Tidigare i kapitel 15:

April skakade hastigt på huvudet och tittade chockat på mig. ”No, that’s not what I mean. Liam I-” ”No, April.” suckade jag samtidigt som jag skakade på huvudet. ”If you wanted to be my friend you should have come last Friday, but instead you’re not caring about the friendship we were going to build up. You destroid everything, April, everything.” April skakade förtvivlat på huvudet samtidigt som tårarna började rinna längs hennes kinder. Jag knep ihop ögonen samtidigt som jag vände mig om och började gå bort från henne. ”No, Liam. Please just…” bad hon till mig, riktigt nära på att brista i gråt. Men istället för att gå tillbaks till henne för att trösta henne sket jag i henne och fortsatte framåt med huvudet högt upp i luften.

Jag stod som förstelnad. Hörde hur Liams steg trycktes mot det hårda golvet och såg hur han försvann mer och för varje sekund som gick. Paniken inom mig steg och jag kände hur jag började andas häftigare. Jag fick inte förlora honom. Bli utan vänner och vara den utstödda tjejen, aldrig. Förtvivlad satt jag händerna för munnen och skakade på huvudet. Skolböckerna jag hade hållit i min famn ramlade med en duns ner på golvet och slutade äntligen trycka mot mitt bröst som var fyllt med skärsår av glasbitar från bilden på mig och pappa. Tårarna rann och jag kände hur min hud började knottra sig av kyla. Jag skakade som en liten hundvalp ute i kylan och mina ben kändes ostadiga. Oförberett ramlade jag ner på det hårda korridorsgolvet och började snyfta högre och fortare. Jag kunde inte kontrollera mig själv, tårarna rann och allt jag kunde tänka på var pappa. Pappa som orsakade allt det här. Hur fan kunde han ta självmord? Jag ville inte tänka på det, jag trodde inte på det. Han var min pappa. Det var meningen att han alltid skulle finnas där för mig, stötta mig och trösta mig när jag behövde det. Men hur lätt var det när han hela tiden hade varit en självisk jävel och inte tänkt på någon annan än sig själv och lämnat allt och alla? Och hur skulle jag förklara för Liam? Förklara varför jag inte kom och istället söp mig full och följde med Louis hem. Aldrig i livet. Han hade sett mig som en billig tjej, en sådan tjej ingen vill vara vän med. Fan också.

Mina skors pressande mot det hårda golvet ekade i den tomma korridoren. Jag var ensam, och allt som hördes vara mina steg och den stora klockans tickande. Med en suck drog jag handen genom håret och svängde höger så jag kom till delen där matematik, historia och franskan fanns. Jag var på väg mot historian för en åttio minuters lång lektion med Mr Scott, en lektion jag verkligen inte såg fram emot. När jag började närma mig salen hördes plötsligt något mer än mina skor och klockans tickande. Jag hörde en flickas gråt som var allt annat än lugnt. Faktum är så var det hysteriskt och hon grät högt och tydligt. Långsamt började jag sakta ner mitt höga tempo och gick istället mer försiktigare än vad jag hade tänkt mig. Snyftningarna kom närmare, men blev även tystare. Som att den som grät visste att någon kom. Försiktigt stack jag fram huvudet och fick se en flicka sitta mitt på golvet med böcker runt omkring sig och ett svullet ansikte av alla tårar. April. Jag drog efter andan och gick med försiktiga steg fram till henne där jag sen satt mig på huk framför henne.

”April?” frågade jag försiktigt. Hon lyfte på huvudet så hennes ögon träffade mina innan hon gav mig en dödande blick.

”Yeah?” svarade hon surt samtidigt som hon lyfte på ögonbrynen.

”How are you?” frågade jag oroligt och satt mig ner på rumpan framför henne. Hon ryckte på axlarna samtidigt som hon började pilla på en av hennes böckers omslag. ”Do you want to talk about it?” Hennes blick var spänd på boken och jag kunde se hur hon hårt bet sig i läppen. Jag tog det som ett nej. Med en suck skakade jag på huvudet och slängde en blick på klockan. Min lektion skulle börja om två minuter.

”I did something horrible.” mumlade plötsligt April och tittade upp på mig med svullna ögon.

”I just wanted to forget everything and have fun for once, but now I really regret it.” Hon suckade tungt och stängde ögonen. ”I didn’t come to you last Friday because I wanted to drown my problems and I had to many things on my mind. So I went to a party, got drunk and then…” Hon stoppade sig själv och öppnade ögonen. Med ett litet skratt skakade hon på huvudet och tittade ner i boken. ”I don’t even know why I’m telling you this. I should go to Liam and beg his pardon and not talk to you.” mumlade hon samtidigt som hon blängde en kort sekund på mig.

