Tidigare i kapitel 18:

”Liam, get of me!” skrek jag snyftandes och försökte slå bort hans hand samtidigt som han bestämt drog mig intill sig och la sina händer runt min rygg. Jag sprattlade med armarna och skrek hysteriskt medan Liams armar hårt pressades runt min rygg för att få mig att lugna ner mig. Tårarna rann hastigt och mina andetag var korta och hackiga. Tillslut gav jag upp, långsamt stängde jag mina ögon och placerade mina händer på hans bröst samtidigt som jag lät tårarna rinna och snyftningarna gå. Med huvudet mot Liams bröstkorg hörde jag hur hans hjärta hårt dunkade jämna slag vilket gjorde mig lugn och trygg. Hans hand gled långsamt längs min rygg medan jag snyftade högt och pressade näsan mot hans tröja. ”Everything will be okay, April. I promise.” mumlade han samtidigt som han långsamt gungade mig fram och tillbaka i ett försök att få mig att lugna ner mig.

April snyftade högt och tårarna föll längs hennes kinder och ner på min randiga skjorta jag hade på mig. Jag drog försiktigt min hand längs hennes rygg och la mitt huvud på hennes hjässa. Hon var förkrossad och jag var helt stum, min talförmåga var som borta och orden var tappade. Aldrig hade jag trott att något så hemskt hade hänt. Och ilskan över att Louis hade rört henne fick mig att koka. Jag hade inte känt April så länge, och även fast jag hade varit besviken och sur på henne så fanns det ändå en sida i mig som fick mig att bli ganska beskyddande när det gällde henne. Om Louis rör henne en gång till bryter jag huvudet av honom, helt seriöst. Att jag skulle bli såhär överbeskyddande över en tjej jag känt i bara någon vecka fanns inte i mina tankar innan, men helt plötsligt stod det som klart för mig. April var speciell. Även fast hon oftast hade varit sur eller ledsen så hade hon hennes stunder då hon var glad och det bara lös om henne. När hon var glad spred hon en lycka som ingen annan kunde.

Tillslut började hennes andetag bli lugnare och snyftningarna blev mindre, men fortfarande lutade hon sitt huvud mot min bröstkorg med stängda ögon och händerna tryggt placerat på mitt bröst. Hennes händer åkte upp och ner när jag andades och likadant gjorde huvudet. Tårarna rann fortfarande längs hennes kinder, men hade slutat rinna hejdlöst och rann nu i lugnare takter. Plötsligt började ett en massa skrik och prat fylla mina öron, vilket gjorde mig ganska förvånad. Likaså med, April som hoppade till lite när hon hörde rösterna. Hennes svullna ögon öppnades snabbt och hon tittade panikslaget upp på mig och tryckte sig sedan ifrån mitt bröst. Hon såg rädd ut och hennes ögon fladdrade fram och tillbaka över korridoren, men stannade vid dörren vi för en stund sedan gått ut ur.

Hennes mun trycktes hårt ihop och hon tittade stumt på personen som verkade stå där. Jag blev för nyfiken och vände mig sakta om mot den stora gråa dörren som ledde in till historia salen. April växlade blicken mellan mig och personen några gånger innan hon öppnade munnen för att säga något, men stängde den snabbt igen då hon hade tappat bort orden. Även jag blev stum och det kändes som jag stod i lågor. Hårt knep jag ihop min vänstra hand och pressade in mina korta naglar i skinnet för att hålla mig lugn. Framför mig stod ingen mindre än, Louis. Han tittade nervöst på mig innan han flyttade blicken till April med en minst lika nervös blick. Mitt huvud vred sig mot April och jag granskade hennes ansikte och letade efter varje detalj. Hennes små kinder hade ändrat färg från flammigt röda från alla tårar till svag nyans av rosa.

Utan att tänka vred jag tillbaks huvudet och gick med bestämda steg mot Louis. Jag visste inte vad jag skulle göra och inte varför jag gjorde det, men när jag väl kom fram slängde jag orden ur mig. Louis backade när jag kom närmare och la förskräckt händerna på den gråa dörrens sidor. Mina händer styrde sig själva och la sig på Louis bröst medan jag pressade honom så hårt det gick mot dörren och försökte fånga hans ögonkontakt. Bakom mig hörde jag Aprils flämtande samtidigt som ett litet stön kom från Louis. Jag tittade bestämt på honom medan jag höll kvar mina händer och knep ihop käkarna.

”If you ever touch, April again I’ll catch you, lock you in in a basement and then cut of your balls slowly and painfully. Got it?” hotade jag honom tyst samtidigt som jag fångade hans blick och försökte få han att förstå hur seriös jag var.Han skulle inte röra, April igen.

Han nickade uppfattat med huvudet och hans ögon var stora som golfbollar när jag sedan tog bort mina händer från hans bröst och lät han andas. Louis drog efter andan och lät handen vila mot väggen innan han tittade på mig. Först med en förvånad blick, men sedan förvandlades munnen till ett lekfullt leende.

”Yeah right. But just so you know, I banged her hard. And she liked it.” skrattade han retfullt innan han med kaxiga steg gick ifrån mig och försvann längre och längre in i korridoren.

