Tidigare i kapitel 17:

Undrande över hur mitt nästa möte med honom skulle bli fick jag mig själv att bita mig i läppen och skaka med högerbenet i hundranittio så skon upp och ner trycktes mot golvets yta. Några irriterande blickar och himlande ögon kom i mitt synfällt och jag insåg snabbt att det var för mitt skakande ben. Diskret försökte jag sluta och böjde bak huvudet för att få en aning om vilka som var på just denna lektion. Där. Där satt hon. Sista raden, femte bänken tätt intill väggen och med en huvtröja över ansiktet. Precis så hon satt när jag fick sitta bredvid henne första dagen hon var i skolan. Mitt ansikte försökte pressa fram ett litet leende mot henne, men hon avvisade det direkt och räckte fuck you till mig. Jag skrattade så lågt jag kunde och putade med läpparna åt henne samtidigt som jag vände mig om. Hon hade inte förändrats.

Utan en aning om var April kunde befinna sig småsprang jag runt i de tomma korridorerna där bara några enstaka elever befann sig. Min puls höjdes med tiden och mina andetag blev korta och andfådda. Eleverna som antigen stod med huvudet i skåpet eller snackandes med en kompis kände förmodligen inte April och visste säkert inte vilken lektion hon hade, så det var lönlöst att ens fråga. Irriterad stannade jag och suckade tyst samtidigt som jag drog en hand genom mitt bruna hår. Jag var tvungen att få svar på frågorna, och jag skulle leta hela dagen om det var det som krävdes. Kort stängde jag ögonen och tog ett djupt andetag innan jag började småspringa i korridorerna igen.

Tillslut hittade jag något som faktiskt kunde vara till användning. Jag såg Olivia sitta på knä framför hennes underskåp med huvudet inuti det. Ett leende fullt av hopp smög sig upp på mina läppar och stannade kvar när jag snabbt sprang tvärs över korridoren och fram till henne.

”Hey, Olivia.” pustade jag samtidigt som jag lutade mig mot skåpet bredvid.

Hon hoppade till av förvåning, gav ifrån sig ett pip och drog sedan ut huvudet.

”Yeah?” frågade hon samtidigt som hon smällde igen skåpet och reste sig upp.

”Have you seen, April?” frågade jag samtidigt som jag försökte få pulsen att gå ner genom att ta djupa andetag. Olivia suckade missnöjt och skakade på huvudet.

”She cried when I saw her. And then when I was trying to talk to her she was very angry about something she did this weekend, but I don’t know why or what.” svarade Olivia snabbt samtidigt som hon borstade av hennes ljusa jeans från den smuts som hade fastnat när hon satt på knä framför skåpet.

Jag nickade kort och tittade mig omkring i korridoren. ”Do you know which classroom she’s in?”

Olivia ryckte på axlarna samtidigt som hon drog bort en lockad slinga från håret. ”I think she’s in the classroom right down to the left with Mr. Downing.” svarade hon kort samtidigt som hon log smått till mig och skrattade. ”Good luck. She’s in a very bad mood today.” sa hon snabbt innan jag gav henne ett leende och började springa ner mot salen där historian skulle finnas.

Jag himlade kort med ögonen och la armarna i kors. Mr. Downing pratade riktigt lågt och jag kunde se hur svett hade lyckats krypa in i hans marinblåa skjorta. Mysigt. Jag hörde knappt vad han sa och fick bokstavligen slänga mig över bordet för att höra bättre. Kanske berodde det på att jag satt längst bak i klassrummet tryckt mot väggen, eller så var det bara så att han pratade väldigt tyst. Platserna längst bak i klassrummet hade blivit som min plats. Där fick jag sitta ostörd och kunde göra nästan vad jag ville utan att en lärare såg mig, jag kände mig helt enkelt trygg. Mr. Downing pratade som vanligt mycket detaljrikt och tråkigt om medeltiden och inte en ända elev verkade uppmärksamma sig om vad han sa.