”Fine.” suckade jag och reste mig upp. ”If you don’t want to tell me, fine. But just so you know, Liam hates when people lie to him and that’s exactly what you did. He’s sad, April and it’s your fault. So get your ass up and beg his pardon.” fräste jag tyst mot henne innan jag vände på klacken och lämnade henne.

Jag skrattade tyst åt ett dåligt skämt Harry precis sagt innan jag lyfte blicken och fick syn på Louis som stod vid sitt stora överskåp.

”Hey, Lou!” ropade jag samtidigt som jag drog upp mina beiga khakibyxor och sprang mot honom. När jag kom fram gav han mig ett stelt leende innan han smällde igen skåpet och började gå bort från det. Jag gav Harry en förvirrad blick innan vi med snabba steg gick efter honom.

”What’s up?” frågade Harry med ett litet leende och slängde en blick på Louis som ryckte på axlarna och svängde vänster för att komma ett snäpp närmare salen han skulle ha sin lektion i.

”Did you enjoy the party last Friday?” flinade jag samtidigt som jag slog honom löst på armen och skrattade.

”Where did you go, by the way? Suddenly you just disappeared.” sa Harry samtidigt som han drog sin vänsterhand genom håret så det lutade åt höger. Jag flinade åt honom och skakade på huvudet. Harry var besatt av att alltid fixa sitt hår, skaka det och sedan en hand genom. Louis harklade sig samtidigt som han kliade sig med sin högerhand i håret.  Hans näsa rynkades och jag såg att han tänkte ut vad han skulle säga.

”Ehm.. Here’s the thing..” började han, men avbröts snabbt av Harrys skratt.

”You walked home with a girl, huh?” flinade han samtidigt som han puttade till Louis i sidan. Louis skrattade nervöst samtidigt som han nickade på huvudet. Jag kunde se hur hans kinder ändrade färg till svagt rosa, vilket fick mig att bli ännu nyfiknare.

”So, how was it and who?” frågade jag nyfiket samtidigt som jag hårt spände min blick i hans. Han försökte undvika den, tittade istället in till skåpen och upp i taket, men tillslut mötte han ändå mina ögon.

”Just some chick…” mumlade han tyst samtidigt som han bet sig i läppen.

”Didn’t you know her name?” skrattade jag samtidigt som jag skakade på huvudet och la händerna på magen. ”You’re such a player.” skämtade jag, men kände att Louis tog det allvarligt och blängde hårt på mig.

”You don’t know what you’re talking about. I know her name.” mumlade han tyst samtidigt som han knep ihop sina käkar.

”What?” frågade jag surt och försökte fånga hans blick. Louis skakade på huvudet och la händerna i fickorna.

”Come on, Lou. Just tell us!” bad Harry samtidigt som han gav Louis sitt smöriga leende och blinkade med ena ögat.

”Fine.” suckade Louis och himlade med ögonen. ”April.” mumlade han så otydligt och tyst så ingen hörde.

”What?” frågade jag med rynkade ögonbryn och kände ett leende smyga upp på mina läppar.

”April.” sa han lite högre, men fortfarande för tyst för att någon skulle höra.

”Say it again.” flinade jag och jag kunde se hur han irriterat tryckte ihop käkarna.

”April. April fucking Cooper, are you happy now?!” skrek han högt över hela korridoren och på en kort sekund försvann det leendet jag precis hade haft på läpparna. Louis andades högt och blängde på mig innan han skakade på huvudet. ”Are you happy now? I fucked, April Cooper, so what? It’s not like you’re going to do it.” fräste han surt innan han med snabba steg gick ifrån mig och Harry och in i salen han skulle ha lektion. Jag hörde ett litet skratt komma från Harry som sedan skakade på huvudet och klappade mig på axeln, sedan försvann även han till sin lektion och jag stod där helt ensam i den tomma korridoren. Hårt knep jag ihop ögonen och skakade på huvudet. Fan, det var inte det jag ville. Fan, det skulle vara jag. Hårt knöt jag ihop min hand och försökte ta djupa andetag.

”Wanker, shit, wank, fuck, cunt!” skrek jag högt och tog i med all kraft så jag hårt träffade det stora skåpet bredvid mig. En högljudd smäll ekade i korridoren och det ända som hördes var mina djupa andetag, jag höll på att flippa ur. ”Damn it!” skrek jag högre och skakade min hand fram och tillbaka i luften innan jag stönade och knep ihop mina käkar. Fan också, det skulle varit jag.

Så där ja, kapitel 16!

Hm, kan vi säga 30+? :D x