Jag stod i lågor, var sur som aldrig förr och trodde att jag skulle hoppa på honom och skära av kulorna på honom redan nu.

Med ett nöjt flin gick jag förbi Liam och fortsatte längs den långa korridoren. Jag var inte rädd för honom, han var lika skrämmande som en liten hundvalp. Bakom mig kunde jag höra Liams höga andetag och utan att dra bak huvudet kunde jag tänka mig hur han var tvungen att knipa ihop käkarna hårt och trycka ihop handen för att inte springa ifatt mig och slå mig mellan benen. Tjejerna som stod vid skåpen viskade med varandra samtidigt som de gav mig leenden och små vinkningar. Med ett litet skratt skakade jag på huvudet och satt händerna i fickorna. Tjejernas fnitter och mina skor ekade mellan väggarna medan killarna mest stod och tittade på.

När jag hade gått genom korridoren ett tag och var ur synhåll från Liam och April drog jag bak huvudet och försökte titta efter dem, men utan resultat. Jag lät huvudet vara bak och fortsatte att gå utan att se mig för tills jag slog i huvudet i något och hörde sedan ett stön från någon som ramlade ner på marken.

”Hey, watch yourself!” fräste jag surt innan jag vände fram huvudet och fick se vem det var. Med ett flin bet jag mig i lappen och kom på en brilliant idé, en idé som inte kunde gå fel.

Snabbt flög jag ner på knä och hjälpte flickan som ramlat att samla ihop hennes lösa papper och skolböcker. Hon reste sig med en suck upp och drog undan en lockad hårslinga. Med ett litet leende räckte jag över papperna jag hade i min hand till henne och hon tog med ett tillgjort leende emot dem och placerade de ovanför böckerna.

”Olivia huh?” frågade jag så vänligt jag kunde och Olivia nickade samtidigt som hon tittade bakom sig. ”Hi, I’m Louis.” hälsade jag och räckte fram handen mot henne samtidigt som jag log.

Hon tittade sarkastiskt på den innan hon motvilligt tryckte upp böckerna mot bröstet och sträckte fram sin högerhand. Utan att säga något himlade hon med ögonen och drog tillbaks handen så hon kunde hålla uppe böckerna igen. Helt plötsligt vände hon sig om igen och började gå bort från mig. Jag slängde en snabb blick på hennes rumpa och bet mig i läppen innan jag började springa ifatt henne så vi gick i samma takt.

”So… How can’t I seen you before?” frågade jag henne samtidigt som jag räckte fram händerna mot henne för att ta lite av hennes böcker. Snabbt skakade hon på huvudet och tryckte böckerna hårdare mot bröstet.

”What do you mean, Louis? We’ve walked in same school since we were kids.” suckade hon samtidigt som hon spände sin blick i skåpen och ökade takten ännu en bit.

Jag började småspringa och drog upp mina byxor samtidigt som jag skrattade smått.

”Yeah, but how can’t I not have looked at you? I mean, God, you’re such a beauty.” fjäskade jag samtidigt som jag gav henne ett smörigt leende och blinkade.

Hon skakade bestämt på huvudet och gjorde ifrån sig något ljud som skulle föreställa ett nej.

”I really mean it, seriously. You’re very beautiful.” erkände jag och försökte le så vänligt jag kunde mot henne.

Hon stönade högt och stannade helt plötsligt utan förvarning. Mina ben tvärnitade och jag ställde mig framför henne. Hon la över tyngden på hennes högerben samtidigt som hon gav mig en kritisk blick.

”Whatever you’re trying to do, stop it.” varnade hon och skakade på huvudet. Jag öppnade förvånat munnen samtidigt som jag tog upp händerna i luften för att visa att jag var oskyldigt.

”What? I’m not trying to do anything.” sa jag tyst samtidigt som jag skakade på huvudet. Olivia skakade på huvudet och himlade med ögonen.

”Hm… No. Just admit what you’re going to do and you’re going to save a lot of time.” sa hon med en bestämd röst samtidigt som hon pilade på ett av papperna som låg överst. En inlämning till engelskan.

Med en suck skakade jag på huvudet och gav henne ett leende.

”Fine.” svarade jag henne tyst innan jag tog satts och flätade ihop mina händer. ”I just wonder if you wanted to go out with me.” sa jag med ett stort leende samtidigt som jag såg hur Olivia himlade med ögonen och satt fart på benen.

”No.” svarade hon kort samtidigt som hennes skor började tryckas mot det kalla korridorsgolvet.

Jag stod som förstelnad kvar och kände hur rynkan i min panna bara växte mer och mer.

”No?” frågade jag samtidigt som jag smällde ihop händerna längs mina sidor.

”No.” upprepade hon tydligt och jag kände hur paff jag blev. ”You’re such a player, Louis. So no.” erkände hon snabbt och höjde handen och vinkade till mig innan hon svängde av till höger och försvann mot korridoren där matsalen och kemin fanns.

Wow, förstår ni hur bra ni är på kommentera? Herregud! Här har ni kapitel 19! Enjoy, babes och kommentera till nästa!! xx