Tidigare i kapitel 21:

Med ett skakande huvud och en svordom på gång höjde jag huvudet, men bet mig själv i läppen när jag såg vem som satt i den lila soffan bredvid dörren. Min haka föll till golvet och när han fick se att jag satt där blev hans ögon stora som golfbollar innan han nervöst reste sig upp och stormade ut genom dörren jag precis hade blivit tvingad igenom. Chocken satt kvar i halsen medan dörren till kuratorns dörr öppnades. Kvinnan som stod där hade glasögonen på nästippen och tittade med ett mycket litet leende ut genom väntrummet. ”Where did, Louis go?” frågade hon förvirrat samtidigt som hon fortsatte att söka genom rummet. ”I don’t know.” mumlade jag tyst samtidigt som jag bet mig i innerkinden och tittade ner i golvet. ”Well, then it’s your turn.” log hon mjukt samtidigt som hon öppnade rummet för mig. Jag stirrade fortfarande förvånat ner i golvet och hade munnen vid öppen. Louis, vad gjorde han här? ”Honey?” kvinnans röst fyllde mina öron och utan att röra en min flyttade jag mina fötter bit för bit in i det vitfyllda rummet.

Nervöst satt jag och fumlade med mina tummar mot varandra. Dem snurrade runt och runt samtidigt som de andra fingrarna var fast flätade i varandra.  Min blick flyttades upp för en kort sekund och jag tittade snabbt på den lilla metallklockan och sedan ner igen, tiden jag hade fått hos kuratorn skulle börja om någon enstaka minut. Mina ögon himlades kort och irritationen inom mig steg. Jag ville inte vara hos någon jävla kurator, jag klarade mig bra ändå. Det var tyst i rummet, bara mina andetag och klockans slag hördes. Men plötsligt kom ett flämtande in i tystnaden och bröt min ensamhet. Förvånad lyfte jag mitt huvud och tittade mot personen som hade stört mig i ensamheten. Jag kände hur mina ögon för var sekund blev större och snart var jag uppe ur den lila soffan och rusade förbi henne.

April, vad gjorde hon där? Paniken över att hon skulle få reda på att jag gick till kuratorn över en skilsmässa steg inom mig samtidigt som jag slängde igen dörren till kuratorns rum. Ingen visste att jag gick till en kurator, inte ens Niall och Harry. Min blick seglade över den tomma korridoren och bad om att ingen hade sett mig, men det var dödstyst och tömt på folk. Med en liten pust började jag med snabba steg gå längs korridoren, på väg mot den stora ytterdörren mot den lilla trädgården skolan hade ordnat åt eleverna. Jag vred på huvudet och tittade ut genom glasdörren samtidigt som jag suckade och drog upp huvan till min kofta. Regn, ibland hatade jag regn. Mina händer pressades mot den stora dörren och så fort jag fick upp den kände jag den klara luften fara genom mina lungor. De små regndropparna som än så länge in var så farliga landade hårt mot min kofta samtidigt som jag med händerna i fickorna gick mot träbänken bredvid det lilla björkträdet.

Vissa kanske tyckte att det var löjligt att bli så förstörd av en skilsmässa, men för mig var det som jordens undergång. Det fick mig att bli svag och förbannad på något som ingen kunde förstå. Min attityd ändrades från en ganska normal kille, fortfarande lite player kanske men ändå normal, till en kille som inte kunde kontrollera sig själv och blev ännu mer player än vad han någonsin velat. Krossade tjejers hjärtan och fortsatte som ingenting alls. Niall och Harry hade hakat på, men mest Niall. Harry var nog egentligen en ganska bra kille, men han vågade nog inte byta sällskap av rädsla att bli utan vänner. Med en suck slog jag mig ner på bänken och sparkade iväg en liten grå sten framför mina fötter. Min blick följde efter stenen när den hoppade hit och dit mellan de stora stenarnas hålor. Regnet började falla mer och jag kände hur mitt skinn innanför koftan började bli fuktigt. Långsamt stängde jag ögonen och höll dem kvar där länge medan jag tänkte på allt och inget. Vad skulle April göra?

Tankarna for runt i mitt huvud och min misstänksamhet blev större och större. Snabbt tog jag stöd av händerna där jag lutade mitt huvud och stönade kort. Hon kunde göra vad som helst, och jag kunde inte stoppa det. Om hon ville jävlas kunde hon gå och berätta för alla, vilket hade fått mig att ljuga ännu en gång med en stor klump längst ner i magen. Men vad spelade det för roll? Även om hon inte berättade för någon skulle kuratorn inte kunna hjälpa mig att ändra min attityd. Jag skulle föralltid bli den killen ingen ville ha ett seriöst förhållande med på grund av alla brustna hjärtan, jag visste inte ens själv om jag någonsin ville ha ett seriöst förhållande.

Kuratorn visade mig med hjälp av handen vart jag kunde sätta mig, och drog sedan själv handen längs klänningen samtidigt som hon satt sig ner i en vit fåtölj. Hon la det högra benet över det vänstra samtidigt som hon harklade sig och bytte sida på det lilla blocket hon hade i handen. Lydigt satt jag mig ner i soffan mittemot och pressade mina händer mellan benen. Min nervositet var stor och hjärtat dunkade i hög takt. Jag ville inte prata om min pappa, jag behövde inte prata om honom. Han var mitt förflutna.

