Tidigare i kapitel 22

”Why didn’t you give me the chance?” avbröt han mig samtidigt som han fick sitt ansikte att se oskyldigt ut. "I just have to know."I en halv sekund tyckte jag till och med nästan synd om honom. Hårt bet jag mig i läppen och tittade ner på mina slitna skor.”It wouldn’t work, Louis. And besides, I don’t trust you. You’ve hurt to many girls.” mumlade jag snabbt innan jag blinkade några gånger och skakade sedan på huvudet. ”I’m sorry.” slängde jag snabbt ur mig innan jag vände på klacken och gick därifrån. Någonstans i Louis ansikte doldes det sorg som klart och tydligt hade visats. Han hade till och med fått mig att få skuldkänslor. Kort stängde jag ögonen och skakade på huvudet. Ett försökt till att skratta for ur mig och jag flyttade snabbt upp min blick. Varför hade jag skuldkänslor? Det var Louis egna fel. Han hade sårat för många tjejer, och jag skulle säkert bara vara en av dem.

Lite längre bort i korridoren kunde jag höra röster, röster som lät upprivna och lite ledsamma. Med tysta steg drog jag fram huvudet så gott jag kunde och granskade de två personerna framför mig.

”Why didn’t you give me the chance?” avbröt plötsligt killrösten tjejen som hade tummen pekad mot korridorsdelen bakom henne. "I just have to know."

Flickan med de långa bruna lockarna särade långsamt på de fylliga läpparna och tittade ner i det hårda golvet. Hennes övertänder letade sig reda på underläppen och bet hårt i den samtidigt som hon fortsatte att titta ner på golvet.

”It wouldn’t work, Louis. And besides, I don’t trust you. You’ve hurt to many girls.” mumlade hon plötsligt samtidigt som hon skakade på huvudet och blinkade snabbt med ögonen. ”I’m sorry.” fortsatte hon sedan innan hon vände på klacken och gick sin väg.

Killen, som i detta fallet var, Louis stod som förstelnat kvar och rörde inte en min. Med försiktiga steg flyttade jag mina fötter över golvet och gick fram till honom.

”Hey, are you okay?” frågade jag samtidigt som jag satt en hand på hans axel.

Min ilska och besvikelse hade lagt sig en aning, men var fortfarande stor och ibland ville jag slå till honom mitt i ansiktet. Louis suckade tyst samtidigt som han vände sig mot mig och ryckte på axlarna.

”Yeah, It’s just that I’ve never got a no before.” mumlade han samtidigt som han bet sig i läppen och satt händerna i hans mörkblåa byxor.

Jag skrattade högt och skakade på huvudet medan jag hårt klappade han på ryggen.

”You’re sick, man.” sa jag med ett leende och vände mig om. ”But hey, I gotta go, see you later?”

Louis nickade svagt samtidigt som han stod kvar på samma plats som innan med blicken fast i golvet. Mina steg tyngdes ner och jag hasade fötterna mot golvet samtidigt som jag bet mig i läppen. Min mask hade lyckats hålla sig så länge jag pratade med, Louis men nu höll den på att brista och besvikelsen sköljde över mig. Varför kunde inte bara, Olivia säga ja? Då hade, Louis gått efter henne istället och inte tråna efter, April.

Det var någonting med den där tjejen, något som fick min lust att bli stor som aldrig förr. Den där bittra tjejen med dåligt humör och dödar blickarna fick mig bli galen och allt jag ville var att pressa upp henne mot väggen och röra dem där perfekta läpparna. Lågt suckade jag och tittade ner på mina fötter. Jag hade inte en aning om att det var bara för att jag ville ha ett engångsligg eller om det faktiskt var något mer. Att jag faktiskt ville ha någon att hålla om och kyssa. Något som håller mer än en natt, att ha den vackra ängeln i min famn var det jag ville, jag skulle få det att hända.

Jag stod kvar lika förstelnad som innan Niall och Olivia hade gått. Hon hade sagt nej, hon hade faktiskt sagt nej. Det var ingenting jag var van vid.