Plötsligt rycktes den stora gråa klassrumsdörren upp och in stormade Liam. Mr. Downing gav Liam en missnöjd blick och harklade sig högt i ett hopp om att få hans uppmärksamhet. Förvirrad av att Liam hade stormat in i mitt klassrum då han egentligen hade en lektion själv fick mig att sätta mig upp rakare i stolen. Hans andetag var ganska höga när han med blicken sökte över det avlånga klassrummet. De fantastiska bruna ögonen svepte över salen och fastnade länge på mig när han såg vad jag satt. Jag kunde se hur han svalde så att adamsäpplet åkte upp och ned innan han med raskt tempo gick igenom salen och bak mot den ljusa träbänken jag satt vid. Han böjde sig snabbt fram och greppade tag i min handled som låg placerad på bänken med ett nafs. De stora trygga fingrarna pressades mot min smala handled och fick mig att dras ur stolen när han snabbt vände sig om och började gå mot klassrumsdörren med mig i ett fast grepp. Med en aning nervositet i kroppen följde jag med honom och svepte min blick över klassrummet. Eleverna jag knappt visste namnen på gav mig en förvirrad blick samtidigt som vissa av dem hade öppna munnar och tittade chockat på personen som satt på platsen bredvid. Louis satt i mitten av klassrummet och gav mig en lång blick när Liam drog mig förbi honom. Hans mun var vid öppen och hans ögonbryn var förvirrade och rynkade sig. Ögonen fladdrade fram och tillbaka och försökte fånga mina medan Liam återigen öppnade dörren och drog med mig ut.

Liams hand trycktes hårt mot min handled och sved av smärta så hårt han höll den. Smått grimaserade jag samtidigt som Liam tryckte igen dörren och släppte min handled. Kort tittade jag ner på min vänstra arm och fick se spår av röda avtryck innan jag lyfte min blick och tittade förvånat på Liam.

”What was that for?” frågade jag förvirrat samtidigt som jag placerade min högerhand på den onda handleden. Liam ryckte kort på axlarna och började sedan gå i små cirklar runt om i korridoren.

”I just have some questions you have to answer at.” sa han lågt samtidigt som han lyte sitt huvud och stannade några meter framför mig. Han händer vilade på varandra och hans fingrar trycktes hårt mot vänsterhandens knogar.

”Okay…” svarade jag osäkert och kände hur pulsen steg. ”You’re free to ask.” Liam bet sig smått i läppen och suckade kort innan han med ett djupt andetag öppnade munnen.

”Why?” frågade han med en rynka i pannan och samtidigt som han skakade på huvudet. ”Why didn’t you come? I thought we were friends and… “ han suckade lågt “I really thought you wanted to come.”

Smått skakade jag på huvudet och försökte titta in i hans ögon. Besvikelsen som fanns i hans kropp visades tydligt och fick mig att må illa av att jag faktiskt hade svikt honom.

”Liam, I wanted to come, I really wanted. But…” svarade jag honom tyst i ett hopp om att han skulle förstå, men bet mig sedan i läppen för att hålla tyst. Inget skulle bli bättre av att han visste.

”But?” frågade han i väntan på svar och hade sin blick hårt fast i min.

Jag skakade på huvudet och kände hur halsen tjocknade.

”I can’t tell you…” viskade jag tyst samtidigt som jag bröt ögonkontakten och tittade ner på mina vita Converse som stod pressade mot det kalla golvet. Lågt fnös Liam och tog ett djupt andetag.

”You can’t tell me?” upprepade han besviket och långsamt lyfte jag min blick en aning.

Jag skakade på huvudet samtidigt som jag kände hur halsen sved och tårarna var nära på att börja rinna. Han nickade långsamt och knep ihop sina läppar. ”You know… I really thought that we could be good friends, but If you don’t trust me and just leave me I don’t think we can be that…” sa han tyst mot mig, men rösten var stadig och visade inte en ända sekund sorg.