”So… April.” började kuratorn och tittade upp på mig. ”How are you?” frågade hon så vänligt hon kunde samtidigt som hon gav mig ett leende.

Jag ryckte slött på axlarna och gjorde samma sak med munnen. ”Like always, I guess.” svarade jag snabbt samtidigt som jag tog väck händerna och lutade mig tillbaks i soffan.

Kuratorn nickade samtidigt som hon skrev ner något i blocket och tittade sedan på mig. Hon hade precis öppnat munnen när en fråga dök upp i mina tankar som verkligen vägrade att försvinna.

”Uhm… Why were Louis here?” frågade jag förvånat samtidigt som jag rynkade pannan en aning. Kuratorn suckade och skakade lite på huvudet.

”Sorry, honey. I can’t tell you.” svarade hon lätt och jag himlade med ögonen åt svaret.

”Why not?” fortsatte jag och blängde kort på henne.

Hon drog ett djupt andetag innan hon tog av sig glasögonen och gav mig en välbekant blick, en blick alla vuxna kan ge.

”April, please. This is for you, not for Louis.” förklarade hon med ett ihop pressat leende som hon kämpade för att hålla kvar.

”Come on, I know Louis. Just tell me.” envisades jag i ett försök att få henne att ge sig, men utan resultat.

”No, April. You can talk to Louis later. Now we’re going to talk about your dad.” sa hon bestämt samtidigt som hon hårt stängde ögonen och höll ihop sina läppar.

”Well, If your not going to tell me I’m leaving.” slängde jag snabbt utan tanke ur mig och reste mig upp ur soffan. ”Goodbye, Mrs. Dinosaur.” mumlade jag tillräckligt högt för henne att höra det samtidigt som jag himlade med ögonen och försvann ut ur rummet.

Regnet rann snabbt längs de stora fönsteras glas. Utomhus var molnen gråa och gräset hade blivit blött. Alla elever var som vanligt på lektion när jag skulle byta till NO och gick längs den tysta korridoren. Allt som hördes var regnets droppar och mina små skors pressande mot golvet.

Min blick for ut längs den trädgården vi elever hade fått samtidigt som mina fötter en efter en snabbt satts framför varandra. Ute i trädgården på den bruna träbänken bredvid björken satt en kille med huva över huvudet och händerna i fickorna. För en sekund stannade jag och böjde bak huvudet för att se vem det var, men när jag fick syn på ansiktet fick jag snabbt bråttom därifrån. Jag ökade takten och nästan småsprang till mitt skåp när jag hörde glasdörren slås igen.

”Olivia!” hörde jag en välbekant röst bakom mig samtidigt som blöta sulor trycktes mot korridorsgolvet.

Med en ljudlös suck knep jag ihop mina ögon och svor tyst för mig själv innan jag klistrade på ett leende och vände mig om.

”Hi…. Louis.” hälsade jag så vänligt jag kunde samtidigt som jag trummade med mina fingrar mot högerbenet.

”How are you?” frågade han mjukt samtidigt som en regndroppe ramlade ner längs hans nästipp.

”Good, I think. Louis, I’m sorry but I go-” Jag pekade med tummen bort mot korridorsdelen bakom mig och stammade ut orden.

”Why didn’t you give me the chance?” avbröt han mig samtidigt som han fick sitt ansikte att se oskyldigt ut. "I just have to know."

I en halv sekund tyckte jag till och med nästan synd om honom. Hårt bet jag mig i läppen och tittade ner på mina slitna skor.

”It wouldn’t work, Louis. And besides, I don’t trust you. You’ve hurt to many girls.” mumlade jag snabbt innan jag blinkade några gånger och skakade sedan på huvudet. ”I’m sorry.” slängde jag snabbt ur mig innan jag vände på klacken och gick därifrån.

Någonstans i Louis ansikte doldes det sorg som klart och tydligt hade visats. Han hade till och med fått mig att få skuldkänslor. Kort stängde jag ögonen och skakade på huvudet. Ett försökt till att skratta for ur mig och jag flyttade snabbt upp min blick. Varför hade jag skuldkänslor? Det var Louis egna fel. Han hade sårat för många tjejer, och jag skulle säkert bara vara en av dem.

Förlåt för sent kapitel, but here it is!

Om någon undrar varför jag inte la ut ett till kapitel igår så kan jag svara på den saken. Jo, det är faktiskt såhär att jag har ett liv. Lol, just joking. Niall ate it.

Hahah, nej så dålig. Men jag blir superglad om ni kommenterar lika bra på det här som på det andra! :) 

Skulle också bara vilja säga en sak till. Mina goda vänner, dra inte förhastade slutsatser. Jag har INTE bestämt vem som hon kommer dejta. Det kan bli vem som helst, så bli inte för ledsna innan jag ens själv har hunnit bestämma mig. Xx