Med en suck slickade jag på mina torra läppar och stängde ögonen. De kalla vattendropparna fortsatte att rinna längs mitt ansikte samtidigt som jag började gå längs korridorens tysta golv. Mina ögon fortsatte att vara slutna och mina tummar vilade innanför mina mörkblåa byxor. Mina tankar om vad jag gillade och hur snurrade runt i huvudet och fick mig att bli yr. Jag visste inte ens varför jag försökte få, Olivia på fall. Kanske var det för att göra, April svartsjuk även fast jag inte vet vad hon känner för mig eller vad jag egentligen känner för henne? Eller så gillar jag bara helt enkelt, Olivia.

Jag stönade högt och tog väck tummarna från byfickorna och lät händerna dras längs mitt ansikte. Ögonen töjdes ut och öppnades medan munnen drogs neråt när händerna gled förbi. När mina ögon hade öppnats kände jag hur torra dem var och blinkade desperat för att blöta ner dem igen. Ett högt smällande i en dörr ekade över korridoren och fick mig att tveksamt öppna ögonen för att se vem det var.

Jag kände hur mina ögon på en sekund förstorades lika mycket som innan och jag var tvungen att blinka igen ett flertal gånger för att förstå att det var hon som stod framför mig, April.

Paniken inom mig steg och jag började bli desperat på att hitta ett ställde där jag kunde gömma mig. Om hon skulle se mig skulle hon bara ställa men massa frågor om varför jag var hos kuratorn, vilket hade fått mig att rodna som en idiot och inse hur pinsam anledningen var. Men folk förstod inte hur hårt det hade tagit mig, det hade verkligen fått min värld att rasa.

Egentligen skulle jag inte ens varit här nu eftersom min pappa bönade och bad om att jag skulle följa med honom till Doncaster där jag föddes, men att lämna allt och alla jag älskade här i London hade fått mig att brista ännu mer. Så jag valde att stanna kvar här med min mamma och fyra systrar. Så tyst jag kunde tog jag ett andetag samtidigt som jag vände mig om igen och började gå bort från henne.

Otur som jag hade, så började mina vita toms gnissla av vattnet på sulorna som jag hade fått när jag satt ute i trädgården. Gnisslet var högt och inte svårt att missa, ändå fortsatte jag gå som ingenting och hoppades på att hon inte skull se att det var jag.

”Louis?” hörde jag en misstänksam röst fråga och jag knep hårt ihop ögonen samtidigt som jag fortsatte att gå.

Även fast hon hade sett mig så hoppades jag på att hon inte var säker på att det var jag, så mina ben fortsatte att röra sig. Jag hörde en hög suck bakom mig samtidigt som ett par andra skor började tryckas mot korridorsgolvet i en mycket högre takt än mina egna.

Paniken steg och gnisslet blev högre och fortare när även jag ökade takten. Det var som en tafatt eller en jakt, för min puls steg ju närmare jag hörde hennes steg komma. Plötsligt kände jag en varm hand på min axel och snurrade runt mig ett varv mot henne. Hårt fortsatte jag att knipa ihop ögonen och vågade inte öppna dem förens en stund senare, och då öppnade jag bara det högra ögat mer än försiktigt.

April stirrade otåligt på mig med hennes egen blick och med höjda ögonbryn. Hennes hand vilade kvar på min axel och jag gav den en liten blick i ett försök att visa att hon skulle ta väck den, men hon var självsäker och höll var den.

”Louis, why do you go to the counselor?” frågade hon förvirrad samtidigt som hennes panna rynkade sig.

Jag suckade högt och stände ögonen samtidigt som jag tog ett djupt andetag och öppnade munnen.

Skäms nästan över hur kort och dåligt det är det är, haha. ._.

Ursäkta stavfel m.m i detta kapitlet, är lat nog och inte läsa igenom det.Nej men sen fick jag ju inte så mycket kommentarer på förra heller... Kanske 30+ till nästa? c: 

xx