Han vände långsamt på sig, beredd att gå där ifrån samtidigt som han knep samman sin vänstra hand så hårt han kunde. Förmodligen för att få ut smärtan, ilskan och besvikelsen. Jag skakade långsamt på huvudet samtidigt som mina ben ostadigt började gå några små pyttesmå steg för att komma ifatt honom.

”No, no. Please, Liam.” bad jag tyst och försökte bakifrån honom ta tag i hans hand med min skakiga, men hans ilska stoppade honom.

Han slet åt sig sin hand utan att ge mig en blick och fortsatte att gå rakt fram. Min underläpp började snabbt skaka och mina ögon började vattnas. Jag var tvungen att göra något. Ilskan som fanns gömd inuti mig och behovet av att få slänga ut mina tankar bubblade inom mig. En ensam tår rann längs min vänstra kind och blötte snabbt ner den. ”Do you wanna know what happened?” skrek jag snabbt, utan en tanke på vad jag gjorde. Rösten bröts och visade inte styrka någonstans, ändå fanns det någonting inom mig som gav mig modet att faktiskt berätta. Aldrig hade jag pratat med någon om pappa, bara mamma men hon räknas inte. Liam saktade snabbt in stegen men vände sig inte om, utan han fortsatte att gå med små steg och spetsade öron. Jag tryckte ihop mina läppar så hårt jag kunde och kände ännu en tår ramla ner längs min kind.

”My father is dead, okay? Are you happy now? I… I didn’t come last Friday because my mother is a fucking idiot and told me that he took suicide… So I went to a party, got drunk and slept with Louis. There you go, you got the truth. The fucking truth about my freaked family!” slängde jag ur mig och kände nu hur tårarna började rinna hej vilt. Det var en lättnad, men samtidigt blev allt klarare och fick hjärtat att värka mer än innan. Det var som att jag precis hade erkänt för mig själv att han hade tagit självmord även fast det var något som jag aldrig hade vågat tänka förut. Plötsligt vände sig Liam om med chockade ögon. Hans mun var vid öppen och han skakade långsamt på huvudet samtidigt som han gick mot mig.

”Oh, April. I'm so sorry, I didn't know.” viskade han tyst samtidigt som han närmare mig med öppen famn.

”No!” skrek jag bestämt och skakade på händerna. ”I didn’t told you this because I wanted some freaking ’I’m sorry’ from people!” Jag stängde ögonen och backade långsamt. ”Now you got what you wanted, Liam. I told you the truth and it wasn’t because I wanted a reason to be sad. It was because you begged for it.” mumlade jag ilsket mot honom medan jag kände hur tårarna blötte mina kinder mer och mer.

Liam skakade på huvudet samtidigt som han tog ett steg framåt för att komma närmare mig. Bestämt skakade jag på huvudet och backade medan Liam tog ännu ett steg bakåt och greppade tag om min handled igen.

”Liam, get off me!” skrek jag snyftandes och försökte slå bort hans hand samtidigt som han bestämt drog mig intill sig och la sina händer runt min rygg.

Jag sprattlade med armarna och skrek hysteriskt medan Liams armar hårt pressades runt min rygg för att få mig att lugna ner mig. Tårarna rann hastigt och mina andetag var korta och hackiga. Tillslut gav jag upp, långsamt stängde jag mina ögon och placerade mina händer på hans bröst samtidigt som jag lät tårarna rinna och snyftningarna gå. Med huvudet mot Liams bröstkorg hörde jag hur hans hjärta hårt dunkade jämna slag vilket gjorde mig lugn och trygg. Hans hand gled långsamt längs min rygg medan jag snyftade högt och pressade näsan mot hans tröja.

”Everything will be okay, April. I promise.” mumlade han samtidigt som han långsamt gungade mig fram och tillbaka i ett försök att få mig att lugna ner mig.

Förlåt, förlåt, förlåt, förlåt för inget kapitel igår. But here it is! Om ni kommenterar väl kanske ni får en till del idag! :)