lilla muren som hade byggts upp igår rasade genast och en flod av vågor fyllde mina ögon. Snyftandes och med rinnande ögon lyfte jag långsamt ramen från mitt bröst med ett stön och tittade trött på bilden framför mig. Aldrig hade jag saknat en person såhär mycket förut, det var för mycket. Tårarna rann hejdlöst och allt jag ville var att stoppa sorgen, men det kunde jag inte. Hur mycket jag än skulle försöka skulle jag aldrig komma över honom. Han var min pappa, en man jag alltid skulle älska oavsett vad. Men det innebar inte att jag skulle få träffa han igen, för det kunde jag inte. Han var borta.

Framför mig hörde jag någon som gjorde ett försök att hindra tårarna och snyftningar, men misslyckades totalt. Med en aning nyfikenhet drog jag fram mitt huvud framför skåpsdörren och tittade på den ledsna personen framför mig. April. Hon snyftade högt och pressade böckerna mot bröstet samtidigt som hon gjorde grimaser, varför visste jag inte riktigt. Jag skakade smått på huvudet och gav henne en besviken blick.

”You shouldn’t have lied.” mumlade jag snabbt innan jag tittade in i hennes gyllenbruna ögon som glänste av alla tårar. Hon skakade på huvudet samtidigt som hon pressade ihop käkarna och tittade på mig. Hon var helt tyst, sa ingenting utan bara stod och tittade på mig. Det var som att hon försökte säga något men inte lyckades få det ur sig. ”I mean. If you didn’t want to be with us you could have said that, because that’s better than be abandoned.” sa jag tyst samtidigt som jag bet mig i läppen och trummade löst på skåpsdörren. Hon nickade ännu en gång innan hon öppnade munnen för att säga något.

”I… I just have to talk with someone…” viskade hon samtidigt som hon skakade på huvudet. Jag gjorde likadant och skrattade tyst innan jag smällde ihop skåpet.

”So you mean that so long you can come to me to talk out I’m okay to be with, but then when I need help or someone to talk too you’re not going to be there? I mean, you lied to me before. Who says that you're not going to do it again?” frågade jag henne spydigt samtidigt som jag kände hur ilskan som fanns inuti mig bara ville komma ut. Skrika på henne och bara gå min väg, men det var inte mig. Såklart kunde jag inte göra så, men ändå ville jag bara lämna henne så hon får se hur det är. April skakade hastigt på huvudet och tittade chockat på mig.

”No, that’s not what I mean. Liam I-”

”No, April.” suckade jag samtidigt som jag skakade på huvudet. ”If you wanted to be my friend you should have come last Friday, but instead you’re not caring about the friendship we were going to build up. You destroid everything, April, everything.” April skakade förtvivlat på huvudet samtidigt som tårarna började rinna längs hennes kinder. Jag knep ihop ögonen samtidigt som jag vände mig om och började gå bort från henne.

”No, Liam. Please just…” bad hon till mig, riktigt nära på att brista i gråt. Men istället för att gå tillbaks till henne för att trösta henne sket jag i henne och fortsatte framåt med huvudet högt upp i luften.

Tack så hemskt mycket för alla fina ord, ni är bäst♥

Jag hoppas att ni tyckte om delen. Mår lite bättre idag och därför skrev jag, och det hade varit roligt med kommentarer. Puss.